Månad: mars 2018

Viktiga livshändelser … och de oviktiga

Publicerat av Lotten Bergman den 29 mars 2018 00:05

Min kompis Ami (som kan rimma, spela cello och skriva bokstäver samt inreda hem så att gästerna säger ooooooh) ställde en fråga på Facebook (ja, vi är några som fortfarande använder oss av den plattformen).

Det handlade om livshändelser, och jag tänkte ”hm”.Jag skyltar som bekant med allt, har inget att dölja och skickar bara privata meddelanden om det handlar om … eh … öh? Eller inte. Jag är helt enkelt väldigt lite diskret. Sorry.

Men jag kan bara komma på massa självklara livshändelser. De fem barnafödslarna och de två missfallen samt att jag gifte mig med en skånsk poet-ingenjör istället för en amerikansk basketspelare är livshändelser som definitivt har påverkat mig. Dessutom

kom jag inte in på Scenskolan
valde jag fel gymnasielinje (humanistisk linje och inte naturdito)
har jag coachat mig själv och inte lärt mig något nytt som basketspelare sedan jag var 25 år
flyttade jag från min favoritstad Lund för att ett hus i Eskilstuna behövde min omvårdnad
opererade jag vänsterknät hos en klåpare till kirurg för drygt fem år sedan.

Men petitesserna då? Kanske är de intressantare? Har det påverkat mig att jag

fick hjärnskakning 1968
slog av en framtand 1979
har sytt båda ögonbrynen
bröt lilltån 2008
krockade litegrann med en vägg i ett parkeringsgarage för tre veckor sedan?

Mjääeh. Jag kommer inte på något! Hilfe! Var är alla mina livsavgörande ögonblick nånstans? Alla mina mentorer, förebilder och idoler? Kompisar, rika fastrar, lärare och coacher?

Låtsaskompis nummer ett kanske påverkade mig?

Vänta, nuuu vet jag. Jag föddes och fick mina gener och fann att jag gillade språkliga krumelurer. Det var fan livsavgörande!

Nu är det er tur! Fyll kommentatorsbåset med livsavgörande ögonblick!

53 kommentarer

En förtjusande bild från 1972

Publicerat av Lotten Bergman den 25 mars 2018 23:40

Det var 1972, och lillasyster Orangeluvan var knappt ett år medan jag närmade mig nio. Vi bodde på Mätaregränden 8 i Lund, där hela köket hade blå plastmatta och telefonbänken inte riktigt fick plats i sitt hörn.

På väggen hängde handlingslistan (en sån där rulle) och en japansk almanacka som egentligen var pingisracket-reklam. Pappa sökte vi den här tiden jobb i Luleå, så ett år senare bodde vi där istället.

Orangeluvan och jag. Kobran där var mintgrön. Telefonboken ligger uppslagen. Vårt telefonnummer var 046-14 55 14.

Jag vet inte riktigt varför vi poserar för fotografen, men jag vet att jag var överlycklig. Rent av salig.

För att jag har en gullig lillasyster som skrattar i min famn?

Nej, inte alls. Jag hade fått låna barnflickan Astrids oerhört coola och ludna, vita pälsjacka och ansåg mig i just denna sekund vara vackrare än både Askungen och Dora på Follyfoot.

Det var det: en förtjusande bild från 1972, bara!

47 kommentarer

Har nån sett min lånebok?

Publicerat av Lotten Bergman den 22 mars 2018 22:51

Kära dagbok!

(Så skrev jag verkligen inte under mina dagboksskrivande år. Jag bara inledde direkt med att ”idag var Anki dummare än dummast” eller ”grodorna som vi skulle abdikera [sic] på biologin var faktiskt inte helt döda” eller ”jag kommer att dö okysst och det rör mig inte i ryggen det minsta lilla”.)

Jag har tappat bort ännu en biblioteksbok.

Det är ”Min salig bror Jean Hendrich” av Carina Burman och på Bokus kostar den 20 kr att köpa medan mina biblioteksböter nu är uppe i över 100 kr.

Jag läste ut den, suckade nöjt och lade den i … kylskåpet? På en hatthylla? Har vi ens en hatthylla?

När jag dammsuger tänker jag stilla ”snart säger det boink!” och så hittar jag boken under soffan, sängen, fåtöljen eller mattan. När jag lagar mat tänker jag ”den är nog bakom rosmarinet”. När jag igår tog en bild som skulle illustrera påsklovsbasket, tänkte jag:

”… fjääääädrar, jag undrar jag om det inte stod nåt om fjädrar i Burmanboken, eller associerar jag bara till fjädrar för att hon heter Burman och fåglar ju sitter i burar med sina fjädrar …?”

Jag har letat i bokhyllorna (som förökar sig trots digitaliseringen), i källaren, i tvättkorgarna och i alla väskors hemliga fack. En bukett tulpaner fick döden vissna bara för att jag fokuserade på boken istället för på dem.

– Adjö, sa tulpanerna och tittade skamset på sina fötter som om det vore deras fel.

Jag har även kollat med barnen och alla gäster som har varit i huset sedan i januari (när jag senast har minne av boken), men ingen minns den eller att jag pratade om den. (Pratade jag inte om den? Det är ju ett säkert jagärsåhimlaintellektuell-partytrick – att ingående berätta om den bok man senast läste! Hm.)

När vi häromdagen kom att äta palt, blev jag förstås tvungen att citera SAOB eftersom ”paltar” kan definieras som ”bitar som en människokropp styckas i”. Detta är förvånande eftersom palt dök upp som skrivet ord redan 1642 fastän potatisen inte kom till det som då var Sverige förrän 1655, vilket ju betyder att en styckad människokropp kallades paltbitar innan själva delikatessen gjorde det – och att Johan Henric Kellgren (som alltså är Jean Hendrich i boktiteln) ju säkerligen åt palt nån gång!

Ber om ursäkt, alla paltsybariter; så här vill vissa i familjen äta sin palt. Det måste vara de skånska generna som spökar.

När jag i helgen var hemma hos en kompis, berättade hon att hon hade blivit tvungen att gömma ett avloppsrensarmedel som hon hade köpt från Kina (strax innan Postnord dödade den shoppingvägen) eftersom det såg ut som något helt annat.

”Jaha”, tänkte jag, ”det här hade man ju kunnat ha med i en roman”. Och vips, såg jag framför mig romanhyllorna på biblioteket, där ett hål mellan Fredrika Bremer och Maj Bylock ropade efter Burman.

Men nu, kära dagboksläsare, ska ni få höra! Jag har lyckats lura systemet och få respit!

Jag har lånat om en bok, vars sista lånedag var för flera veckor sedan!

Dock är själva boken fortfarande puts väck. Fast … utgångsdatumet den 19 april är ju dagen som jag åker till USA, så jag kanske får ta och utvandra för all framtid för att slippa skammen?

67 kommentarer

Grovarbetare Bergmans liljevita tangentbordshänder

Publicerat av Lotten Bergman den 19 mars 2018 23:29

Först dök den där dumma översvämningen upp i fredags – så att jag fick lyfta verktyg, flytta bilhjul, baxa bort vedlager, skruva ut besvärliga skruvar och skvimpa med iskallt vatten i flera timmar. Och så hackade jag (för att inte bli polisanmäld) is från trottoaren förstås.

Sedan pajade vår extrafrys nere i källaren helt orelaterat, vilket är ett solklart tecken på att döda ting talar med varandra.

– Såååå. Du sprutar vatten, du?
– Japp. Och där står du och bara funkar. Kolla, här kan jag spruta vatten i flera timmar utan att någon märker nåt.
– Fast om jag lägger av, så ruttnar kanske de där läbbiga kålrötterna som jag har i lådan längst ner.
– SPRUUUUUUUT!
– Klonk. Såja, nu funkar jag inte. Ruttna på nu, alla gamla matlådor!
– SPRUUUUUUUUT!

Det ickefungerande kylskåpet hade dock den goda smaken att lägga av nu när det fortfarande är kallt utomhus, så jag bar upp alla byttor och kålrötter till verandan. (Det har vi gjort förut.) Men än en gång fick jag brutalanvända händerna, som ju annars bara sitter och knattrar på tangentbord hela dagarna.

Under helgen spelade jag lite basket och stukade lillfingret samt hjälpte en kompis att röja i en lokal som var full av gamla saker som inte skulle vara där. En miljard kartonger skar små hål i mina fingrar och jag kände mig hur cool som helst.

Idag upptäckte jag att en fönsterbräda hade sjangserat och spruckit, så jag slet fram min fina slipmaskin och slipade så att svetten och dammet yrde. Maskinen är gammal och har nån obalans inbyggd, så den skakar som en skakmaskin på gym.

Bara en före-bild – jag är inte färdig än; efter ett varv spackling och målning ska jag köra minst ett varv till.

Sedan skar både jag och Artonåringen oss på våra nya knivar. Detta eftersom vi endast undantagsvis har skarpa knivar: vi vet helt enkelt inte hur man hanterar dem.

Artonåringens blod så coolare ut än mitt, så detta är hon.

Så nu sitter jag här vid köksbordet och tittar på mina söndersmulade naglar med sorgkanter, färgfläckar och småsår och det avgrundsdjupa knivhugget. Händerna är svullna och obekväma – de känns som någon annans. När jag tar handsprit på dem sticker det som av tusen nålar.

Och dessutom känner inte mobilen igen mitt fingeravtryck längre!

Om jag riktigt känner efter har jag dessutom träningsvärk i axlarna. Med andra ord: jag mår oerhört bra eftersom jag har varit så himla nyttig. Imorrn ska jag kanske fälla ett träd eller lyfta ur en bilmotor eller hugga ved med bara händerna. Simpelt.

Eller så skriver jag kanske en rolig artikel istället.

58 kommentarer

Myggor för män

Publicerat av Lotten Bergman den 13 mars 2018 22:54

Idag blev jag så vansinnigt arg på en mygga – såpass att jag började gnissla tänder och planera en revolt och ett demonstrationståg samt jämföra mig med suffragetterna för 100 år sedan.

(Inom parentes drabbades jag av ilskan under en föreläsning, så jag kunde inte explodera och rya och tillverka stora skyltar där och just då.)

Det är en sån här mygga jag ogillar:

Redan i januari grundlades nog denna ilska, när jag for ut mot modeskaparna som förvägrar oss i kvinnokläder plagg med fickor. Och nu till myggan här ovan – alltså ett headset för föreläsare. En pratmick som sitter fast på huvudet. Den

är försedd med en säkert 150 cm lång beige sladd
funkar inte utan en batteriklump som till storlek och vikt påminnner om en kort och tjock mobiltelefon
trasslar alltid in sig i håret i nacken även om man har tofs
störs förfärligt av hängande eller bara lite skramliga örhängen
är beige.

Apparaten ser ut så här, och med den där hårda klämman ska man fästa klumpen i sin sköra, knypplade krage?

Beige-färgen irriterar mig för att den ju ska vara diskret, men inte är diskret på något sätt över huvud taget, varken till form eller funktion. (Alla som inte är beigefärgade i hyn blir nog även de lite irriterade.) Men det värsta är den där klumpiga batterimanicken med en PYTTELITEN av- och påknapp som man inte kan hantera med normalstora fingrar och så går skiten inte ens att fästa i kläderna!

Tänk om alla föreläsare i hela världen plötsligt bleve tvungna att föreläsa i

sparkdräkt
overall utan fickor
nattlinne.

Då skulle dessa förnicklade batterisändarenheter nog få nån annan fästningsanordning än en liten mager klämma på baksidan. För den passar jättefint i en kavajficka, i en byxlinning eller en normal skjortficka. Men inte i bh:n, inte i urringningen, inte i trosorna innanför klänningen och verkligen inte i en sladdrig blus av siden.

Här har jag som en ormtjusare försökt tämja den.

Hur ordnar vi detta? Ska vi virka små påsar som vi lite bökigt hänger över ena axeln? Eller ta fram en av armbindlarna som funkade bra till de tidiga, feta mobiltelefonerna? Eller kräva trådlösa mojänger?

Vad bra, nu känner jag mig lite mindre arg. Men hur lång är nu sladden? Jag lägger mig ner och kollar, för jag är ju 173 cm.

38 kommentarer

Vem var Gutzon Borglum?

Publicerat av Lotten Bergman den 10 mars 2018 16:57

Hm. Borglum låter ju som ett grundämne – en lantanoid. Supersällsynt och lite bortglömd precis som Gutzon ju är idag fastän han borde vara superkänd (om inte annat för sitt namn).

”To my dear Dr. Orlof M. Orlow, Sept. 22nd. Sincerely Yours, Gutzon Borglum 1919” – apropå konstiga namn … Orlof Orlow?

Här är hans mest kända verk:

Fast äsch, nu luras jag lite. Han är inte Eva Marie Saint (eller hennes i North by Northwest allestädes närvarande handväska) och inte heller Hitchcock, och han är inte Cary Grant. Han är den som designade de fyra presidenterna på det som sedermera kom att kallas Mount Rushmore.

Och som inte på långa vägar är ett färdigt monument. Kolla på grushögen nedanför huvudena; det är icke bortstädat skräp från tillblivelsen.

Gutzon Borglum var envis som en åsna, ilsken som ett bi och bedrövlig på att hantera pengar. Men han var bra på att hugga i sten och dessutom kompis med expresidenten Theodore Roosevelt, som var med och beviljade summorna som krävdes för jätteprojektet. Men så här var det tänkt att det skulle se ut: mer kropp och andra vinklar.

Skalenlig modell från 1925, inklusive hålrum för viktiga papper som skulle arkiveras i Lincolns huvud.

Att det bara blev fyra huvuden utan torsor, beror på att pengarna tog slut gång på gång, att depressionen på 1930-talet krävde fokus på överlevnad snarare än stenmonument och det faktum att Borglum 1941 dog utan förvarning. Grusskräpet på övre bilden har legat där sedan arbetarna drog, och idag går alla tillskjutna medel till att en gång per år skicka upp moderna stenhuggare som lagar alla presidenternas rynkor.

Om slitaget av väder och vind inte lagas årligen, kan vatten rinna in i fårorna och orsaka sprängskador som påminner om sådana som syns på levande åldringar.

Några gånger blev dynamitsprängningarna för kraftiga och kapade presidenternas pannor och näsor – men Borglum löste det genom att hugga djupare in i berget och ändra vinklarna lite här och där. Som mest jobbade 400 stenhuggare på berget samtidigt, men ingen föll ner och dog. Med tanke på hur arbetet gick till och de jämförelsevis omoderna säkerhetsanordningar och verktyg som de hade, är detta nästintill obegripligt.

– Ratata-tataaaa, ratatata-tataaa, skakade arbetarna i sina selar med de tunga verktygen i famnen.

Så hur valdes de fyra presidenterna ut?

Washington (1789–97) var den första presidenten.
Jefferson (1801–09) skrev den amerikanska självständighetsförklaringen.
Lincoln (1861–65) avskaffade slaveriet.
Roosevelt (1901–09) var kompis med Borglum.

Tillbaka till början nu: när Eva Marie Saint äntligen har tappat både skor och handväska uppe på presidenterna, gick allt bättre. Eller …?

Hitchcock fick skriva på ett kontakt där han dyrt och heligt lovade att inte filma ”lustiga scener” där Cary Grant t.ex. hänger i Lincolns näsa eller gömmer sig i Jeffersons öra. Och sedan fick filmteamet trots alla storslagna planer på att filma allt på plats till slut bygga monumentet i en studio för att inte riskera olyckor.

Nu återstår bara en fråga: vem var Dr. Orlof M. Orlow?

56 kommentarer

– Är det knappar på apparaten?

Publicerat av Lotten Bergman den 7 mars 2018 00:15

Från vardagsrummet hördes frustrerade grymtanden, några svordomar och det typiska THUD som uppstår när någon kastar en kudde i en soffa. Någon var helt klart arg. Men varför i vardagsrummet? Arg är man ju mest i köket där det finns läxor, smulor, möss men ingen vitlökspress. (Den är alltid borta fastän vi har fyra stycken.) Jag närmade mig den ilskne sonen lite försiktigt.

– Vad händer?
– FJÄRRKONTROLLERNA är borta!
– Till tv:n?
– JA!
– Men … huh … du tittar ju aldrig på tv …?

Ingen av oss tittar längre – men betalar för en massa kanaler gör vi gladeligen.

– Nej, för fjärkontrollerna är ju borta.
– Kolla här, om man gräver fram den här apparaten från bakom sladdhärvorna så kan man faktiskt trycka på knapparna här och byta kanal med pila…
– Är det knappar på apparaten? WOW!

Ojoj. Sådär kan man ju som barn här i huset inte säga, för då trycker man ju på mina inre nostalgiknappar. Jag måste plötsligt hålla en föreläsning om … om … hur det känns att t.ex. bära en sån här tv.

Nu är förstås våra barn vana vid dåtiden eftersom

vi ideligen har dem att slå upp saker i bok-NE
jag har ett sladd-telefonlager i källaren
och jag då och då köper en dagstidning för om inte annat i alla fall få höra prasslet.

Om ni känner som jag – att detta är lika viktigt som att t.ex. veta hur knyppling ser ut, hur man knäppte kängorna med en liten pinne i början av 1900-talet och att brylkräm en gång var nåt jätteviktigt att ha – då föreslår jag att njuter av detta sju minuter långa klipp (och visa upp det vid kvällsmaten). En applåd för ”Alla presidentens män”!

Man kan vara lite ofokuserad alldeles i början (jag vet ju att många har koncentrationsproblem nuförtiden), för då etableras bara det H-fyllda namnet Kenneth H. Dahlberg. Efter ungefär 30 sekunder kommer Robert Redford och börjar leta i telefonkataloger och sedan ska han på en stökig tidningsredaktion ringa och anteckna och alla pratar i bakgrunden – och så kan man slötitta igen en stund.

Det sista som händer är att man ser en tv, en tidning, ett block och en blyertspenna. Ack, 1973.

Tror ni nu att jag tänker dra en parallell mellan Nixon (som ju ”Alla presidentens män” handlar om) och Trumpen (som ju alla dagens nyheter handlar om)? Nähedå, jag tror att vi tar det en annan dag. Istället får ni se …

34 kommentarer