Det här är ett av mina favoritdiskussionsämnen när det gäller gnäll som inte på något sätt gör världen bättre. Alltså att lista sånt som är såååå ovääärklit i filmer och tv-serier.
Ibland stöter jag på sådant som jag inte ens har fattat att jag ska störa mig på, som att snabbbt uppdragna svärd inte låter schwioooooong. En ytterst charmig britt och svärsdentusiast i lusetröja har fått mig att förstå:
Många andra sådana här känner ni förstås igen – t.ex. att
den som ska dö i lungsot hostar full av vigör plötsligt blod i en näsduk, som inte fanns nyss
kvinnor vaknar med mascara på ögonfransarna, inte halvvägs ner på kinden
pistoler har obegränsat antal kulor
förlossningssmärtor hugger till strax under naveln.
Jajajaaa, det finns förstås fullt naturliga förklaringar till många av dessa fåniga filmscener. Man kan inte prata naturligt för att naturligt prat är fullt med osammanhängande meningar, öhöanden och ordföljdsfel. Det är också opraktiskt att låta någon stå och vänta på en hiss mer än två sekunder eller att inleda alla telefonsamtal med hurere eller vagöru. Men hade inte en film som skippade de onödiga schablonscenerna uppskattats av oss tittare? Så här?
Hjältinnan sparkar av sig de högklackade skorna redan innan hon förstår att hon måste springa för sitt liv i djungeln. Utan att hålla en ledsagare i handen.
Den misstänkta mördaren blir uppenbart nervös och tillmötesgående när poliserna kommer och ställer frågor och fortsätter inte alls att diska eller vad han nu höll på med och säger inte alls ”är ni färdiga nu, jag är faktiskt upptagen”.
De som äter sväljer maten. Eller … de kan väl i alla fall sitta kvar tills de har ätit färdigt och inte efter en tugga (som tuggas, men inte sväljs) slänga servetten i tallriken och rusa ut?
Bilföraren håller ratten stilla så länge vägen inte svänger.
Väskor är tunga och muggar innehåller verkligen något.
Bilrutorna är inte nedvevade när det är dåligt väder ute.
Kolla här i ”River” – i hällande regn kör Stellan bilen och vindrutetorkarna fläskar på för fullt. Men för att vi ska se honom tydligt, är ju fönstret nere.
Och så har vi det magiska lakanet, som sitter som fastklistrat.
Fast på olika höjd, liksom.
Så, vilka andra filmabsurditeter kan man diskutera? Jo, skogar utan bråte, blåmärken och rivsår som läker lika fort, folk som alltid svimmar snyggt, bovar som väldigt noggrant förklarar allt för hjälten, nysningar som aldrig resulterar i något mer än ”x-cuze me” …
Se, så vackert! I förra veckan fick jag ett stort, nyöversatt manus att korrläsa. Det är svårt, för när jag korrläser tar redaktören i mig över, och när jag ska vara redaktör sitter jag plötsligt och korrläser. Översättaren i mig står och bankar på dörren och vill in och leka hon också. Jag är helt enkelt förjävla bra!
Förlåt. Jag blev visst alldeles till mig av stolthet och arbetsglädje.
Boken heter Liv, död och hjärnkirurgi och är skriven av en rolig läkare som heter Henry Marsh och som är så arg på ”förbättringar” inom vården – t.ex. att de unga läkarna under utbildningen ska få mycket mindre praktik för att de kan bli trötta – att han exploderar i trevliga svordomar på det här viset i manuset:
I cycled home in a furious temper. Why don’t I just stop training juniors? I said to myself as I angrily turned the pedals.
Why don’t I just do all the operating myself? Why should I have to carry the burden of deciding whether they can operate or not when the fucking management and politicians dictate their training? I’ve got to see the patients every day on the ward anyway as the juniors are so inexperienced now – on the few occasions when they’re actually in the hospital, that is. Yes, I shall no longer train anybody, I thought with a sudden sense of relief. It’s not safe. There are so many consultants now that having to come in occasionally at night wouldn’t be a great hardship … The country’s massively in debt financially, why not have a massive debt of medical experience as well? Let’s have a whole new generation of ignorant doctors in the future. Fuck the future, let it look after itself, it’s not my responsibility. Fuck the management, and fuck the government and fuck the pathetic politicians and their fiddled expenses and fuck the fucking civil servants in the fucking Department of Health. Fuck everybody.
(Den svenska versionen vågar jag inte lägga ut här; den är ju under bearbetning och inte min.)
Hjärnkirurgen Henry Marsh.
Men han är trots allt faktiskt hjärnkirurg och inte författare. Den brittiska redaktören kanske hade sovit dåligt eftersom bl.a. denna lite konstiga scen finns kvar i den tryckta boken. Tänk nu som redaktörer och fantisera fram en rödpenna i handen. Hugg som ormar!
I put my head past the doors of the theatre. James was standing at the end of the operating table, holding the patient’s head in his hands as he wound a bandage around it. The front of his gown was smeared with blood and there was a large pool of dark red blood at his feet. The operation was clearly finished.
‘All well?’ I asked.
‘Yes. It’s fine,’ he replied. ‘But it took quite a while.’
‘Did you go and have a cup of tea to help stop the bleeding?’
‘Well, no, not tea,’ he said, pointing to a plastic bottle of Coca- Cola on one of the worktops behind him.
Ser ni framför er hur James
håller patientens huvud i båda händerna
virar bandage
pekar på Coca-Colaflaskan?
Hur många händer har James egentligen? Ritsch, ratsch och vips kanske kan nickar istället för att peka och inte riktigt håller i huvudet? Just det: nu är ni också korrläsare.
Deadline är imorrn, så jag måste skynda mig nu. Men hur ska jag kunna skynda mig när jag samtidigt har hittat en dokumentär – The English Surgeon – om doktor Marsh på Netflix?
I filmen far han fram och tillbaka till Ukraina och borrar i skallben i ena sekunden och bygger en stor trälår till en operationsstol i nästa. Han lider med alla sina misslyckade operationer och är precis hur frispråkig som helst.
Men nu tillbaka till manuset, Lotten, inte titta på filmen! Nu ska vi se om vi har fler problem att lösa. Ja! Hur ska man göra med titulerandet? På engelska är det så enkelt så, där kan man bara skriva:
– Oh Mr Marsh! Thank you for coming!
You är ett förträffligt ord. Men på svenska?
– Åh, mr Marsh! Tack för att du kom!
– Åh, mr Marsh Tack för att ni kom!
– Åh, Henry! Tack för att du kom!
– Tjenare doktorn, tack skaru ha, hörru!
Henry Marsh skräder inte orden när han beskriver kolleger och patienter – och på engelska låter det både oskyldigt och förtjusande. Han ska nu titta till ett misslyckat självmordsfall (hopp från bro, landning på både fötter och huvud):
I was taken aback by the fact that the poor jumper was immensely fat. For some reason I didn’t expect a suicide to be fat, so fat that from the end of the bed I could not see his head at all – only the great pale mound of his naked belly, partly covered by a clean sheet, and beyond it the monitors and machinery and syringe drivers at the head of the bed, with their flashing red LEDs and digital read-outs.
Får man skriva att den döende patienten var jättefet? Hm. Vi går vidare, här har vi en ny chef som ger doktorn order om mer effektivitet:
She was a large and officious young woman with hennaed hair in tight curls. She spoke imperiously.
Okej? Hur skriver vi på svenska? Kanske så här?
Hon var en storvuxen och beskäftig ung kvinna med hennafärgat, smålockigt hår. Hon talade med diktatoriskt tonfall.
Hm? Hmmmm.
Hur som helst är detta jobb alldeles fantastiskt roligt – jag tror att jag har fått en ny frispråkighetsidol i min kamp mot byråkrati och annat dumt krångel: doktor Henry Marsh.
Jag sitter ju och tittar på tv-serier när jag motionscyklar eftersom det är så svårt att läsa böcker när svetten stänker och glasögonen halkar ner till hakan hela tiden. Därför hänger jag med när folk pratar om Netflix- och HBO-serier och kan tala om vad jag gillar, vilket inte är så mycket eftersom jag är rysligt kräsen. (Sade hon lite fisförnämt.) Kvaliteten hänger (för mig) på om replikskiftena funkar och om de är snabba och intelligenta och om handlingen överraskar.
Gillar:
Orange is the New Black
QI
Suits
Orphan Black
The Killing
Sherlock
West Wing
The Newsroom
Band of Brothers
Doctor Who
Downton Abbey
Gillar inte, trots att alla säger att jag har fel:
Breaking Bad (har sett hela jädra serien ändå)
True Detective (har sett hela den väldigt välgjorda serien ändå)
The Wire (har bara sett fem program)
Sopranos (har bara sett ungefär fem program)
Game of Thrones (har bara sett tre program)
När jag nu skulle göra ovanstående listor, råkade jag säga ”Orphan is the New Black” som en blandning av Orange is the New Black och Orphan Black, vilket ju var jättejätteroligt! En snabb googling gav vid handen att jag är hur förutsägbar som helst. Detsamma gäller att ideligen säga ”fattiga riddare” istället för ”spanska ryttare” och tvärt om – eller spanska ryttare istället för fotanglar.
Spanska ryttare.Fattiga riddare.Fotangel.
Samt att råka skriva skriva istället för att skriva skruva, förstås.
Allt är redan påhittat!
Sådärja. Nu har ni resten av denna söndag planerad. Antingen sätter ni er ner och hittar på andra saker som ni (och alla andra) förväxlar, eller så lägger ni er tillrätta och kollar på film på t.ex. HBO eller Netflix. (Själv springer jag omkring i baskethallar och har mig!)
I oktober händer det saker i filmbranschen eftersom Tillbaka till framtiden II utspelar sig just i oktober 2015.
Alla Tillbaka till framtiden-fans är ganska stillsamt fascinerade över det som stämmer i filmen jämfört med dagens verklighet: att vi tittar på 3D-filmer, har jättebreda tv-apparater med videokonferenser (Skype) på väggarna, att vi har små handdatorer samt att vi är väldigt fokuserade på att ha koll på telefonen hela tiden.
Men vet ni vad som sägs i filmen som är helt bortitok? Jo, att faxen är det bästa sättet om man vill kommunicera snabbt. Tihi och fniss samt fnitter. Oj, vad jag har faxat i mina dar (på Nationalencyklopedin till ungefär 1998), men ojojoj, vad jag inte faxar längre. Faktum är att jag trodde att faxvärlden var utdöd och att faxmaskinernas kyrkogård var full, tills jag förstod att det fortfarande finns branscher där faxen styr allt.
Å andra sidan brukar jag ha fel inom fackområden där jag helt enkelt inte vet vad jag talar om. Igår försökte jag delta i en diskussion om vilket bryne som är bäst.
– Jag brukar skära tomater med gaffel – för de är vassare än våra knivar.
De tre som lyssnade på mig skakade på huvudet eller lade det medlidsamt på sniskan. Och fortsatte prata om diamantbryne, striglar och kalcedon.
Eller när jag i lördags försökte förstå hur ett löpband egentligen funkar och till sist förstod att en skruv har fyra olika mått och att jag faktiskt inte alls behöver förstå hur ett löpband funkar utan bara ställa mig på det, trycka på en knapp och springa. [tråkkollaps]
Men det var inte det jag skulle berätta. Jag tänkte bara visa upp dubbelslipsen som Marty har på sig 2015 eftersom det faktiskt är dags att skapa nya modetrender.
Martys dubbelslips i Solensrike-stajl.
När såg vi något nytt senast? Dog modeinnovationerna ut med platåträskorna? I brist på fantasi skulle jag (som bekant) gärna köra en repris med axelvaddar och vårhattar på alla och envar. Och polisonger! (Men bara för att både ordet och håret är roligt. Inte för att det är snyggt.)
Om man ska på galapremiär i Hollywood gäller det att klä sig ordentligt. Därför gjorde jag just detta när jag gick på invigningen av Internationella komedifilmfestivalen som äger rum i Stockholm nuuuu och till på söndag.
För om man har klätt sig rätt, kan man mötas av detta – vilket jag tror att jag skulle finna alldeles förtjusande trevligt.
Nu ikväll klädde jag mig ungefär och lite som Julia Roberts. Tyvärr blev jag inte som alla andra fotograferad på röda mattan trots att jag gick fram och bad fotografen att i alla fall ta en bild.
– Du tar på mig och så tar jag på dig! sa jag jättetydligt och fotograferade henne med min finkamera.
Men fotografen bara skrattade och tyckte att det hela var mycket roande. Och detta skulle visa sig bli temat för kvällen: jag gjorde mig icke förstådd. Trots att jag artikulerade och varken lade på en dialekt eller pratade med mat i munnen, gick mina ord omgivningen förbi.
Först gick jag till garderoben där det stod OBEVAKAD GARDEROB i tydliga bokstäver trots att det helt klart stod två män där och hängde in kläder. Jag hade finkappan på mig som inga villkor får lämnas obevakad eftersom den då definitivt kommer att rymma, så jag ansåg mig tvungen att fråga:
– Är garderoben obevakad?
– Va?
– Det står att den är obevakad? Men ni står här?
– Ja.
– Så ni bevakar inte kläderna?
– Va?
– Okej, jag bara undrade om ni bevakar kläderna trots att det ju p… äh, det var inget, jag klarar mig! Hejhej!
Förbaskat. Jag, kappan och min fina klänning drog oss undan till ett hörn där jag tog ett foto på mig själv.
Lika tydligt som orden som kom ur min mun blev det.Tur att jag har en ordentlig bild på klänningen också.
Plötsligt såg jag Gösta Ekman. Jag gick fram till honom och tog honom nästan i hand (missade lite) och sa något om tack för alla skratt och blev sedan undanknuffad av en karl som ville säga exakt samma sak. (Till nästa gång ska jag träna på att säga något mer originellt, tror jag.) Knuffmannen kunde inte sluta prata och hade dessutom problem med revirtänkandet och fick Gösta Ekman att backa och backa och backa tills han stod upptryckt mot en vägg.
Och då kom Birgitta Andersson in i Filmhuset – väldigt diskret med dotter och barnbarn. Jag kunde inte låta bli att attackera henne, fast med mer finess.
– Hej, får jag bara tacka dig för din tajming, din sång, dina ögonkast och för allt roligt … alla skratt …
– Va? sa Birgitta Andersson till mig med uppriktig förvåning.
Så jag sa tack igen och dröp av. Förbaskat! Sedan såg jag på håll hur Birgitta och Gösta gick omkring och missade varandra i vimlet. Gång på gång! Han gick förbi henne och hon gick förbi honom och aldrig möttes de två.
Ni ser? Gösta rusar ut i foajén medan Birgitta står och pratar med två barnbarn.
Efter ett bra tags förbi-irrande höll jag nästan på ta tag i situationen och presentera dem för varandra. Men! Så hördes ett glatt heeeeeej och kram och fnitter.
Birgitta Andersson och Gösta Ekman!
Pling plong sa det sedan i små bjällror, vilket var en signal till oss i vimlet – det var dags att gå in i den stora filmvisningslokalen. Jag var så ivrig att jag kom först till dörren, där två festivalassistenter stod och tog emot.
– Oooooh, är jag först? sa jag förtjust.
– Va? sa en assistent.
Förbaskat.
Själva invigningen gick till så att initiativtagarna och alla sponsorer tackades, vi fick se en film där människor skrattade och lyssna på finfin musik och min ”kusin” Charlotta Huldt-Ramberg imponerade med ljuvlig opera med rolig text och vi fick höra sonen och hustrun till en filmskapare berätta att de tyckte om Stockholm, men det var liksom inte alls fokus på film. Eller humor. Jag började fantisera om kvällsmat, morgondagens jobb, skoinköp och helgens bestyr och om jag kanske skulle gå ut och ta mig lite mer att äta. Det fanns ju väldigt mycket morötter, till exempel.
Väldigt mycket plast fanns det också. Alla de tre rörorna (som var mycket goda) hade varsin liten plastbytta.
Men så äntligen var det dags för Birgitta Andersson och Gösta Ekman att kliva upp på scenen. De var precis hur söta och fnittriga som helst och jag njöt i stora drag av allt de gjorde.
Ett tag stod de och höll varandra i handen, t.ex.
Gösta ombads berätta om minnen från inspelningen av Att angöra en brygga och han mindes ett regnskjul som de fick krypa in i när det regnade, för det skulle ju inte regna i filmen. Birgitta sa långsamt att det är viktigt att tänka på allvaret … i film … och att inte glömma … (här började Gösta se lite orolig ut) att … det inte är … bra … om man inte får nubbe till kräftorna!!!
Alla skrattade och sax och sidenband trollades fram.
Birgitta Andersson och Gösta Ekman i invigningsklippsögonblicket.
Sedan vidtog den underbara, fantastiska, ljuvliga, roliga och bästa filmvisningen: Att angöra en brygga. Efter tio minuter hade jag skrattat mig till mascaraklet nedåt hakan och sparkat stolsgrannen på smalbenen. Jag säger då det: att höra Monica Zetterlunds röst fylla lokalen och se den filmen på riktigt – på bio i storformat – var alldeles makalöst.
På något sätt hamnade jag i en fantastiskt rolig tråd om hur världshistorien faktiskt aldrig hade godkänts som filmmanus. Ni vet — vi kritiska filmtittare kollar på ”Scent of a Woman” och blir irriterade över att alla på slutet reser sig upp och ger stående ovationer.
– Gah! Precis som i ”Brubaker” – Robert Redford får stående ovationer av alla fångar. Och i ”Döda poeters sällskap” när alla applåderar Robin Williams! Tröttma! Kom igen, kom på nåt nytt!
Eller för den delen när alla tjejer envisas med att springa från tjuvarna med de högklackade skorna på.
– Ta av dig skorna, Pepper Potts! Vet du inte att du kommer att få jätteont i knäna?Bara för att jag kan, serverar jag härmed en förstoring av Gwyneth Paltrows stackars fot.
Både Jack och Rose hade faktiskt kunnat få rum på dörren, Marty McFly hade inte kunnat fixa allt som skulle fixas, dynamiten uppfanns faktiskt så sent som 1864, vi hade naturligtvis inte kunnat höra alla människors tankar – och bovarna berättar ju inte för sina offer varför de har gjort som de har gjort så att Bruce Willis hinner fram i tid. Egentligen.
Men nu till världshistorien – här är några exempel på orimligheter som ingen filmproducent hade släppt igenom. (Jag har tagit min djefla noggranna historieman till hjälp när det gäller fakta.)
Under defenestreringen i Prag 1618 kastades två guvernörer ut genom jättehöga slottsfönster eftersom de hade brutit mot religionsfriheten. De föll handlöst 20 meter, landade i en stor dynghög, borstade av sig skiten och gick oskadda därifrån. Var det månne för att klara PG12-gränsen?
Hannibal följde aldrig upp segern vid Cannae 216 – världshistoriens mest lysande seger som alla fältherrar och lajvare har studerat och analyserat sedan dess. Var var producenten till denna kassako – ”Hannibal Returns”?
Bysantinska riket – en himla seg storfilm som borde ha klippts ner. Man fattade att det var kört redan på 800-talet och ändå fortsatte filmen i nästan 600 år till. Lite som Gladiator, om ni frågar mig.
Gustav II Adolf – Lejonet från Norden– är som en bisarr revenge-film där hämnaren kommer till Tyskland 1630 och dör som 1632 – 16 år innan filmen är slut. Bara för att det ju funkade i Psycho kan man inte bara sno idén. Skriv om!
Belägringen av Belgrad klår till och med Polisskolan vad gäller uppföljare.
Harald Hårdråde är alldeles för overklig – han är med i slaget vid Stiklastad, blir officer i väringagardet i Konstantinopel, blir sedan kung i Norge och slåss slutligen vid Stamford Bridge så att Harald Godwinson förlorar slaget vid Hastings. Bruce Willis-klass på honom alltså.
Magellan – nej, här måste vi stryka. De seglar alltså ut på Stilla Havet efter att ha passerat Magellans sund (som dessutom heter Magellans sund!) och tror att det ska ta 3–4 dagar att nå Kryddöarna och så tar det 3,5 månader. Visserligen hittar de de pluttesmå Guam-öarna – men mitt i denna väldiga vattenmassa måste de ju i så fall ha haft en osannolik tur. Nej, helt osannolikt är det.
– Skulle Konstantin XI ha sett ut sådär? Nejnej, här måste vi ha någon som sköter castingen bättre!
”Chaplins pojke” (som hade premiär 1921 men filmades redan 1919) visades igår på SVT. Jag skulle bara gå förbi tv:n, men stannade till för att kolla i fem minuter. Tio minuter. Ah, en kvart. Sedan, alldeles strax, skulle jag hänga en tvätt och kolla var jag hade förlagt barnen. Om en liten stund, sa jag och fortsatte att titta.
Och plötsligt hade det gått en timme. Jag antar att ni också vill se?
Den här Youtube-versionen har tyvärr inte musiken pålagd och är lite längre än den som Chaplin själv redigerade och klippte ner i början av 1970-talet, men va tusan – kolla ändå. (Eller klicka här – på SVTplay finns den nedkortade att se till den 7 juli.) Den är så vansinnigt bra. Ha i bakhuvudet att det hände en farlig massa i Chaplins privatliv under denna tid:
Chaplin var ledsen och bekymrad för han han låg i skilsmässa från Mildred Harris.
Charlies och Mildreds gemensamma son hade relativt nyligen dött, blott tre dagar gammal.
Mildred sades ha ihop det med Alla Nazimova, som sades vara ”gift” (förmodligen ett konvenansäktenskap om det alls var ett äktenskap) med Charles Bryant.
De efter hand framkallade filmerna från inspelningen smugglades i kaffeburkar till ett hotellrum där filmen redigerades i hemlighet tills skilsmässan från Mildred var färdig eftersom hon sades vilja roffa åt sig allt.
Charlie blev förälskad i en av tjejerna som spelar ängel i en dröm mot slutet av filmen … och gifte sig senare med henne. Deras stormiga relation gav Vladimir Nabokov inspiration till ”Lolita”.
Pojken (alltså the kid) spelades fullständigt otroligt väl av lille Jackie Coogan, som växte till sig och blev Onkel Fester i Familjen Addams.
Vi ska alla den vägen vandra och tappa håret, bli hålögda samt suga på glödlampor.
Den man som i filmen ovan efter 54:33 försöker ficktjuva i sömnen, är Jackie Coogans pappa på riktigt – och på riktigt den skurk som fick lille Jackie att fälla äkta tårar eftersom han hotade honom med barnhem om han inte grät när Chaplin bad om gråt. När Jackie Coogan blev lite äldre, stämde han sin mamma och styvfar, som hade snott alla hans inkomster – och fick dessutom rätt. Hans liv innehöll en hel del annat –
en av hans kompisar blev kidnappad och mördad och när han var 20 år
han var ende överlevande en bilolycka där både hans bästa vän och nyss nämnde pappa dog
han var stridsflygare under andra världskriget
Betty Grable var hans första fru.
Ojojoj vad de gifter sig och skiljer sig och krånglar till livet, di där konstnärliga typerna.
Annalisa Ericson i all ära, men det var Nils Poppe som var min favorit när det gällde matinéfilmerna på tv under 1970-talet. Fast nu när jag letar efter snuttar på Youtube, ser jag att på tok för lite ligger ute till allmän beskådan. Och här sitter jag och längtar efter en speciell dans – han och Annalisa dansar i en vit miljö och de har på sig … frack och långklänning? Kan inte hitta … buhu.
Nu låtsas vi att ni inte kommer ihåg Nils Poppe och att ni har vänt er till mig för att jag som ett orakel ska rabbla allt jag vet om honom.
Nils Poppe (1908–2000) blev som pytteliten plutt bortlämnad av sin ogifta mamma till en änglamakerska, som hade ett gäng barn som hon slängde åt bröd och öl då och då för att de skulle fara såpass illa att de dog. Det här med ölen läste jag om redan under min första Poppe-vurm runt 1975 – jag skrev till och med en uppsats om stackars Nisse. (Det var en sådan där skrivuppgift där man får första meningen av läraren och sedan får fortsätta hur man vill. Jag skulle ha skrivit om Poppe även om förstameningen löd ”När jag blir stor ska jag …” eller ”Det var en mörk och kulen natt…”.) Och kanske berodde min förtjusning blott och enbart på att min farfar hette Sten Stenson och att Nils Poppe hade en rollfigur som hette … Sten Stensson Stéen?
Hör nu den spännande handlingen i filmen här till vänster: ”Sten Stensson har efter en lysande jur. kand. hjälpt sina föräldrar att sköta gården i Skåne, samtidigt som han skrivit på sin doktorsavhandling. Nu oroas han av det moderna samhällets utveckling och beger sig till Stockholm för att ta itu med brott och raggarproblem. Samtidigt ska han delta i 10 000-kronorsfrågan och tävla i ämnet kriminalhistoria. Sten söker upp kriminalkommissarie Fröberg och föreslår honom att de ska samarbeta för att komma till rätta med den tilltagande brottsligheten i Stockholm, men råkar ut för en massa trassel bland raggare, utpressare och annat tvivelaktigt folk. Sten Stensson lyckas till slut sätta fast ligan och vinna 10 000 kronor. Han återvänder sedan till Skåne i sällskap med sina stolta föräldrar.”
Fantastiskt!
Men tillbaka till den lille parveln Nils, som lyckades överleva öldieten och fylla två år. När Anders och Amanda Jönsson då kom för att adoptera ett barn (vilket kostade hela 40 kr), högg han tag i dem och vägrade släppa. Därför hette han faktiskt Jönsson och inte Poppe tills en vänlig dam som hette Poppe (det fanns tre Poppe:ar i Sverige då) lät honom ta namnet. Han var ju lite känd, gubevars. (De två andra Poppedamerna sa blankt nej – Nils var ju blott en simpel taskspelare.)
Karriären var inte spikrak – men när han kom på att han nästan per automatik var rolig, började han härma Charlie Chaplin såpass skickligt att han faktiskt blev Sveriges svar på just Chaplin. Han sjöng, han dansade, han spelade i komedier, han skrev filmmanus, han blev indragen i Ingmar Bergmans stall – han var överallt.
Och han var vansinnigt rolig. Och han drabbades (liksom alla som jag får för mig att skriva om) av tungsinne och allvarliga depressioner under de mest intensiva arbetsperioderna. Nu när jag tittar på de få klipp som finns på Youtube (eller har jag letat fel?), ser man naturligtvis att det här är ett tag sedan … men njut!
Pappa Bom från 1949 – intressant mer ur blöjbytessynvinkel än som Poppe-dokument:
Blåjackor från 1945 – Poppe är gummiaktig i kroppen som fågelskrämman i Trollkarlen från Oz:
Gunnar Björnstrand har här blivit hes av att skrika order till den ständigt leende Soldat Bom:
Och samme Björnstand som ovan (vars memoarer tyvärr var aptrista) poserar här med Poppe när de båda två var med i Ingmar Bergmans Sjunde inseglet.
Jag såg aldrig Nils Poppe på Fredriksdalsteatern (dit folk åkte när Ullared inte fanns), men jag har förstått att poängen var att se när han, den då gamle mannen, hittade på hyss på scenen och fick motspelarna att bryta ihop av fniss. Däremot är ju min djefla man uppvuxen i Poppes krokar, så när vi är där brukar vi köra förbi Poppehuset och vinka lite.
Jag önskar mig en ny Nils Poppe. Samt lite sprittande Ingmar Bergman-humor. (Jodå, den fanns.) Piffa till anrättningen med sångtexter av Tage Danielsson och rör om. Njut tillsammans med en fantastisk Brigitta Andersson i högform och slang med Julia Caesar. Krydda med Kar de Mumma.
Jag är ett vant intervjuoffer – jag säger ja till alla och har hur kul som helst! Om jag inte tycker om frågorna så skriver jag bara nya. Dessutom sker ju allt per mejl numera, så att inte ens korrfel smyger sig in. Den senaste publiceras idag i Nöjesmix i Gävle med omnejd, och ser ut så här:
Om man till äventyrs vill läsa schwamlet, kan man klicka på bilden.
Men det var inte på grund av intervjun som jag lade ut hela klabbet här (inget nytt under solen – ni vet allt som står redan), utan för att jag i den fantiserar om att få spela in en film med Helena Bonham Carter och Johnny Depp. Bafatt vi tre har ju aldrig jobbat ihop. (De har jobbat med varandra, men utan mig. Pottsorkar.)
En annan trio är ju Johnny Depp, Brad Pitt och SimonPegg, som verkligen hade varit sanslöst bra ihop.
Depp, Pitt, Pegg. Sällan har jag sett så mycket skägg på en gång.
Min djefla man skulle vilja se Jack Black, Jennifer Lawrence och Bruce Willis i en förväxlingskomedi. Och så vill jag förstås tussa ihop Cary Grant med Emma Thompson. Ju mer anakronistiska konstellationer, desto bättre! En mördarhistoria med Hugh Grant, Arnold Schwarzenegger och Birgitta Andersson! En kärleksfilm med Sophia Loren och Fred Astaire! En dansfilm med Gene Kelly och Hugh Jackson!
Har ni läst den parodiska diskussionen mellan den italienske kryssningskaptenen Schettino och kustbevakningens chef De Falco?
(Den finns på engelska här och med italienskt ljud här.)
Det är som en scen ur vilken film som helst, där den gode är god och den onde/dumme/fule är just detta – in absurdum. Man sitter och tittar på filmen och halvgäspar och börjar famla efter förströelse eller en näve chips till, bara för att det är ett så banalt manus.
Men det här skedde på riktigt, i verkligheten. För att göra det svårt för er, har jag vänt lite på premisserna. Tänk er tvärtom att de två männen ser ut så här:
Den gode De Falco och den onde Schettino, all right?
Kapten Schettino har av oklara skäl styrt världens största kryssningsfartyg upp på en badstrand. Sedan har han råkat ramla ner i en livbåt, medan människorna ombord drunknar, halkar omkring och skriker av panikrädsla. Leonardo DiCaprio hänger över relingen i en telefonsladd som alldeles strax går av – om inte Keira Knightley hinner fram med den räddande båtshaken. (Men hon har slagit sig i huvudet och ligger och blöder i ett låst rum eller nåt.)
In i bild: De Falco. Han är arg som ett bi och fräser fradga när han rycker åt sig en anakronistisk walkie-talkie. Efter de inledande presentationerna när han försäkrar sig om att kaptenen är kaptenen och att han verkligen mot all logik och allt förnuft har lämnat sitt fartyg, ger han en order:
– Lyssna på mig nu, Schettino. Människorna på båten är instängda. Under fören på styrbords sida finns en lotslejdare. Klättra upp och gå ombord igen. Väl där räknar du hur många människor du ser. Förstår du?
– Jamen alltså vänta, jag måste berätt… Alltså båten håller på att kantra! säger kaptenen och man ser att han är rädd.
– Då tar vi det igen. Människorna på båten är instängda. Ta dig till stegen, klättra upp och gå ombord igen. Väl där räknar du hur många människor du ser. Finns det kvinnor och barn eller andra som behöver hjälp?
– Men snälla, båten kantrar och det är så mörkt här, jag vet inte hur jag ska våg… ku… (Kapten Schettinos underläpp darrar.)
– Intresseklubben antecknar! Vad ska du göra? Åka hem till mamma och vila? Ta dig upp på båten för i helvete!
Schettino lyder halvhjärtat och alla i rummet där De Falco befinner sig reser sig upp och applåderar sin ilskne kustbevakningschef. Men då kommer Stålmannen och lyfter skeppet i säkerhet, och alla på båten reser sig upp och applåderar. Keira Knightley vaknar, räddar DiCaprio, tappar båtshaken rakt ner i huvudet på Schettino – med ett thud-splash-ljud – och så börjar eftertexterna rulla medan Stålmannen slänger lystna blickar efter De Falco och man anar att det redan nu finns finanser för en uppföljare.
På italienska och på riktigt sa De Falco ”Vada a bordo, cazzo!”, och det är faktiskt det vi i fortsättningen ska säga när vi anser att någon inte tar sitt fulla ansvar.
– Nä, jag orkar inte laga mat idag.
– Vada a bordo, cazzo!
