Rimligtvis är Martha Mitchell inte en person som ni känner till. Förmodligen kan ni alla obekymrat döden dö imorrn utan att veta vem hon är. Men eftersom jag härmed dubbar mig till kuriosadrottning över den nu så magra bloggessensen, ska ni få hennes historia här och nu.
Vi börjar i den äktenskapliga änden, för hennes titel är till en början i denna saga blott och enbart ”inrikesministerns fru”. (Enligt de svenska tidningarna på den tiden, var det den titeln maken hade.)
Martha (nu lade vi raskt bort titlarna) var en liten lantlolla (hennes egen definition) från Arkansas, som ville bli läkare men inte klarade av det för att ”min sydstatsdialekt gjorde att jag faktiskt inte kunde lära mig grekiska och latin”.
Hon gifte sig, fick ett barn, skilde sig, gifte sig igen, fick ett barn till, flyttade till Washington och hade cocktailpartyn och stora örhängen. Men plötsligt fick hela USA upp ögonen för henne, när hon frankt för en tv-journalist berättade att en viss fredsdemonstration enligt hennes make – The Attorney General! – påminde om den ryska revolutionen.
– YES! sa journalisten, och hans intervju gjorde stor succé.
Martha tog efter denna – i hennes ögon lyckliga – händelse varje kväll en drink, valde mellan olika journalister som hon hade i sin telefonbok, och så ringde hon och berättade om statshemligheter som hon hade råkat läsa i sin mans papper. Eller som hon av en slump hade hört honom säga. ”Oh, så förtjusande” sa alla och njöt i stora drag.
Alla slet och drog i henne och hon intervjuades överallt, till och med av Dick Cavett. Hon kallades ”Martha the Mouth” och ”The Mouth of the South” och var på var mans tunga och i USA:s alla dagstidningar.
Under den här tiden antydde Nixon och herr Mitchell att Martha var full och galen mest hela tiden. Även allmänheten började fundera – men Martha gillade uppmärksamheten och tidningarna gillade att sälja lösnummer.
De skojade friskt med henne i Rowan & Martin’s Laugh-In – som ni säkert känner igen om ni någonsin har sett den svenska versionen ”Partaj”. (Inte var de alltid snälla mot henne, nej.)
USA:
Samtidigt i Sverige:
Martha fortsatte att snacka och berätta – särskilt för sin favoritjournalist Helen Thomas. Och under ett av dessa (förmodligen roliga) samtal, bröts telefonledningen plötsligt. Det som då hade hänt var att
- maken hade beordrat sin hejduk till livvakt att kapa Marthas tillgång till telefoner
- Martha försökte rymma via hotellbalkongen
- Martha tuppade av efter ett handgemäng och slagsmål med livvakten samt en narkosspruta
- maken beslutade att Martha skulle hållas nedsövd i en vecka eller så
- livvakten – hejduken som hette Steve King – visade sig även vara inblandad i försöken att begrava allt om det där inbrottet där Nixons inspelade samtal stals.
När Martha Mitchell till slut efter en vecka fick vakna till liv, sökte hon upp Helen Thomas igen och berättade allt som hade hänt och allt om Nixon och bovar & banditer i GOP (Grand Old Party = republikanerna) samt Watergate. Storyn begravdes i tidningens kvinnosektion bland recept och stickbeskrivningar … och så tog det ytterligare två år innan Woodward & Bernstein samt Deep Throat lyckades få Nixon att avgå.
Att ingen lyssnade på vad Martha Mitchell hade att berätta och att ingen då trodde på denna sanslöst knäppa historia berodde dels på makens och Nixons skitsnack, dels på alla läkare som ljög och hittade på att hon faktiskt var halvt från vettet. Detta kallas idag för The Martha Mitchell Effect.
Om man ställer detta i relation till vad som nu händer och sker i Trumpens USA idag, 50 år senare, finner man att ptja, not much has changed. Särskilt eftersom nyss nämnde hejduk-livvakt Steve King av Donald Trump har utnämnts till USA:s ambassadör i Tjeckien …
__________________________________
Uppdatering! Upphittat!
Om ni inte vet vad ”Drunk History” är, kan jag rekommendera detta fenomen. En relativt känd person dricker sig (frivilligt) berusad och berättar ett historiskt skeende, som även ageras av skådespelare som … äsch, titta:
Tack, nu kan jag döden dö och ha lite koll på Martha. Men hur hanterar Trump att halva USA och resten av världen lider av The Martha Mitchell Effect? Han kan ju inte söva ner alla …
Det verkar ha varit en lattjo liten tant.
Hörni, Augustprisbåset har vaknat till liv. (Om ni inte vill fokusera på Martha, dårå.)
Intressant om ambassadörer:
Storbritannien är det enda land som kräver att ambassadörerna först lär sig språket i det land där de ska tjänstgöra. Alltså går britterna en ettårsutbildning i svenska innan de kommer hit! (Jag vet, för det är min kusin i Ditchling som utbildar dem.)
Och detta för ju genast in tankarna på vår fråga som följer: Brukar ni hjälpa till? Kasta er fram och hjälpa vilsna turister som står där med kartan upp och ner, den sortens hjälp. I dag hjälpte vi till, med anknytning till engelske ambassadören. Otroligt eller hur? För en gångs skull är jag inte helt off topic.
På dagens promenad passerade vi engelska ambassadörens residens där det som vanligt så här års satt en massa hägrar på taket. Residenset är ritat av en engelsk arkitekt och därför dålig isolerat. Följaktligen strömmar värmen upp genom taket och där sitter då hägrarna och värmer sina små fossingar. Ett litet dagisgäng drog förbi, fröknarna pekade pedagogiskt mot taket och sa: ”Titta, tranor.” Då la vi oss i. ”Hallå, hallå, det är inte tranor, det är hägrar.” Vi ogillar nämligen starkt att man narras för små barn.
Skulle ni ha lagt er i?
Jag lägger mig alltid i – men alltid med ett brett leende och len röst.
Naturligtvis, barn har rätt att lära sig skilja på tranor och hägrar.
Jag kan dra gränsen vid detaljkunskaper om sävsångare och rörsångare. Såvida nämnda sångare är tysta. Annars är det lätt att avgöra vilken som är vilken.
Maskros är också okej. Taraxacum-komplexet är inte lätt, ens för erfarna botanister.
Naturligt vis lägger jag mej i! (mellanslaget medvetet).
En lärarkollega myntade en gång begreppet *pedagogisk brunst*, som kanske kan passa in på företeelsen.
Pedagogisk brunst lägger vi omedelbart till i vokabulären, sicket förnämligt uttryck.
Givetvis lägger vi oss i. Till exempel en gång i matbutiken när en kund undrade om kummin och spiskummin var samma sak och tillgänglig personal inte visste så noga.
Nu vill jag förstås att ni fokuserar på den goda Martha här i inlägget, men måste bara påpeka att det på söndag blir Julkalender för 15:e året i rad. (Men den magra varianten med tolv luckor och tolv facit.)
Tjoho, julkalender! Bara du känner att du vill och orkar, Lotten.
Den magra varianten är utomordentligt bra, ja till och med bäst. Man hinner med, man får tänka lagom länge och fundra på svaret en stund innan nästa lucka kommer. Så det kommer bli alldeles utmärkt.
Jag gissar på Dan Brown.
Åja Lotten; det var du som drog in ambassadörer. Och då så … Jojo.
Jag gissar på Martha. Eller möjligen en annan dam med samma namn.
Orlando Bloom. Bara för att han har bott på Skebokvarnsvägen. Prexist som jag.
OT.
Har ni ätit bacon från Undersåkers charkuterifabrik? Om inte, gör det snarast!
Mannen bakom charkprodukterna är Magnus Nilsson som också driver Fäviken Magasinet.
I Stockholm hittar man produkterna hos ROT på Renstiernas gata och hos Cajsa Warg vid S:t Eriksplan.
Jag kan rekommendera isterbandet också!
Jag får inte äta bassonfläsk hemma längre. Sonen är vegan av miljöskäl, och detä r han som lagar all mat hemma numera. Vilket jagtycker är alldeles underbart enär matlagning är nättopp det tråkigaste som finns.
Ninja!
Stackars veganmorsa.
Men kan du smyga med äkta bacon från frigående Linderödsgrisar?
Nästa levernas till Herrängen (Hemma hos Lottten.se) nu på fredag.
https://franzenscharkuterier.se/forsaljning/
I valet mellan att laga maten själv och få äta bassonfläsk eller att bli serverad sonens mat, så väljer jag lätt sonens mat. Så awtt så där vanhinnigt synd om mig är det inte.
Jag åt bacon (av okänt ursprung) tillsammans med en förträfflig äggröra i söndags, då frukosten intogs på lokal.
Fast visst låter det lockande med frigående linderödsgrisar.
Är det Herrängen här i Stockholms södra förorter som avses?
Ninja!
Och köpa ett el flera signerade ex av hennes bok ”Varken” för tänkbara julklappar.
Första ”Fantasy-bok” jag läst. Med nöje. Uppföljare tydligen på gång..
Ninja:
Runnt omkring Herrängen (Inkl Älvsjö) där allt sker
Ninja. https://www.facebook.com/pg/lisaforareskriver/posts/
Förlåt felaktighet 02.33.
Beställt linderödskött/charkuterier kan beställas/avhämtas hos författaren Lisa Förare (i Herrängen- se tidigare inlägg)
Undrar vilken framtida hemlisbloggare som fick Lotten att gena över/via Martha…
(Liknar inte den där designern Lasse Åberg? Mer intressant är att så många i båset bott på Skebokvarnsvägen. Men så är det en lång gata också. Visst har vi disskuterat det förr?)
Sklebokvarnsvägen sträcker alltid ut sig tvärs över julkalendern alla bås, tillsammans med Dan Brown, Orlando Bloom, Schubert och en herrans massa blåsippor.
Halleluja!
I en länk däruppe får man lära sig att en tredjedel av amerikats ambassadörer världen runt helt saknar diplomatisk bakgrund. De har i stället kvalificerat sig genom att pytsa in pengar i rätt valkampanj eller slå ner lösmynta fruntimmer i rättan tid.
Hur gör de då om det uppstår en Delikat Situation i ett land med sådant sändebud? Jag ser framför mig en porträttlik pappfigur i naturlig storlek med en stöttande röstimiterande riktig diplomat hukande bakom.
Och snart blire kalender, jippi!
Ooooh, Magganinis verserade formulering ”Delikat Situation” gillade jag. Den antyder så mycket!
(Jag håller fortfarande på att skriva artikeln om hur man skriver humor, och här har vi ju ett perfekt exempel!)
Snart blir det kalender …
14:55:30
14:55:29
14:55:28
14:55:27
Och nu – drygt två år senare – finns det en tv-serie om Martha! ”Gaslit” med Julia Roberts & Sean Penn!
[…] Och när vi då har sett Alla presidentens män (som i min fantasi inte har åldrats alls), vill man ju veta mer om förebilderna Woodward och Bernstein. Och då visar det sig som genom ett under att de bägge intervjuades av Stephen Colbert bara häromdan! Ett av klippen handlar om Martha Mitchell, som jag ju skrev om 2019! […]