Jackie Kennedy hade en fantastisk faster och en konstig kusin som (efter att ha tillhört societeten) på ålderns höst bodde tillsammans i ett vanskött ruckel till 28-rumsvilla, som sedan Ben Bradlee (chefredaktör för Washington Post under Watergateaffären) köpte.
Och här kommer den historien i nedkortad form – mest för att jag ska få visa er bilder på det vanskötta rucklet.
Den vackra bruden på bilden från 1917 är Edith Ewing Bouvier Beale (1895–1977), även kallad ”Big Edie” eftersom hennes dotter kallades ”Little Edie” – döpt till Edith Bouvier Beale som hon var.
(Ett himla oskick är det, detta med att inte hitta på nya namn till sina barn. Förekommer även i de bästa familjer; min pappa är Stor-Per, min kusin heter Lill-Per, min bror är Stor-Jakob och Orangeluvans son är Lill-Jakob och precis alla i den djefla mannens släkt heter Karl Johan.)
Visst anar man sidenets frasande och mödan bakom bilden ovan?
Kvinnan på bilden från 1940 här ovan är ”Little Edie” (1917–2002), och hon kom inte närmare en bröllopsklänning än så här eftersom hon av outgrundlig anledning eller plikt och moderskärlek valde att ”ta hand om” sin mamma tills hon dog. I det här huset:
Anledningen till att misären är så noggrant dokumenterad beror på exakt det: en dokumentär. Det var meningen att två dokumentärfilmare skulle göra en film om Jackie Kennedy (då Onassis) och hennes syster Lee Radziwill, men dessa fick tyvärr kalla fötter. Filmskaparna fick på något sätt nys om stora och lilla Edie i det förfallna huset med de 28 rummen. Med kameran rullande knackade de på, och fick då tillfälle att göra den här hyllade filmen:
När grannarna och myndigheterna 1971 klagade på att det stank från den förfallna fastigheten, beordrades damerna sanera huset – vilket de inte på några villkor hade råd med. Det blev tjafs och bråk om den avstängda elen och det faktum att huset saknade rinnande vatten och sophämtning. Vid ett tillfälle rusade samhällets alla brandmän in i huset med dragna slangar och sprutade vatten på hela undervåningen.
Då klev de förmögna släktingarna in i bilden och såg till att åtminstone sju rum blev beboeliga. Alla väggar målades i skrikiga 70-talsfärger och nya (begagnade) möbler donerades till de forna societetsdamerna.
Men innan dess ställde Big Edie och Little Edie 1972 glatt upp på att posera i den förfärligt äckliga röran.
Att jag numera är så insatt i detta ämne beror på att jag har sett både dokumentären (1975) och spelfilmen (2009) och sedan läst mig vindögd för att kunna avgöra vad som var sant, tillrättalagt eller lögn. Det jag har kommit fram till är att det är en sann, men osannolik historia med två obegripligt glada trashankar som gärna förställer sig.
Den yngre Edie sålde 1979 huset till tidningsmannen Ben Bradlee och hans fru Sally Quinn (som fortfarande lever även om hon påstår sig kunna tala med spöken och tror på voodoo), som naturligtvis fick renovera i flera år och dessutom begrava alla de 52 döda katterna som de hittade i huset.
Bonus:
Artikel i N.Y. Times 1972. (Lång!)
Blev de galna av mögel? (Lång! Många länkar!)
Brasklapp:
Det kan hända att bilden som visar hur Grey Gardens såg ut 1973 är lite manipulerad inför spelfilmens premiär 2009.
Fotnot:
Jag är så oerhört genomförkyld sedan tio dagar att nästan allt jag pallar med (mellan föreläsningar, radioprat, möten och annat som man inte kan sjukanmäla sig till), är att se på film. Till exempel: Nixon, Jackie, Grey Gardens, Julie & Julia, 20th Century Women, 12 Years a Slave, The Post, The Boat that Rocked, Red, Battle of the Sexes, Get Out, Captain Fantastic, Role Models, Seven Psychopaths och The Meyerowitz Stories.
Ja, nu förstår ni hur pass förkyld jag är.
43 kommentarer