Hoppa till innehåll

Månad: augusti 2018

Film, förkylning och det förfallna huset

Jackie Kennedy hade en fantastisk faster och en konstig kusin som (efter att ha tillhört societeten) på ålderns höst bodde tillsammans i ett vanskött ruckel till 28-rumsvilla, som sedan Ben Bradlee (chefredaktör för Washington Post under Watergateaffären) köpte.

Och här kommer den historien i nedkortad form – mest för att jag ska få visa er bilder på det vanskötta rucklet.

Inte ett vanskött ruckel.

Den vackra bruden på bilden från 1917 är Edith Ewing Bouvier Beale (1895–1977), även kallad ”Big Edie” eftersom hennes dotter kallades ”Little Edie” – döpt till Edith Bouvier Beale som hon var.

(Ett himla oskick är det, detta med att inte hitta på nya namn till sina barn. Förekommer även i de bästa familjer; min pappa är Stor-Per, min kusin heter Lill-Per, min bror är Stor-Jakob och Orangeluvans son är Lill-Jakob och precis alla i den djefla mannens släkt heter Karl Johan.)

Visst anar man sidenets frasande och mödan bakom bilden ovan?

Inte frasande siden eller mycken möda – men så modernt och stilfullt med kapuschongen!

Kvinnan på bilden från 1940 här ovan är ”Little Edie” (1917–2002), och hon kom inte närmare en bröllopsklänning än så här eftersom hon av outgrundlig anledning eller plikt och moderskärlek valde att ”ta hand om” sin mamma tills hon dog. I det här huset:

Grey Gardens 1915.
Grey Gardens och Edie den yngre 1972.
Grey Gardens 1973.
Grey Gardens 2009.

Anledningen till att misären är så noggrant dokumenterad beror på exakt det: en dokumentär. Det var meningen att två dokumentärfilmare skulle göra en film om Jackie Kennedy (då Onassis) och hennes syster Lee Radziwill, men dessa fick tyvärr kalla fötter. Filmskaparna fick på något sätt nys om stora och lilla Edie i det förfallna huset med de 28 rummen. Med kameran rullande knackade de på, och fick då tillfälle att göra den här hyllade filmen:

Vad de inledningsvis inte visste, var att husrucklet då faktiskt var nyrenoverat.

När grannarna och myndigheterna 1971 klagade på att det stank från den förfallna fastigheten, beordrades damerna sanera huset – vilket de inte på några villkor hade råd med. Det blev tjafs och bråk om den avstängda elen och det faktum att huset saknade rinnande vatten och sophämtning. Vid ett tillfälle rusade samhällets alla brandmän in i huset med dragna slangar och sprutade vatten på hela undervåningen.

Då klev de förmögna släktingarna in i bilden och såg till att åtminstone sju rum blev beboeliga. Alla väggar målades i skrikiga 70-talsfärger och nya (begagnade) möbler donerades till de forna societetsdamerna.

Men innan dess ställde Big Edie och Little Edie 1972 glatt upp på att posera i den förfärligt äckliga röran.

(Photo by Tom Wargacki/WireImage)
Edie den yngre hade alltid klädesplagg, sjalar eller filtar – ibland till och med gardiner – virade runt huvudet eftersom hon i 35-årsåldern tappade allt hår.
Det är något med katter och kvinnor i kombination med förfall. Ediearna hade alltid 20–30 katter i huset. Och ungefär tio tvättbjörnar, som bodde i väggarna och matades med skivad långfranska.
Detta är alltså inte en bild från ett övergivet hem. (Vattnet kommer från brandmännens attack.)
Edie den äldre framför en målning av sig själv i yngre dar.

Att jag numera är så insatt i detta ämne beror på att jag har sett både dokumentären (1975) och spelfilmen (2009) och sedan läst mig vindögd för att kunna avgöra vad som var sant, tillrättalagt eller lögn. Det jag har kommit fram till är att det är en sann, men osannolik historia med två obegripligt glada trashankar som gärna förställer sig.

Den yngre Edie sålde 1979 huset till tidningsmannen Ben Bradlee och hans fru Sally Quinn (som fortfarande lever även om hon påstår sig kunna tala med spöken och tror på voodoo), som naturligtvis fick renovera i flera år och dessutom begrava alla de 52 döda katterna som de hittade i huset.

Edie den äldre spelades i filmen av Jessica Lange, den yngre av Drew Barrymore. Om man inte har sett den riktiga dokumentären kan man inte tänka sig att spelfilmen är annat än en knasig överdrift …
Unga och gamla Edie 1951.

Bonus:
Artikel i N.Y. Times 1972. (Lång!)

Blev de galna av mögel? (Lång! Många länkar!)

Fler bilder från huset.

Brasklapp:
Det kan hända att bilden som visar hur Grey Gardens såg ut 1973 är lite manipulerad inför spelfilmens premiär 2009.

Fotnot:
Jag är så oerhört genomförkyld sedan tio dagar att nästan allt jag pallar med (mellan föreläsningar, radioprat, möten och annat som man inte kan sjukanmäla sig till), är att se på film. Till exempel: Nixon, Jackie, Grey Gardens, Julie & Julia, 20th Century Women, 12 Years a Slave, The Post, The Boat that Rocked, Red, Battle of the Sexes, Get Out, Captain Fantastic, Role Models, Seven Psychopaths och The Meyerowitz Stories.

Ja, nu förstår ni hur pass förkyld jag är.

 

 

Share
43 kommentarer

Läsglasögonen och jag firar 15 år tillsammans

Om vi nu bortser från svält, krig, dödliga sjukdomar, elaka despoter och skoskav eller dåliga knän, måste min  läsglasögonaversion vara det som är störst orsak till mina bekymmersrynkor. Jag ligger stilla på +1,5-styrkan och blir tydligen inte sämre än så, vilket jag tydligen ska vara nöjd med. Gah.

Redan Benjamin Franklin var glasögonbekymrad.

Det började för 15 år sedan när jag plötsligt inte längre kunde läsa om det var schampo eller balsam i tvillingflaskorna i duschen. Det tog mig sedan fem år att komma på att jag ju kunde köpa schampo och balsam i flaskor av olika färg och därmed vara lite rebell och inte schamponera och balsamera med samma märke.

Sedan fortsatte det med att jag inte kunde läsa på rispaketet om det var ett ris som skulle ner i kallt eller i varmt vatten. Det tog mig sedan ytterligare ett par år att inse att det ju faktiskt inte spelar så himla stor roll.

Och nu – när jag hela dagarna läser mer än någonsin på både stor och liten skärm samt på papper – far glasögonen upp och ner som en bungy-jump-hoppande guttaperka. Såpass ofta för jag brillorna från näsan till huvudet (som ett diadem) och tillbaka igen, att jag har fått förslitningsskador.

I håret.

Men det är inte bara min nudelfrisyr som lider. Hela familjen är engagerad.

Krack!
– Mamma.
– Ja?
– Jag har satt mig på ett par glasögon igen.
– Vilken färg?
– Eh, turkosa, liksom.
– Aha, var det där dom var. Du har inte sett dom rosa som jag fick så mycket beröm för?
– Jo, det var väl dom som pappa klev på igår?
– Ah, just det.

Jag äger just nu ungefär tolv läsglasögon, men hittar blott tre. Ibland fyra. De kostar endast 10–40 kronor styck eftersom jag använder Flying Tiger och Clas Ohlson som min optiker, och inga av dem är faktiskt särskilt snygga. Utom de där rosa som jag fick så mycket beröm för.

Ungefär såna här. De rosa …

Så, vadan denna ilska mot dessa döda ting? Kan jag inte bara förlika mig med mitt i sammanhanget lilla handikapp och go with the flow? Fnys!

  • Man kan för bövelen inte ligga på sidan med ena kinden mot kudden och läsa, för då åker brillorna av samtidigt som de karvar av lite skinn på näsroten.
  • Nycklar och mobilplånbok i all ära – dem klarar man sig liksom inte utan. Men de är bara två ting och kräver inte väskor eller stora fickor (som vi ju vet att damkläder inte har). De förnicklade glasögonen kräver inte bara fodral för att inte gå sönder – de tvingar mig att numera ytterst motvilligt bära något handväskeliknande.
  • Läsglasögonen går ofelbart sönder i bakfickan (se ovan).
  • När man har brillorna på huvudet, blir de av hårets inneboende fettkraft ohyggligt kletiga på bara några sekunder.
  • Handväskan måste pga. glasögonen och håret (se ovan) fyllas på med putsdukar eftersom jeans och collegetröjor samt vaxdukar inte funkar lika bra som rengöringsmanick.

De dagar som jag trots allt glömmer brillorna hemma, blir dagar fulla av dessa åldringsrepliker:

– Ursäkta, vad står det att jag ska göra efter att jag har stoppat in kortet?

– Förlåt, det här låter kanske tokigt, men kan jag få låna dina glasögon fastän vi inte känner varandra och du kanske inte tycker om slarvpellar som jag?

– Min tur! Vem har glasögonen?

Det där sista sägs förstås runt brädspelet, när det visar sig att en av sju medelålders deltagare har kommit ihåg att ta med sig läsglasögonen.

Och då är det oftast en förnuftig och praktiskt lagd person som har hopvikbara i hårdfodral.

Och så kommer vi till det här med fåfängan. Jag vill ju (om jag inte hittar såna där rosa igen) att glasögonen inte alls ska synas. Jag är inte en glasögonperson och kan inte alls se på dem som en prydnad, en accessoar [axesoar] eller en ögonmarkerare.

Jag äger ett par sådana här osynliga, men de är rangliga – och förmodligen har de fel styrka eftersom jag måste kisa med ögonen när jag använder dem.

De osynliga har ännu ett problem: de sätter sig som en uppvridbar leksaksracerbil i håret och måste klippas loss pga. den lilla näsploppen.

Näsplopp, aka hårtrasslerska.

Och hur kommer det sig då att jag som vill ha osynliga glasögon, ständigt går omkring i sådana här, som ideligen åker hiss mellan hår och näsa?

Enkelt: de äääääär ju så billiga!

På Bokmässan köpte jag för några år sedan ett par dyra underverk med magnet mitt på näsan och plastbåge baktill. Försäljaren var otroligt envis och duktig och jag trodde att min framtid som läsglasögonberoende var gjord.

Magneten funkar som ett lås på en handväska, så man kan dela på brillorna och liksom klä av sig dem och hänga dem under hakan eftersom plastbågen ligger kvar i nacken. Men magneten trillade ur sitt fäste och plastbågen var i vägen under mitt pudelnudliga hårsvall, så nu samlar underverket köksdamm i en skräplåda som akut-reserv om alla de andra är borta. Suck.

Och inte vill jag vara modern heller!

Pilotglasögon har jag aldrig haft, men de går tydligen aldrig ur mode. Jag tycker att hon ser ut som en blandning av en insekt och …
… Johnny Depp i ”Fear and Loathing in Las Vegas”.

Däremot är jag gärna praktisk – och alltså lite fåfäng – och kommer att från och med idag leta efter dessa revolutionerande ”sminkglasögon”!

 

De har en rörlig monokel som man flyttar till ögat som man just nu inte sminkar.

Eyeliner – here I come!

Audrey Hepburn såg minsann var hon ritade med kajalpennan.
Share
40 kommentarer

Nästa spanjor – och konstig studieteknik

När vi nu har blivit av med alla 17 fysik- och matematikungdomarna och faktiskt lyckats dammsuga köket, tar vi oss an nästa projekt: ännu en spanjor. Det är dock bara samma spanjor som var här för två år sedan och alltså vår spanjors bror.

Från vänster: Tjugoettåringen som blir gotlänning om en vecka, Artonåringen som blir lundabo från och med imorrn, Femtiofyraåringen som kommer att bli galen, spanjoren Pablo och Femtonåringen som blir endalamm hemma i Gula Huset.

Nu ska vi se vad man ska se till att ungdomarna bör kunna hantera när de flyttar hemifrån. Hmmmm.

  • Arga gubbar som hötter med näven när man cyklar mot enkelriktat.
  • Ilskna lappar om ludd i tvättstugan. (Barnen vet tyvärr inte vad en torktumlare är.)
  • Mysteriet med de omogna avokadoerna.
  • Studieteknik som inte inbegriper sistanattenhysteri.
• Jättetrista lärare.

Jag funkade så här på Stockholms och Lunds Universitet:

  • Hundraprocentig närvaro på alla föreläsningar – även när läraren var berusad, luktade illa eller hade spillt tandkräm på overheaden.
  • Alla böcker tillhands – lånade, inte köpta … och tyvärr färglagda av andra studenter.
  • Prokrastinering in absurdum pga. allt – basket, teater, coachning, bio, tv, spex, nageltrång och regn.
  • Hysteriskt inklämmande av all fakta under de två sista dygnen före tentan, gärna under förtvivlan och teöverdos samt svordomar och förstås vispgrädde på köttbullar.

Det som funkade allra bäst när jag hade nått den hysteriska pluggfasen, var att lägga fram alla böcker uppslagna på bord och stolar samt riva ut alla anteckningar ur kollegieblocken och sedan tejpa upp dem på väggar, dörrar, skåp och fönster. Jag gick sedan runt i korridorrummet och läste högt med magstöd. Väl på tentan några timmar senare, såg jag framför mig var i rummet anteckningspapperet var uppklistrat … och mindes som genom ett under vad det stod på det.

Lite så här, faktiskt.

Och nu till ert bidrag, kära läsare. Hur pluggar man? (”Man” är förvisso en generalisering och alla är olika och förutsättningarna likaså medan korven den har två, men det är intressant i alla fall.)

Share
22 kommentarer

Hur härbärgerar man månne 17 personer?

Någon gång i tonåren skrev jag en lista med livsmål som idag låter förtjusande i sin enkelhet.

  • Jag ska bli rik och världsberömd skådespelerska i Hollywood.
  • Jag ska ha minst sju barn, som alla är tvåspråkiga.
  • Jag ska äga ett hus med massa gästrum.

Det där med gästrummen vore ju en dum idé om man inte samtidigt faktiskt fyller dem med gäster, så vi får väl hoppas att det var det jag menade – annars har jag ju misslyckats totalt med mina mål. Förmodligen hade jag förläst mig på reportage om Hollywoodstjärnornas châteauer eller helt enkelt tolkat filminteriörerna som … bostäder.

Audrey Hepburn utan brallor.
Marilyn Monroe med nattgäst i nattmössa.
Katharine Hepburn med Spencer Tracy i det som ju måste vara ett gästrum hemma hos mig.
Cary Grant blev tydligen tvingad att kampera med Hedda Hopper i nån annans bedrövliga gästrum.

Det Gula Huset med gästrum (eller i alla fall plats för översovande gäster) flyttade vi in i för snart 20 år sedan. Vi har

  • härbärgerat grannar som plötsligt hade ett obeboeligt hus i sex veckor
  • upplåtit huset till nio gatuartister på genomresa under en helg
  • lyckats klara av en helg med hela tjocka, månghövdade släkten på besök samtidigt som det blev stopp i avloppet.

För två veckor sedan utspann sig denna dialog mellan mig och Artonåringen:

– Mamma, du vet att det kommer massa folk hit om två veckor?
– Japp. Hur många har tackat ja?
– Eh. Sjutton.
– Sjutton som sover över?
– Ja …
– Okej, kolla vilka som kan sova i dubbelsäng, om några är introverta och vilka som är allergiska mot vad.
– Mmm. En är allergisk mot allt. Vad synd att inga är ihop med varandra. Stora barnrummet kan vara introverthörnan. Det blir nog bra.

De 17 som till slut sov över var alla fysik- eller matematiknördar som egentligen inte riktigt känner varandra. (Ytterligare tre kom, men sov inte över.)

Inte alla, men några syns här. (Spara bilden: de här ungdomarna kommer att rädda miljön/uppfinna spännande ting/vinna Nobelpris/göra väsen och ni kan senare publicera bilden och säga ”I was nästan there”.)

De har vanligtvis träffats under SM i fysik eller matematik eller bara känt att ”den där personen är ju precis som jag”. Under tre dagar och två nätter örlade de omkring överallt hemma hos oss. Ibland var alla tre toaletterna upptagna en timme i sträck, ibland hörde jag inte ett knyst eller såg dem på flera timmar för att de hade gått på promenad.

Att ligga i en ring ute på gräsmattan räknas liksom som en promenad.
På köksbordet låg stundom sånt här.

Sovplatsrapporten!

Vi som bor i huset drog oss ner till våningssängen och stora soffplatsen i källaren samt till den äktenskapliga sängen som heter ”Storasängenlandet” (2 meter lång, 2,40 meter bred). De 18 övernattande (inklusive Artonåringen) ungdomarna spred ut sig:

”Stora barnrummet”, där en gång fyra av de fem Bergman-barnen sov, ser numera ut så här i ena änden när man har tagit bort 320 gosedjur.
I andra änden av “Stora barnrumet” finns en omklädd hörnsoffa från 1989 och en madrass från Michael Hansens Kollegium (Lund, 1985).
I det forna köket, sedermera “OS-rummet”, numera ”Oskars rum”, låg tre personer bland allsköns ungdomsböcker.
Det enda renodlade “gästrummet” ser ut så här, men är faktiskt mycket trevligare i verkligheten. (Nummer 11 har renbäddat och redan åkt hem.)
De stora vardagsrumssofforna hyste två av de mer sociala, som inte hade något emot att gå och lägga sig allra sist.
I “Lilla barnrummet” – där ett eller flera barn eller gästande par i en 1,60-säng med grop brukar trivas – låg tre personer som gillade lyhördhet.
Och slutligen ”Olles arbetsrum” – vissa får minsann a room of one’s own, andra inte.

Sammanfattning

Jag är förvisso varken rik eller världsberömd och blott fem barn födde jag – men ojojoj, vad jag är nöjd med sovplatstillgången i Gula Huset. På torsdag kommer en spanjor-bror och bor i gästrummet tills han kan flytta in i egen lägenhet, så än så länge känner vi oss inte ensamma. (Men jag bävar; när lagade jag till exempel senast mat till färre än åtta personer i en stooor gryta? Hu!)

Share
31 kommentarer

Hamilton (musikal) och hemresetrassel (tåg)

Ibland känner jag att jag måste rapportera om sakernas tillstånd fastän det egentligen inte finns någon anledning – som vore bloggen min dagbok. Och jag Anaïs Nin, liksom.

Alltså: en bildsafari kommer härmed farande!

Englandsresan krockade (som vanligt) lite med några jobbuppdrag, så en morgon satt jag och analyserade politikerspråk och dito retorik i direktsändning. Dock har kusin Anns engelska hus taskig mottagning – om man inte går ut i trädgården eller sätter sig på ett visst trappsteg väldigt nära ytterväggen.

Så då gjorde jag det – i en trappa som är så engelsk att den är på pricken lik en annan (se nästa bild).

Mot slutet av vistelsen åkte vi till London, där det ju är svårt att hitta nånstans att sova om man inte har en förmögenhet och tycker att alla förnicklade heltäckningsmattor faktiskt är lite väl håriga/lusiga/kladdiga. Men eftersom jag var ute i fantastiskt god tid, lyckades jag hitta ett perfekt B&B nästan granne med Victoria Station!

Lynton har inte hiss, men en jättefin full …
… English breakfast!

Redan för två år sedan bloggade jag om hur den dåvarande Sextonåringen hade blivit så förtjust i en musikal som hette Hamilton. Som skulle sättas upp i London, men som var stört omöjlig att få biljetter till. Men i januari 2018 lyckades jag köpa två platser allra längst bak, allra längst upp.

Det kändes som att sitta på en barstol och titta på myror nere på pubgolvet.
Höga av musikaläventyret vinglade vi omkring på Londons gator och fann att Big Ben just nu är inpackad i renoveringsplast. Men så hittade vi ett substitut: Little Ben!
Vårt kvarter mitt i London var så lugnt och ljuddämpat att vi häpnade och tog denna gatubild på stillheten. Det var knäpptyst och varmt och ljuvligt och alldeles fantastiskt!
Precis samtidigt lade vi båda märke till denna lapp på garderoben i vårt sovrum. Ptja, tänkte vi, bed & breakfast är ju liksom inte som hotell, så det är klart att vi kan städa och göra i ordning innan vi åker hem.
Haha, tänker ni – det är förstås den där som man ska hänga upp på dörren som signal till städarna! But noooo – det fanns ju inget handtag.

Så skulle vi ta oss hem till Sverige. Flygresan kryddades denna gång av en stackars panikslagen fyraåring som gallskrek i 2,5 timmar. Föräldrarna svettades floder, flygpersonalen kämpade med distraktionsmoment och alla passagerare tryckte in öronpropparna så nära trumhinnan som möjligt.

När vi var 8 minuter från tågstationen i Eskilstuna skrapade det till i högtalarna i det gamla tåget.

– Ja, hallå, vi har tyvärr blivit beordrade att stanna här. En lastbil har kört in i bron framför oss och vi kan inte garantera säkerheten.

Det här händer förhållandevis ofta. Ibland beror det på att asfalt mot alla regler har lagts ovanpå gammal asfalt, ibland på att någon kör en tom lastbil som brukar vara lägre. (Foto: Ellinor Andersson.)

Väg- och vatteningenjörer samt byråkrater rådslog och kom fram till att tåget inte kunde stå kvar på spåret utan skulle backa tillbaka till föregående station: Strängnäs.

Så jag kontrollerade möjligheten att hoppa ut på banvallen och gå hem. Det hade gått utmärkt, men lär visst vara emot tågreglerna.

Konduktörombordaren gick genom tåget och undrade om vi hade några frågor.

– Ja! Finns det månne te ombord? sa jag.
– Nej, men du kan få lite vatten.

Se där. En sån var det länge sedan jag såg.
Tillbaka i Strängnäs smög vi spända på fortsättningen ut på perrongen. Och se på tusan: vi fick ännu mera vatten!

Det underliga i kråksången var här att ingen var det minsta lilla irriterad. Vi passagerar bara accepterade faktum och fnissade. Efter ett tag fick alla tålmodiga resenärer ”energy bars” med nötter i. Inte ens nötallergikerna blev besvärade; de sörplade bara lite extra intensivt på vattentetrorna.

När vi var två timmar sena och mörkret lade sig över nejden, perrongen och alla tåg som ramlade in, började vi spela luffarschack med papper, spelkort, pinnar och pennor. (Jag förlorade förvånansvärt många gånger.)

Men hem kom vi till slut – till en kvällsmat som snällt hade stått i tre timmar och väntat på oss. (Det var pizza, som ju av nån mysko anledning är lika god kall som varm.)

Och idag åt jag surströmming i radio! (Länk till FB-film.)

Svante Ekberg till vänster smakade för första gången, vilket inte gick så bra.
Share
36 kommentarer

Do get into cars with strange men!

Tänk er trapphuset i ett hyreshus, byggt på 1950-talet ungefär.

[Alla sneglar snett uppåt till vänster och tänker till.]

Jag vet inte hur ni föreställer er att det ser ut, luktar, låter och känns, men för mig är det självklart:

    • det är plötsligt 1975
    • jag har träskor och klapprar omkring i stentrapporna
    • hissen är av den skakiga varianten
    • det finns sopnedkast på varje våning
    • bakom några dörrar hör jag röster eftersom det är relativt lyhört.

Idag var vi i ett hyreshus som inte alls stämde in på denna beskrivning – i Hove. Det är en stad som har vuxit ihop med Brighton och som har ypperliga kommunikationer överallt, så där vill alla bo.

Men det såg inte ut som i Sverige.

Detta är trapphuset med en plastig dragspelsdörr till hissen.

Hela trapphuset var klätt i en tjock, jättefluffig och knallbrun heltäckningsmatta, vilket ju dämpade alla ljud och kändes lite gillestugemysigt. Ni ser den fyrkantiga lådan som hänger på väggen till vänster om hissen? Det är en av två monstruöst stora askfat som fanns på varje våningsplan!

På innergården hade alla lägenheter soptunnorna på en liten balkongavsats.

Alla balkonger var förbundna med smala trappor, vilket jag trodde var nödutgångar – lite som amerikanska brandstegar. Men nej … det är trappor för sopgubbarna, som hämtar soporna genom att klättra halvvägs till månen och ner igen.

Just den här balkongens fäste i väggen var lagad med silvertejp.

Väl ”hemma” i Ditchling igen, gick jag på en huppegupptäcktsfärd i omgivningarna. Och vilse, förstås.

Efter 1 km var det (med tanke på de trasslande knäna) meningen att jag skulle gå rakt norrut och hem igen.

Jag gick och gick och såg fantastiska hus, roliga trädgårdar, gamla gubbar, cyklister och …

… bajs.

Alla hus har namn som Melrose, Dunkirk, Flower’s Den, Heathers Heath och …

… Dalarna.
Men för det mesta gick jag i en sådan här miljö, strax bredvid den smala, smala landsvägen där alla kör som biltjuvar på uppåt-tjack.

I byn Westmeston fanns en gammal telefonkiosk.

Men precis som på Doctor Whos Tardis, stod det fel på dörren. Så jag öppnade för att kolla om den kanske var större på insidan.
Näe – men nästan lika bra: ett bokbytarplejs hade ersatt telefonen!

Jag promenerade vidare. På ett ställe stod jag villrådig och funderade på om jag skulle gå igenom en kohage och bli ihjälstampad eller om jag kanske istället skulle gå på vägen och bli ihjälkörd. Strax bredvid mig stannade en bil som nyss körde förbi i 120 knyck. Bilen backade lite zick-zackande mot mig och jag tog mig ängsligt åt mobilfickan. Föraren hojtade till mig:

– Are you all right, love?

Jag förklarade att jag ville gå till Ditchling, men att vägen kändes lite för smal.

– Get in, I’ll give you a lift!
– Well, my parents always said I shouldn’t trust strange men and … inledde jag.
– … certainly not get in a car with one! fyllde mannen i.

Mannen förklarade sedan att han ägde en pub i grannbyn och att han bara skulle köra mig till nästa korsning. Okej, sa jag och hoppade in med mobilen redo.

Så här såg han ut, min räddare i nöden som inte alls planerade att slå ihjäl mig. Han pratade trevligt under två minuters bilfärd och suckade ”tiderna förändras” med andemeningen att det faktiskt var bättre förr.
Precis där jag blev avsläppt av pubägaren, hittade jag en före detta igelkott.

Jag vandrade vidare och hälsade på alla jag mötte. Jag sa Bonjour till en fransk familj och Guten Tag till en tysk familj och alla var så sprittande glada och rödkindade. Om jag skriver en bok om just detta, kan en heta ”En fransk, en tysk och Bergman”.

Share
28 kommentarer

Färganalys på flygplan

Bilderna från filmen om Flight 93 den 11 september 2001 rullade för mitt inre. Jag såg mig om för att kontrollera medpassagerarna – vem av dem kunde (liksom jag) kunna tänka sig att kasta sig över den oberäkneliga galningen som tre rader bakom oss skrek med sina lungorns fulla kraft? Hade jag något i min lilla packning som kunde räknas som vapen, som distraktion eller rent av lösningen på problemet.

Om jag bara visste vari problemet låg …

Fast jag måste ju börja från början.

Artonåringen och jag klev på planet mot London och kände oss lite världsvana. Det är inte ofta vi flyger i vår familj, men just vi två har tillsammans rest både till Storbritannien och Spanien flera gånger. Vi installerade oss, lyssnade på två grabbar i 4–6-årsåldern som tjatade hål i huvudet på sina föräldrar och konstaterade att det var trångt för smärtande knän. Båda hade vi bestämt oss för att somna så fort vi anade att piloten skulle klara av att hantera flygplanet utan vår hjälp.

PLIONG! Fasten seat belts!
– Okej.
– Okej.
Cabin crew. Prepare for take off.
– Om tvåånhalv timme säger de ”prepare for landing”.
– Mmm. Synd att det är så kallt i England.
– Mmmmm.

Jag blundade. Planet trixade sig ut mot startbanan. Då hörde jag en vansinnigt arg kvinna skrika välformulerade meningar på amerikanska. Artonåringen – som kan räknas som en ”intresserad tonåring” – vände sig om, medan jag – som kan kallas ”nyfiken kärring” – bara försökte spetsa öronen.

Kvinnan såg ut som en förbannad Salma Hayek.

– Vem är hon arg på?
– Han som sitter vid gången. Hon sitter vid fönstret. Ingen sitter mellan dem.
– Vad har han gjort?
– Vet inte. Nåt hemskt. Jag försöker spela in vad hon säger, men motorerna låter för mycket.

Tre ur personalen rusade till, medan planet – i vad som verkade vara normal hastighet – närmade sig startbanan.

– Please. You have to calm down.
– Nobody can say things like that to a woman of color! NO MAN CAN TELL ME WHAT TO DO! I am a woman of color and I can take care of myself!
– Please. We need to go now because of the takeoff. We will get back to you as soon as we’re in the air.
– Oh, right, just ignore me! And he … Oh, yes use your headphones so you can’t hear me. White privilege has never been more evident … You and your peers!

Mannen som var till skuld, satt och stirrade in i sin dator med stora hörlurar på huvudet.

Ungefär så här såg han ut, fast inte nöjd. Och inte med tidning. Och inte på fönsterplats.

Personalen stod lutad över honom, men kommunicerade blott med den oerhört arga kvinnan som fortsatte att skrika. Ibland vrålade hon, men för det mesta skrek hon. Vi hade inga problem att höra vad hon sa – och hon var hela tiden välartikulerad, även om hon upprepade samma fraser om och om igen. Personalen gick och spände fast sig, kvinnan tystnade, planet lyfte och alla vi andra djupandades.

Passagerarna runt om oss satt tysta de också. Vi utövade alla konsten ”flacka med blicken” och ”låtsas som om det regnar”. Obehaget utbyttes plötsligt till ett förvånat konstaterande:

– Jag glömde att vara rädd när planet lyfte!
– Jag också!

Efter några uppstigningsminuter kom flygplanspersonalen tillbaka. Det var nu blott en steward, och han försökte lugna den arga kvinnan som hade hetsat upp sig till precis samma nivå som tidigare. Föremålet för ilskan satt kvar och stirrade in i datorn med de stora hörlurarna på plats.

– White men have since the beginning of history [… ohörbart …] and you invaded our country and distroyed the lives for thousands and thousands of indians! As a woman of color, I will not take this abuse!
– But please tell us what happened, försökte stewarden lugnt om och om igen.

Kvinnan fortsatte med sitt utbrott och vi lyssnade mer intensivt än tidigare. Vi kände att upplösningen var nära. 

– I was sitting here, disturbing no one, taking notes on my phone. And all of a sudden HE – HE!!! – tells me to turn my phone off! I am a woman of color and no one can tell me what to do, especially not you, as a white man!

Jag tittade på Artonåringen. Hon tittade på mig. Vi fnittrade lite.

När den arga kvinnan of i mina ögon väldigt blek color fortsatte att skrika och vråla (om att vita män inte får säga till färgade kvinnor att stänga av mobilen bara för att flygplanet ska starta) en bra stund till, tog vi (liksom nästan alla andra i närheten) på oss hörlurar. Vi åt våra medhavda mackor och drack vårt kranvatten.

Och somnade.

Ser ni att jag nästan är en woman of color medan Artonåringen är en blekfis?
Share
14 kommentarer

Husfru Bergman rapporterar

Sedan vi flyttade in i det här ”Gula Huset” för snart 20 år sedan, har jag hållit på och donat som en liten amatörbäver.

Just här målar jag matta på det fula köksgolvet.

Jag har bl.a.

  • rivit upp plastmattor
  • rivit ner vävtapeter
  • installerat begagnade garderober (som först fick kapas på höjden)
  • byggt garderober av upphittat källarvirke
  • konstruerat ett kök
  • satt upp paneler i både tak och på väggar
  • stått vid spisen och fött barn.

Karriären har jag skött med lillfingernageln, kioskvältarna och generationsromanerna har tyvärr lyst med sin oskrivna frånvaro – samtidigt som verandan har förfallit och linneskåpet sett ut lite som om en påse lösviktsgodis.

Häromdagen tog jag på mig hårdhandskarna och oljade verandan strax före ett ösregn, slängde ett hängmappsplåtskåp som i väntan på bättre tider har stått i trädgården i fem år – och målade verandastaketet.

Före …
… efter. (Ja, nedre delen bör rengöras.)
Före …
… efter.

Resultatet må ikke granskas med lupp, för då riskerar granskaren att drabbas av plötslig kritiklusta. Liksom så här:

– Jag ser att du inte har målat på undersidan av staketpinnarn…
– Scccchhhhhhhh.
– Här tror jag minsann att du har missat lite.
– Tyst.
– Du vet att man måste skrapa ordentligt, annars f…
– Håll klaffen.

Därefter tog jag mig an linneskåpet. Påslakanen låg förvisso snyggt inne i sina matchande örngott, men i en sällan skådad oordning. Underlakan och drapåunderlakan av olika bredd samt spetsöverlakan hamnade där de fick plats, inklämda bland allt annat

Det som inte fick plats i linneskåpet, lades i en bokhylla så här …

Och mitt i alltihop låg ett jättegammalt lucialinne! Va? Vems? Varifrån? Hur gammalt?

Knypplad spets, väl?

Steg 1 var att åka till en loppis och köpa en gammal kallmangel för 250 kronor. Det är som att köpa en Trabant eller platåträskor; det finns så himla många bättre produkter. Men den här mangeln fyller ju sin funktion just nu.

Steg 2 var att mangla.

Som jag berättade på Facebook, kom barnen ett efter ett och förundrades, för nåt liknande hade de aldrig sett.

Några barn sa:

– Är det en strykmaskin?
– En lakansvält?
– Printar den ut påslakan?

 

Resultatet må ikke granskas med lupp, för då riskerar granskaren att drabbas av plötslig kritiklusta. Liksom så här:

– Jag ser att du inte har använt dänkflaska eller en fuktat laka…
– Scccchhhhhhhh.
– Här tror jag minsann att du har vikt snett.
– Tyst.
– Du vet att man måste platta till och dra ordentligt, annars f…
– Håll klaffen.

Steg 3 var att stoppa in allt nysorterat på hyllor med informativa klisterlappar.

Tyvärr hade den moderna Dymoapparaten inte svenska å, ä och ö.
Blaa skulle alltså vara ”blåa”.

Jag tänkte först att vi skulle fylla i de saknade diaktiska tecknen med en svart overeheadpenna, men äsch. Här om någonstans ska väl även en enveten språkpolis revoltera lite. Yes!

[ågrenspaus]

Det känns inte alls bra. Inte ett dugg. Jag vill absolut korra klisterlapparna med en spritpenna nuuuu meddetsamma, men si jag har ingen som funkar eftersom overheaden inte har använts sedan ungefär 2010. Paslakan! Blaa! KBT!

Share
72 kommentarer

Tjuven är en pottsork

Första gången jag stötte på Tjuven, var när jag efter skolavslutningen i trean blev av med min vita Monark som jag hade köpt av Polisens hittegodsavdelning för egna pengar (från försäljning av majblommor och DHR-rosor samt barnväkteri).

Exhibit 1A: cykelparkeringen varifrån min cykel försvann den 4 juni 1974.

Sedan dess har Tjuven stulit 20-talet cyklar av mig, den ena låstare än den andra. (Och en olåst, faktiskt. En grön Monark vars lås i den skånska novemberfrosten inte gick att bemästra.) För att inte tala om alla olyckliga barn som Tjuven lämnar efter sig.

Den nuvarande Artonåringen var förkrossad 2010.

En gång stal Tjuven såpass chockerande allt jag hade, att jag ansåg det vara ett rån. Och så har vi ju den gången när Tjuven beslutade sig för att ta mina snyggt placerade och nyss inköpta, danska stövlar när jag åkte skidor 20 meter därifrån.

Se så fina gummistövlar!

Det finns naturligtvis värre brott. Ärekränkning, hemfridsbrott, sabotage, mittinattenrån, bilstölder och mord med likmaskar och blodstänk – men jag är arg på den här jädra Tjuven. För idag hittade han mina fina cykelväskor.

Ungefär såna här. Man kan skjutsa små barn OCH forsla potatissäckar!

Jag var i morse på Sveriges Radio och pratade och pratade och lyckades nästan reda ut ”dra på trissor” men inte alls ”skägget i brevlådan”. Under tiden kom miljömördaren, aka Tjuven, och saboterade!

Så här stod cykeln med cykelhjälm och fina cykelväskor kl 07:45–11:01.

– Aja baja! Nu, förstår du Tjuven, måste jag ta bilen när jag ska handla tio liter mjölk, tio liter fil, tre kilo potatis, ett kilo lök, fyra påsar chips och tre liter läsk på en gång som jag sparar bensin och tränar mina förtvinande lårmuskler. Fy skäms!

Brasklapp:

Om Tjuven visar sig vara en stackars åsna som stal mina cykelväskor för att de ju påminde så mycket om hans barndoms sadelväskor där åsnan ju växte upp i det heta Spanien eller kalla Sibirien … eller hans liv med Shrek … eller till och med går under namnet I-or, ber jag om ursäkt. Jag förstår att man tar till kriminella medel i sådana nödfall.

Typisk packåsna på pub.
Share
52 kommentarer

Bloggen lever eget liv … eller?

Plötsligt vaknar man med en konstig frisyr som ser ut som i en frisörannons från 1960-talet.

Men så kommer man på att man ju somnade med blött hår igår.

Plötsligt blir det augusti.

Plötsligt får man skavsår.

Plötsligt får man motorstopp.

Plötsligt läser man en riktigt bra bok.

Men allt detta har ju sina anledningar och orsaker: man har gått långt i nyköpta skor, juli tog slut, bensinen var visst på upphällningen redan förra veckan – och efter 27 dassiga böcker var det väl själva fan om det inte skulle dyka upp en bra?

Mitt i allt detta kausalitetstänkande står jag här och kliar mig i huvudet eftersom bloggen (som jag ju har bestämt mig för att bygga om, även om jag inte riktigt vet hur) plötsligt tappade sitt tema och alla bokstävlar ju rinner ut i högerkanten som vore de på rymmen från ett ukrainskt zoo.

Hav tålamod! Det är förmodligen Ville Bloggvessla som är i farten!


Uppdatering … för nu när jag klagade hej vilt och var bekymrad, backade Ville Bloggvessla och lagade bloggen. Utan att ens harkla sig.

Om det nu är så att önskningar går i uppfyllelse i just detta blogginlägg, så tycker jag att ni alla ska passa på i kommentatorsbåset! (Eller tipsa om goda, välskrivna böcker.)

Share
44 kommentarer