Som filmnörd har jag kommit att se en och annan kass film. Men fan vet om inte kvällens tittande (via Netflix, keep away everybody) tar priset. Den var nämligen så dålig att jag inte ens kunde skratta åt hur kass den var.
Härmed delas betyget ”döskalle” ut till Stepbrothers, vilket ju är ett lika moget betyg som hela manuset. Sicket skräp. Om en amerikansk film är riktigt jädra bedrövlig får man se minst
- en pung
- en prutt
- en spya.
Ergo Step Brothers.
Under filmen kämpade jag emot flyktinstinken. Jag hämtade mer te. Jag tog fram glass till alla. Jag gick ut med sopsäcken. Jag tog in dynorna från altanen. Jag tömde allas vinglas. (I slasken, mind you.) Jag gick på toa och spelade Wordfeud. Såg att jag kunde lägga bästa lägget ever – bara inte motståndaren tog min plats.
Självklart tog motståndaren min plats och lade SKUTTA utan att ens använda trippeln. Jag hämnades genom att en stund senare lägga favvo-ordet på ett helt annat ställe för inte alls lika många poäng. Men i alla fall. Eh.
Bittert och bistert placerade jag mig själv i högläge med min krossade menisk på detta sätt och begrundade lifvet och vädret. (Bilden togs tidigare i veckan när vädret var bättre. Men så här sitter jag ganska ofta, jag och mitt knä.)
Sedan skulle vi äta melon.
Ni vet hur en vattenmelon är det nästan godaste i hela världen? Särskilt de genetiskt förädlade som inte har massa stökiga fortplantningskärnor som stör? Och hur en kall melon en (någorlunda) varm sommardag kan vara det bästa i hela vida världen?
Okej, tänk er istället hur man med en vass kniv skär den här femkilosmelonen mitt itu, och hur en stank värre än från det sura köttet i Utvandrarna sprider sig i köket?
Så nu förstår ni: det är bara att ge upp och bete sig som en femåring.
(Varning för känsliga tittare: jag regisserades av barnen.)
Uhu! (Hihi! Hihuu!)
De två första bilderna ser jag dessvärre inte. (Ordfejdbilder, månne? Det brukar vara bilder från tefelåner som krånglar när det krånglar.) Men nåja, jag är ändå bara i båset och vänder (av ren nyfikenhet) och ska snart natta mig, så det gör inget just nu.
(Och nu har jag läst lite om filmen. Den verkar sannerligen gräslig!)
Är filmen så dålig att den inte ens är så dålig att den är bra?
Vattenmelon ska man köra med elvispen, har jag lärt mig, ocoh det funkar alldeles utmärkt.
Man ställer den på högkant, skär ut en lagom fyrkant ur toppen, kör ner elvisparna och drar på. Sen häller man ut en alldeles lagom vispad gucka, som man kan dricka som folk och slipper därmed klet och kladd och röda ränder på kinderna.
Vispar man ordentligt kan man lägga tillbaka locket och köra in en tappkran längst ner. Imponerar på de flesta.
G’natt.
Ninja: Den var SÅ dålig.
Annika: Tack – nu är bilderna fixade! (Väldigt skum bugg: de är jpg, men uppträder som png. Då sparar jag om dem som jpg, och vips syns de. Och ingenstans står det att png skulle vara ett olämpligt format.)
VAD gör du uppe klockan fyra?
Bibelsprängda som ni är så känner ni förstås till den förbjudna frukten (den som Eva påstod att snoken lurat henne att lura pojkvännen att palla).
Den finns. Och den luktar som en rutten melon. Även i friskt tillstånd. Jag tror att jag berättat om den där gången i Kuala Kumpur när någon, trots förbudet, tagit in en durian på hotellet. På vår våning. Och hur de stackars oförberedda brasilianarna, som redan fanns i hissen när den kom, förskräckt ryggade tillbaka när dörren öppnades.
Situationen var så ansträngd att de tyckte att något måste sägas. Det enda de kunde komma på var ”Har ni ingen dusch på rummet?”
Den sämsta filmen (näst efter ”Varme piker og varme pølser” då) är faktiskt 47:an Löken. Tyvärr undanhåller något bolag hela filmen på Youtube men det här smakprovet kan nog övertyga vem som helst:
https://youtu.be/gFd4RCxgzHs
Eller för all del det här:
https://youtu.be/3ooaVFsL3Dc
Hääärligt! Futtisjuan – som jag letat efter den.
Melonminne: En het sommardag i Rom för hundra år sen promenerade Lille Maken och jag på Via Appia. Den är ju hur lång som helst, utan barer eller kaféer eller nåt. Jag blev törstig och trött och varm och till slut föll jag i gråt: ’Jag vill gå hem till hotellet.’ En snäll hora gav mej en vattenmelon. (Massor av såna flickor längs Vian; dom gör business med långtradarachufförerna.) Dagen därpå var det hemresa. Melonen tog jag som handbagage. Den placerades under min stol men när planet lyfte gled den iväg bakåt. Vi flög med Luftwaffe (hansa, då) så jag gick genom planet och frågade ’Haben Sie vielleicht eine Melone vorbeigerutschen gesehen’. Ett par artiga japaner hade fångat in frukten i fråga och överräckte den med många bugningar. Melonen åts upp i vårt dåvarande hem på Tomtebogatan. Den smakade utmärkt.
Vorbeigerutschen – hihi.
Men lite roligt var det när våningssängen gick sönder (tjuvkikade på trailern).
Frågan är om din uhu-video inte är det bästa du har producerat. Predikaren, Kirkegaard och Sartre kan slänga sig i väggen!
Eftersom jag känner mig outhärdligt utvilad och Hyttis tröttnat på mig så får jag väl ge utlop för överskottsenergin här i båset. Jag hör redan protesterna, men det finns ett antal svaga punkter i berättelsen. Dessa är några av de mera framträdande:
1. För hundra år sedan fanns det inga långtradare.
2. Åts inte melonen på plats av den till förtvivlans brant trötta och törstiga råttan?
3. Jag hade nog valt ’vorbeigerutscht. Det är lite som val mellan ’halkandes’ och ’halkande’
4. Jag har visserligen inga direkta observationer att gå efter. Men med den tidens seder var det inte vanligt att man vistades i offentlig miljö med andra män än nära släktingar förrän man nått en bit över tonåren. Så jag drar slutsatsen att ÖR tror att hon är drygt 120 år, minst. Jag hade intrycket av en betydligt yngre person.
a) Nu kan jag med behag se fejdbilderna.
b) Jag fnissar åt allting här.
Annika, kan du se med behagen?
Oj då. Nästan som ögonen på skaft.
Hörru SG!
1. Va peti’ru e.
2. Äta på plats? Kom inte på fråga. Jag hade ju varken bestick, servett eller tallrik.
3. Jag var glad att jag i all hast kunde tyska till en efterlysning och funderade mest på om melon verkligen heter melon även på tyska; ibland får dom till det så besynnerligt. Och i så fall om det var eine elller ein.
4. Så trevligt att jag lyckats skapa en hyfsat ungdomlig framtoning. Ja, eller yngre än 120 år i alla fall.
Tilägg under 3. ovan, à propos att tyskarna ibland får till det besynnerligt. Vi var på Skansen i förmiddas och kunde konstatera att berguv heter Uhu på tyska. Som sagt …
En ung dam höll på att rengöra sälarnas stora, tömda bassäng. Sälarna låg alltså direkt på torra basängbotten. En liten gosse undrade ängsligt om sälarna va döa. Hans pappa sa lugnande: ’Nej, dom ligger och chillar.’
Kära nån, vilket exploderande frustskratt jag presterade vid Ökenråttans ”En snäll hora gav mej en vattenmelon”!
Vattenmelonen har förpassats till de sälla jaktmarkerna inne i den gröna komposttunnan allra längst bort i trädgärden. Dock blott tre meter från grannarnas hus, så de kanske lider vad det lider.
Tack för milt och skonsamt klarläggande, ÖR.
Hyttis hade väntat sig nåt i stil med ”Det förstår jag så väl” (att hon tröttnat, alltså).
Elvispa en melon! Måste provas denna sommar. Jag är också förtjust i att gröpa runt med en sked i en halverad vattenmelon och sedan tillsätta fetaost och basilika.
En dålig LP kan man ju värma upp och forma till en skål eller en lampskärm, men vad gör man med en dålig film?
Ja-a, ibland får man se saker som gör en mållös. Kolla bara vad man kan s.a.s. ådra sig i utseendeväg om man är elitcyklist. (Lägg dessutom märke till solbrännan på knäna!)
Elvispa vattenmelon låter verkligen jättekul, enda felet är att jag inte är särskilt förtjust i vattenmelon.
Men man kan spä ut den visapde melonen med prit, så blir den annolunda i smaken.
OT
Vi har blivit stämda! Det blev plötsligt lite problem att komma i säng. En del att fundera över. Men nu är det Godes Nattes.
Men sicket oskick Skogsgurra, inte ska man väl stämma två välartade medborgare som er! Mitt i rötmånaden också. Jag brister ut i stämsång för att visa min sympati, och önskar att det också kunde motverka dålig stämning. Kan man inte kyla ner den eller de som initierat detta domstolsärende i något svalkande litet vattendrag? Det sägs ju vara bra att stämma i bäcken.
Ja, men vi har ju ändå tur att det inte kom till Jul – då hade det blivit julstämning.
Nåja, stämning har det inte gått till än. Men den som köpte vårt gamla hus bad mig montera ner en provtavla i labbet (eftersom hans elallergiska hustru tyckte att den såg otäck ut), och nu anser han att jag skulle ha dragit ny el i större delen av huset som ersättning för att jag gjorde som han bad mig.
Om jag vore det minsta konspiratoriskt lagd så skulle jag ha trott att det var planerat från början. Vi är inte alltför oroliga. Men det påverkar sinnesfrid och nattsömn. Det gör det.
Åhå. Ni har kanske stött på elöverkänsliga och deras närmaste familj tidigare, men om inte, och ifall ni skulle vilja ha lite tips på bemötande så hör av er. Jag lever med detta på mycket nära håll.
Vi glömde vår (öppnade) vattenmelon och sen var den Mycket Tråkig. Har nu köpt nektariner istället.
Om pottsorken som köpte Skogsgurras och Hyttfogdens sekrutthus och finhus har jag hört förut. Säg till om vi ska ta fram stora skrivläggan eller bokstavsskruvarna eller nåt!
Jovisstja, hade tänkt fråga för ett bra tag sedan. Efter inlägget om saker vi gillar köpte jag såna där silikondukar att sätta över pytsar istället för plastfolie. De fungerar tillfredsställande, men eftersom vi förvarar det mesta i kylen i glassburkar är inte alla i användning samtidigt. Hur förvarar man dem när de inte används?
Det var Ingela som rekommenderade dem, upptäcker jag när jag har kommit på hur man ska söka i bloggen.
Pm problemet med silikondukarna är att de klibbar ihop kanske man kan ha dem mellan smörgåspapper i en burk? (Jag har helt missat både inlägg och vetskap om dessa dukar, men det låter intressant.)
SG och Hyttis – lycka till med sömnen! Resten kommer ordna sig, men det där grubblandet hur saker kunde bli som dom blev, det känner jag igen.
Usch för husköpare säger jag bara. sJälv är jag glad att jag har friskrivningsklausul i säljkontraktet av stugan. Kan glömma den och det gör jag. Framför allt känns det som en verklig lättnad att slippa olja fönster och bygga brygga.
Nya bilen går bra och rymmer mig och hundar och rulle och en och annan vän.
Hunden går mindre bra eftersom den har diskbråck. Samt lungtumör, hjärtfel och urinsten. Operation på tisdag.
Det är mycket nu.
Silikondukarna sätter jag upp på insidan av en (rentorkat) köksskåplucka. De sitter så fint, och när jag behöver en duk lossar jag bara hörnet och drar försiktigt loss den.
Och bland tråkiga saker är tråkiga husköpare en av de mer tråkiga.
O! Tack Ingela! Skall undersökas snarast.
Vi har aldrig sålt något hus. Men torde väl kunna komma att bli inblandade i föräldrarnas sommarstugeförsäljning kanske. Den har dock inte så många moderna finesser som kan bli omoderna.
Vi är jättebra husköpare. Vi betalar exakt det som begärs, flyttar in utan frågor och hör sedan aldrig av oss till säljarna. När vi sedan säljer huset, prutar vi gärna ner till halva priset och köper nya buskar till trädgården som vi aldrig får njuta av.
Nåt hus vi borde köpa nånstans för pengar som vi inte har?
Då är Bergmans präxist lika som vi. Vi har inget avlopp i badrummet men bjuder ändå säljaren på middag när han tittar in – och glömmer förstås diskutera avloppet.
Men vi mår nog bättre än den där figuren som vi sålde till.
Vi tror att vi kan behöva anlita en fackman i lagliga spörsmål men avvekaterna är himskans dyra. Så vi letade lite och hittade Kjell Nilsson. Han håller husförhör, letar bortsprungna katter och gör i övrigt ALLT I BRANSEN. Är det någon som anlitat honom? Är han bra?
Läste nyss en artikel från The Opinion Pages i The New York Times. Rubriken var ’When the World Is Led by a Child’ och det handlade om vilken infantil personlighet som Trump har. Och vips slog det mej att detta uppfyller en profetia ur Jesaja, nämligen 11:6 där det står ”… och ett litet barn ska leda dem”. Skriftens ord har förverkligats, helt enkelt, när Trump tog över.
Kors i Jösse namn, Ökenråttan (för att nu använda ett i sammanhanget lämpligt gammalt uttryck), det var en ruskig tanke!
Själv är jag återkommen från det lyckliga Arabien — Arabia Felix — ja, den här teaterresan alltså. Vi har aldrig varit på Stadra förut så det var dags. Mücke müschit schtälle, får jag lov att säga, och föreställningen var trevlig.
Oh, vad fint Skogsgurra – en proper detektivbyrå!
Är Henning Sjöström vid liv? (Google, google. Oj, nej, 2011 dog han.)
Kultur: DDM och två av barnen har sett Kung Ubu i Höganäs nu ikväll – en av våra favoritpjäser. Tydligen rekommenderas den varmt, hörni skåningar!
Den sägs vara rövligt bra.
Annika – om Stadra
Jo, vi har varit på en förställning som av outgrundlig anledning spelades i skogen, under en kraftledning. Där var mygg-och-knottkvoten väl uppfylld. Till detta kom att skådespelarna pratade utan mikrofon så att det var nästan omöjligt att höra vad de sa. Och när trafiken ute på vägen tätnade kunde man stryka ’nästan’.
Stadra bruk minns jag som stället dit vi ibland åkte för att hälsa på Farbror Eberhardt och Tant Karin. Eberhardt var en gamal brukspatron med rätt mycket av artonhundratal i sina värderingar och han hade ett lustigt småtrippande hasande sätt att gå. Han var inte nöjd med dagens unga ingenjörer som ’hellre jazzade mellan borden på Stadshotellet’ (det bör ha varit Nora) än förkovrade sig och skötte sitt arbete’
Om man flyttat in föreställningen och försett skådespelarna med mickar så kanske det är dags att ge Sommarscenen en andra chans.
Bergslagen – där det händer – som SG säger.
Ja, hyttfogden, det var inomhusscen, och visserligen hade de inte mikrofoner men salen var såpass intim och hade såpass god akustik, att det inte behövdes. Absolut värt besöket, tyckte vi.
Den sämsta akustik jag har upplevt är faktiskt den som Radiohusets entrehall –av alla– hade fram till för några år sen. Stengolv och betongtak skapade en omöjlig ljudmiljö helt utan efterklanger, men med något slags dånande förstärkningsljud eller vad man ska kalla det.
Folk satt hukade över fikaborden utan att vara konspiratoriska, utan helt enkelt för att kunna uppfatta varandra. För egen del gav jag upp på Hangaren, som hallen inte utan anledning kallas, och konstaterade att jag lider av något som jag har hört(!) kallas cocktailöra. Det handlar om att man vill höra på allt utan att kunna uppfatta ett nå pga det uppståndna sammelsuriet.
Då blir man tystlåten i många sociala sällskap. Mycket riktigt har jag ett rykte om mig att vara osocial bland de som inte träffar mig i mindre sällskap.
Visst är det lite Star Trek över bilden. Vart är h*n på väg?
Jag sitter och undrar om inte den där filmen kan överträffas i uselhet av ’Halsduken’ som man se på SVT play.
Handlingen är extremt förutsägbar, skådespeleriet manierat och tempot sådant att en halt kamel framstår som en vinthund i jämförelse.