Jag vet inte jag … om mina föräldrar hade haft en blogg när jag var liten hade det inte funnits särskilt mycket att orda om.
2 april 1964
Tvåmånadersdagen! Lotten väger nu 5 340 g. Alla andra barn förde ett väldigt liv på BVC, men hon bara tittade sig omkring.
3 januari 1965
Pottan fungerar bra.
17 maj 1965
Anar en blivande bollspelare.
Tränar hennes hoppspänst så här.
Tillbaka till nutiden, för våra barn verkar vara mycket intressantare än jag någonsin har varit. Femtonåringen här hemma i huset har sedan några år ett pumpaprojekt som går ut på att karva något som ingen annan har karvat. Så här har pumporna sett ut (bilderna är tagna med dassig mobil) sedan 2012:
Captain Jack 2012, Einstein 2013 och Mona Lisa 2014.
Igår eftermiddag satte hon igång efter att först ha bett om inspiration både här i kommentatorsbåset och i sociala medier.
I expressfart tittar hon på en bild på datorn, ritar till synes på måfå med whiteboardpenna på skalet och börjar skrapa på ett sätt som ser helt oplanerat ut.Ibland kom hon ut från toan (arbetsrummet) och sa ”nu gör jag bara fel, så nu måste jag ha en paus”. Men vi såg inga fel.Salvador Dalí! Tricket är förstås hur djupt man karvar. Men hur i hela friden orkar tjejen fokusera utan att ge Dalí en rak höger efter att i en hel timme ha stirrat upp i hans näsborrar?Och om man lyfter på locket kan det se ännu mer surrealistiskt ut …
För mig är det hela snudd på obegripligt.
Här kommer förlagan!
Fast Femtonåringen (aka Moa) gjorde om mustascherna eftersom de inte riktigt skulle funka i karvningen och t.ex. krocken med näsborren skapar otydliga konturer.
För nästan prick ett år sedan skrev jag inlägget ”Utbildning i kringelikrokar och karriärskiften?” för att jag ville att kommentatorsbåset skulle fyllas av bevis för att det faktiskt går att plugga lite här och där alternativt inte plugga alls och fara omkring som ett rö för vinden och ändå överleva och vara glad.
Det hela handlade om den dåvarande Tjugoåringen (vilket jag inte talade om), som var vilsen och olycklig och inte visste vart hon skulle ta vägen eftersom hon faktiskt hade hamnat helt fel trots att hon bodde med brorsan, den dåvarande Tjugotvååringen, i en perfekt lägenhet i Lund och dessutom gick på en utomordentlig utbildning som skulle ge henne en rejäl civilingenjörsexamen.
Men det var ju inte alls perfekt, rejält och utomordentligt. Det enda hon gladde sig åt egentligen var basketaktiviteterna i Eos och fästmannen (ergo ”spanjoren”) i Helsingborg. Men vad tusan – hon får förstås berätta själv vad som hände sedan! I give you: Tjugoettåringen – Ida Bergman – the survivor! (Med mina irriterande avbrott här och där. Men det ska vara precis så; mammor avbryter och är irriterande.)
”För ett år sedan gav jag mig ut på mitt livs resa. Jag menar inte bildligt eller själsligt, utan en faktisk resa med flygbiljett, tungt handbagage och portionspack med tvättmedel. Så här var det …
Jag är den blonda på första raden, strax ovanför N:et.
I augusti 2014 åkte jag och tio andra basketfrälsta svenskar till Spanien för att tillsammans med 100 andra internationella basketungdomar volontärarbeta under det största som finns: basket-VM. Min packning bestod inte bara av solkräm, tunna t-shirtar och ett spansk-svenskt lexikon, utan också av övningsböcker i linjär algebra, svarta jeans och blossande ångest. Direkt efter VM-finalen, skulle jag nämligen åka tillbaka till ingenjörsstudierna på LTH i Lund och katakomberna i E-husets källare.
Jag njöt av volontärsresan, trots att kosten till stor del bestod av vitt bröd, mat indränkt i tomatsås och tunga pommes frites. (Eftersom min fästman är spanjor, kan jag bestämt hävda att maten vi bjöds på var undermålig på alla sätt. Spansk, vällagad mat på bra råvaror är det bästa som finns i matväg.) Vi fick se världens bästa basketspelare in action och skröt hejvilt om upplevelserna genom sociala medier. Tyvärr kan jag inte visa upp några bilder från matcherna; jag tog nämligen inte en enda bild på spelarna, trots att jag flera gången både fick chans och tillåtelse att göra det. Vissa saker behöver man helt enkelt inte skryta om, det är själva upplevelsen som betyder något.”
Inte en basketspelare så långt ögat når.
Jag – mamma Lotten – avbryter lite med att stånka över att avkomman trots indoktrinering och upppfostran tror att man kan uppleva saker utan att dokumentera allt noggrant. Förlåt, fortsätt nu Ida:
”Nåväl. Trots att jag njöt av resan, låg det hela tiden en molande sorgsenhet över mig. Snart skulle vi åka hem till Sverige och skolan skulle sätta igång.
Min spanjorfästman hade till hösten 2014 fått både jobb och spelarkontrakt i Eskilstuna, så jag skulle inte bara återvända till programmeringsstugor och hopplösa matematikprofessorer i Lund, utan dessutom till en liten bubbla av ensamhet. Jag skulle återvända till en tillvaro där jag försökte räkna ut hur långt i utbildningen jag skulle komma utan att klara en enda programmeringskurs, och där unga, osäkra män flyttade på sig när jag satte mig bredvid dem.
Jag längtade efter det där som min storebror och min pappa hade berättat om: om att inte kunna slita sig från universitetsområdet trots att dagen är slut, att ta på sig tunga uppdrag trots tidsbrist för att det är så förbannat kul, och att virka vänskapsband som räcker livet ut.
Inget av det där kände jag.
Prick 17:01 efter dagen sista föreläsning placerade jag rumpan på cykelsadeln och cyklade hem så fort jag kunde, jag var på prick två fester under hela året och gick hem strax efter halv elva båda gångerna, och jag tillbringade prick hela helgerna i baskethallen om jag kunde. Jag trivdes i Eoshallen, men inte i datorsalen eller på studentpuben.”
Ursäkta. Lotten här. Nu måste jag avbryta igen. Slabb och stök och sena onsdagskvällar på pub är ju und… Förlåt, ordet är ju inte mitt:
”Hursomhelst, vi tar oss tillbaka till resan. Bland dessa volontärmänniskor trivdes jag — jag engagerade mig i diskussionsgrupper för coacher under kvällarna, spelade mig till semifinal i en 3×3-turnering och ställde mig framför alla hundra volontärer och höll både tal och presentationer. Än idag hyser jag otroligt starka känslor för ett dussin av dessa 100 volontärer, och jag kan ärligt säga att några av dem är lika viktiga för mig som några av mina vänner som jag känt i ett decennium. Så här skulle det kännas att leva! SÅ HÄR känns det att leva! En dag, någonstans i Barcelona, insåg jag, varken plötsligt eller tvärt, att den här resan var bland det bästa som hänt mig.
Vilken förbryllande känsla.
Den kvällen ringde jag min ömma moder för dyra utomlandssamtalspengar och grät. Jag förklarade att jag hade bestämt mig för att hoppa av plugget i Lund — eller begära studieavbrott som det egentligen heter — och flytta tillbaka till Eskilstuna tillsvidare. Jag skämdes för beslutet. Att lämna fantastiska Lund och underbara basketklubben Eos och åka tillbaka till Eskilstuna och börja om på ruta noll.”
Lotten här igen. Sorry. Jag frågade Ida lite oroligt nu vad jag svarade i telefonen, för att som t.ex. mina föräldrar säga att det är för dyrt att prata i telefon från utlandet kan jag väl inte ha sagt? (Under mitt high school-år i USA ringde jag hem en gång – på julafton.) Men sa jag något vettigt till Ida?
”Du sa något i stil med att det skulle kännas dåligt en tid framöver, men att alla i min närhet tyckte att jag gjorde rätt och att det var rätt beslut och att ingen i Eos skulle bli arg på mig och att det var jobbigare för mig än för omgivningen. Vilket ju var sant!
Men själv svor jag bara åt mig själv, där jag var i Spanien: Själviska himla bortskämda prestationsprinsessa!, tänkte jag om mig, jag är så mesig och vek och dålig och fan och hans moster! Jag låg alltså i en trång och spansk och knakande våningsäng och grät över att jag hade bestämt mig för att börja leva.”
Ida och volontärlivet.
Förlåt, nu avbryter mamma Lotten igen. Ungefär i den här vevan var jag i Lund och när Ida väl hade beslutat sig för att hoppa av Lundastudierna, släppte jag allt jag hade för händer och glömde i villervallan att ta hem hennes prylar eller fundera på hur storebrorsan skulle klara sig. (Alldeles utmärkt, skulle det visa sig.) Åter till Ida:
”Åter i Sverige och åter i Lund. Jag rafsade ihop skor, plastdjur (jag är en hängiven Schleich-samlare) och hörlurar och sade upp mina coach- och matchstatistikuppdrag i Eos. Sade hejdå till mina vänner i klubben, kramade min älskade lundastorebror hejdå på en regnig tågplattform och åkte tåg i 4 timmar och 26 minuter.
I Eskilstuna möttes jag av övriga syskon, en just då skäggig spanjor och mina föräldrar.”
”Här stod jag, i cementstaden jag vuxit upp i, och var tillbaka på ruta noll. Eventuellt ruta minus ett. Jag hade varken en utbildning att gå till, ett jobb att gå till eller en egen bostad att gå hem till. Jag var återigen arton år och hade just tagit studenten och bodde hemma hos mamma och pappa. Jag hade backat två år och den enda skillnaden var att jag som tjugoåring hade hittat mitt livs kärlek och att jag visste att det är skillnad på Java och java (men vad det är för skillnad kan jag inte för mitt liv förklara).
Så såg livet ut i prick tre veckor: -lös på de flesta sätt. Men, så kom den berömda vändningen. Plötsligt slutade motvinden att trassla mitt hår till tovor, och förvandlade sig till en lätt, medföljande höstbris. Det kändes som i Tranströmers C-dur.
I oktober fick jag ett jobberbjudande.
Och så ett till.
Och ett till.
Och så ett annat jobb — ett skribentjobb som blev ett redaktörsjobb — och plötsligt var det april och jag hade en två TRE deltidsjobb. En månad senare fick jag fast halvtidsanställning som receptionist, jag arbetade för Svenska Basketbollförbundet med en hel rad projekt och jag hade dessutom sökt en spännande treårig distansutbildning och som grädde på moset, tillsammans med min spanjor fått erbjudande om hyreslägenhet ett stenkast från tågstationen.”
Förlåt, nu måste jag snyta mig. Fortsätt, Ida!
”I augusti förra året var jag olycklig och ångerfull över mitt vägval i livet. Jag var uppriktigt sagt ledsen, sådär ledsen så att man känner sig förkrympt och oviktig.
I september förra året var jag lycklig över att äntligen ha hittat rätt umgängeskrets och jag fattade ett beslut som skapade en stor storm i mitt ganska välfungerande liv, och tittade avundsjukt på alla runt omkring mig som hade hittat precis rätt i livet.
I oktober förra året var jag arbetslös, studielös, egen-bostadslös och till knäna doppad i helvetesjävlaskit. Jag var precis i den situation man inte vill vara när man är tjugo år gammal.
Ett drygt halvår senare satt jag på anställning, bostadskontrakt och förväntan.”
En nytagen familjebrännbollsbild får illustrera idyllen.
”Nästa vecka börjar jag plugga på heltid, samtidigt som jag fortsätter min halvtidstjänst som receptionist. Jag engagerar mig inom basketen, skriver på bloggar och webbmagasin, bor i en vitmålad tvåa tillsammans med min spanjor (som fått en ettårig lärartjänst), har en välfungerande cykel, ett litet sparkonto och vänner över hela världen. Nu ska jag bara hitta självförtroendet, sedan tror jag att jag på riktigt kan säga att allt har löst sig.
På nio månader kan man vända upp och ner på sitt liv — utan att behöva bli med barn. Och det hela började med mitt livs resa, som kanske, trots allt, var en själslig resa förklädd i solkräm, tunn t-shirt och ett lexikon under armen.”
Jag och Tolvåringen ska minsann göra det till en finfin tradition att dagarna före skolstart gå på museer; det var så få besökare där idag att vi ett tag trodde att vi var de enda överlevande. Men hur bra är det egentligen, Tekniska museet i Stockholm?
Vart vi än i museet vände oss, såg det ut så här.
Trasig knapp.Vev som inte vevade.Skärm som var paj.Trasig knapp.Bortsprungen knapp.Ännu en trasig skärm.En lampa som skulle lysa när vi cyklade – så saaaatan vad vi cyklade. (Men den var trasig. All rörelseenergi for all världens väg.)En hängd skärm som hängde i de fem timmar som vi var (hängde) där.Väldigt trevlig skärm med tanke på de nostalgiska vibbarna, men icke desto mindre verkligen avbrott.
Jag kan ju skriva rätt till och med i en sketen liten blogg som den här, och med tanke på att Tekniska museet kan trolla med laser och bildspel och stoltsera med alla upptänkliga datorspel, så skulle man ju kunna tänka sig att en liten indexerad tvåa inte är så svår?
Men nu till pudelns kärna: det är ett fantastiskt museum! ÄNDÅ!
En gammal sketen dator: tumme upp!De första gamla mjölktetrorna!
Ni som är som jag minns säkert Herkules Jonssons storverk, där man i avsnitt 5 och 6 utreder mysteriet med den försvunna skolmåltiden. Om inte: spola fram till …
… efter 8:30 häääääär.Det finns en hel vägg med gamla teknikprylar!Och där fanns en hel jädra bankomat från tiden innan de hette bankomater!
Men vilket teknikmuseum med självaktning har inte i sin utställning …
… Fred Astaires dansskor …?
De är bara i storlek 39 (att han inte trillade omkull då, han var i alla fall 175 cm lång) med broderade guldpaljetter och han bar dem i ”Easter Parade” (1948). Bättre bild från Tekniska museets sajt nu:
Jag vill på intet vis förstöra detta otroligt fina utställningsföremål, men faktakontrolltanten i mig har inte hittat dessa skor på några bilder från ”Easter Parade”. Kan ni hitta bevis? (Gamla filmprylar från och med 40-talet är deponerade på Tekniska museet och skorna sägs vara en gåva från filmbolaget Metro Goldwyn Mayer till Svenska filmsamfundet.)
Hur som helst: vi rekommenderar Tekniska museet varmt, särskilt utställningen Digital revolution – som dock bara pågår till 30 september 2015!
Nu kan jag ta min hand från barnens uppfostran – de verkar underligt nog kunna sköta sig själva.
Jag har tidigare bl.a. berättat om lovens filmtittarprojekt och bokstavstema. Alla ansträngningar beror på att barnen drar sig mot amöbatillståndet om de inte puttas i ”rätt riktning”. (Det vill säga: vad jag som diktatorisk förälder anser vara ”rätt riktning”.)
Men nu har de helt på egen hand och totalt frivilligt skapat en lista på vad som ska göras under sommarveckorna! Jag är imponerad, rörd och nästan lite skakad: vad har jag skapat för monster?
Barna Bergmans Bucketlist sommarn 2015
Äta glass till lunch ✔︎
Vara borta med bilen i tolv timmar
Ha för stora kläder en hel dag
Gå en tvåtimmarspromenad ✔︎
Baka kanelbullar
Vara i (med fötterna på marken) 20 kommuner (hittills har vi bara varit i fem)
Steka pannkakor ✔︎
Inte titta på skärm på 24 timmar (man får be någon annan kolla datorn/mobilen)
Hitta en spännande ruin
Besöka fem nya kyrkor (låsta räknas)
Träna bollbehandling minst en gång i veckan
Äta palt
Åka till ett tekniskt museum
Göra förändring i trädgården ✔︎
Ha vattenkrig med 5+ personer ✔︎
Hitta ett nytt band/artist
Bada 25 gånger
Gå till skolan och hälsa på lärarna ✔︎
Fika på riktigt (4+ personer: bullar, saft) ✔︎
Spela kricket
Anordna snigelrace ✔︎
Sova utomhus
Spela brännboll
Hitta tre nya badplatser
Åka norrut
Skapa ett konstverk ✔︎
Ta studenten ✔︎
Jag menar, vilka tonåringar vill besöka ruiner och kyrkor och vara utan datorn i ett dygn? Va?
Några bildbevis:
Tjugotre- och Femtonåringen har tillsammans gjort muggar: ett konstverk.Glass till lunch. (Alla de tre närvarande barnen drabbades av jätteallergi med tjocksvullna ögon och rinnande nysningar, så det var en bitterljuv upplevelse.)Spanjoren lyckades med konststycket att läsa in sin spanska studentexamen på distans, och ville också ha mössa och …… åka på flak när han hade gjort sista provet på spanska ambassaden i Stockholm.Bollbehandling på veranda kräver extra koncentration eftersom underlaget inte är optimalt.Loppet 30 cm snigel (snäcka) på grus vanns av Ulla längst till vänster. Skalis kom sist, för vi råkade placera honom bakvänt så han missade starten med tre minuter eftersom han då vände sig om.
Amatör-estet Bergman här med en rapport. Jag har nämligen hittat ett fult plejs som måste ifrågasättas. Jag är inte arkitekt och har inte torrt på fötterna vad gäller skattesats, invånardemografi eller historisk bakgrund, så brasklapparna står härmed som spön i backen.
I förrgår – på midsommarafton – var familjen Bergman på galej bland höskrindor, faluröda hus, bräkande får, sjuhundra blomster och kvällsdopp. Ni får ursäkta, men ögon tindra som vore de av kristall och alla sjöngo vi sommarens lov.
Femtonåringen och jag skapade i fredags detta konstverk. Det heter (bestämdes efter lång överläggning) ”Midsommar”.
Igår – på midsommardagen – åkte vi till ett hejdundrande kalas hos en av den djefla mannens allra bästa och käraste vänner. Vi mellanlandade i Gustavsbergs centrum för att inte komma alltför tidigt till festen, och började vår vana trogen med att inte komma in i kyrkan.
”Vägkyrka” stod det på en skylt och vi hörde kantorn öva skalor där inne.
Så rörde vi oss mot fulheten. Hade jag skrivit detta om en stackars kommun ute i Åväbbla, hade ni alla tänkt att ”nu sätter hon sig på höga hästar igen” och ”vem tror hon att hon är?” samt ”ge dig inte på de mindre bemedlade!”. Men nu handlar det ju om 08-or, och då blir det liksom liiite mer tillåtet.
Gustavsbergs centrum är helt enkelt skitfult. (Jag kan inte uttrycka det på annat sätt.) Men först lite fakta. (Hej Wikipedia!)
Av Värmdö kommuns cirka 40 000 invånare bor drygt 11 000 i Gustavsberg.
Gustavsberg hette tidigare Farsta men ägaren av Farsta slott – Gabriel Oxenstierna – ändrade namnet 1640 för att hedra sin far Gustaf Oxenstierna.
Porslinsfabriken Gustavsberg grundades 1825 och lades ner 2014. Ack.
Gallerian i Gustavsbergs centrum invigdes 2005.
Så här ser det ut!
Plattfult, men kanske funktionellt?En lada? Oh, hade det inte varit fint med några solfångare där?Entrén till Konsum. Välkommen, här är allt … fint och vackert? Love, peace and understanding.Den här kransen från 1976 (?) pyntade hela gallerian.Detaljstudie av ett konstverk från 1995 som heter ”Mot okänt mål” av en konstnär som … jag inte vill förtala och nämna vid namn eftersom jag ju är konstkännaramatör. Jag kan sträcka mig så långt att jag tyckte att det inte var särskilt fint.BÖH! (Observera den gigantiska snordroppen som hänger i näsan.)Mitt i centrum låg regnvattnet och funderade på bättre tider. Men på denna öppna plats fanns faktiskt brunnar (se i bildens övre kant).Men hur vattnet skulle kunna rinna upp till dem var en gåta. Och varför placera brunnarna vid en parentesformad betonggrej?
Så, nu hoppar jag ner från mina höga hästar och suckar att vem är väl jag att tycka till och larva mig och stå i? Låten folk och fä bo där de bor, njuta av sina omgivningar och liv och återvänd till det vackra *host* Eskilstuna så blir det nog så bra så. Men innan dess …
Kalaskompisarna i Gustavsberg hade den här utsikten …
Uppdatering …
Känsliga tittare varnas. Jag vill inte egentligen, men har av läsekretsen förstått att det finns ett litet intresse av en viss chokladboll som vilar tryggt inne på Delselius konditori i Gustavsbergs centrum. Fylld av en chokladbollsaversion av sällan skådat slag sedan en viss incident 1973 (till radions spelande av ”När Sofia dansar go-go”), kan jag faktiskt inte tänka mig något äckligare än just detta:
Nu ska jag ta bladet från munnen och berätta hur jag har misslyckats kapitalt som förälder. Vissa saker har jag helt enkelt underlåtit att berätta för stackarna. De satt redan i treårsåldern med böcker om det mänskliga reproduktionssystemet och det finns absolut inget som de inte behärskar när det gäller moderna datorer, så på vissa områden skötte vi oss exemplariskt.
För många år sedan satt jag och stirrade på ett kuvert som den dåvarande åttaåringen hade förberett. Det var någonting inuti, det var igenklistrat och frimärket satt där det skulle. Men adressen stod mitt på kuvertet med viss dragning åt vänster. Jag förklarade att det var ”fel”.
– Men varför är det fel?
– För att posten säger det för att deras avläsningsmaskiner inte klarar av att läsa annars.
– Men kan den läsa vad jag har skrivit om jag skriver på rätt ställe?
Jag tittade på handstilen och tänkte ”nääääh”.
Hur man placerar adressen är faktiskt SIS-bestämt i ett dokument som verkar ha layoutats på 1980-talet.
Sådant som vi borde ha lärt barnen!
Att byta en propp i proppskåpet och förklara vad ett proppskåp är och sedan gå runt i huset och peka på alla tre och förklara att ”grupprummet är vardagsrummet” och ”köket är tv-grottan” samt ”flyglarmet funkar inte längre”.
Tydliga instruktioner till källarproppskåpet.
Att köpa en ram på Ikea, öppna paketet och ta bort all plast och dra bort plasten på ”glaset”, se till att inte de små krokarna eller klämmorna åker ner med plastsoporna och att vända på papperet som då kan användas som bakgrund om man inte vill göra en snygg passepartout.
Att lära barnen ordet passepartout.
Att borra i en vägg av hålbetong. Blåcement? Blåbetong? Schweizerostbetong? Hela källaren är full av
misslyckade hål
saker som är uppsatta, men som håller på att trilla ner
hatthyllor som numera funkar som skoställ.
”Här är borrmaskinen, sätt upp den här gamla tavlan inne på källartoan.”
Att stryka en skjorta. När de äldsta barnen var två respektive fyra år, hittade jag dem lekande med strykjärnet och en massa plastdjur. Jag misstänker att det var Noas ark-leken, för fyraåringen vände upp blicken mot mig och frågade med strykjärnet i handen:
– Är det en båt?
Sådant som vi borde lära oss av barnen!
Att tjäna pengar. Oj, vad de är bra på att tjäna pengar och vad vi suuuuger på området.
Att betala räkningar. Oj, vad de är bra på att betala räkningar och vad vi suuuuger på området.
Att köra bil enligt eco-driving-metoden. Vi växlar i tur och ordning 1-2-3-4-5 medan barnen utan att fundera ett enda dugg glatt växlar 1-3-5-4-2, vilket för mig känns som att fuska.
Att ”höra av sig till sina föräldrar”. Jag ringer ALDRIG till mina föräldrar medan våra barn när de inte är hemma hela tiden ringer och rapporterar. Orden ”jag tänkte bara berätta vad jag har gjort idag” har jag inte ens tagit i min mun …
Men vänta! Det är ju inte mitt fel! Jag har helt enkelt fått en dålig uppfostran! Hurra!
Det fanns en tid när jag då och då beordrade barnen att lägga bort all elektronik för att jag hade bestämt att det skulle vara ”datorfri dag”. Jag minns inte vad vi gjorde istället, men förmodligen rullade Chaplin, Nils Poppe och Hasse & Tage på tv:n. Ibland tittade barnen på filmerna. I flera minuter.
För fem år sedan inföll ett sådant infall på självaste påskafton.
Där bet jag mig själv i foten eftersom jag ju skulle göra lappar till ”äggletningsjakten”. Då skriver jag ut ledtrådar på mystiska platser och så får barnen springa omkring och leta och dessutom göra det i samlad tropp och allt vi vuxna upplever av dessa tio hysteriska minuter är:
– AJ!
– Min tur att läsa!
– Spring inte i trappan för då trillar tavlorna ner!
– Mamma!
– Nej, inte det kylskåpet! Det andra!
– Ut! Får vi springa ut utan skor?
Nu är två av de fem barnen myndiga och skulle inte komma på tanken att ta en paus från elektroniken. Eller att lyda mig. Och förresten har jag skruvat fast tavlorna i trappan så de kan inte trilla ner ens om man använder ett bräckjärn.
Så hur gjorde jag då dessa lappar 2010 när jag inte fick använda datorn? Den dåvarande Tioåringen fick i uppdrag att dokumentera:
(Vafalls? Papper och penna, föreslår ni? Hrrmppffpf, jättetrist ju.)
Ägg på er!
Uppdatering!
Ökenråttan i kommentatorsbåset har för allas vår skull (hedningar hela bunten) besökt en kyrka. Jag vill dela med mig av hennes upplevelse:
”Nyss hemkommen från orgelkonsert i kyrkan. Under konserten studerade jag glasfönstret bakom altaret. Till höger fanns en kille med en massa rökta böcklingar uppträdda på ett spö. Till vänster stod en kvinna med ett fat med rullsylta. Bakom henne hade en karl trätt upp några ringar med fläskkorv på armen. Jag tyckte inte att jag kunde minnas dom här charkuterierna från Bibeln – jag forskade ju om religiösa symboler häromdan, ju – så efter konserten gick jag fram och tittade lite extra noga. Han med böcklingarna var kung David som spelade på sin guldharpa. Slarvsyltan på fatet var Salome med Johannes döparens huvud. Fläskkorvarna har jag inte lyckats reda ut. Och fläskkorv … Nää, det går inte ihop.”
Som jag har berättatförut, har vi ju en spanjor i huset. Det är Tjugoåringens stora kärlek och jag är förälskad i deras förälskelse. Eftersom huset vi bor i är stort, får de unga tu plats utan problem. Vi är stökiga, de är stökiga, alla spelar vi basket och det gäller att njuta medan tid är; snart flyger de säkert ur boet. Om jag inte kedjar fast dem, vill säga.
I artikeln ovan stod det förutom allt annat fullständigt oviktigt det som måste lyftas upp:
Så ni förstår att jag uppskattar hans närvaro? När blev jag senast kallad basketstjärna?
Julián är alltså basketspelare och numera även en mycket uppskattad lärarvikarie. Trots 2,5 år i Sverige har han dock inte fått personnummer än, för det får man inte om man
inte har jobbat på ett ställe sex månader i sträck
inte har 125 000 kr på banken.
Det finns andra krav som att man
är sambo med en svensk(a)
har en garant som står för eventuella kostnader (herr och fru Bergman)
kan bevisa att man inte längre är skriven i Spanien.
(Check, check, check.)
Så länge han inte har personnummer, kan han inte t.ex. köpa försäkring eller skaffa körkort. Vi har ansökt om detta personnummer ett antal gånger och besvikelsen är lika stor varje gång.
Nej, inte personnummer denna gång heller.
Men det var faktiskt inte detta jag skulle gnöla om. Nej, nu ska jag visa vad Tjugoåringen har skrivit till honom. Hon har gett mig tillåtelse att publicera och jag är stolt som en tupp och har vrålat DET ÄR MINA GENER så att alla är trötta på mig.
Jag tittar på honom när han sover.
Egentligen får man kanske inte göra det, men det är svårt att låta bli när han ser ut som han gör. Hans ryckande ögonlock och de mjukt viftande ögonfransarna som liksom långsamt flaxar som en fågels vingslag. Hans vackert utkarvade sydeuropeiska läppar som ligger lätt på gavel och den ljumma luften som strömmar genom den smala strimman. Det är så obegripligt och rentav upprörande vackert, jag grips av en sakta spridande panik och undrar vad jag har gjort för att förtjäna detta: detta under av skönhet och kärlek.
Hans långsamma rörelser försvinner när hans dröm tar slut och han placerar sina armar kring min midja och han drar mig närmare. Jag följer motståndslöst efter och låter hela hans doft fylla mina lungor, mitt blod och mina tankar. Stilla ligger jag så nära hans hud jag någonsin kommit och andas honom, dricker honom, lever honom.
Jag har blivit välsignad att hitta mitt livs kärlek vid min unga ålder, och paniken blandas med oro glädje lycka förvirring vidskepelse hunger panik panik panik.
Lugnet sänker sig över hans bröst och jag somnar tätt intill. Jag somnar bredvid denna förkroppsligade kärlek och vaknar inte förrän han tittar på mig.
Jag har under årets första vecka fått hjärtsnörp av massa nya och gamla länkar till undersökningar om hur vi ligger till på olika områden, och då mest hur vi i Sverige ligger efter när det gäller matematik och läsförståelse. Men att vi samtidigt är kungar vad gäller ”problemlösning” … som, ehum, alltså inte inbegriper siffror eller bokstäver?
En av våra bästa kompisar som jobbar väldigt mycket med studenter utomlands – i all världens hörn – har berättat att när det vankas grupparbete, är svenskarna de allra bästa att ha i sin grupp. Inte för att svenskar är bäst på att samarbeta eller för att svenskar tar kommando och delegerar uppgifterna till hela gruppen, utan för att de vet precis vad som behöver göras; svenskarna tar kommando och gör hela uppgiften på egen hand.
(Det underliga är att alla som jag har pratat med om skolans ständiga grupparbeten, berättar samma sak: att just de var de enda som gjorde något. Alla andra i gruppen bara slöade, blev sjuka och led av scenskräck.)
Apropå läsningen: Tjugotvååringen i Lund håller på att bli färdig civilingenjör samtidigt som han är kemisektionens återvalde ordförande. (De har alltså samma ordförande två år i rad, vilket i LTH:s historia aldrig har hänt – ett faktum som den stolta modern inte försitter ett tillfälle att berätta.) Han pluggar just nu inför en ekonomitenta (ty även kemister studerar ekonomi), vilket grabben inte alls är förtjust i. Jag försöker förstå hans aversion, varför han skickade dessa tre textexempel från en gammal tenta som han använder:
(Klicka så blir bilderna större. Men inte bättre.)
Eftersom jag även får hjärtsnörp av saknade eller extrainsatta mellanslag och citatteckensslöseri samt andra petitesser som stavning, hade jag inte varit i närheten av att klara en sådan tenta. Samtidigt förstår jag ju nu larmrapporterna om att studenterna vid landets universitet inte begriper vad lärarna skriver … Hrrrm.
Samtidigt i en helt annan värld, visar det sig än en gång att för få barn idrottar eller rör ens på sig och att de slutar trots att de egentligen inte vill sluta och att den stora boven är elitsatsningen. Eftersom jag får hjärtsnörp även av sådana nyheter och (som väl nästan alla andra) anser att alla barn och ungdomar borde få idrotta om de vill utan att slås ut för att de t.ex. är kortväxta, storväxta, inte har bollsinne, inte har koordinationen eller finmotoriken eller nåt annat som inte gör dem till vinnare från dag ett, har jag nu kommit på att mitt mål under 2015 är att ge mig ut och debattera
bokstavsglädje
idrottsglädje.
Okej? (Ooooh, all the really lukrativa idéer som jag kommer med gör vår revisor tokig.)
John Wooden hade många kloka saker att säga om att vinna eller inte vinna.
Det är så lätt att klaga – särskilt eftersom det finns så rasande mycket att klaga på. Därför ska jag inte klaga nu, utan bara fundera lite. (Skillnaden är hårfin.)
Det regnade jättemycket vid mitt byte i Linköping. Så är det. Ja.
I Linköping satt en tiggare på perrongen, och säga vad man vill om oss svenskar – att vi ”är snåla och inte ger pengar till tiggare” är komplett, alldeles, totalt och helt tokigt enligt min kanske inte riktigt empiriska undersökning med blott en deltagare. (Läs nu inte in något i denna min korta historia annat än just det jag beskriver.)
Under de 12 minuter som jag väntade på perrongen, gick 17 personer (18 med mig) fram och lade ner en tia eller två i mannens pappersmugg. (Jag kan inte vara helt säker på om det var tior, men de ”lät” som tior. Och om man ger pengar så ger man väl inte en eller två kronor?) Mannen sade glatt och förvånat tack till alla givare och tog meddetsamma upp slantarna ur muggen och lade dem i en redan välfylld ficka på jackärmen så att det bara var 3–4 slantar (halvtomma tunnor skramlar bättre, gammalt djungelordspråk) kvar i muggen. Efter ett tag blev ärmfickan full, så då började han fylla andra ärmen. Som Karl Alfred-muskler, liksom. Slutledning: ”vi” är faktiskt inte så snåla som det sägs.
Apropå Linköping så är det numera där vi lantisar byter tåg, vilket är jättekonstigt.
Kolla här. Eskilstuna–Norrköping åker man sekrutt-tåg utan bestämda platser och med många stopp. Men när man kommer till Norrköping (se karta) ska jag inte gå av utan fortsätta att åka sekruttåg i en halvtimme trots att mitt fintåg (nåja) inkommer till Norrköping ungefär 20 minuter senare.
Istället ska jag tuffa vidare till Linköping (se karta nu då!) där jag har mindre marginal (åtta minuter) till det tåg som jag ju kunde ha klivit på i Norrköping. Förklara det, den som kan! (Och nej, det går inte att vara rebell och byta i Norrköping ändå, för det får man inte. Och inte i Katrineholm eller Flen [sedär, en karta här ovan!], för fintåget stannar inte där.)
Lösningen är förstås att beställa två biljetter:
Eskilstuna–Norrköping
Norrköping– Lund
På tåget klev jag i helt fel ände eftersom jag inte hade ögonen med mig (eller förståndet så att jag tolkade anvisningarna fel) så att jag inne i tåget fick gå från näst sista vagnen till den näst första. Under denna promenad tappade jag räkningen (nej, jag borde verkligen inte få resa utan förkläde), och kunde inte hitta rätt eftersom det ingenstans står i vilken vagn man befinner sig.
Vagn 4? Eller 5? Kanske 6?
När jag gick genom tåget tänkte jag stilla att det här nog blir en tuff resa. Det var proppfullt med barn, väskor, vagnar, golfbagar och äggmackor. Ljudnivån var sådär att jag började fundera på stavningen av decibel.
”Placera inte väskorna i gången” funkar här lika bra som andra uppmaningar, t.ex. ”beträd ej gräsmattan” eller ”ät inte socker”.
Men skåda! När jag väl kom fram till det som jag tror är min vagn såg det ut så här:
Nästan tomt! Lyxpyx!
Mycket lyckat. Hittills har ingen kollat min biljett, så jag vet ännu inte om jag sitter på rätt plats. (Ssssschhhhh, jag låtsas sova!) Men varför sprider SJ:s datoriserade platsgenerator inte ut alla andraklasspassagerare så att det blir bättre resmiljö för alla?
Inne på tågtoan har en graffittiartist fått utlopp för sin kreativitet.
Det mest lyckade idag är ändå att jag äntligen har förstått vad detta betyder:
”Även när du har använt din surfpott surfar du gratis!”
På fintågen finns det ju numera gratis internet som faktiskt oftast funkar som det ska. När man sätter igång datorn, dyker detta mystiska meddelande upp, och först nu förstår jag hur det hänger ihop. Man har en pott med snabbsurf. När den är slut, surfar man långsammare, men det är fortfarande gratis.
Snart är jag framme i Lund! (Dock har mitt middagssällskap glömt bort mig, så jag måste hitta nån annan att leka med. Eller kanske äta ensam? Hur ska det gå, hur ska det gå?)
Uppdatering
Kom på att jag ju måste tala om hur det gick med mig och min kvällsmat. Först gick jag ett varv runt Lund (Klostergatan, Lilla FIskaregatan, Stortorget, Botulfsplatsen, Mårtenstorget, Akademiska Föreningen och biblo och förbi stationen igen). Hela tiden spanade jag efter gamla farbröder och tanter som jag kände i Lund för 30 år sedan, och som säkerligen skulle vilja äta med mig. Sedan valde jag mellan ensam-sushi med öl i ombyggda saluhallen och en ensam-fisksoppa med vin på Klostergatan. Och därefter åkte jag upp till Delphi och Tjugotvååringens och Tjugoåringens gemensamma studentlägenhet, där jag helt ensam tryckte i mig detta:
Ljummet te i termos, två hårdkokta ägg, kaviar.
Men hu så trist det var. Gäsp. Läsa lite bok. Rapa ägg. Klia sig på stortån. Men plötsligt sa det plingplong i mobilen – Tjugotvååringen bjöd in mig till nollningen.
För när man är kemisektionens ordförande får man faktiskt ta med sig mamma till skolan.Och där fick jag äta korv! Tillsammans med 150 andra personer! Inte ett dugg ensam!