För nästan prick ett år sedan skrev jag inlägget ”Utbildning i kringelikrokar och karriärskiften?” för att jag ville att kommentatorsbåset skulle fyllas av bevis för att det faktiskt går att plugga lite här och där alternativt inte plugga alls och fara omkring som ett rö för vinden och ändå överleva och vara glad.
Det hela handlade om den dåvarande Tjugoåringen (vilket jag inte talade om), som var vilsen och olycklig och inte visste vart hon skulle ta vägen eftersom hon faktiskt hade hamnat helt fel trots att hon bodde med brorsan, den dåvarande Tjugotvååringen, i en perfekt lägenhet i Lund och dessutom gick på en utomordentlig utbildning som skulle ge henne en rejäl civilingenjörsexamen.
Men det var ju inte alls perfekt, rejält och utomordentligt. Det enda hon gladde sig åt egentligen var basketaktiviteterna i Eos och fästmannen (ergo ”spanjoren”) i Helsingborg. Men vad tusan – hon får förstås berätta själv vad som hände sedan! I give you: Tjugoettåringen – Ida Bergman – the survivor! (Med mina irriterande avbrott här och där. Men det ska vara precis så; mammor avbryter och är irriterande.)
”För ett år sedan gav jag mig ut på mitt livs resa. Jag menar inte bildligt eller själsligt, utan en faktisk resa med flygbiljett, tungt handbagage och portionspack med tvättmedel. Så här var det …
Jag är den blonda på första raden, strax ovanför N:et.
I augusti 2014 åkte jag och tio andra basketfrälsta svenskar till Spanien för att tillsammans med 100 andra internationella basketungdomar volontärarbeta under det största som finns: basket-VM. Min packning bestod inte bara av solkräm, tunna t-shirtar och ett spansk-svenskt lexikon, utan också av övningsböcker i linjär algebra, svarta jeans och blossande ångest. Direkt efter VM-finalen, skulle jag nämligen åka tillbaka till ingenjörsstudierna på LTH i Lund och katakomberna i E-husets källare.
Jag njöt av volontärsresan, trots att kosten till stor del bestod av vitt bröd, mat indränkt i tomatsås och tunga pommes frites. (Eftersom min fästman är spanjor, kan jag bestämt hävda att maten vi bjöds på var undermålig på alla sätt. Spansk, vällagad mat på bra råvaror är det bästa som finns i matväg.) Vi fick se världens bästa basketspelare in action och skröt hejvilt om upplevelserna genom sociala medier. Tyvärr kan jag inte visa upp några bilder från matcherna; jag tog nämligen inte en enda bild på spelarna, trots att jag flera gången både fick chans och tillåtelse att göra det. Vissa saker behöver man helt enkelt inte skryta om, det är själva upplevelsen som betyder något.”
Inte en basketspelare så långt ögat når.
Jag – mamma Lotten – avbryter lite med att stånka över att avkomman trots indoktrinering och upppfostran tror att man kan uppleva saker utan att dokumentera allt noggrant. Förlåt, fortsätt nu Ida:
”Nåväl. Trots att jag njöt av resan, låg det hela tiden en molande sorgsenhet över mig. Snart skulle vi åka hem till Sverige och skolan skulle sätta igång.
Min spanjorfästman hade till hösten 2014 fått både jobb och spelarkontrakt i Eskilstuna, så jag skulle inte bara återvända till programmeringsstugor och hopplösa matematikprofessorer i Lund, utan dessutom till en liten bubbla av ensamhet. Jag skulle återvända till en tillvaro där jag försökte räkna ut hur långt i utbildningen jag skulle komma utan att klara en enda programmeringskurs, och där unga, osäkra män flyttade på sig när jag satte mig bredvid dem.
Jag längtade efter det där som min storebror och min pappa hade berättat om: om att inte kunna slita sig från universitetsområdet trots att dagen är slut, att ta på sig tunga uppdrag trots tidsbrist för att det är så förbannat kul, och att virka vänskapsband som räcker livet ut.
Inget av det där kände jag.
Prick 17:01 efter dagen sista föreläsning placerade jag rumpan på cykelsadeln och cyklade hem så fort jag kunde, jag var på prick två fester under hela året och gick hem strax efter halv elva båda gångerna, och jag tillbringade prick hela helgerna i baskethallen om jag kunde. Jag trivdes i Eoshallen, men inte i datorsalen eller på studentpuben.”
Ursäkta. Lotten här. Nu måste jag avbryta igen. Slabb och stök och sena onsdagskvällar på pub är ju und… Förlåt, ordet är ju inte mitt:
”Hursomhelst, vi tar oss tillbaka till resan. Bland dessa volontärmänniskor trivdes jag — jag engagerade mig i diskussionsgrupper för coacher under kvällarna, spelade mig till semifinal i en 3×3-turnering och ställde mig framför alla hundra volontärer och höll både tal och presentationer. Än idag hyser jag otroligt starka känslor för ett dussin av dessa 100 volontärer, och jag kan ärligt säga att några av dem är lika viktiga för mig som några av mina vänner som jag känt i ett decennium. Så här skulle det kännas att leva! SÅ HÄR känns det att leva! En dag, någonstans i Barcelona, insåg jag, varken plötsligt eller tvärt, att den här resan var bland det bästa som hänt mig.
Vilken förbryllande känsla.
Den kvällen ringde jag min ömma moder för dyra utomlandssamtalspengar och grät. Jag förklarade att jag hade bestämt mig för att hoppa av plugget i Lund — eller begära studieavbrott som det egentligen heter — och flytta tillbaka till Eskilstuna tillsvidare. Jag skämdes för beslutet. Att lämna fantastiska Lund och underbara basketklubben Eos och åka tillbaka till Eskilstuna och börja om på ruta noll.”
Lotten här igen. Sorry. Jag frågade Ida lite oroligt nu vad jag svarade i telefonen, för att som t.ex. mina föräldrar säga att det är för dyrt att prata i telefon från utlandet kan jag väl inte ha sagt? (Under mitt high school-år i USA ringde jag hem en gång – på julafton.) Men sa jag något vettigt till Ida?
”Du sa något i stil med att det skulle kännas dåligt en tid framöver, men att alla i min närhet tyckte att jag gjorde rätt och att det var rätt beslut och att ingen i Eos skulle bli arg på mig och att det var jobbigare för mig än för omgivningen. Vilket ju var sant!
Men själv svor jag bara åt mig själv, där jag var i Spanien: Själviska himla bortskämda prestationsprinsessa!, tänkte jag om mig, jag är så mesig och vek och dålig och fan och hans moster! Jag låg alltså i en trång och spansk och knakande våningsäng och grät över att jag hade bestämt mig för att börja leva.”
Ida och volontärlivet.
Förlåt, nu avbryter mamma Lotten igen. Ungefär i den här vevan var jag i Lund och när Ida väl hade beslutat sig för att hoppa av Lundastudierna, släppte jag allt jag hade för händer och glömde i villervallan att ta hem hennes prylar eller fundera på hur storebrorsan skulle klara sig. (Alldeles utmärkt, skulle det visa sig.) Åter till Ida:
”Åter i Sverige och åter i Lund. Jag rafsade ihop skor, plastdjur (jag är en hängiven Schleich-samlare) och hörlurar och sade upp mina coach- och matchstatistikuppdrag i Eos. Sade hejdå till mina vänner i klubben, kramade min älskade lundastorebror hejdå på en regnig tågplattform och åkte tåg i 4 timmar och 26 minuter.
I Eskilstuna möttes jag av övriga syskon, en just då skäggig spanjor och mina föräldrar.”
”Här stod jag, i cementstaden jag vuxit upp i, och var tillbaka på ruta noll. Eventuellt ruta minus ett. Jag hade varken en utbildning att gå till, ett jobb att gå till eller en egen bostad att gå hem till. Jag var återigen arton år och hade just tagit studenten och bodde hemma hos mamma och pappa. Jag hade backat två år och den enda skillnaden var att jag som tjugoåring hade hittat mitt livs kärlek och att jag visste att det är skillnad på Java och java (men vad det är för skillnad kan jag inte för mitt liv förklara).
Så såg livet ut i prick tre veckor: -lös på de flesta sätt. Men, så kom den berömda vändningen. Plötsligt slutade motvinden att trassla mitt hår till tovor, och förvandlade sig till en lätt, medföljande höstbris. Det kändes som i Tranströmers C-dur.
I oktober fick jag ett jobberbjudande.
Och så ett till.
Och ett till.
Och så ett annat jobb — ett skribentjobb som blev ett redaktörsjobb — och plötsligt var det april och jag hade en två TRE deltidsjobb. En månad senare fick jag fast halvtidsanställning som receptionist, jag arbetade för Svenska Basketbollförbundet med en hel rad projekt och jag hade dessutom sökt en spännande treårig distansutbildning och som grädde på moset, tillsammans med min spanjor fått erbjudande om hyreslägenhet ett stenkast från tågstationen.”
Förlåt, nu måste jag snyta mig. Fortsätt, Ida!
”I augusti förra året var jag olycklig och ångerfull över mitt vägval i livet. Jag var uppriktigt sagt ledsen, sådär ledsen så att man känner sig förkrympt och oviktig.
I september förra året var jag lycklig över att äntligen ha hittat rätt umgängeskrets och jag fattade ett beslut som skapade en stor storm i mitt ganska välfungerande liv, och tittade avundsjukt på alla runt omkring mig som hade hittat precis rätt i livet.
I oktober förra året var jag arbetslös, studielös, egen-bostadslös och till knäna doppad i helvetesjävlaskit. Jag var precis i den situation man inte vill vara när man är tjugo år gammal.
Ett drygt halvår senare satt jag på anställning, bostadskontrakt och förväntan.”
En nytagen familjebrännbollsbild får illustrera idyllen.
”Nästa vecka börjar jag plugga på heltid, samtidigt som jag fortsätter min halvtidstjänst som receptionist. Jag engagerar mig inom basketen, skriver på bloggar och webbmagasin, bor i en vitmålad tvåa tillsammans med min spanjor (som fått en ettårig lärartjänst), har en välfungerande cykel, ett litet sparkonto och vänner över hela världen. Nu ska jag bara hitta självförtroendet, sedan tror jag att jag på riktigt kan säga att allt har löst sig.
På nio månader kan man vända upp och ner på sitt liv — utan att behöva bli med barn. Och det hela började med mitt livs resa, som kanske, trots allt, var en själslig resa förklädd i solkräm, tunn t-shirt och ett lexikon under armen.”
Ja, jösses jaaaa. I samma ålder flyttade jag hemifrån till ett kollektiv på Söder, jobbade som vårdbiträde på Danderyd, spelade massa basket och var fullständigt övertygad om att jag skulle bli upptäckt av Ingmar Bergman och sedan bli världsberömd skådespelerska.
Cruella
Roligt att läsa. Det finns faktiskt ganska gott om kloka människor, både unga och gamla;)
Härligt att alla bitar tycks ha fallit på plats! Huvudsaken är att det känns bra för dig och att du mår bra Ida. Vad andra tycker eller det här med vad du ”borde” göra är oväsentligt. Fortsatt lycka till!
I den åldern var jag inte ens medveten om att det fanns något som hette karriär, position, förväntningar eller ens att det var viktigt att lyckas i skolan. Jag lät saker hända och jag hade roligt både i skolan och utanför.
När jag fick en eftertraktad anställning som trainee på det stora företaget och åt lunch med berömda finansmän och företagsledare så fattade jag inte att jag var utvald och borde utnyttja situationen på bästa sätt.
Jag var nog lite av ”En idiot på resa” (Pilkington har mina sympatier) fast i mitt fall är det mera en idiot på livsresa.
Nu, drygt femtio år senare, har jag förstås hört talas om att allt detta kan vara viktigt för en del – ganska många, verkar det. Men jag är fortfarande en idiot på livsresa och jag har varken blivit förmögen eller berömd. Men jag har fortfarande roligt i jobbet och får ständigt nya utmaningar som jag blint accepterar och ibland får ångra att jag inte tackade nej till och ibland, ganska ofta, bara gläds åt.
Moral: Följ din inre övertygelse.
Dubbelmoral: Det betyder inte att du ska skita i allt.
Trippelsaltomortal: Förväntningar från omgivningen är inte bra.
Lisa Förare Winbladh
Heja Ida!
Sanna
Blir ju alldeles rörd! Till tårar när jag sitter och läser på jobbet. Nu ska jag torka tårarna och ge mig in i Java-världen igen.
Ja se dagens ungdomar…
Precis sådär skall de göra!
*majlis* och lycka till
och
Heja, Ida! Du kastade loss och det gick BRA och det är inte hela världen att vara ledsen ett tag för det går över! Vad roligt att läsa! (Fast ibland ville jag att mamma Lotten skulle hålla snattran, fast sen blev jag rörd när hon snöt sig.)
Inte för sent att bli upptäckt än! Du (och alla här) ska ju förstås vara med i slutscenen på min plan B-film, Lotten, där ni ska sitta på en releasefest på t ex Tennst*pet och dricka vin och se kulturella ut medan ena huvudrollsinnehavaren säger roliga saker och läser högt ur sin suggestiva bok.
Strålande fint skrivet och beskrivet – för jag tror att många känner igen sig! Och så en överraskning: Det är inte bara i min familj det finns en Schleich-samlare!! Jag är nästan lite knäckt.
Lycka till med fortsättningen, Ida!
Och nu gör jag som jag har för sed, väntar in slaget 00:00 innan jag blir alldeles OT. Detta gör jag bara för att jag just fick se en nyhet som jag finner lite lustig och känner ett behov av att sprida vidare. I båset finns ju också toapapperskännare. Beskåden alltså ett japanskt toalettstolmuseum.
Så, nu har jag förrättat mitt ärende … (och ursäkta)
Citatet ”Japanese toilets regularly win praise from foreign visitors and celebrities for their latest high-end models featuring built-in speakers, heated seats and lids that open automatically” känns lite fel. Low-end ska det väl vara?
Jag tror högtalarna är där för att eliminera ljud, ungefär som hörlurar som skärmar av omgivningens ljud elektroniskt. Ingen, inte ens du själv, ska höra dina pruttar.
Noemi
Superfint inlägg, klok dotter du har! 🙂 och Lotten, vilka härliga små kommentarer du bidrog med! Hoppas det går bra för er på basketen!! Hälsningar från Noemi i Berlin 🙂
När jag flyttade in hos Hyttis i mitten på sextiotalet var det lite problem i samband med muggbesök i den lilla trånga lägenheten med den tunna och dåligt ljudisolerande dörren till hygienutrymmet.
Det löste hon genom att kraftfullt exekvera ”Gamle Nordström” på piano. Det dränkte alla pruttljud.
Det var ett övergående stadium. Numera har vi våra djupaste samtal på muggen. Oavsett om det pruttas, duschas, borstas tänder eller whatever.
Båthuspernilla
Hurra för alla som vågar göra sina egna val och gå sina egna vägar och som dessutom vågar stanna upp, tänka och byta väg när det behövs.
Grattis Tjugoettåringen till den lyckade U-svängen och tack för att du delar med dig!
Synd, egentligen, att man inte längre får stämplar i pass. Lottens skulle annars ha börjat bli ett riktigt vackert exemplar!
Och frågan måste förstås ställas: Varthän, och varför? (Som om vi har fullständiga rättigheter till insikt i och kunskap om Båsmors varje steg här i livet …)
En vanlig hederlig Ålandskryssning? En sån tar vi då och då, bara man får utsideshytt och funsterbord. Besparingarna på inköpen av det ”tullfria” är större än kostnaden för bilettpriset, åtminstone för oss rökare och drinkare.
Mot Estland! Med Orangeluvan! (Men vi seglar inte förrän under sen eftermiddag, så vi får se när nästa rapport kommer …)
Ökenråttan
Ida: Try everything once! Ja, inte bokstavligen kanske. Men att vara så där öppen för att förkasta det som inte blev vad du trodde och att prova nytt i stället, det är det inte alla som vågar. ¡Buena suerte, los dos!
(Tack, Agneta uti lund för ”¡”!)
Ja. Ibland kommer man på att man är på fel spår i livet. Och då är det ju bra om man byter till rätt spår.
Eller att man egentligen ÄR på rätt spår, det är bara det att tåget står still!
Sånt är också frustrerande.
Minns ett frustrerat barn som återigen inte klarat uppkörningen och andra situationer som jag inte har mandat att berätta om.
Men Ida. Heltidsstudier, halvtidsjobb och dessutom olika uppdrag. Var rädd om dig. Väggar kan träffa alla och det tar längre tid att ta sig ur det än den här historien.
Heja heja!
Bra skrivet, Lottdottern.
Ida FTW.
Jag önskar att jag hade varit lika klok när jag var 20.
Ja, jösses jaaaa. I samma ålder flyttade jag hemifrån till ett kollektiv på Söder, jobbade som vårdbiträde på Danderyd, spelade massa basket och var fullständigt övertygad om att jag skulle bli upptäckt av Ingmar Bergman och sedan bli världsberömd skådespelerska.
Roligt att läsa. Det finns faktiskt ganska gott om kloka människor, både unga och gamla;)
Vet inte vad jag ska säga, känner bara att jag distansälskar din äldsta, kloka dotter, Lotten!!
Så himla härligt att läsa! 🙂 HEJA IDA!
Härligt att alla bitar tycks ha fallit på plats! Huvudsaken är att det känns bra för dig och att du mår bra Ida. Vad andra tycker eller det här med vad du ”borde” göra är oväsentligt. Fortsatt lycka till!
I den åldern var jag inte ens medveten om att det fanns något som hette karriär, position, förväntningar eller ens att det var viktigt att lyckas i skolan. Jag lät saker hända och jag hade roligt både i skolan och utanför.
När jag fick en eftertraktad anställning som trainee på det stora företaget och åt lunch med berömda finansmän och företagsledare så fattade jag inte att jag var utvald och borde utnyttja situationen på bästa sätt.
Jag var nog lite av ”En idiot på resa” (Pilkington har mina sympatier) fast i mitt fall är det mera en idiot på livsresa.
Nu, drygt femtio år senare, har jag förstås hört talas om att allt detta kan vara viktigt för en del – ganska många, verkar det. Men jag är fortfarande en idiot på livsresa och jag har varken blivit förmögen eller berömd. Men jag har fortfarande roligt i jobbet och får ständigt nya utmaningar som jag blint accepterar och ibland får ångra att jag inte tackade nej till och ibland, ganska ofta, bara gläds åt.
Moral: Följ din inre övertygelse.
Dubbelmoral: Det betyder inte att du ska skita i allt.
Trippelsaltomortal: Förväntningar från omgivningen är inte bra.
Heja Ida!
Blir ju alldeles rörd! Till tårar när jag sitter och läser på jobbet. Nu ska jag torka tårarna och ge mig in i Java-världen igen.
Instämmer med föregående kommentalare!
Ja se dagens ungdomar…
Precis sådär skall de göra!
*majlis* och lycka till
Heja, Ida! Du kastade loss och det gick BRA och det är inte hela världen att vara ledsen ett tag för det går över! Vad roligt att läsa! (Fast ibland ville jag att mamma Lotten skulle hålla snattran, fast sen blev jag rörd när hon snöt sig.)
Inte för sent att bli upptäckt än! Du (och alla här) ska ju förstås vara med i slutscenen på min plan B-film, Lotten, där ni ska sitta på en releasefest på t ex Tennst*pet och dricka vin och se kulturella ut medan ena huvudrollsinnehavaren säger roliga saker och läser högt ur sin suggestiva bok.
Dagen ungdom verkar till skillnad från oss gamlingar vara odrägligt mycket klokare som tjugisar. Keep on The Good Work, Ida.
Minminmin Ida.
Som en klok vän till mig sa:
– Om man hoppar i galen tunna, så får man väl hoppa igen!
Strålande fint skrivet och beskrivet – för jag tror att många känner igen sig! Och så en överraskning: Det är inte bara i min familj det finns en Schleich-samlare!! Jag är nästan lite knäckt.
Lycka till med fortsättningen, Ida!
Hihi, jag förstår Ochs irritation över mina inklamp i Idas text. Men det ska vara precis så.
Och nu gör jag som jag har för sed, väntar in slaget 00:00 innan jag blir alldeles OT. Detta gör jag bara för att jag just fick se en nyhet som jag finner lite lustig och känner ett behov av att sprida vidare. I båset finns ju också toapapperskännare. Beskåden alltså ett japanskt toalettstolmuseum.
Så, nu har jag förrättat mitt ärende … (och ursäkta)
Ja! Nu släpps the najtrajters fram i full frihet.
Citatet ”Japanese toilets regularly win praise from foreign visitors and celebrities for their latest high-end models featuring built-in speakers, heated seats and lids that open automatically” känns lite fel. Low-end ska det väl vara?
Tack Annika! Jag har ju inte provat alla finesser men att sitta på en japansk toalett IRL kan vara en upplevelse.
Så sant. Och så undrar jag verkligen, verkligen exakt vad högtalarna i själva tronen är avsedda att förstärka för ljudbild.
Oj. NU måste vi åka till Japan.
Jag tror högtalarna är där för att eliminera ljud, ungefär som hörlurar som skärmar av omgivningens ljud elektroniskt. Ingen, inte ens du själv, ska höra dina pruttar.
Superfint inlägg, klok dotter du har! 🙂 och Lotten, vilka härliga små kommentarer du bidrog med! Hoppas det går bra för er på basketen!! Hälsningar från Noemi i Berlin 🙂
Tusen tack, Noemi!
(Jag brukar inte tacka så här … men nu ska Ida ha så mycket beröm som det någonsin går, och då tackar jag!)
Det tror jag absolut på, Niklas.
När jag flyttade in hos Hyttis i mitten på sextiotalet var det lite problem i samband med muggbesök i den lilla trånga lägenheten med den tunna och dåligt ljudisolerande dörren till hygienutrymmet.
Det löste hon genom att kraftfullt exekvera ”Gamle Nordström” på piano. Det dränkte alla pruttljud.
Det var ett övergående stadium. Numera har vi våra djupaste samtal på muggen. Oavsett om det pruttas, duschas, borstas tänder eller whatever.
Hurra för alla som vågar göra sina egna val och gå sina egna vägar och som dessutom vågar stanna upp, tänka och byta väg när det behövs.
Grattis Tjugoettåringen till den lyckade U-svängen och tack för att du delar med dig!
Klok dotter, med kloka föräldrar.
Åhå. Nästan tolv timmar sedan senaste kommentar.
Allt är stilla. Mörkret har fallit. Det regnar inte. Hm … hurdant är vädret egentligen? Det är kanske inget särskilt väder alls, när jag tänker efter.
Så … gör ditt eget moln — i munnen!.
(Ja, jag tyckte det var roligt, trots att jag inte riktigt har haft koncentration nog för att pröva experimentet själv än. Men kanske i morgon …)
Vad bra att du gör din plikt, Annika.
Vet ni vaaa. Imorrn åker jag utomlands.
England igen?
Kanske du kan finna tidigare önskad kontakt där.
Nope! Österut!
Vad hon åker och åker och åker!
Synd, egentligen, att man inte längre får stämplar i pass. Lottens skulle annars ha börjat bli ett riktigt vackert exemplar!
Och frågan måste förstås ställas: Varthän, och varför? (Som om vi har fullständiga rättigheter till insikt i och kunskap om Båsmors varje steg här i livet …)
En vanlig hederlig Ålandskryssning? En sån tar vi då och då, bara man får utsideshytt och funsterbord. Besparingarna på inköpen av det ”tullfria” är större än kostnaden för bilettpriset, åtminstone för oss rökare och drinkare.
Mot Estland! Med Orangeluvan! (Men vi seglar inte förrän under sen eftermiddag, så vi får se när nästa rapport kommer …)
Ida: Try everything once! Ja, inte bokstavligen kanske. Men att vara så där öppen för att förkasta det som inte blev vad du trodde och att prova nytt i stället, det är det inte alla som vågar. ¡Buena suerte, los dos!
(Tack, Agneta uti lund för ”¡”!)
Ökenråttan, du kan väl hela Sir Thomas Beechams citat?
Klok onge, den där Ida. Kommer gå bra.
Ja. Ibland kommer man på att man är på fel spår i livet. Och då är det ju bra om man byter till rätt spår.
Eller att man egentligen ÄR på rätt spår, det är bara det att tåget står still!
Sånt är också frustrerande.
Minns ett frustrerat barn som återigen inte klarat uppkörningen och andra situationer som jag inte har mandat att berätta om.
Men Ida. Heltidsstudier, halvtidsjobb och dessutom olika uppdrag. Var rädd om dig. Väggar kan träffa alla och det tar längre tid att ta sig ur det än den här historien.
Heja heja!