Etikett: barnen

Allegori, kanske?

Publicerat av Lotten Bergman den 18 juli 2014 12:06

Här borde jag egentligen skriva om förfärligheters förfärligheter, men inte nödvändigtvis om krigen i Mellanöstern eller flygplanskraschen i Ukraina utan kanske om kriget i Kongo-Kinshasa – det finns så mycket som inte får spaltutrymme och som är så vidrigt … men istället väljer jag naturligtvis att fokusera på mig själv.

Jag klev igår morse ut i trädgården och konstaterade att det var

vackert väder
väldigt vad buskarna vid entrén hade vuxit sig stora.

Ett gullregn har under flera år sått sin säd så vilt att hela bygden har fått skott och brännässlorna trivs i skuggan såpass att de har vuxit sig manshöga. En rosbuske (en illvillig rosplanterare har smugit omkring och begått dumheter) har exploderat av pur blomglädje och slängt ut trevare bortåt den sköra klematisen.

Och detta har alltså pågått i flera år utan att jag har sett något.

Jag samlade ihop sekatör, häcksax, hammare och spik … nej, spade och skovel … och satte små galonvantar på händerna och skred till brännässleverket. Någon kom och gav mig saft, en snodd till håret, solskyddsfaktor på axlarna, en svettig ostmacka och uppmuntrande hejarop. Hej, vad det gick! Gullregnsinkräktare for all världens väg, klematisen bäddades in i bomull och rosen snaggades brutalt och bands fast i skamvrån med en analogantik antennsladd.

Tre timmar senare tittade jag nöjt på en valborgsmässestor rishög – minerad med brännässlor – och ropade på barnen.

– Komsi, komsi! Flytta högen till flaket! Ta träskor på fötterna och skyddshandskar på händerna och akta er för … aaaaj. AJ! AHAAAAJ!

Och där klev jag på den illvilligaste av rostaggskolonier. Inte nog med att de var vassa, de var även många och spänstigt unga samt försedda med hullingar. Hade jag inte skor på mig? skriker vän av ordning och intelligens samt förutseende. Pfaaah! Har Bruce Willis kanske skyddsväst?

– Komsi, komsi! Pincett och nål, skalpeller har jag glömt att köpa. Häll i spriten … nej tack, på foten! Attack!

moarotar — Fjortonåringen tog på sig mina läsglasögon och karvade fram ett konstnärligt hål.

julianrotar — Spanjoren i huset tog sig an uppgiften med ett idrottsproffsigt fokus.

hammarepang — Sextonåringen tog uppgiften på stort allvar, men föreslog efter en halvtimmes operation en benkross för att distrahera smärtpunkten.

Från Facebook kom då ett oväntat förslag på lösning: gör en liten pasta av bakpulver och vatten och smeta på och vänta så draaaaaaaar bakpulvret ut stickan.

lottens_bakpulver — Om inte annat kan man ju med denna lösning posera för intressanta foton.

Orienteraren, tillika min djefla man, har under hela processen tittat på och skakat på huvudet åt stolleproven. Han går ju omkring med en halv skog i underbenen och brukar få svara på frågor om det möjligtvis är så att hans fru har långa naglar, så långa rivmärken som han har på halsen.

– Vänta ut stickan. Antingen kommer den ut, eller så vandrar den till nya jaktmarker. Det är livet. Kom, nu sticker vi och badar!

67 kommentarer

Ordlära och matematik

Publicerat av Lotten Bergman den 15 juli 2014 10:47

Jag går ju omkring i min lilla bubbla av lycka och tror att jag frälser världen på alla de sätt – särskilt de fem barnen, som ju förstås har fått den bästa av barndomar och en allmänbildning som spretar såpass att den kan förvirra vem som helst.

Idag ska jag berätta om Fjortonåringen, vår lilla (1,77 m) konstnär som sitter och ritar mest hela dagarna. Hon är en mästare på att prokrastinera och kan sitta i morgonrock och fantisera om Pokémon fastän hon vet att det är superviktigt att hon om sju minuter ska kliva på bussen. I skolan är hon klädd i så färgglada kläder som möjligt och omaka skor. I våras sa hon lite förstrött en dag att hon var uttagen till skollaget i matte-SM (för niondeklassare!) och att finalen skulle gå i Malmö om ett par dagar. Eller en vecka. Eller kanske två.

Efter tävlingen ringde hon hem och berättade att det hade gått ganska bra för tremannalaget.

– Ja, faktiskt bättre än vi trodde, för vi vann.

moasmatte — Vi häpnade och hurrade och kan inte sluta prata om bedriften. Och detta är enda bildbeviset.

Igår var vi ute och handlade med min kusin Ann, och inne på Akademibokhandeln sa Fjortonåringen:

– Vad är en pseudonym?

Inne på Hemtex sa hon:

– Vad är en tablett? Vad är en löpare?

Inne på Cervera sa hon:

– Vad är en melitta?

Men vad gör väl det när hon utan problem kan lösa sådana här uppgifter?

84 kommentarer

Tid över!

Publicerat av Lotten Bergman den 16 februari 2014 20:21

MEN ALLVARLIGT!

Vad gjorde jag innan jag fick barn och blev egenföretagare?
Är dygnet verkligen så här avlångt?
Varför slår inte alla utan barn världen med häpnad i kreativitet?

Sedan ungefär mars 1992 har jag tagit hand om min avkomma med den allra största engagemang och glädje. Det har förvisso varit mobbingproblem, läxgräl och städdiskussioner, men vaffan, det är ju som det är. Man biter ihop, äter tacos på fredag och längtar till sommaren. Och så går ett år.

Av de fem barnen bor blott tre hemma numera. (Barn som ska bli civilingenjörer har fått dispens och flyttat till Lund.) Av de tre hemma har de två yngsta åkt med slarvern som heter min djefla man till Skåne och Danmark för att stöka till där eftersom det är sportlov men vi inte sportar med annat än basket och orientering och dessa sporter inte är sportlovsrelaterade.

Av de fem barnen är alltså bara den synnerligen skötsamme Sextonåringen kvar. Och jag. När klockan idag söndag var tio på förmiddagen hade jag hängt, tvättat igen, redigerat en artikel, motionscyklat och laddat för herrstafetten i OS.

Öh. Humdidum. Köket är städat. Gräsmattan behöver inte klippas på ett par månader och ingen har bajsat omkull toan. Trarajdiraaa.

Jag gjorde sit ups.
Jag följde herrstafetten (GULD!) noggrant.
Jag städade ett skrivbord som inte var mitt.
Jag slängde vissna blommor (tack för alla 50-årsblommor, hörni!)
Jag dammsög hela huset.
Jag körde till återvinningen med flaskor och fan och hans moster.
Jag redigerade en bok.
Jag försökte logga in till en bank som jag har valt ut som min nye kompis – och misslyckades.
Jag svarade på 37 mejl, varav blott två nog förväntade sig svar.
Jag åkte iväg och coachade mitt fina basketlag till vinst.

Och då var klockan bara 15:30!

Seriöst nu: vad i hela friden fyller man dagarna med när det är så här? Skynda er nu, jag har bara två sådana här dagar till!

52 kommentarer

Malin, Mats och pianot

Publicerat av Lotten Bergman den 15 september 2013 00:13

Snacka om att komma som ett yrväder. Om än inte med en svångrem, så med ett piano om halsen.

Men nu tar vi det från början.

En av de flitiga kommentatorerna här i båset (man klickar på ordet ”kommentarer” här längst ner, bara , så kommer man till båset) heter Ninja-Malin (eller bara Ninja). Hon har en bror som heter Mats och båda kör de buss. Och när Malin en dag insåg att hennes älskade piano skulle kunna trivas på en annan plats i den där lagerlokalen som det stod i, sa hon till på detta vis:

Andra kommentatorer började yra om att även ge bort sina gamla pianon till oss (bl.a. Hyttfogdens bruna Zimmermann från 1965) och jag uppmanades att lära mig att lira detta intro:

Jag fick även tipset att göra om pianot till bokhylla eller skattgömma och mig till livs diverse avskräckande pianoflyttningshistorier. Själv har jag blott traumatiska pianominnen som inbegriper 318 olika lögner för att förklara varför jag inte sedan förra veckan har hunnit öva in pianoläxan.

Jag spelade nämligen piano i åtta år. I åtta år gick jag omkring med ständig pianoågren och inte för en enda sekund formulerade jag tanken ”nämen jag kanske ska satsa på basket istället” utan bara ”jag borde jag borde jag borde spela nu, bara i fem minuter kanske”. Idag vet jag hur man spelar ”Diana” av Paul Anka, ”Morning has Broken” och en till synes improviserad bluessnutt, men inget mer.

Så kom de då, Malin och Mats, som två figurer ur en Gunilla Wolde-bok.

Malin och Mats flyttar piano!

En dag kom Malin och Mats i en jättestor bil med ett piano på insidan. Det var en väldigt gammalt piano från 1912. Mats, som är en väldigt stark farbror, tog pianot och lyfte det in i det stora, gula huset. Fast först lyfte han bort en dörr som var i vägen.

Starke Mats puttade sedan i andra änden.

Starke Mats blev sedan tvungen att be Tioåringen om hjälp med att trycka på knappen på lastbilen.

Och slutligen sa Starke Mats bara HUFF PUFF och STÅNK och lyfte in pianot i vardagsrummet.

Pianot tyckte förstås att det hela var lite obehagligt och konstigt och spjärnade emot genom att gräva ner sina fyra fothjul i parketten.

Parketten å sin sida sa aj och kommer förmodligen att hämnas endera dagen. — Parketten å sin sida sa bara aj och kommer förmodligen att hämnas endera dagen.

Den ena målade mattan i köket fick nytt mönster och sa bara tack, för si den är lite debil. — Den ena målade mattan i köket fick nytt mönster, men sa bara tack, för si den är lite debil.

Medan de nya pianoägarna stod och oooade och ahaaaade sa Mats blott pffft och lyfte pianot på ena lillfingret in i köket.

Det tyckte Malin var bra, för då kunde hon sätta sig och spela en välkomsttrudelutt.

Senare på kvällen satte sig Stål-Martina (hon heter så för hon kan allt utom möjligtvis att bära pianon) och plinkade lite milt medan den samlade allmänheten diskuterade Also sprach Zarathustra.

Att pianot ska hanteras milt och stå liten halvnaket i några veckor beror på att det under lång tid har stått fuktigt och måste vänja sig vid den torra köksluften med baconanstrykning.

Och har inte pianot sprungit till skogs, så står det säkert kvar i köket än idag.

78 kommentarer

Så himla spontant

Publicerat av Lotten Bergman den 23 augusti 2013 23:59

Ni vet hur de i filmer säger ”Let’s go to Vegas” eller bara hoppar på tåget som har börjat rulla (yeah, right, som om SJ skulle tillåta sådana illdåd) eller bara för att grannen säger något dumt bestämmer sig för att raka av allt hår och börja röka hasch?

Precis så är vi.

I morse klev Trettonåringen in i köket, där jag i godan ro satt och åt smärtstillande tabletter, antibiotika och en rostad macka med chiliost.

– Mamma. Ska vi inte ta och åka ner till Lund i helgen?
– Va? Va? Men va… Det skul…
– Det hade väl varit kul?
– Ja, men, men, mormor kommer ju och …
– Jaha … eh … okej …
– Nämen självklart! Självklart åker vi till Lund! Lördag morgon, swiiiiisch bara! Och så åker vi till farmor i Viken och äter kvällsmat hos henne!

Så så tokigt är det. I morgon lördag sätter vi oss i bilen, Tioåringen, Trettonåringen, jag och Nittonåringens durkslag och temuggar samt regnjackor (Skåneväder, ni vet). På söndag sätter jag de båda barnen på ett tåg hemåt, medan jag slår klackarna i taket och bara roar mig hela veckan lång i Lund.

Fotnot

(Tydligen är det livsfarligt att rafsa omkring bland gamla mossiga äppelträdspinnar. Tydligen ska man vid minsta lilla skrapsår springa in och skölja skråmorna och lägga på våtvarma omslag med alsolsprit och sedan hålla handen högt så mycket man kan. Annars får man strepto- och stafylokocker i såret och de galopperar omedelbart raka vägen till hjärtat och sätter sig där som en fis på tvären tills man döden dör.)

41 kommentarer

En fråga om Karl IX

Publicerat av Lotten Bergman den 21 augusti 2013 00:03

Jag har ju bedrövliga kunskaper när det gäller kungalängder, men har nu bestämt att jag ska skärpa mig och inte alltid bara dra till med att Karl XII i alla fall var 172 cm.

Fullständigt ologiskt och helt opedagogiskt börjar jag här med Gustav Vasas son Karl IX för att det är en särskild sak som vi borde utreda. Men först lite fakta!

Karl IX är egentligen Karl III, men eftersom Olaus Magnus tossige bror Johannes Magnus skrev en bok med ett gäng påhittade kungar och dessa fantasier av både Karl IX och hans halvbror Erik XIV (alltså egentligen Erik IX) tolkades som sanning, har ordningsnumren fått lite råge. För då blev kungarna nästan lika coola som påvar, som ju har så himla höga ordningsnummer. Man kan definitivt jämföra detta trams med innehav av jeep i storstad eller handväskor med blingbling eller – som i mitt fall – ny dator så fort det någonsin är möjligt. Alltså något som man gör för att det ska kännas bättre att gå upp på morgonen. (Oj, kallade jag min last för trams nyss? Det var väl dumt av mig.)

Karl IX föddes 1550 (att jämföra med t.ex. Cervantes [1547] och Shakespeare[1564]) och hann under sitt liv

tjafsa och intrigera mot sin bror kung Erik XIV redan i 18-årsåldern
bråka lika mycket med nästa bror/kung (Johan III)
ta makten över Sverige från 1599 (av den bleksiktige Sigismund)
bli kung på riktigt 1604
avrätta stollar som inte tyckte som han och inte höll tyst om detta
starta krig när det föll honom in
gifta sig med Sigismunds f.d. fästmö
orsaka Kalmars och Linköpings blodbad samt Slaget vid Stångebro
införa dödsstraff för svordomar, mened och annan gudsförsmörjelse, olydnad, misshandel mot förälder, dråp, sedlighetsbrott som mökränkning samt ocker och falsk vittnesbörd.

(Punktlistan ovan hade lätt kunnat vara dubbelt så lång, men så är det med kungalängder: man måste komprimera för att kunna gå vidare.)

Slaget vid Stångebro ser nästan ut som en trevlig picknick på hästrygg.

Innan han införde dödsstraff för svordomar, agerade han själv åklagare vid rättegångar – och det finns anteckningar som visar att han en gång for ut i denna replik när han blev särdeles förbaskad:

”De äro förstockade av högfärd. Sjutusan djävlar haver jag lovat dem, och det skall jag hålla. Jag lovade dem fyra månaders uppskov med domen, och nu stå de här efter ett och ett halvt år ännu med friska lemmar!”

Det finns så mycket mer att säga om denne Karl IX, men jag har under den gångna sommarens irrfärder genom Sverige kommit att möta honom på diverse olika ställen och hela tiden frågat mig en och samma sak.

Här ligger Karl IX begravd – i Strängnäs domkyrka. Tioåringen, Trettonåringen och min pappa granskar staketkvalitén.

– Hur tillkom frisyren och symboliserar den något … och låg den verkligen på plats utan strong hold hair gel eller penslad äggvita? (Ja, det är en fråga.)

117 kommentarer

Bara liten bildsafari från senaste veckan

Publicerat av Lotten Bergman den 5 augusti 2013 12:52

Jag försöker tycka om augusti, men börjar hysa lika stark aversion till denna månad som till november. Dagarna flyger fram som en hindu på ett öppet fält. (Förlåt, men i vår familj säger vi sedan 1986 hindu istället för hind pga. sludder. Eller om det var slödder.) Snart är det slut på morgondopp, kvällsdopp, utomhusätning och barnfotapromenader. (Ja, så stavas det.)

Därför behövs en liten rapportering som jag i november och februari kan sitta och gråta till när livsgnistorna flyr det nyss nämnda fältet. Here we go!

Vi har inspekterat Spårvägsmuseet i Stockholm och lärt barnen att lyssna på tågrälsen så att de vet när Bröderna Dalton ska slå till och råna tåget.

Tioåringen, Trettonåringen och Pysseliten.

När Spårvägsmuseet så vill, kan det sadla om och ställa ut inredningen på toaletterna på ett nostalgimuseum.

I Högdalen hittade vi en på ett ovanligt ställe uppsatt pärlplatta. — I Högdalen hittade vi en på ett ovanligt ställe högt uppsatt pärlplatta.

Jag erhöll ett gratispaket med smink och slipper nu gå omkring med bleka läppar, fläckig näsa och mörka ringar under allt annat.

Före och efter. (Minspelet? Japp, oavsett om jag poserar eller ej, ser jag ut sådär.) — Före – och efter. (Minspelet? Japp, oavsett om jag poserar eller ej, ser jag ut sådär.)

I tältet som det var meningen att barnen skulle få sova och mysa i, bosatte sig en, två eller tre katter. Jag hällde ut pepparkorn och slängde in brännässlor, men kattskrällena bara jamade och sa att det var ju alldeles förfärligt vänligt av mig att fixa skugga åt dem på detta trevliga sätt.

Tomma hot: GÅ UUUUT KATTSKRÄLLE, ANNARS SPRUTAR JAG VATTEN PÅ DIG! — Tomma hot: – GÅ UUUUT KATTSKRÄLLE, ANNARS SPRUTAR JAG VATTEN PÅ DIG! SCHAAAAAS KATTA!

Efter fem dagars kamp (där jag inte använde vattenslangen på därför avsett vis), dödade katterna några möss i tältet och lekte så vilt med döingarna att blodet skvätte värre än i Die Hard. Så kojan åkte på tippen.

Sedan har vi myst och vilat, druckit vin i solnedgången, bjudit inramlande gäster på spontanmat och pratat om våra krämpor.

Från vänster till höger: svullet skitknä (åtta månader sedan operationen), jättebula (tre veckor sedan felhoppet) och blå, svullen fotled (dit bulans blod har runnit), skitigt vinglas med isbitar i. — Från vänster till höger: svullet skitknä (åtta månader sedan operationen), jättebula (tre veckor sedan felhoppet) och blå, svullen fotled (dit bulans blod har runnit) och så ett skitigt vinglas med isbitar i.

Och slutligen – inatt målade jag och Trettonåringen i största hemlighet om i köket. Vi låtsades gå och lägga oss, gick upp kl 00:30 och målade till 03-tiden. När de andra familjemedlemmarna kom upp i morse, slog vi dem med häpnad.

Före – ett normalt skafferi byggt för tio år sedan av en Billy, en Ivar, några plankor och en gammal toadörr.

För er som inte läste Doctor Who-inlägget häromdagen: det där blåa är numera en cool tidmaskin som är mindre på insidan än utsidan.

74 kommentarer

Lite vilse i en engelsk skog

Publicerat av Lotten Bergman den 5 juli 2013 12:43

Man åker till England för att umgås med släktingar, känna sig som en kopp te, köra bil på fel sida, dricka en pint och äta gourmetmat. Eller hur?

Eller så åker man till England för att kolla på sevärdheter, attackera en främmande man på pub – en man som av oförklarlig anledning dricker tre pintar på en gång – och kolla på ännu en död författares arbetsrum.

Nej, vi fick ingen annan förklaring till trippeldrickningen än "Why not?". — Nej, vi fick ingen annan förklaring till trippeldrickningen än ”Why not?”.

Virgina Woolfs room of her own, som faktiskt var en friggebod.

Eller för att gå omkring i mataffärer och ta foton på sådant som man måste ta foto på.

Eller kanske för att åka dubbeldäckarbuss och fnittra hela vägen.

Eller för att leta upp underliga, elektriska upphängningar som man vill ha en förklaring till.

Eller så åker man till England för att på uppdrag ta ett foto på något på en plats som man inte riktigt hittar till. Min djefla man sa nämligen i förbifarten ”åk dit och dit och ta ett foto på det där cementröret där så kan jag skriva en artikel om det”.

Jag fick tre länkar som skulle klargöra allt och där det även skulle finnas en perfekt karta. Jag klickade och klickade på länkarna och hittade bara en väldig dålig karta. Men okej, det är ju han som är kartmannen; säger han att det är en bra karta så är det väl det. Tioåringen, Trettonåringen, kusin Ann och jag åkte därför iväg som på en huppegupptäcktsfärd.

Vi hittade en grop. En väldigt stor grop.

Vi letade och letade i två timmar, sprang ibland, klättrade ibland, backade, gick i cirklar och delade upp oss, ropade till varandra och … och … och gav sedan upp. Men innan vi slokörade begav oss till bilen igen, skickade jag ut Trettonåringen med kameran för att hon skulle springa på måfå i ett område som vi inte hade varit i. När hon hade varit borta i en kvart började jag bli orolig, och ropade på henne. Sedan satte jag på kameran och ropade en gång till. Och då!

I samma ögonblick som vi förstod att hon hade hittat det som vi hade letat efter, sa det pling-pling i mobilen, för den djefla mannen hade då kommit på att vi kanske behövde noggrannare instruktioner.

”Koordinaterna är 50.957440, -0.086323 och på den här kartan kan ni se vart ni ska.”

Skrev han. Men det var ju så dags.

Och vad var det som vi fann? Ja, det är en helt annan historia. — Och vad var det som vi fann? Ja, se det är en helt annan historia.

128 kommentarer

Med huvudet under armen i England

Publicerat av Lotten Bergman den 3 juli 2013 12:27

Ni vet hur man gör allt för att som gäst

hjälpa till
inte vara till besvär
på något sätt betala maten
vara välkommen tillbaka en annan gång.

Med andra ord: som gäst ska man vara väluppfostrad. Jag, Tioåringen och Trettonåringen är nu hemma hos min fantastiska kusin Ann i Ditchling, och hon är så gästfri att väluppfostrandet liksom kommer av sig självt.

Det första vi gjorde när vi kom hit var att handla i en mataffär – ungefär det bästa och roligaste jag vet. All mat här är så billig, ”2 for 1” är mer regel än undantag och avdelningen med prydligt upphängda, inplastade ko- och grisdelar är så stor och imponerande. Jag plockade på mig två stora burkar jordnötssmör som Nittonåringen har beställt och valde ut en stor chipspåse och tänkte att ”även om det här inte är en storhandling så ska jag betala den och hoppas att vi åker och handlar igen så att jag kan få betala mer”.

Under tyngden av bautacips knäade barnen. — Under tyngden av bautachips knäade barnen.

Väl framme i kassan visade det sig att jag – mitt nöt – inte hade plånboken med mig, för den låg kvar i bilen till alla eventuella bovar och banditers stora lycka. Ann fick alltså betala hela handlingen, inklusive mina jordnötsburkar och chips medan jag bannade mig själv och tänkte att seniliteten nog har slagit klorna i mig lite väl tidigt.

Dagen därpå skulle vi åka buss till Brighton.

– Trarajdiraaa, vad kul, packa handväska, ta bort onödiga, svenska kvitton och medlemskort ur plånboken SOM JAG NU STOPPAR NER I VÄSKAN, sa jag högt till mig själv för att inte göra om misstaget.

Men hur betalar man på bussen i England? Jo, med mynt. Har jag några mynt? Eh. Nej, hela påsen med brittiska pengar ligger ju kvar hemma.

– Harrrkl, hrrrrm, kära kusin, eh, får vi låna lite slantar till bussen? sa jag och höll ut handen som den tiggare jag är.

Naturligtvis fick vi det. Tio pund i slantar skramlade en stund senare i min ficka och på huvudet hade jag mina läsglasögon eftersom jag ju fortfarande måste läsa valören på pengarna. Vi var rustade för stadens äventyr, helt på egen hand! Allons-y!

Vi åkte in till Brighton och hittade två Tardis, om än i fel färg och av fel årgång.

Som de absolut enda i hela Brighton, badade sedan barnen.

Själv satt jag kvar på stranden och frös ihjäl.

Efter badet, var det dags för shopping. Eller vad man kan kalla det: vi går in i affärer och klämmer och känner och så får barnen önska sig något som jag köper och så fikar vi och så köper vi en glass och så andas vi brittisk luft och trrrrrrrivs. Men för att kunna trivas på just detta vis måste man ha pengar!

– Hej pankomaten, nu ska vi ta ut pengar, trallalaaa. Plånboken har jag här och nu ska jag stopp … stoppa … nu ska jag stoppa in mitt kort … eh … men … hallå?

Jahaja. Inga kort. När jag plockade ut onödiga saker ur plånboken, tog jag ju även ut betalkorten. De enda som låg kvar var tre lånekort. Andas. Andas. Le lite snett, för det gör människorna i sådana här lägen i romaner.

– Ojojojoj, barnen. Jag har klantat mig, så nu har vi inga pengar. Men vänta! Här i fickan har jag ju nästan fyra pund! Här får du ett, här får du ett, här får jag ett. Nu får ni handla för ett pund var!

Tioåringen spelade upp sin peng på ett arkadspel, Trettonåringen köpte en liten mjukis-surikat som nu heter Will Shakespeare och jag köpte ett anteckningsblock som ser ut att vara minst hundra år gammalt. Vi sammanstrålade efter ett par timmar med kusin Ann och jag förklarade läget.

– Nämen! Nämen! sa hon. Hur mycket vill du låna? Hundra pund? sa hon.
– Ja … tack … sa jag och höll ut handen som den tiggare jag var – ännu en gång.

Summa summarum: jag har hittills inte gjort av med en enda krona, men för kusin Anns 110 pund haft riktigt roligt!

Men här var det helt gratis att stå och oooooo:a och aaaaaaa:a.

95 kommentarer

Sveriges största beredskapsmuseum!

Publicerat av Lotten Bergman den 2 juli 2013 00:02

Jomen. Sveriges största beredskapsmuseum finns strax söder om Viken, som ligger mellan Helsingborg och Höganäs på västkusten i Skåne.

(Halva läsekretsen drar nu efter andan – den halvan som hänger i kommentatorsbåset och igår fick reda på att Tioåringen, Trettonåringen och jag har tagit flyget till England. Den halvan som ju nu förväntar sig fish’n chips-recensioner och dubbeldäckarbilder. Men som hamnar på militärmuseum. Så underligt.)

Jag har hängt i Höganäs-trakterna sedan 1985 i och med att min djefla man är uppvuxen i Viken och Nationalencyklopedins redaktion låg där 1986–99. Men inte en enda gång har jag kommit mig för att kolla in Beredskapsmuseet, som ju ligger blott ett stenkast från väg 111. Vilket, inser jag nu, inte är så himla konstigt; det invigdes nämligen så sent som 1997.

Man började med att gräva fram ett skyddsrum som hade murats igen och fylla på med gåvor och upphittade prylar som sådana som jag samlar på sig. Och det är verkligen intressant. Jag som verkligen struntar i all vapenhistoria, fann en vansinnig massa att titta på och läsa om. Att jag inte förstår mig på vapen beror förmodligen på ett renodlat ointresse och obildning. Om jag hade kunnat peka på en kanon och säga nåt om den, hade det säkerligen varit roligare.

– Jahaja, modell 187-B, den med alltför små hjul som tippade framåt när den inte fastnade i kaninhål. Det intressanta var att den häääär mittendelen visade sig med att ett enkelt handgrepp kunna förvandlas till en perfekt kastrull med inbyggt durkslag. Den yttersta delen av synnerligen hårt järn med små räfflor återanvändes som en del i Saabs förgasare under 1960-talet.

(Jag ska kanske för säkerhets skull tala om att allt i föregående replik är rappakalja.)

"Hallå, vad är det där?" sa ett barn nyfiket. "Jamen det är ju hylle", svarade jag. — ”Hallå, vad är det där?” sa ett barn nyfiket. ”Jamen det är ju hylle”, svarade jag.

– Det här, förstår ni barn, är madrass som är full av hästhår. Känn!

Den där tagelmadrassen ovan var storligen fascinerande för de små allergivana barnen i sällskapet. De var överens om att den trots allt var ganska bekväm även om hårda strån stack ut som överraskningar här och där. – Men hur klipper man av hästen allt hår? – Vad gjorde pälsdjursallergikerna? – Var hittade man så många hästar så att det räckte till alla Sveriges madrasser? – Vad trångt det är!

Det trånga utrymmet var Sveriges enda bevarade mobila logement. (Alla de andra brändes upp efter kriget.)

Den här tidningen låg på en pinnstol bakom glas. Jag försökte trycka mig genom avspärrningen för att klämma och känna på den, men misslyckades.

Kryddblandning och sill förstår jag, men vad är "val"? — Kryddblandning och sill förstår jag, men vad är ”val”?

Även känslan att gå ner i ett skyddsrum var fantastisk. Kallt, fuktigt, stort och trångt på en gång och väldigt … rustikt. En liten 40-talsbiograf fanns där nere, olika uniformer, skidor, pjäxor, fältpost, slantar och vapen. Och vapen. Pickadollor och gevär, kanoner och musketörer och kulor samt lite mer vapen.

Men det finns här som på alla museer med självaktning en genusgenomtänkt hörna – här med allt från bröllopskläning och klackskor till toalettpapper och virkade sanitetsprodukter.

– Men? Rapport från England? undrar ni nu.

Jodå, den kommer, den kommer! Imorrn ska vi göra Brighton osäkert, have a nice cup of tea 14 gånger och köra bil på vänster sida.

75 kommentarer