En gång såg jag en kille, dribblandes mot basketkorgen i full fart, knixa till lite ovant och vända huvudet åt fel håll (bort från korgen) och sedan kräkas huääärk över axeln för att sedan fortsätta att springa mot korgen och lägga i bollen. Naturligtvis lyckades han; hans försvarare hade helt andra saker att tänka på.
I dagboken tio år tidigare står det:
Lördag 7 april 1973.
Jag och Åsa och Lisa var på stan idag, och sen åkte vi hem till Åsa. Vi var jättekissnödiga allihopa så vi sprang allt vad vi kunde. Åsa sprang till ena toaletten och Lisa sprang till badrummet och sen fanns det ju inte flera toaletter så jag kissade i badkaret. Sedan gjorde vi negerbollar och åt upp allt direkt. Precis när dom spelade ”Sofia dansar gogo” på radion började jag må illa. När jag kom hem kräktes jag så det stänkte på min fina tapet.
Jag minns precis hur det såg ut, hur det kändes och hur jag svor att aldrig mer lyssna på Sofia dansar go-go eller äta de där n-bollarna. (Vilket jag de facto inte heller har.)
En annan gång (1973) kräktes hela min familj utom pappa på Englandsbåten. Nyårsaftonen 1984 kräktes jag i ett badkar som jag tyvärr satt i själv. År 2007 fördrack jag mig på en 18-årig whisky och kände att hela mitt liv pressades upp och ur mig. I flera timmar.
I lördags var jag med när en liten femåring kräktes i Sporthallen. Snabbt konstaterades vinterkräksjuka och en förmodad inkubationstid på 24–48 timmar. Jag satte mig att vänta och umgicks inte med vänner utan bara den lika smittade familjen och våra tankar på kräk.
Och så hungrig jag blev! Det måste vara en överlevnadsinstinkt som gör mig till en lämplig avelsko: jag tror att jag ska bli kräksjuk och svag, varför jag stoppar i mig allt som tänkas kan. Dubbelmackor, potatisgratänger, pastasåser i långa banor och ett par stora köttbitar samt godis. Hela tiden lyssnade jag på signaler som ovanlig tröttma, buller i magen, äggrapar eller olust inför lukter. Men icke.
Nu har det gått 60 timmar och jag är hur frisk som helst. Och lite besviken som på nyårsdagen: varen’te mer än så här?
mmmm wienerbrød med chokolade i midten….
Nä, negerbollar är mumma men lätta att föräta sig på.
Värsta kräket var när jag ätit blåbär och kräktes i sängen och på min nya tapet. Fläckarna fick döljas med några skarvade våder.
Jag verkar bara bli magsjuk av dålig mat eller för mycket mat. För jag har aldrig blivit smittad eller smittat någon.
Jag har haft världens magsjuka efter det att jag hade ätit granny smith-äpplen och Stinas kyckling.
Det äter jag aldrig mer.
Plus att det fanns ett toablock med tallbarrsdoft. Mår illa bara jag känner minsta viff av tallbarrsdoft ala rengöringsmedel.
På teven visade dom en kille som skulle dunka en basketboll. Han tog sats och sprang fram och hoppade upp på en studsmoj och åkte med huvet före rakt ner i korgen. Nu var det har ju någon slags uppvisning så dom var ett helt gäng som skulle göra samma sak, strömhopp typ. Tur att killen var muskulös som en räka, han åkte rak igenom och landade tryggt på golvet igen, men huvet före. Det såg lite kul ut.
När jag var elva kom en värvare från KFUM Central till vår klass, och jag och min bästis Lena lovade att komma till första träningen. Vi satt där tillsammans med en massa andra elvaåringar, uppradade framför den finniga artonåriga tränaren som förklarade att vi inte var där för att ha roligt, nej basket handlade om att vinna. Om man inte sprang ut och kräktes på hans träningar så hade man inte fattat vad som var viktigt i tillvaron.
Jag fattade varken då eller nu kopplingen mellan basket och kräkning. Men den finns tydligen.
Kräks kor?
Alltså, jag menar inte ”stöter upp för att tugga om” utan spyr.
Är det meningen att vi ska fylla båset med kräkshistorier nu? Eller om basket eller såna där runda bruna med choklad och havregryn i?
Spytt av fylla har jag inte gjort på säkert tjugofem år. Jag är grymt imponerad av att du lyckades göra det så sent som 2007!
Korrekt, Cecilia N – ni ska förstås fylla båset. Men med vad spelar ju ingen roll.
Den där pottsorken till baskettränare vill jag fortfarande sätta tänderna i, Anna. Och bita till, svälja och kräkas upp: den ultimata förnedringen, väl?
PK: Jag såg också det där på sporten igår. Blaha, så där gör vi alltid. Lagom uppvärmning liksom.
Toablock med tallbarrsdoft känns väldigt mycket som utedass – är det en positiv prägling?
Nu ska jag hänga upp mig på Sannas erfarenhet: jag är heller inte en som vanligtvis blir kräksjuk.
Ö-helena: Det var en från början till slut fullständigt bedrövlig afton där jag och Bästisgrannen bara skulle smaka lite, lite på Skottens dyraste, dyraste, jättestarkaste whisky. Vana vid vin som vi var, schkålade vi tills världen plötsligt ställde sig på ända och alla dörrar inne i hjärnan låstes.
Och nu har jag hittat det sparsmakade blogginlägget dagen efter:
https://www.lotten.se/2007/08/och-varfr-har-jag-inte-bloggat-idag.html
Och ni som orkar: läs gärna Skottens kommentar som kommer sist i det gamla ångestinlägget.
Hahaha! Det måste vara en av de roligaste kommentarerna genom tiderna på den här bloggen. ”Hair growing on the inside of the head!”
Själv har jag precis kräkts. För cirka 15 minuter sedan. Försiktigt och kontrollerat.Åt massa sidfläsk igår, kunde inte sova på hela natten, har känt mig proppmätt men OK idag. Till för en timme sedan, då Tioåringen och jag var och fixade pass.
Min enda önskan var att hinna hem. Det gjorde jag, Precis,
Nu fryser jag och hoppas att det inte upprepas. Men det brukar det ju tyvärr göras.
Själv hade jag mitt absolut värsta fylla när jag var 38 år. Och då har jag haft många hemska fyllor.
Första, enda och sista gången bakom en vedbod på min bästis 30-årsdag 1990. Nevermore, som sagt.
Om jag inte varit vinterkräksjuk och temporärt stoppad med immodium, hade jag kanske bett Alexander Ryback om en autograf (till min dotter) när vi köade till incheckningen på Gardemoen i fyra timmar förra året.
Jag kommer nog aldrig att åka till Norge igen!
AÄG
WSVR(OG)
HvdvrK
På tal om tagens ämne så tittar vi just nu på Spy kids.
Ni ser – man minns kräk. Tänk på det nästa gång ni hulkar:
– Aha! Ett minne för livet!
Åh, HeMo, vi lider med dig och är glada att internetvågorna inte bär smittan med sig.
Nu ska jag iväg och spela basket som om morgondagen inte fanns!
Den här helgen var äldste sonen på regionuttagning i basket, trots att han inte var bra i magen. Han gjorde ingen snabbkräkning på väg mot korgen, men väl precis före träning. Och det andra som hände där var ett armhävningsprov. Även om en kille brände av 43 armhävningen blev jag grymt imponerad av snart 15-åringens 27 i det läget.
Nämen stackars din son, Christer! (Serru, Anna: det är något med basket och kräk!)
Jag brukar inte vara vämmelmagad, men när jag nu ska ladda för mina bästa kräkor, virus- eller alkoholframkallade, så känner jag mig lite snurrig i magen. Ick.
Ni slipper alltså påsken då familjen i tur och ordning likt tio små kapitulerade för kräkan under vår ovanligt påkostade och upphaussade (ha!) påsklunch. Ägghalvor ackompanjerade av hulk, anyone? Surströmmingsfesten som slutade med ja, just det, ni slipper det. Och utflyttningsfesten där jag fick rensa mellan golvplankorna med kniv dagen efter. Tur för er!
Tack. När man har en fobi måste man ju utsättas för den för att komma över den. Så här om vintrarna får man som vinterkräksjukefobiker dagligen och stundligen öva sig, när Facebook-, blogg- och twitterflödena översvämmas (ick!) av kräkberättelser. Som jag, när jag väl har noterat dem, måste läsa mig igenom i sann kbt-anda. Och så känner jag mig illamående i sisådär en timme efteråt.
Jag brukar faktiskt inte bli magsjuk – kan någon förklara varför magsjukan försvann och ersattes av kräksjukan? – och kräks sällan. Men efter flera år av i perioder konstant illamående, av andra orsaker än magsjuka, har jag utvecklat en lätt fobi. När man alltid är illamående är det svår att avgöra vad det beror på, och alltså går man omkring och oroar sig för att det den här gången är magsjuka och att man kommer att kräkas på sina medpassagerare på t-banan.
Det bästa tips jag har för att häva magsjuka är mjölksyrebakterier. En gång i tiden fanns BRA-mjölk på Ica där initialerna stod för Bifilus, Reuteri och Acidofilus. Ett halvt glas så var min tveksamhet över huruvida jag skulle bli magsjuk eller inte, en tveksamhet som jag levt med några dagar.
Väck alla barna och ge dem ett glas mjölk, alltså.
Är man ändå tvungen att kräkas så rekommenderar jag att om man ätit cashewnötter tidigare så ska man ha tuggat dem ordentligt. Det är knepigt när de fastnar halvvägs pga sin bumerangform.
Likaså rekommenderar jag att man inte äter äppelkärnhus om man tänker få diarré. De skär så illa där bak …
Tack Cecilia N, det ska jag komma ihåg. Som kräkfobiker har jag kräkts tre gånger de senaste 40 åren. En gång av sjukdom och två gånger av fylla. Jag dricker inte gin längre. Den är hemsk andra gången den passerar munnen.
För att kompensera mina få kräkningar kaskadspydde min dotter som liten. Inte av sjukdom utan när hon skrikit tillräckligt länge. Så småningom lärde vi oss tecknen och kunde rikta henne åt lämpligt håll när det hände.
Min dummaste kräkning var när jag var i tjugoåren och skulle dricka ikapp med en kille. Han var stor och stark, kom från Jämtland och kallade mig goknul.
På varsin sida av mitt röda köksbord satt vi och drack whisky och ginger ale och åt jordnötsringar.
Han vann.
Så fantastiskt initierade råd Cecilia N kommer med! Äta kärnhus och tugga cashewnötter!
Och så måste vi ju berömma både Malinka och Niklas som lätt illamående ändå tar sig tid att kbt:a lite här.
Lunas golvplankor har vi alla varit med om i egna versioner. På samma sätt som att våra barn alltid kräktes på trösklar och mattfransar. Aldrig på det blommiga plastgolvet som hade kunnat torkas av på tre röda.
Det där med saker som är obehagliga på väg upp (som jordnötsringar och gin) – hur är det med morotstärningar?
(Det är ett väldigt underligt minne jag har. När i hela friden åt jag senast morotstärningar? Kanske 1976? *ryyyys*)
Kokta morotstärningar är alltid obehagliga. Det känns som om de ska komma upp bara man försöker få ner dem.
För väldigt många år sedan tillbringade jag en natt ståendes på knä framför toastolen. Jag har aldrig ätit ostbågar sedan dess.
Kommentatorsbåset smittar – min man har fått vinterkräket i natt!
I och för sig kan man googla sig ram till svaret på kommande fråga, men jag litar blint på båsets erfarenheter: vad kännetecknar just vinterkräksjuka? Till skillnad från en simpel magsjuka?
Och Ö-helena: vi beklagar från djupet av våra magar.
Tack. Jag tror att vinterkräksjukan kännetecknas av att den inträffar på vintern.
Ö-helena, ja och dessutom kräks man. Fast den är misstänkt lik det som kallades maginfluensa i hemmet där jag växte upp.
Om man kräks, säg, runt den 21 mars, är det då en vårkräksjuka?
Bara om dygnsmedeltemperaturen överstiger noll.
En kollega till mig fick uppkastsyken i förra veckan, vilket jag nämnde för min norska chef, men eftersom jag pratar svenska översatte jag det till vinterkräksjukan. Och då fick jag höra att vinterkräksjuka, det finns inte i Norge. Man kräks, jovisst, men inte mer på vintern än under andra årstider. Måste ha något med oljan att göra.
Oppkastsyken heter den visst.
Oj, så många spyor man skulle kunna berätta om. Nöjer mig med den där gången när jag en gång spydde i den äckliga soppan som serverades i bamba på lågstadiet. Och när jag ville slänga den försökte tanterna att säga att jag måste äta upp allt. Vilket jag ju inte gjorde.
Jag har dimmiga minnen av en uppkastning i en blomlåda utanför akuten i Linköping för måååånga år sedan. Hög feber var väl den direkta orsaken. När jag inte kunde tala om för farbror doktorn vad jag hette så höll Pysseliten på att svimma (nästan).
Förr tyckte jag det var hemskt att må illa och kräkas men efter två graviditeter då jag pratade med den stora vita telefonen varje morgon i åtta och en halv månaders tid varje gång så bekymrar det mig inte så mycket längre. Man kan väl säga att det är något avdramatiserat.
(Apropå, den Ardbeg har jag nog inte prövat!)
I övrigt blir jag bara magsjuk i London. Och jag kommer inte att äta pepparglass någon mer gång, så är det bara.
@Niklas: Den känslan får jag med rivna morötter. Jag idisslar och idisslar men det är möjligt att svälja.
Strunt i kräket hörni! Gå och läs senaste numret av Språktidningen i stället. Där är Lotten utvikningstjej, hela två sidor. Tur för Språktidningen det; när jag fick den med posten i dag tänkte jag att om inte Lotten är med ska jag sluta prenumerera. – Jag tänker så ibland; man kan ju inte hålla hur många tidningar o dyl. som helst.
Jag prenumererar bara på tidningar där Lotten är utvik. Det är en princip jag har.
Observera frisyren i Språktidningen. Om någon någonsin har sett nyvaken ut i frippan, så är det jag.
Är det inte dags att instifta en gammal hederlig fanclub för Lotten? Man betalar en medlemsavgift och får en t-shirt, en pin (vad det nu kan heta på svenska) och en dödskallering. Eller nåt sånt.
Medlemskapet i fancluben ger företräde till julkalenderns luckor (tio minuter, inte mer).
Vid framträdanden (kurser, tal, spex) är två främsta raderna reserverade för fanclubens medlemmar. Och sedan ska vi inte taaala om att man får mingla med Lotten backstage efteråt.
Låter det inte lysande, alla båsdeltagare?
Låter väldans bra, Orangeluvan!
Och när hon får göra sommarprogrammet så får fanclubmedlemmarna önska skivor!
Eller huuur, Bibi Rödöö?
Och på jubileumsdagar och bättre söndagar äter vi nudelsoppa till Lottens ära!
Med hennes äppelkaka special.
orangeluvan en Pin heter väl ändå (klubb)nål på svenska?
Åh! En klubbnål! Självklart! Fanclub, vad heter det då? Backstage? Jag är räddningslöst förlorad.
Åååh, Ardbeg!!
Annars har jag suttit hemma två dagar och försökt låta bli att kräkas. Rätt långtråkig sysselsättning. Ska bli skönt när jag kan komma tillbaka till jobbet och läsa Språktidningen.
Apropå fanklubbar och akronymer så har man förstås varit med i ärevördiga AENFSC, där jag har för mig att man fick klubbnål, diplom och en liten gipsbyst av Alfred E. Neumann. Någott att ta efter?
Nämen av alla människor som skulle kunna vara min manaaaager, så är det söstra mi som dyker upp från ingenstans!
Pin …? Kavajnål och hattnål!
Hattnål?
Tänker du på senaste Sherlock?
Men förlåt, det gällde ju en stulen hårnål.
Vämmelmagad! Det var ett nytt ord för mig. Kräkmagad och kvackelmagad har jag hört tidigare. Jag hittar inget av dem i nät-SAOL och undrar vilket ord i SAOL som motsvarar den betydelsen?
Jag har inte ätit nudelsoppa på evigheter.
Nu blir jag nostalgisk … AENFSC … Forum för fårskallar … Visst var jag medlem. Det var väl ungefär på den här tiden.
Jag går med i fancluben om jag slipper gissa på kalendern. Och nu blir jag tvungen att köpa språkblaskan igen.
Och gå och lägga mig innan mitt födelsedagsfirande lever upp till innehållet i Lottens bloggpost.
Varning, varning, Ullah. Det är R*nelid på framsidan av tidningen …
(Jag är glad att ni hänger här när jag far och flyger och är flyktig och borta!)
Spyor, spyor. Överallt spyor. Okejdå: I ungdomens dagar var det ett bekvämt sätt att på lördagarna försöka komma ifrån det värsta kvällens Explorer (och jag talar inte om webbläsare nu, unga vänner) hade ställt till med. Fast (ett Protip, unga vänner:) man fick inte många brudar på det, precis.
@Niklas: Menar du möjligen det Hemliga Sällskapet var motto var Ägg I Mössan, Full Rulle och Raka Rör?
Då är vi i så fall två survivors.
@Plastfarfar: Tre med Christer.
@Niklas. Alfred E, not?
Hm, om man inte var medlem utan tjuvläste storebrors från sent sjuttiotal, får man vara hang-around då?
@PFF: Japp!
@Luna: Vilken fanklubb vill inte ha en fanklubb?
Äggsvansockra.
Heja hela fanklubben och herr Neumann!
(Måste bara skriva nåt i all hast, jag är ju helt frånvarande!)
Hoppades att initiera en diskussion om varför vinterkräket tagit över magsjukans roll, men icke. Båset fastnar i fanklubbar.
Lotten, vinterkräksjukan orsakas av ett särskilt virus, calicivirus, som är väldigt smittsamt och ger våldsamt förlopp. ”Vanlig” magsjuka eller maginfluensa beror på något annat virus.
Nu minns jag förstås inte vad jag läste det någonstans, men tydligen var vinterkräket ursprungligen något som bara grasserade inom vården, men någon gång i slutet av 90-talet eller början av 2000-talet tog det sig ut i övriga samhället och började gå som en löpeld om vintrarna. Var viruset ligger och gonar sig övriga året kan man undra. Dessutom undrar man varför alla bara accepterar att smittas av våldsamma kräkbasilusker.
Vinterkräksjuka, spya, spy, agent, mysterier, thriller, det bara måste vara Dan Brown.
Eller Orlando BLoom. Fast riktigt hur har jag ingen koll på. Han är ju inte ens lik Alfred E Neumann. (Fast jag vet en kille som var det, lik AEN.)
Malinka — ja, de är så ouppfostrade här i båset! Offtopicsar och har sig!
[…] ”Kräk jag minns” tänkte jag kalla detta inlägg och så skulle jag rabbla upp dem alla. Och börja med den där läbbige mannen som försökte kyssa mig i en hiss en gång när jag sommarjobbade på bageri. Ett typiskt kräk. Men så visade det sig att jag redan har skrivit ett inlägg med den rubriken – för så sent som ett år sedan. […]
[…] centrum. Fylld av en chokladbollsaversion av sällan skådat slag sedan en viss incident 1973 (till radions spelande av ”När Sofia dansar go-go”), kan jag faktiskt inte tänka mig något […]
[…] många av er vet, lider jag sedan 1972 av ett chokladbollstrauma sedan jag föråt mig på sådana samtidigt som jag lyssnade på Sofia dansar go-go. När Anna idag […]