Amatör-estet Bergman här med en rapport. Jag har nämligen hittat ett fult plejs som måste ifrågasättas. Jag är inte arkitekt och har inte torrt på fötterna vad gäller skattesats, invånardemografi eller historisk bakgrund, så brasklapparna står härmed som spön i backen.
I förrgår – på midsommarafton – var familjen Bergman på galej bland höskrindor, faluröda hus, bräkande får, sjuhundra blomster och kvällsdopp. Ni får ursäkta, men ögon tindra som vore de av kristall och alla sjöngo vi sommarens lov.
Igår – på midsommardagen – åkte vi till ett hejdundrande kalas hos en av den djefla mannens allra bästa och käraste vänner. Vi mellanlandade i Gustavsbergs centrum för att inte komma alltför tidigt till festen, och började vår vana trogen med att inte komma in i kyrkan.
Så rörde vi oss mot fulheten. Hade jag skrivit detta om en stackars kommun ute i Åväbbla, hade ni alla tänkt att ”nu sätter hon sig på höga hästar igen” och ”vem tror hon att hon är?” samt ”ge dig inte på de mindre bemedlade!”. Men nu handlar det ju om 08-or, och då blir det liksom liiite mer tillåtet.
Gustavsbergs centrum är helt enkelt skitfult. (Jag kan inte uttrycka det på annat sätt.) Men först lite fakta. (Hej Wikipedia!)
- Av Värmdö kommuns cirka 40 000 invånare bor drygt 11 000 i Gustavsberg.
- Gustavsberg hette tidigare Farsta men ägaren av Farsta slott – Gabriel Oxenstierna – ändrade namnet 1640 för att hedra sin far Gustaf Oxenstierna.
- Porslinsfabriken Gustavsberg grundades 1825 och lades ner 2014. Ack.
- Gallerian i Gustavsbergs centrum invigdes 2005.
Så här ser det ut!
Så, nu hoppar jag ner från mina höga hästar och suckar att vem är väl jag att tycka till och larva mig och stå i? Låten folk och fä bo där de bor, njuta av sina omgivningar och liv och återvänd till det vackra *host* Eskilstuna så blir det nog så bra så. Men innan dess …
Uppdatering …
Känsliga tittare varnas. Jag vill inte egentligen, men har av läsekretsen förstått att det finns ett litet intresse av en viss chokladboll som vilar tryggt inne på Delselius konditori i Gustavsbergs centrum. Fylld av en chokladbollsaversion av sällan skådat slag sedan en viss incident 1973 (till radions spelande av ”När Sofia dansar go-go”), kan jag faktiskt inte tänka mig något äckligare än just detta:
Jag bodde i den nejden förr om åren och lärde mig att uppskatta det gamla kommunalhuset, kaffeburken kallat. En estetisk njutning till man bytte fönster i byggnaden från de kurverade till dagens strängt planställda och estetiskt vanställande som i princip förstörde byggnadens profil och utseende.
Jag tänker på vilken skillnad det är på torg och torg. Vad har vi våra torg till? I Italien bygger man torg för att få rum med restauranger runt och för att använda själva torget till mötesplats för människor. Fullt med liv och barn som leker. Det är i alla fall så jag upplever det. Fler Italienska torg åt svenskarna!
Den där utsikten får mej just nu bara att tänka på simning. Idag svalde jag sjövatten i en dryg timme. Fy tusan var långtråkigt det är att simträna. Hrrrr. (Endera dagen åker jag till Eskilstuna och tränar på strömt vatten, som omväxling.)
Jag är också amatör och jag håller med om att det du visar helt enkelt är asfult. Aldrig har jag lyckats se eller förstå vad som är finessen med att allting är platt, grått och livlöst samt till och med geometriskt och grafiskt poänglöst. Är själva den hemliga meningen den att absolut ingen ska vilja vistas där en sekund längre än nödvändigt? Crowd control?
Det där torget med dess felplacerade dagvattenbrunnar är dessutom ett bra exempel på ett märkligt svenskt syndrom: den starka lusten att låtsas att vi sällan har regn och aldrig snö och is. Paradexemplet i just mitt liv är förstås högstadie- och gymnasieskolorna jag begick i Hallsberg, byggda i slutet av 60- och början av 70-talen, med platta tak. Oj så platta de var — utom de som sluttade en aning. Dessa sluttade inåt så att taken var flackt V-formade och hade små små små vattenrännor i själva klykorna och … du milde vad många översvämningar och vattenskadade tak det blev! Vartenda år! Det händer fortfarande, trots att man har försökt ändra och fixa bättre avrinning och sånt. Helt idiotiskt, och dessutom fult som stryk.
Ack ja.
Vad har vi våra torg till, undrar Pysse. Ja, till torghandel, om det vill sej väl. Dom italienska torgen ”byggdes” inte, dom var öppna platser i anslutning till ortens kyrka eller rådhus.
Hur ska vi få fullt med liv och barn som leker i Gustavsbergs centrum i november eller februari? Sverige är inte Italien. Om fler stadsplanerare hade insett denna enkla sanning så skulle vi ha sparat många små städers stadskärnor. ”Piazza”-idealet har kommit mången småortspolitiker på fall.
P.S. Här uppe i kylan håller vi oss inne i våra muffiga hem. Hur ofta har ni här i Lottens bås känt längtan att kunna dra ut och mysa på närmsta öppna plats på hemorten?
Nej, det är för lätt att skylla på klimatet för vår kassa torgkultur. Torgen är helt enkelt dötrista, placerade på fel ställe och dåligt utformade. Det finns ju levande torg på ställen med kallt klimat också. Jag menar att i Italien bygger man – jodå, man anlägger nya torg idag – på de strategiska platser som man vet att människor samlas på.
…och varför skulle vi imitera sydeuropa, eller för den skull de oss? Lever man i olika kulturer, så gör man.
I Eskilstuna byggdes Fristadstorget om för en sjuhelsikes massa
miljoner. Personligen tycker jag inte att skillnaden blev så stor
att det motiverar kostnaden. Två små sluttande gräsmattor anlades
trots att Nybroparken, Strömsholmen och Stadsparken finns på
några hundra meters avstånd.
Visst de används vid fint väder men hur många dagar per år är det
så pass fint/varmt väder att det går att sitta där utan att frysa ihjäl?
Jag glömde naturligtvis det obligatoriska konstverket.
En hög rostfri pinne som kostade en massa miljoner.Till på köpet
hade konstnären ”inspirerats” av en liknande pinne i en annan stad.
Det populäraste delen med det gamla torget rev de.
Det var ett åttakantigt gatukök som var ett perfekt hak för
den som var i snabbt behov av en korv eller burgare.
Mitt minne kan vara rostigt, men var det inte i E-tuna jag skådade någon slags Obelisk i hart när varje cirkulationsplats när vi åkte till Zoo för att sedan skåda hur många Tomma Hägn Som Helst?
Det bor ju knappt några människor precis vid centrum (några nya hus dock snart/precis inflyttade), så såklart att ingen leker där. Om jag vore stadsbyggare i Gustavsberg skulle jag bygga en liten stadskärna på den stora parkeringen som är betydligt större än bilden av ladan (d.v.s. isrinken) visar.
Men du missade det enda vettiga i hela Gustavsbergs centrum: Delselius konditori. Ett av Stockholms bästa, och det enda som ger Gurraberg i sin nuvarande form något som helst slags existensberättigande.
”… platser som man vet att folk samlas på.” Men vi samlas inte på platser här i landet; vi samlas hemma och hos varann. G-bergs centrum är heller inte avsett att vara en trivsam samlingsplats utan en plats för köpenskap. Dit går vi när vi behöver köpa det som säljs där och därför behöver planerarna inte fjäska och göra det attraktivt. Vi kommer dit för att vi behöver och drar därifrån så fort vi är färdiga med våra ärenden. Trivsel och umgänge får vi söka på annat håll.
Malinka: Jag missade inte Delselius konditori, utan var faktiskt inne och tog en bild på en *svälj* *ulk* *blä* 500-gramschokeladboll. Jag har bild på den också.
Vill ni se?
Ett halvt kilo ?!!?
*tappar andan*
*faller till golvet*
*kravlar sig upp igen*
Jaaa, den vill jag se. Usch vad spännande.
Åh, vad jag är svårbedd.
*ruuuuusar*
*darrar av förväntan*
Nu … Huvvaligen.
Huh … huuu!
Det där var alldeles monstruöst! Man ser ju storleken i jämförelse med de vanliga bredvid, och mazarinerna bakom. Jag är flabbergastad, det är jag.
Man kanske kan spela boule med dem.
(Samt konstaterar belåtet att jag darrade precis samtidigt som Lotten postade!)
Post-darr!
Man anar mitt skräckblandade förtjusningsillamående eftersom jag har lagt bildens fokus på mazarinerna och inte på själva halvkilosklägget.
Alltså fyyyyy … hu. Jag måste … det känns lite som när man har ätit ål: jag behöver en flaska renat.
Ja!
(Frånsett att jag inte riktigt är i post-darrningstillstånd än — jag håller på och räknar på hur många ett sällskap behöver innehålla för att köpa ett sådant monster och dela på, så att alla blir nöjda och ingen mår illa. Tio? Femtio gram var? Hm …)
Jag gillar chokladbollar, men inte i den storleken!
Varför ska man groteska till allting?
På Ringvägen finns en korvtjorre som serverar enkiloshamburgare.
Varför?
Min mormor berättqade historien om den lilla gossen som älskade Napoleonbakelser över allt annat.
Så skulle han få äta så många han ville. Framåt en femte konstaterades att den inte var lika god som den första.
-Så hade han lärt sig det, var den förnumstiga moralkakan.
Så elakt, tyckte jag, varför kunde han inte få fortsätta att älska bakelserna, längta och fullt och fast tro att fem stycken på rad är gott?
Varför måste vi överbevisas om att ett halvkilo chokladsmet inte är gott?
LarsW, ditt minne är nog relativt orostigt då jag är rätt
säker på att det är denna pinne/obelisk du tänker på.
http://goo.gl/maps/gBgip
På alltför många ställen runt om i Stockholms län kan man köpa dubbelt så stora chokladbollar. Ett kilo klet, med strössel på dessutom, är en syn som även jag mår illa av och då är jag annars en riktig gottegris.
A propos napoleonbakelser så besökte vi Elsa Anderssons i Norberg och inköpte dylika under helgens irrfärder. Normalstorlek, klassiskt recept, syndigt goda. Rekommenderas som vanligt.
I sommar kommer vi en period att vara utlämnade till Gustavsbergs butiker för vårt shoppingbehov. Då ska vi titta in till Delselius. Men fotbollarna får dom allt behålla.
Oooooh, det var ju där i Norberg jag inte köpte napoleonbakelse!
En orgie i destruktion och dynamiskt kladdande. Fullt i klass med vår bajsen-i-fläkten-övning. Det är vad jag kan tänka mig att använda de där klunsarna till. Baseballträ känns lite för klent. Kålrotskanon? Kanske.
Nej, här krävs båsets samlade skaparkraft. Plus en hyfsat bra höghastighetskamera och god belysning. Om vi inte kan lita på solen.
Medan jag letade efter vårt shit/fan-experiment hittade jag detta: https://www.youtube.com/watch?v=zzabmVIU6EQ
Bra historieberättare.
OT-varning: Nätet består av porr och katter heter det, och det är lätt att bli less. Men den här är obetalbar. Missa(!) den inte.
Åh. Blä! De är bättre på vanligt (kaffe)bröd.
Urk.
O ärade bås, fullt med kunskap om än det ena än det andra.
Jag har en äppeltelefon och på den en app där man kan ladda ner poddar.
Det har inte varit något problem tidigare. Men så började jag trycka bort en massa funktioner som jag trodde var onödiga. Och sen har inte poddladdandet fungerat ett enda dugg.
Nån som kan berätta hur alla inställningar ska vara för att man ska kunna ladda ner poddar? Antingen genom sladd från dator eller via wifi. Jag har redan surfat upp månadens surf och vill inte använda surfen till detta.
Prova att återställa funktionerna? Finns nog back-uper i iCloud. Bara ett förslag alltså, för jag har ingen aning.
Kul snubbe SG, tog ett tag innan jag hörde vad han sa! Sedan kan jag inte låta bli att reflektera över att skicket med jätte-bollar på något vis känns amerikanskinfluerat och att vi imiterar kulturen med stolthet och å andra sidan kan vi inte bete oss lite sydländskt och umgås utanför hemmet väggar. Lite trist är det. Jag importerar gärna från alla kulturer, men helst då bara dom trevliga och hälsosamma delarna. (Men en gång om året träffas vi och dansar runt stången i alla fall! När det är fint väder.)
Jag måste säga att jag gillade LarsW:s film skarpt fast det var katt i den (och ja, internet är fullllllllllllt med katter).
Och på tal om det: alldeles, alldeles nyss fick jag se något jag definitivt aldrig har sett i verkliga livet, och vad jag minns aldrig sett på naturfilm på teve heller.
Så, den galet oskygga haren Jöns (kön okänt) har legat utanför köksfönstret här i skymningen och jag har tittat ut på’n lite då och då. För ett par minuter sedan hade’n tydligen vilat färdigt, ålade på magen framåt och åt lite gräs, satt en stund och kliade sig här och där, och reste sig sedan lojt. Och gjorde exakt likadana stretchövningar som katter gör när de reser sig efter en vilostund! Att harar också gör så visste inte jag, och jag som trodde att jag visste det mesta som är nödvändigt att veta om harar (jag har ätit opp rätt många i mina dar …).
Jag gick på rehab efter en löparskada en gång i tidigare i mitt liv. Den überhurtiga träningsledaren tvang oss till diverse övningar. När jag noterade att de var bra lika min katts morgon- lunch- och middagsstretchning, hade jag fått ett rapp med käppen om h*n hade haft någon i nypan.
Det hela blev inte bättre av att en hundägare i sällskapet höll med.
Cecilia N.: Jag håller med Pysseliten – att återställa funktionerna är nog grejen. (Men jag är faktiskt inte, vilket enligt mig själv är lite underligt, specialist på iPhån längre.)
Och nu gör jag som ni: delar med mig av en video. Sensuellt, proffsigt och läckert: https://www.youtube.com/watch?v=qk00gbDwGqM
LW, det blir några dussin likes till h*n! Genialt och mycket vidare tolkningsmöjligheter än det fåniga hen.
Det blir några dussin till PhillipChbeeb & Renee Kester också. Så snyggt. Det är stretching, det.
Får se om jag vågar nåt sånt imorgon när jag är vaken …
Mja, att flyga själv i privatplan verkar farligt, först Harrison Ford och nu Hollywoods främste filmkompositör.
Harrison Ford-länken.
…inte först kanske … Idag är det 109 år sedan Anne Morrow Lindbergh föddes (Charles Lindberghs fru) och jag har precis beställt hennes bok ”Gift from the sea” på bokbörsen.
Någon som läst den?
Nej, men jag har hört att den är intressant och att det var synd om henne för Charles var ju inte klok ibland.
Nu börjar man ju undra – hur mår Harrison? Och efter en snabbkoll: han mår bra. Att han lyckades kraschlanda på en golfbana framför fötterna på två golfspelande läkare, var tydligen inte helt fel.
Loopia var ute från Loopen igen. Det är nog inte Lotten som är målet, utan någon mer sinister hyresgäst på webbhotellet i fråga.
LarsW har nog rätt i att vi blev thrown in a loop.
Med andra ord, jag kunde inte komma in i eftermiddags alls.
Och jag som tänkte påpeka att jag alldeles nyligen har läst en roman om en kvinna som lär sig att flyga själv. Med vilket inte menas flygcertifikat utan flyga själv, som en fågel. Fast å andra sidan var boken bara sådääär, så den behöver ni ändå inte veta mer om.
(Själv måste jag veta betydligt mer då jag har recenserat den — och som jag lärt mig för länge länge sedan: Det är lätt att skriva om böcker som är bra, och det är lätt att skriva om böcker som är dåliga, men när de är lite mjaaa, njaä, jo men nää men ändå … så är det svårt!)
Jag kommer att tänka på Sommarfåglarna av Penelope Farmer, n’r du skriver så där, Annika.
Den var en stor läsupplevelse i min barndom, jag har inte vågat läsa om den.
På det temat fast omvänt har jag bara läst Richard Bachs Seagull (fågel som tröttnar på att bara fågla).
Och just nu är jag fast i Thinking, fast and slow. Så intressant! Tex är grammatik intuitivt, medan statistik inte är det. Där någonstans tar boken avstamp ut i tankar om hur vi värderar information som vi baserar och fattar våra beslut från. Jag är bara i början (och läser ohemult sakta).
Honoms, är det ett nytt slags pronomen? 😉
Används då och då av speedwaykommentorn Morgan Andersson.
LL99: Jag får ideligen och hela tiden höra att man får säga
honomsochöppenhjärtligsamtomständigoch hans när det ska vara sin eftersom man faktiskt får säga som man vill och att jag med mina pekpinnar kan slänga mig i väggen.Men det tänker jag då rakt inte göra.
Lotten, om du slänger dig i väggen så hänger jag med — eller snarare, jag står i din ringhörna. (Sådär så att jag är den där med hinken och handduken, och jag tar emot tandskyddet när du trycker ut det … um, oj då, nu började Gonna fly now eka i huvudet, på tal om ringhörnor och flygning och allting.
Blah, slutparentes förlagd igen.
Nå — Ninja, jag har läst (och tyckt om) flera böcker av Penelope Farmer, men inte just Sommarfåglarna. Men jag förstår oron, den där rädslan att sunk-älvan (the suck fairy, är ett underbart uttryck jag har läst på internätet som beteckning på kreaturet) har varit på en älskad bok och gjort om den till inte-alls-så-bra-som-jag-minns, eller rentav smörja.
Jag undrar just vad jag skulle tycka om Svarta hingsten-böckerna om jag läste dem i dag!
Här är den!
)
Åh, tack!
Nu ska jag genast läsa nästa båshuvud. (Båshuvud? Bloggpost. Um.)
Men hörnu språkpolisen, ”vi sjungo” är inte riktigt rätt. ”Vi sjöngo” ska det väl heta, om man nu ska använda gamla böjningsformer. Ursäkta min klagan men jag är lite överkänslig och ryser när folk skriver exempelvis ”jag kommo” för att de vill låta ålderdomliga. Jag är såpass gammal att många böcker jag läste i min ungdom använde de gamla formerna. De har fastnat i min hjärna och känns fortfarande rätt naturliga. När de är rätt.
AnnaH! En gång i bloggens barndom gjorde jag det förfärliga misstaget att skriva så här som en parafras på Pippi Långstrumps skeppsförlisning:
”Utan internet i tre dagar försmäkta jag på denna ö.”
Det var preciiiis lika fel som ”sjungo” här ovan! Jag ändrar!
(Språkpolisen ställer sig härmed i skamvrån en stund och förbannar det faktum att hon helt tydligt har tappat känslan för den gamla svenskan.)