Hoppa till innehåll

Månad: augusti 2015

En lärorik livsresa: Tjugoettåringen har ordet!

För nästan prick ett år sedan skrev jag inlägget ”Utbildning i kringelikrokar och karriärskiften?” för att jag ville att kommentatorsbåset skulle fyllas av bevis för att det faktiskt går att plugga lite här och där alternativt inte plugga alls och fara omkring som ett rö för vinden och ändå överleva och vara glad.

Det hela handlade om den dåvarande Tjugoåringen (vilket jag inte talade om), som var vilsen och olycklig och inte visste vart hon skulle ta vägen eftersom hon faktiskt hade hamnat helt fel trots att hon bodde med brorsan, den dåvarande Tjugotvååringen, i en perfekt lägenhet i Lund och dessutom gick på en utomordentlig utbildning som skulle ge henne en rejäl civilingenjörsexamen.

Men det var ju inte alls perfekt, rejält och utomordentligt. Det enda hon gladde sig åt egentligen var basketaktiviteterna i Eos och fästmannen (ergo ”spanjoren”) i Helsingborg. Men vad tusan – hon får förstås berätta själv vad som hände sedan! I give you: Tjugoettåringen – Ida Bergman – the survivor! (Med mina irriterande avbrott här och där. Men det ska vara precis så; mammor avbryter och är irriterande.)


 

”För ett år sedan gav jag mig ut på mitt livs resa. Jag menar inte bildligt eller själsligt, utan en faktisk resa med flygbiljett, tungt handbagage och portionspack med tvättmedel. Så här var det …

ida_barcelona
Jag är den blonda på första raden, strax ovanför N:et.

I augusti 2014 åkte jag och tio andra basketfrälsta svenskar till Spanien för att tillsammans med 100 andra internationella basketungdomar volontärarbeta under det största som finns: basket-VM. Min packning bestod inte bara av solkräm, tunna t-shirtar och ett spansk-svenskt lexikon, utan också av övningsböcker i linjär algebra, svarta jeans och blossande ångest. Direkt efter VM-finalen, skulle jag nämligen åka tillbaka till ingenjörsstudierna på LTH i Lund och katakomberna i E-husets källare.

Jag njöt av volontärsresan, trots att kosten till stor del bestod av vitt bröd, mat indränkt i tomatsås och tunga pommes frites. (Eftersom min fästman är spanjor, kan jag bestämt hävda att maten vi bjöds på var undermålig på alla sätt. Spansk, vällagad mat på bra råvaror är det bästa som finns i matväg.) Vi fick se världens bästa basketspelare in action och skröt hejvilt om upplevelserna genom sociala medier. Tyvärr kan jag inte visa upp några bilder från matcherna; jag tog nämligen inte en enda bild på spelarna, trots att jag flera gången både fick chans och tillåtelse att göra det. Vissa saker behöver man helt enkelt inte skryta om, det är själva upplevelsen som betyder något.”

ida_boll
Inte en basketspelare så långt ögat når.

Jag – mamma Lotten – avbryter lite med att stånka över att avkomman trots indoktrinering och upppfostran tror att man kan uppleva saker utan att dokumentera allt noggrant. Förlåt, fortsätt nu Ida:

”Nåväl. Trots att jag njöt av resan, låg det hela tiden en molande sorgsenhet över mig. Snart skulle vi åka hem till Sverige och skolan skulle sätta igång.

Min spanjorfästman hade till hösten 2014 fått både jobb och spelarkontrakt i Eskilstuna, så jag skulle inte bara återvända till programmeringsstugor och hopplösa matematikprofessorer i Lund, utan dessutom till en liten bubbla av ensamhet. Jag skulle återvända till en tillvaro där jag försökte räkna ut hur långt i utbildningen jag skulle komma utan att klara en enda programmeringskurs, och där unga, osäkra män flyttade på sig när jag satte mig bredvid dem.

Jag längtade efter det där som min storebror och min pappa hade berättat om: om att inte kunna slita sig från universitetsområdet trots att dagen är slut, att ta på sig tunga uppdrag trots tidsbrist för att det är så förbannat kul, och att virka vänskapsband som räcker livet ut.

Inget av det där kände jag.

Prick 17:01 efter dagen sista föreläsning placerade jag rumpan på cykelsadeln och cyklade hem så fort jag kunde, jag var på prick två fester under hela året och gick hem strax efter halv elva båda gångerna, och jag tillbringade prick hela helgerna i baskethallen om jag kunde. Jag trivdes i Eoshallen, men inte i datorsalen eller på studentpuben.”

Ursäkta. Lotten här. Nu måste jag avbryta igen. Slabb och stök och sena onsdagskvällar på pub är ju und… Förlåt, ordet är ju inte mitt:

”Hursomhelst, vi tar oss tillbaka till resan. Bland dessa volontärmänniskor trivdes jag — jag engagerade mig i diskussionsgrupper för coacher under kvällarna, spelade mig till semifinal i en 3×3-turnering och ställde mig framför alla hundra volontärer och höll både tal och presentationer. Än idag hyser jag otroligt starka känslor för ett dussin av dessa 100 volontärer, och jag kan ärligt säga att några av dem är lika viktiga för mig som några av mina vänner som jag känt i ett decennium. Så här skulle det kännas att leva! SÅ HÄR känns det att leva!  En dag, någonstans i Barcelona, insåg jag, varken plötsligt eller tvärt, att den här resan var bland det bästa som hänt mig.

Vilken förbryllande känsla.

Den kvällen ringde jag min ömma moder för dyra utomlandssamtalspengar och grät. Jag förklarade att jag hade bestämt mig för att hoppa av plugget i Lund — eller begära studieavbrott som det egentligen heter — och flytta tillbaka till Eskilstuna tillsvidare. Jag skämdes för beslutet. Att lämna fantastiska Lund och underbara basketklubben Eos och åka tillbaka till Eskilstuna och börja om på ruta noll.”

Lotten här igen. Sorry. Jag frågade Ida lite oroligt nu vad jag svarade i telefonen, för att som t.ex. mina föräldrar säga att det är för dyrt att prata i telefon från utlandet kan jag väl inte ha sagt? (Under mitt high school-år i USA ringde jag hem en gång – på julafton.) Men sa jag något vettigt till Ida?

”Du sa något i stil med att det skulle kännas dåligt en tid framöver, men att alla i min närhet tyckte att jag gjorde rätt och att det var rätt beslut och att ingen i Eos skulle bli arg på mig och att det var jobbigare för mig än för omgivningen. Vilket ju var sant!

Men själv svor jag bara åt mig själv, där jag var i Spanien: Själviska himla bortskämda prestationsprinsessa!, tänkte jag om mig, jag är så mesig och vek och dålig och fan och hans moster! Jag låg alltså i en trång och spansk och knakande våningsäng och grät över att jag hade bestämt mig för att börja leva.”

idatummeupp
Ida och volontärlivet.

Förlåt, nu avbryter mamma Lotten igen. Ungefär i den här vevan var jag i Lund och när Ida väl hade beslutat sig för att hoppa av Lundastudierna, släppte jag allt jag hade för händer och glömde i villervallan att ta hem hennes prylar eller fundera på hur storebrorsan skulle klara sig. (Alldeles utmärkt, skulle det visa sig.) Åter till Ida:

”Åter i Sverige och åter i Lund. Jag rafsade ihop skor, plastdjur (jag är en hängiven Schleich-samlare) och hörlurar och sade upp mina coach- och matchstatistikuppdrag i Eos. Sade hejdå till mina vänner i klubben, kramade min älskade lundastorebror hejdå på en regnig tågplattform och åkte tåg i 4 timmar och 26 minuter.

I Eskilstuna möttes jag av övriga syskon, en just då skäggig spanjor och mina föräldrar.”

Skärmavbild 2015-08-26 kl. 23.22.05

”Här stod jag, i cementstaden jag vuxit upp i, och var tillbaka på ruta noll. Eventuellt ruta minus ett. Jag hade varken en utbildning att gå till, ett jobb att gå till eller en egen bostad att gå hem till. Jag var återigen arton år och hade just tagit studenten och bodde hemma hos mamma och pappa. Jag hade backat två år och den enda skillnaden var att jag som tjugoåring hade hittat mitt livs kärlek och att jag visste att det är skillnad på Java och java (men vad det är för skillnad kan jag inte för mitt liv förklara).

Så såg livet ut i prick tre veckor: -lös på de flesta sätt. Men, så kom den berömda vändningen. Plötsligt slutade motvinden att trassla mitt hår till tovor, och förvandlade sig till en lätt, medföljande höstbris. Det kändes som i Tranströmers C-dur.

I oktober fick jag ett jobberbjudande.

Och så ett till.

Och ett till.

Och så ett annat jobb — ett skribentjobb som blev ett redaktörsjobb — och plötsligt var det april och jag hade en två TRE deltidsjobb. En månad senare fick jag fast halvtidsanställning som receptionist, jag arbetade för Svenska Basketbollförbundet med en hel rad projekt och jag hade dessutom sökt en spännande treårig distansutbildning och som grädde på moset, tillsammans med min spanjor fått erbjudande om hyreslägenhet ett stenkast från tågstationen.”

Skärmavbild 2015-08-26 kl. 23.22.38

Förlåt, nu måste jag snyta mig. Fortsätt, Ida!

”I augusti förra året var jag olycklig och ångerfull över mitt vägval i livet. Jag var uppriktigt sagt ledsen, sådär ledsen så att man känner sig förkrympt och oviktig.

I september förra året var jag lycklig över att äntligen ha hittat rätt umgängeskrets och jag fattade ett beslut som skapade en stor storm i mitt ganska välfungerande liv, och tittade avundsjukt på alla runt omkring mig som hade hittat precis rätt i livet.

I oktober förra året var jag arbetslös, studielös, egen-bostadslös och till knäna doppad i helvetesjävlaskit. Jag var precis i den situation man inte vill vara när man är tjugo år gammal.

Ett drygt halvår senare satt jag på anställning, bostadskontrakt och förväntan.”

brannboll_bergman
En nytagen familjebrännbollsbild får illustrera idyllen.

”Nästa vecka börjar jag plugga på heltid, samtidigt som jag fortsätter min halvtidstjänst som receptionist. Jag engagerar mig inom basketen, skriver på bloggar och webbmagasin, bor i en vitmålad tvåa tillsammans med min spanjor (som fått en ettårig lärartjänst), har en välfungerande cykel, ett litet sparkonto och vänner över hela världen. Nu ska jag bara hitta självförtroendet, sedan tror jag att jag på riktigt kan säga att allt har löst sig.

På nio månader kan man vända upp och ner på sitt liv — utan att behöva bli med barn. Och det hela började med mitt livs resa, som kanske, trots allt, var en själslig resa förklädd i solkräm, tunn t-shirt och ett lexikon under armen.”

Tack Ida! 

Share
42 kommentarer

Lurch i Familjen Addams

Familjen Adams” var från början en tecknad serie av Charles Addams, men den enda variant som jag har tittat på är den svart-vita tv-serien som sändes i USA 1964–66.

Fester_lurch_1966
Den här, med Chaplins pojke (Jackie Coogan) som Onkel Fester och den där långe som Lurch.

Den som liksom jag är lite nostalgiskt lagd, kommer att gilla introt här:

Hur jag såg Familjen Addams har jag ingen aning om eftersom den började sändas när jag var för liten och mamma och pappa för den delen inte ens ägde en tv då. (Bevisminne: vi gick hem till en granne på Vildanden i Lund för att titta på månlandningen 1969. Jag somnade.) Men den gick väl kanske i repris på 1970-talet?

Ted Cassidy (1932–79), som spelade betjänten Lurch, var 206 cm lång och (förstås) basketspelare. Men han var så mycket mer, och det måste jag ju lista här eftersom man istället för kungalängder och den nu kraschande börsen i Kina kan fylla hjärnan av komplett onödig information. Den långe Lurch var nämligen ett geni!

  • Han började tredje klass när han var sex år och gick i alltså i åttan när han var elva (och då 185 cm lång).
  • Han hade en sagolik röst, och kunde även sjunga och spela flera instrument (även om han inte spelar cembalon i Familjen Addams på riktigt).
  • När han spelade collegebasket snittade han 17 poäng och 10 returer (vilket är bra).
Ted_Cassidy1
Lurch i 17-årsåldern.

Försök att ignorera de fullständigt hysteriska, pålagda skratten och kolla nu när Lurch lär sig att dansa:

Denna dans spred sig som en löpeld (dåtida uttryck för det nutida ”Youtube-succé”) och vips, skapades ”The Lurch”, som Ted gärna visade upp i alla amerikanska musikprogram. Han verkar inte alls ha varit ledsen för att han faktiskt (med mina mått mätt) utnyttjades,  utan tyckte om att ”ha kul”.

– Vilken roll vill du bli ihågkommen för? undrade en intervjuare.
– Jag vill inte bli ihågkommen för något! svarade Ted.

Förutom rollkaraktären Lurch och den där dansen, gjorde Ted Cassidy röster till hur många tv-serier (bl.a. speakerrösten och morranden i Hulken) och reklamsnuttar (med Wilt Chamberlain!) som helst. Och så fick han jobba med Boris Karloff och agera mot Paul Newman!

ted-cassidy_butch cassidy
Här knäar Paul Newman stackars Ted Cassidy i skrevet i Butch Cassidy (!) & the Sundance Kid.
lurch_1940t
Se där, han påminner ju lite om allas vår Dolph Lundgren.

Ted Cassidy dog efter en relativt enkel hjärtoperation som följdes av komplikationer, men jobbade in i det sista. Bland annat med en totalt och komplett icke-charmig reunionversion av Familjen Addams från 1977. (Titta inte.)

Men den här är finfin – den ska ni njuta av:

Sensmoral: det är bra att vara basketspelare.

(I förra inlägget skrev jag om ett illa skött hotell; i kommentatorsbåset diskuterades därför fiskbullar. Om jag nu skriver om en sedan länge död skådespelare kommer kommentatorsbåset förmodligen att diskutera skosnören.)

Share
66 kommentarer

Ett synnerligen oturligt hotell: Scandic Ariadne

Jag har ju skrutit härs och tvärs om hur jag var en bland nästan 2 000 andra inbjudna till Sveriges Radios 90-årsfirande.

tent_sr
Middagen avåts i ett jättetält på SR-parkeringen – se skylten.

Seminarier om framtiden (där vi ombads att inte skvallra för konkurrenterna, så ni får inte veta att man ska satsa hårt på sociala medier och att vara ute bland folk så mycket som möjligt för det får jag ju inte tala om) följdes av en hejdundrande fest med en meny som faktiskt var bland det godaste jag har ätit. Va? Ni vill veta vad vi åt? Okej, jag är inte nödbedd. Förrätt, huvudrätt och efterrätt i tur och ordning nu:

forratt
Torskrygg från Skagerrak inkokt med svenskt brännvin och Bjäre fänkål. Serverades med Piteå löjrom, vaktelägg från Ljusterö och mixad dressing av jordärtskocka och Västerbottensost samt smörstekta brödsmulor och salladsskott från Austad gård i Spekeröd. (Vego-variant: Pastej på getost från Österlen med gotländska betor och svartvinbärssötad kräm, semitorkade gula betor i form av friterat fras samt saltrostade solroskärnor från Saltå Kvarn i Järna.)
huvudratt
Hängmörad biff från Mälardalen med ugnsbakade, gotländska rotfrukter, karljohansvampsmajonnäs och norrländska chililingon samt rödvinssky och krämig svamppotatis med rotfruktskrisp. (Vego-variant: Saltbakad sellerirot med stekta, värmländska kantareller och odlad, halländsk svamp som serverades med varm, syrad rosmaringrädde, flagor av bakad Västerbottensost och reduktion av skånsk äpplemust.)
efterratt
Karamelliserad mjölkchoklad med havssalt. Sorbet på havtornsäpple, kolasås sötad med honung från Östgötaslätten och smaksatt med småländsk rosmarin samt puffad mörk choklad. (Att det ser ut som köttfärslimpa och potatis som är på väg in i tekniker-Mickes mun, är helt korrekt.)

Menyn var inte nedskriven eller publicerad någonstans eftersom den skulle vara hemlig in i det sista, men  jag gick under desserten in i köket och hötte lite med nävar och pekfingrar och flirtade med någon som verkade vara lite chefig, även om han inte var menyskaparen Stefan Karlsson (Årets kock 1995).

kockar
Ja, stackarna stod och lagade mat och lade upp mat på 6 000 tallrikar i den här miljön.
styrke_henriksson_marklund
Sedan sjöng och spelade Tove Styrke, Linnea Henriksson och Petra Marklund och överallt var det karaoke till klockan 04 på morgonen.

Men det var faktiskt inte det som var det intressantaste under detta firande.

Det var istället Scandic Ariadnes fantastiskt illa skötta oturliga hantering av de 500 (?) som bodde just där. Nu ska ni få höra!

do-not-disturb-sign-hanging-on-a-hotel-door-handle-3d-illustrationAllas rumsnycklar (magnetkort var det förstås) låg upplagda på ett bord, så det var bara att gå fram och ta sitt lilla kuvert och trampa – som i mitt och min rumskompis fall – nio trappor upp. Jättefiffigt … om det inte vore för den lilla detaljen att det hängde en stör-inte-skylt på dörrtrycket.

Jag knackade först lite försiktigt på dörren och haffade sedan första bästa städerska, som knackade hårdare och när hon inte fick svar, helt resolut öppnade dörren. I vårt rum klev då en förvånad tjej upp ur sängen.

– Förlåtförlåtförlåtförlåt!
– Det här här mitt rum, jag ska bo här i tre nätter …
– Förlåtförlåtförlåtförlåt!

Vi gick ner till foajén igen. Varför åkte vi inte hiss? För att det

  1. är bra med motion
  2. var 30 meter långa köer till hissarna
  3. vi anade att vi skulle få vår beskärda del av köande under kvällens festligheter.
line_radio_ariadne
I hotellreceptionen ställde vi oss i en lång, ständigt påfyllande kö med andra radiomedarbetare som hade problem på något sätt.

Problemen hopade sig bland hotellgästerna, som gick i trappor och åkte upp och ner och upp och ner i hissarna. Några hade kort som inte funkade, några hade inte hittat sina nycklar, några hade fått enkelrum fast de var två, några hade liksom vi hittat främmande på rummet – om jag nu låter antyda att kaos rådde, är det helt korrekt. Vi fick efter 45 minuter ett nytt rum och installerade oss snabbt för att byta om och på den lilla stund som fanns kvar göra oss lite vackrare.

minsang
Gissa vilken säng som är min.

En av männen på köbilden ovan fick först ett kort som inte funkade, så det är därför han står i klagokön. Då fick han ett nytt rum, men när han kom in i det, låg massa saker utspridda i rummet: en portfölj, en resväska, några klädesplagg, en necessär. Han blev förbannad och gick ner igen och med klampande steg fram till receptionisten, där han påminde om Guldlocks björnar när han röt:

– Det är någon som bor i mitt rum!!!
– Nej, han har checkat ut.
– NEJ. Det har han inte.
– Jooo …
– Vems saker ligger i mitt rum då?
– Han måste ha lämnat kvar sina grejj… Vi fixar det!

Hotellstädaren skred på order från högre ort raskt till verket och tog bort den främmande, tydligen slarvige mannens prylar och placerade allt i ett hörn i receptionen. Radiomannen installerade sig och började byta om till festen medan vi andra fortfarande stod i kö. Då klickade det till i låset och in i radiomannens rum klev … en mycket förbryllad hotellgäst som bara en halvtimme tidigare hade installerat sig i ”sitt” rum för att sedan gå ner och ta en snabb drink i hotellbaren.

– Men … har jag kommit f… Var är min…? Här bor ju jag …?
– Nej, inte längre, sa radiomannen, varpå den förbryllade mannen försvann ner till receptionen och inte sågs till mer den kvällen.

När vi kom hem på natten fallerade korten igen; vissa funkade en gång men inte två, andra funkade tre gånger men inte fyra. Personalen bad om ursäkt så ofta de kunde, men irritationen från alla SR-medarbetare var påtaglig.

Själv gillade jag kalabaliken: det är ju så roligt när det blir fel.

Fanns det vattenkokare och te samt badrumsmatta i vårt rum, undrar ni väl nu? Neeeej – men en jättehögljudd fläkt som nog bidrog till att vi sov så gott.

fotograf_trummis
Bonusbild: Kvällens (mingel)fotograf till vänster hade samma frisyr som Linnea Henrikssons trummis.
Share
53 kommentarer

Att läsa Ikea-katalogen och Språktidningen på en gång

Jag fick liksom halva Sverige Ikeakatalogen i brevlådan häromdagen. Den försvann omedelbart eftersom familjemedlemmarna är vansinnigt trötta på mitt årliga, relativt monotona och enkelriktade samt faktiskt på alla fronter tröttande prat om särskrivning och andra … skrivexperiment. Alla på Facebook påtalade det ”olämpliga” i att kniven var i fokus på allra första uppslaget. Well.

vaffaneredarforettstreck
Kanske var det bara för att distrahera från andra underligheter?

Harrkl. Det är ju som så att jag … som bekant … har svårt att hålla fokus när det enligt de svenska skrivreglerna står ”fel”. Se gärna på mig som en sned gurka eller en felkonstruerad såg: jag funkar liksom inte när jag fastnar i språnget.  Skärmavbild 2015-08-20 kl. 22.50.51

Kolla på texten ovan. Jag tvekar alltså (som en vägrande häst framför ett hinder) strax efter det versala IKEA och kommer ungefär till katalalogapp… innan jag måste backa till IKEA och kolla vad det var som blev tokigt. Sedan söker jag förstås tröst och förståelse på annat håll och skickar en tanksamhetens tanke till rubrikmakaren som satte in ett fullkomligt korrekt mellanslag mellan upptäcka och ellipsligaturen.

Men i nästa sekund … oh no. Ellipsligatursmellanslagssabotören har varit framme.

Skärmavbild 2015-08-20 kl. 23.15.06

Jag bläddrar lite fram och tillbaka. Kollar på soffor och bokhyllor samt mattor, inser att det är en tydlig trend med transparens samt att Ikea nog vill bjuda in kunderna genom att visa äkthet, ursprung, ärlighet och varornas beståndsdelar. (Eller så läste jag bara det nånstans.)

ilse_ikea_liv
Men hur många liv har du, Ilse? (Ah. Hon är kanske en katt.)

Plötsligt faller min blick på något till vänster, lite bakom Ikeakatalogen (ergo IKEA katalogen): Språktidningen! Så ljuvligt! Jag måste genast tvätta av mig särskrivningsbesudlingen genom att hoppa ner i ett bad av korrekt placerade mellanslag!

Jag lär mig kvickt att en selfie som bara föreställer en snopp (hej alla spamrobotar) kan komma att kallas snoopie, att ”magnetröntgen” inte är röntgen utan magnetkameraundersökning (vårdpersonalen säger ”MR” som förkortning för magnetisk resonanstomograf) samt att språkgranskning bygger på synnerligen bred kompetens. Men vänta, vanudå?

myskoetymologi
Ordet ”taxi” skulle alltså komma från en tysk familj? Vabaha?

Verkligen? Nu måste vi kolla i SAOB.

saobtaxi

I klarspråk nu (SAOB är inte alldeles lättläst): pffft för familjen ”Turn und Taxi”!

Nu förstår ni vilket hårt liv jag lever, va? Rödpenna och gula notisar kantar min väg medan mina spritpennor dras till av Vägverket fabricerade museiskyltar. (Om de inte tillverkades 2010 eller senare, för då är det allas vårt älskade Trafikverk som har snurrat till det.)

Men, förstår ni, det beror bara på att jag ju är synnerligen bredkompetensig.

Share
100 kommentarer

Tekniska museet i Stockholm

Jag och Tolvåringen ska minsann göra det till en finfin tradition att dagarna före skolstart gå på museer; det var så få besökare där idag att vi ett tag trodde att vi var de enda överlevande. Men hur bra är det egentligen, Tekniska museet i Stockholm?

Vart vi än i museet vände oss, såg det ut så här.

trasigknapp
Trasig knapp.
intevev
Vev som inte vevade.
skarmpaj
Skärm som var paj.
trasigknapp
Trasig knapp.
inteknapp
Bortsprungen knapp.
skarmtrasig
Ännu en trasig skärm.
trasiglampa
En lampa som skulle lysa när vi cyklade – så saaaatan vad vi cyklade. (Men den var trasig. All rörelseenergi for all världens väg.)
hangdskarm
En hängd skärm som hängde i de fem timmar som vi var (hängde) där.
avbrott
Väldigt trevlig skärm med tanke på de nostalgiska vibbarna, men icke desto mindre verkligen avbrott.

Och CO2 ska ju inte skrivas så här:

Skärmavbild 2015-08-18 kl. 22.46.28

Jag kan ju skriva rätt till och med i en sketen liten blogg som den här, och med tanke på att Tekniska museet kan trolla med laser och bildspel och stoltsera med alla upptänkliga datorspel, så skulle man ju kunna tänka sig att en liten indexerad tvåa inte är så svår?

Men nu till pudelns kärna: det är ett fantastiskt museum! ÄNDÅ!

gammaldator
En gammal sketen dator: tumme upp!
milktetra
De första gamla mjölktetrorna!

Ni som är som jag minns säkert Herkules Jonssons storverk, där man i avsnitt 5 och 6 utreder mysteriet med den försvunna skolmåltiden. Om inte: spola fram till …

milktetror
… efter 8:30 häääääär.
jagkundeinteslitamig
Det finns en hel vägg med gamla teknikprylar!
uttagsautomat
Och där fanns en hel jädra bankomat från tiden innan de hette bankomater!

Men vilket teknikmuseum med självaktning har inte i sin utställning …

fredastairesskor
… Fred Astaires dansskor …?

De är bara i storlek 39 (att han inte trillade omkull då, han var i alla fall 175 cm lång) med broderade guldpaljetter och han bar dem i ”Easter Parade” (1948). Bättre bild från Tekniska museets sajt nu:

fredastairesskor

Jag vill på intet vis förstöra detta otroligt fina utställningsföremål, men faktakontrolltanten i mig har inte hittat dessa skor på några bilder från ”Easter Parade”. Kan ni hitta bevis? (Gamla filmprylar från och med 40-talet är deponerade på Tekniska museet och skorna sägs vara en gåva från filmbolaget Metro Goldwyn Mayer till Svenska filmsamfundet.)

Hur som helst: vi rekommenderar Tekniska museet varmt, särskilt utställningen Digital revolution – som dock bara pågår till 30 september 2015!

Share
63 kommentarer

Lite förlamad

Vi bor ju inte i storstan utan lite mer som liksom halvt om halvt på landet. Man kan cykla till centrum på tio minuter och hitta en bäverdamm på blott några minuters avstånd samt ta sig till till T-centralen i Stockholm på 59 minuter och det är faktiskt perfekt på alla sätt och vis.

(Detta tog mig säkert fem minuter att knattra fram. Orsaken får ni reda på strax.)

En väldigt trevlig rundgångspromenad med grusvägar, byskola, skogsstig, villahus, badplats och smultron kan man ta från vårt hus på detta vis:

promenix

Men där vid krysset måste man plöja sig genom en stig som kantas av brännässlor. Fakirer och svärdslukare må gilla’t, men själv känner jag mig mer som prinsessan på ärten där mitt modiga jag och mitt fega jag konverserar med varandra.

– Oh dear. De är ännu högre idag.
– Off you go.
– Det kommer att göra ont.
– Och?
– Det gjorde ont igår.
– Och du överlevde. Everything that doesn’t kill …
– you bla bla blaaaa… pfffffffttttttttt! Tänk om jag dör i en anafylaktisk chock!

Men igår cyklade jag ner till stigen med häcksax och kantklippare samt en sekatör och så klippte jag och röjde och for fram som ett jehu medan jag tänkte:

”Men varför tog jag inte med mig kameran så att jag kunde föreviga och dokumentera min bedrift?”

Så nu får ni tro mig på mina ord: jag har gjort en fantastisk insats och fått en helvetisk träningsvärk. Jag kan knappt borsta tänderna och en enkel snytning kommer inte på frågan. Barnen får ta hushållspapper och nypa till i min näsa och säga ”fräs””, vilket de med tanke på sin fina uppväxt med grönt snor varannan månad borde vara bättre på, om jag får säga det själv.

(Nu har jag försökt att skriva ovanstående i säkert en timme. Det går inte som en löpeld. När jag ska skriva R med vänster långfinger, busar höger pekfinger och lägger sig på J. JJJJJJJJJ betyder alltså R. Delete, delete, delete.)

Idag kom jag iväg för en inspekterande promenad och kunde konstatera att det var en fin insats jag gjorde; de f.d. stolta brännässlorna ligger numera i drivor som döda soldater i Leningrad 1942.

Men naturligtvis glömde jag ju att ta bilder igen, så nu får ni hålla till godo med ett par döda djur från min promenadväg. Som, om man hårdrar det, faktiskt är intressantare än brännässlor.

orm
Orm.
mus
Mus.

Japp. Jag fotograferar bara djur med tre bokstäver.

Share
47 kommentarer

Lotten rynkar pannan

Sicken konstig dag det blev – jag fann mig tvungen att ”tillrättavisa” inte färre än fem personer. Döm själva; har jag förvandlats till en konfliktsökande surtant eller hade jag rätt?

1.
Jag cyklade på en väg och i en mötande bil valde en person att öppna fönstret och slänga ut tre plastförpackningar. Som om vägen var en papperskorg, liksom – och rakt framför ögonen på mig.

Min cykel tvärstannade. För att jag hade bromsat, visade det sig (jag hann liksom inte tänka efter). Jag plockade upp de tre plastschabraken och konstaterade att de hade innehållit mat, någon sorts sallad. Och då såg jag att bilen parkerade bara tre hus bort.

Jag cyklade bort till dem, gav dem plastförpackningarna med orden ”ni råkade tappa de här och man ska inte slänga plast omkring sig” och så åkte jag vidare. (Slängaren, som hade en vuxen och tre barn i bilen, svarade inte.)

HSR_webb

2.
Jag körde bil på vår gata och mötte för 317:e gången på fel sida av vägen cyklande ungdomar i fotbollskläder. (De tränar på en fantastisk konstgräsplan en bit bort.) Det är så underligt att de konsekvent och i tropp cyklar vänster sida, och eftersom det inte är något slags undantag eller ett brittiskt fotbollslag, valde jag idag att rulla ner (ergo, trycka på knappen) bilrutan och tjoa ut genom fönstret:

– Hallå, ni måste cykla på höger sida! Andra sidan! Ni cyklar på fel sida av vägen! Akta så att ni inte blir påkörda! Hej, hörni, cykla på höger sida!

Jag möttes av fem fuck-you-fingrar. Kanske de är britter ändå?

3. 
Cyklande på en cykelbana mötte jag och Tolvåringen en moppe som körde i kanske 70 km/h. På cykelbanan. Jag stannade, puttade in Tolvåringen i ett par buskar, och så höll jag upp handen som en här-är-polisen-som-mitt-i-gatan-står. Moppen stannade med en liten, cool sladdsväng och jag sa:

– Jösses, så fort kan du inte köra på en cykelväg!
– Joho, för det är en 30-moppe! svarade mopedisten och rivstartade och for bort i fjärran.

(Jag plockade fram Tolvåringen ur buskarna innan jag cyklade vidare.)

cykelmopedframjandet

4.
När jag skulle ut och hämta posten, råkade jag komma ut precis när en matte med sina två hundar lät kisseriet ske på våra grindstolpar. De (stolparna, that is) är i betong och riktigt trista, men för att tömma brevlådan måste man ställa sig i kisset och det är ju liksom våra stolpar …

– Ehum, sa jag.
– Oj, sa matten och drog alldeles för bryskt i de kissande hundarna som om de hade kunnat prata, säkerligen hade klagat på att de inte på långa vägar hade uträttat sina behov färdigt.

peeing-dog-at-torre-de-mar

5.
En mamma i en klädaffär var oerhört trött på sin treåring, som satt och lekte med duplo vid ett trevligt barnbord.

– Hejdå, nu går jag! NU GÅR MAMMA! HEJDÅÅÅÅÅ! MAMMA GÅR NU!

Jag gillar inte det där sättet att få barn att följa med. Enligt barnlogiken finns det bara två alternativ:

  • Mamma har blivit galen. Hon tänker lämna kvar mig här.
  • Mamma ljuger. Hon säger att hon tänker lämna kvar mig här, men det gör hon ju inte.

Så jag viskade till mamman att man ofta kan ”lura” med sig barn genom att ge dem två alternativ som båda två är lika bra för mamman. Den förvånansvärt storögda mamman tittade på mig och ryckte på axlarna. Jag gick därifrån och vet tyvärr inte hur historien slutade.

Imorrn ska jag öva på att sätta händerna i sidorna eller kanske till och med hötta lite med näven. Spotta snus ur mungipan passar nog också bra till min nya persona. Lymlar är ni hela bunten! tror jag att jag skulle kunna muttra också.

angry-old-man

Share
32 kommentarer

Domedags-Lotten

Här springer man omkring och hurrar och tjoar över sommaren och lifvet samt barnen och basketbollarna, och så slår det mig plötsligt att jag faktiskt måste vara dum i huvudet, naiv och oseriös.

lessnabeatlar
Plötsligt passande sinnesstämning.

Jag har ju ont i foten, sommaren är snart slut, de spränger handgranater i Malmö, två personer blev halshuggna på Ikea, alla är arga på alla som tycker annorlunda än de själva, några jobbar för mycket medan andra jobbar för lite, bilarna smutsar ner, cyklar är så himla stöldbegärliga och så stjäl tjyvarna koppar från SJ/Banverket så att jag kommer för sent till allt möjligt ideligen och hela tiden.

Så då slutade jag att springa omkring och vara glad. Såpass att jag inte ens hann blogga om det igår förrän det hade gått en hel dag med funderingar över eländes elände och slöjtvång och slöjförbud och åsiktskorridorer och bantningstips i receptavdelningen samt motorgräsklippare till kroppsbyggare.

Men det gick över. Skulle bara tala om det. Livet är en fest. Rulla in en boll och låt den rulla. Vi borde alla köpa oss en tyrolerhatt.

Share
75 kommentarer

Ett hotell med citronte

citronte
Ryyys.

Vi tog nyss in på hotell, jag och min djefla man, och fick i receptionen frågan om vi ville bli uppgraderade.

– JA! tjoade jag lite sådär upphetsat som man gör när man aldrig brukar bli uppgraderad, samtidigt som jag klappade händerna som en fyraåring.
– Vad kostar det? sa min plötsligt väldigt världsvane man.
– Tvåhundrafemtio kronor.

Låt oss nu på Tage Danielssonskt manér stanna upp och ställa några frågor. Kostar det pengar att bli uppgraderad? Hade vi inte redan bestämt oss för en viss prisnivå för att just den prisnivån passar just oss? Hade vi på något sätt antytt att vi ville ha … Vänta, vad får man om man uppgraderar?

– Öhm. Vad får man om man uppgraderar?
– Man får ett större rum, tekokare och en minibar.
– Men sakerna i minibaren kostar väl fortfarande?

Så vi sa nejtack och gick upp till vårt ”standardrum”. Det var helt okej, såg ut som ett normalt hotellrum utan te och utan minibar. Men … det fanns ett skrikande spädbarn i rummet intill. Vi tittade på varandra och såg båda två den andras trötta ögon och så tittade vi båda två på väggen som inte mäktade med att stänga ut ett spädbarns rop på hjälp.

(Nej. Jag vet att stackarn inte ropade på hjälp. Men jag står bara ut med barnskrik om jag kan hjälpa till; om jag bara får lyssna utan att delta, går mitt hjärta sönder.)

– Ska vi byta rum?
– Ska vi …?
– Vi har bara bytt rum en enda gång förut.
– Magnus Uggla bytte rum när han kom in i ett rum där städpersonalen hade glömt kvar en öppen flaska Ramlösa.
– Mmm. Han fick en svit.

Vi kunde tyvärr inte byta, utan fick uppgradera oss – för 250 kronor. Barnskrik får man helt enkelt stå ut med – eller betala för att slippa. Så nu har vi ett rum som är 5 m² större, en minibar som jag inte ens vågar titta in i och fem påsar med citronte. Eluttaget vid tekokaren funkar inte, men det fattade jag inte förrän jag hade tryckt och ryckt och vridit på apparaten i en kvart. På golvet har vi grus som vi inte har dragit in – men vi har badkar, morgonrockar, byxpress och strykjärn! Fast ingen badrumsmatta eller hårtork.

utsiktsolna
Men se, vi har utsikt över Blåkulla!
frukostsolnahotell
Enligt hotellets sajt ska frukosten se ut så här. Mycket lovande, jag känner baconångorna där i bakgrunden.

[Här skulle jag nu kunna skriva en uppsats i ämnet ”Citronte har i empiriska undersökningar visat sig vara närapå odrickbart”, men … nej.]

Uppdatering
Förlåt att den dröjde – här kommer frukostrapporten. Eller, ptja, det är ju egentligen bara en bacon- och äggrörerapport.

bacon_solnahotell
Jag lyckades ta en riktigt snygg bild av en inte alls särskilt imponerade äggröra! (Den var faktiskt bedrövlig. Baconet var däremot helt okej.)

Och en spegelrapport.

spegel_utttag_solnahotell
Titta så himla jobbigt de har fogat in eluttagen – precis mitt i spegeln.

När jag skulle checka ut lämnade jag en lapp med förbättringsförslag och lagningsuppdrag till receptionisten. En badrumsmatta ska det inte finnas enligt utsago, för dem har de avvecklat. Jag påpekade då att man antingen riskerar livet genom att utsätta sig för en brutal omkullhalkning med köttsår och spucket skallben, eller att man klafsar omkring i hela rummet med blöta fötter och då precis som min pappa gjorde nu i sommar när han halkade i ett hotellrum såpass att han nu haltar omkring som sin dotter med trasig menisk.

Och så pratade jag lite till, medan tjejen i receptionen tålmodigt klickade fram vår bokning och fann att vi ju inte hade betalat de extra 250 kronorna.

– Ska jag dra det på samma kort som resten av betalningen?
– Ja, och jag tror att man som hotellgäst då tar en av de andra handdukarna och lägger på golvet och då förlorar man ju incitamentet att spara på tvätt om man ska sova fler än en natt på hotellet och om man tänker på miljöhänsy…
– Tvåhundrafemtio kronor.
– Ja, och så har  vi ju detta faktum att vi fick betala extra för att slippa spädbarnsgråt, vilket i mina ö…
– Nej, det har du helt rätt i. Jag tar bort den extra kostnaden.

Såja.

Share
75 kommentarer

Att plugga (eller turista) i Oxford

Jag är så rysligt full av goda råd.

– Se här vad man bör ha i en necessär!
– Köp inte bröd på söndagskvällar!
– Gå i ide i minst sex veckor efter förlossningen!

Men inte lyder folk mig, inte. Inte ens mina egna barn, som sedan de var nyfödda (och jag inte alls gick i ide) har fått höra att de bör plugga utomlands. Nääää, de envisas med att stanna i Sverige och vill inte ens snegla på listorna med stipendier som jag råkar lägga på toa, på en och annan huvudkudde och i kylskåpet.

Barnens kusiner, de åker däremot gärna jorden runt, jobbar i London och pluggar i Italien. Excellent, säger jag och åker dit och hälsar på.

Stina (stetoskopägaren som jag nämnde i förra inlägget) går som sagt läkarutbildningen i Oxford. Hon bara ansökte (efter att ha gått på en internationellt gångbar utbildning här i Eskilstuna – IB) och önskade sig ett par olika colleges och kom in. De 38 olika ”Colleges of the University of Oxford” har lite olika inriktning, olika rykte, är olika stora och på vissa har premiärministrar eller framstående idrottsmän gått, på andra har Monty Python-medlemmar gått och så vidare.

rogerbannister
Roger Bannister! (Som sedermera blev rektor på Pembroke, fast tyvärr en inte alls populär eller framgångsrik sådan …)
spooner
Se, Mr. Spooner!

Skolorna har det gemensamt att

  • själva skolbyggnaden är uråldrigt gammal
  • ingången är diskret och utan namnskylt
  • studenterna bor på skolan de två första åren
  • innergården har bl.a. en jättestor matsal och en kyrka
  • allt ser ut precis som i Harry Potterfilmerna.
labyrint
Potterinspirationsbevis: häcklabyrint vid Balliol College.

Det tror sjutton att det är enkelt att skriva Harry Potterböcker när man har sånt här att inspireras av! (Sade Lotten med en avundsjuk fnysning.)

Skolorna (skriver jag nu även om de heter ”college” bara för att jag hyser stark aversion mot s-plural i svenska) är öppna för allmänheten, men tar ofta en liten avgift. När jag skulle gå in på Balliol, sträckte jag fram en sedel för att betala mina £2.

– You really don’t have to pay, dear, sa vaktmästaren.
– Oh, but why not? sa jag.
– ’Cause I really don’t have any change.
– But …
– Oh, go on then, go in!

Alla skolor har som sagt en matsal (”hall”), och de ser verkligen ut som på film. Låtom oss smyga in och kolla lite!

ssschhhclosedhall
Ssssschhhhhh! Jag ska bara …
pembrokebord
Pembrokes matsal med norra Europas största fyrbenta bord.
balliolhall
Matsalen vid Balliol – med ljusstakar och slitna sittbänkar som jag ville ta med mig hem.
lamporhall
Matsalen vid New College, som alls inte är ”new”. Men så intressant, hur har de fixat med lamporna på borden?
lampsladd
Ahaaa. Sladdar undertill! Så vill jag göra hemma!
pembrokekyrka
Här är Pembrokes kyrka (”chapel”). Om man jämför med den som New College har (med fotograferingsförbud), känns det här som en liten träkoja.

I New Colleges lokaler spelades några av scenerna i Harry Potter in, vilket gör att just denna skola har några grupper med lite annorlunda turister.

pottermiljo
The ferrett scene” ägde rum här, t.ex.

Nu är jag ju som bekant inte ett jättestort fan av Harry Potter (på svenska, that is), så när andra insöp Potterismen i lokalerna, tog jag bild på …

trolley
… en informativ lapp …
varningslapp
… en annan informativ lapp …
sladdarute
… lustiga sladdar …
gargoiler
… roliga gargoyler …
gammelbord
… och de väldigt slitna borden som stod lite huller om buller på innergården.

Ett college är ”konstigt och mystiskt” sa kusin Stina och illustrerade detta mycket tydligt utanför just denna skolas ständigt låsta port:

konstigtcollege
All Souls College, som man inte kan ansöka till utan som man blir inbjuden till. Porten är alltid låst och aldrig någonsin syns några studenter på innergården. Spooky!
storstacollege
Christ Church College, som är störst i Oxford, hade en 100 meter lång kö med turister som var villiga att betala £9 för att komma in och titta på innergården.

Oxford är som ett stort Lund med äldre byggnader, fler studenter, fler museer och smartare stadsarkitekt – och sådär mysigt att man liksom vill stoppa ner stan i fickan och ta fram när man befinner sig i [insert lämplig, trist plats].

museumoxf
Ashmolean Museum var underbart – för några år sedan blev de tvungna att riva hela byggnaden utom den delen som står alldeles vid gatan. Allt bakom är hypermodernt och urflott och samlingarna (bl.a. en gigantiskt ringsamling) sanslöst fantastiska.
nybiblo
Det sprillans nyinvigda, nybyggda biblioteket ser ut att vara i alla fall ett par hundra år gammalt.

En kväll gick vi på utomhusteater. Det var rysligt kallt, men vi hyrde filtar, drack både vin och varm choklad och värmdes av den oerhört kompetenta ensemblen som var fysiska praktexemplar – och alla kunde sina repliker samt spela ett par, tio instrument var.

oxfordshakespeare
Oxford Shakespeare Company spelar Trettondagsafton – favoritpjäsen bland Shakespeares komedier!

Namnen på skolorna är intressanta skulle kunna fylla en hel doktorsavhandling, men det får jag nog vänta med ett par år. Men jag måste ändå nämna att University College har ovanligt många studenter från Asien eftersom de vill gå på ”university” och inte på ”college” …

Share
34 kommentarer