Månad: januari 2015

Utskällning

Publicerat av Lotten Bergman den 30 januari 2015 16:55

Inte nog med att jag den senaste tiden har blivit utskälld av till synes helt normala människor här och där; jag blev idag jätteutskälld även i skidspåret. Fastän jag höll till vänster!

isspaar — Is, skare, fotspår, djurspår och lite mer is.

Jag halkade omkring i dagens isspår i en fart som förmodligen heter ”1 km i timmen”. Plötsligt dök en vacker, nästan vit hund upp i full fart – springande rakt mot mig i kollisionskurs som i ett chicken race.

(~~Fotnot~~ Informativ parentes! Jag kan egentligen bara känna igen två hundraser: golden retriever och tax. Det här var inte en tax.)

Hunden var jähättearg på mig. Nästan som människorna som jag har retat upp. Den stannade en meter framför mig och skällde som om det inte fanns en morgondag, när man ju kanske också behöver ha lite röst kvar för att skälla.

bild 2 — Det var lite glest med snö ibland.

Jag stannade (ingen bromssträcka att snacka om) och stod blickstilla och tittade ner mot skidspetsarna eftersom jag har för mig att man inte ska titta rovdjur i ögonen. (Som pälsallergiker är man inte särskilt hunderfaren.Hunden började hoppa omkring, runt mig – tokskällande – och jag tänkte ”nu dör jag av ett rabiesbett, så himla trist med tanke på all träning”.

Skallet var på helt klart skadlig dB-nivå som inte hade tolererats i t.ex. ett kontor eller en baskethall. Jag stod där blickstilla och andades genom näsan, när jag plötsligt hörde ett svagt knarr uppe i backen framför mig. Hunden fortsatte att hoppa och skälla och jag lyfte blicken.

Hurra! Där kom en tjej med en svart-vit hund som varken var en golden eller en tax! Jag försökte möta hennes blick och i mötet uttrycka ”gör jag rätt som står stilla och ursäkta men om det är din hund kanske du kan säga fot eller nåt annat som gör att hunden även om den inte är din kanske slutar skälla mig och hoppa runt som en tok”.

Men nej, inte det. Fast hon tittade stint på mig. Och så sa hon:

– Jajaja, han är precis lika rädd för dig som du är för han.

Huh? Va? Jag kom mig inte ens för att säga ”det heter honom”, så rädd jag var. Hon försvann med sina två hundar och jag hasade vidare på darriga ben.

Jag var inte hundrädd, men nu vette tusan: jag kanske blev det?

82 kommentarer

Den 29 januari 1895

Publicerat av Lotten Bergman den 29 januari 2015 23:16

Nej, tydligen hände det inte så mycket den där dagen för 120 år sedan. Ingen numera omnämnd blev mördad, ingen vann någon häftig tävling och ingen politiker gjorde något skandalöst.

Men min farmor föddes.

systrarna olssonlilly — Farmor (längst till höger) med sina fyra systrar.

Hon gifte sig med den stilige Sten Stenson 1918, strax efter att han hade överlevt spanska sjukan alldeles solo i en timrad stuga i fjällen.

farmorfarfar_1918 — Bröllopet med farmors sju syskon (Manne, Ruth, Sigfrid [Sigge], Aline, Josef, Sigrid och Bertha) samt farfars bror och andra släktingar.

De flyttade in i ett hus, köpte möblemang, symaskin och taklampor, fick en son som de efter moget övervägande och en brainstorm som hette duga, gav namnet Sten. Sedan brann huset upp och av de få prylarna som de hann rädda undan eldens lågor, finns ett bokskåp, en symaskin och en taklampa idag hemma hos mig.

farfars_lampa — Farmors & farfars lampa.

Sedan fick de en dotter som hette faster Ulla, som nästan blev berömd eftersom jag skrev om henne i nästan vartannat kåseri under tio år.

Och när farmor var nästan 43 år, föddes min pappa som en glad överraskning trots krigstider och åldern och hennes späda lilla kropp. Det var ju tur det, får man (jag) ju säga.

bild — Lilly Stenson (f. Olsson), 1895–1980.

34 kommentarer

Det här med högertrafikomläggningen

Publicerat av Lotten Bergman den 28 januari 2015 15:38

Ni kan förmodligen allt om högertrafikomläggningen redan. Ni vet att det var den 3 september 1967 och att dagen när det skedde kallades dagen H (jämför med den inte alls relaterade dagen D). Alla har vi (som är så gamla att vi bryr oss) sett bilderna på Kungsgatan i Stockholm, som togs ungefär 04:55 på morgonen.

Men vad jag inte har förstått förrän nu, är att övergången skedde under 10 minuter. Klockan 04:50 skulle alla stanna till. Klockan 04:55 skulle alla byta vägsida – även cyklister, mopedister och andra nyfikna som hade gett sig ut i svinottan.

Vidare kunde man utnyttja tiden 04:55–05:00 till att springa ut och ta bort maskeringtejpen på framlyktorna, om man hade någon sådan. För att:

”Alla bilar som inregistrerades eller typbesiktigades efter den 1 juli 1966 skulle vara försedda med högerasymmetriska strålkastare. Dessa måste dock vara försedda med en särskild maskeringstejp fram till dagen H.”

Och klockan 05:00 var det då fritt fram att köra på höger sida. Lååååångsamt och försiktigt. Och klokt. Det visade sig att det långsamma och försiktiga höll i sig i ett halvår och att mycket färre gångtrafikanter skadades efter omläggningen och att trafiken flöt ”lugnare och smidigare och att det var högertrafikens förtjänst” eftersom flera vägbyggen och motorvägsuppfräschningar hade blivit klara precis till den 3 september 1967. Och så hade ju alla bilar utrustats med backspeglar – i alla fall på höger sida.

En underlig sak var att tydligen all privat biltrafik var förbjuden hela natten när omläggningen skedde. Det var då ytterst konstigt att det ser ut som om det var fullt med privatbilar överallt i så fall. I Göteborg var trafiken tydligen alldeles livsfarlig, för där tog de i med råge: inga privatbilar på 24 timmar!

hst.begrupph Efter omläggningen blev den här gula vägskylten obsolet. Den betydde ”hastighetsbegränsning upphör” men kallades i folkmun ”kines med sorgband” (kränkande idag?) och tillät alla att på landsvägar köra som på Autobahn. Praktiskt.

Före omläggningen hittade uppfinnaren Martin Qvistberg på en apparat som blinkade och tjöt om man som förare plötsligt bytte vägsida. Den hette Giro-H och monterades lätt på instrumentbrädan.

Det var en kvicksilverströmbrytare, ett relä, en tutare (eller bzzz:are) och en röd lampa slog till om föraren plötsligt svängde över till vänster sida av vägen. Man kunde också ställa in den så att den var olika känslig beroende på föraren.

Den varnade också om man glömde bort blinkern, vilket man väl får säga skulle behövas i dagens moderna monsterbilar som kan nästan allt utom att just blinka.

http://miljoaktuellt.idg.se/2.8229/1.243952/livraddaren-infor-hogertrafikomlaggningen

Naturligtvis fanns det många som var helt och komplett emot högertrafikomläggningen eftersom

det skulle vara helt omöjligt att organisera
alla bilar med ratten på höger sida ju var helt fel
man i länder med högertrafik krockade mycket mer
våra hjärnor ju är inställda på vänstertrafik sedan cromagnon.

Och nu kan jag meddela jag idag har blivit varse att dessa envisa vänsterivrare finns kvar i samhället som helt vanliga medborgare. De kämpar för att det ska vara som det alltid har varit, vill inte vara med om förändringar och har en sak de gemensamt: de är skidåkare.

skidor_leeeft — Det växlades hårda ord, det gjorde det. Sedan växlade jag spår.

67 kommentarer

Träningen har inletts!

Publicerat av Lotten Bergman den 26 januari 2015 16:43

Om man tackar ja till att åka stafettvasan den 6 mars, måste man träna. Säger de. Min skidcoach Inge Blomberg fixade utrustning, så nu ser jag ut som en skofetischist på alla bilder.

lottensnyaskor — För säkerhets skull är det basketpokaler i bakgrunden så att jag inte ska känna mig helt bortkommen.

För att skidorna ska passa med pjäxorna krävs IQ 200 eller spett och yxa. Det är ett pussel som inbegriper pinnar, spår och compeed-plåster samt en liten härligt luddig, gosedjusliknande kant i pjäxans skaft.

Pjäxa förresten? Hette det inte ”skidsko” på 1970-talet, vilket krävde fokuserad artikulation för att inte låta som ”skridsko”?

Idag vandrade jag iväg 100 meter från huset för att åka för första gången. Eftersom jag visste att jag bara skulle åka i 20 minuter (man måste inleda försiktigt, Lotten, hör du det?), lade jag inte särskilt stor tankemöda vid klädseln, men fick mig då en skopa orienteringsovett från min djefla man.

– Du kan inte ha bomull närmast kroppen!
– Men det är varmt ute.
– Du kan inte ha täckbyxor!
– För att det är varmt ute?
– För att det ser fel ut. Nej, inte dom vantarna!
– För att det är så varmt?
– För att de är opraktis… men vad har du på fötterna?
– JAG HAR MINA FINASTE ALLRA NYASTE GUMMISTÖVLAR FÖR ATT INTE RISKERA SKAVSÅR!
– Jahaja. Det var ju bra.

ombyte — Ombyte förnöjer. Här har jag precis satt på mig skidpjäxor. De fina gummistövlarna står och väntar på mig. Bara en liten stund!

Så halkade jag omkring lite i snön. Ibland åkte jag i gamla skidspår, men det var roligare att plöja ner egna. Bakåt gled jag jättebra; framåt fick jag trycka ifrån för att komma. Min djefla man tog bilder och filmade så att jag om sex veckor kan titta och tjoa ”hahahaaa vad mycket duktigare jag har blivit”.

Jättebra intervallövning:

(Ja, det är min djefla man som dränker alla knarrljud och lottenkommentarer.)

Så … hur ska man egentligen göra? Jag tycker mig ana att jag ser ut lite som Sven-Åke Lundbeck, som Per Elofsson härmar i det här klippet (efter ungefär 3:30 minuter).

Och vad är det för skillnad på elit och vältränad motionär? (Särskilt vid 4:28 minuter anar man vartåt det barkar för mig, som inte ens är ”vältränad motionär” utan snarare ”clown till pajas på hal snö”.)

Dagens lärdom och sensmoral!
”Ställ inte ifrån dig ett par nya, snygga, välsittande och obevakade stövlar i snön, för då stjäls de obönhörligen efter blott ett par minuter.”

91 kommentarer

Å nu blire en nakenbild!

Publicerat av Lotten Bergman den 25 januari 2015 00:01

Alla spamrobotar kommer nu att få spunk av glädje och skicka hit reklam för lemförlängare och prestationshöjare och sexiga underkläder, för nu går jag all in (pun intended) och skriver ut alla olämpliga ord och får därmed skylla mig själv. Pitt!

Jag har snubblat över ovanligt många bilder på Marilyn Monroe de senaste dagarna, vilket har påmint mig om när jag som tonåring hade henne som favoritidol bredvid ett gäng basketspelare och Douglas Fairbanks samt Charlie Chaplin. Jag köpte planscher och satte upp på väggarna och önskade mig filmlexikon. Jag försökte vingla i högklackade skor som jag nästan inte fick in fötterna i. Jag suktade efter 40-talsbaddräkter.

De flesta av de bilder som togs för 70–100 år sedan är enligt mig bra mycket vackrare än de nytagna på bl.a. Depp, Pitt, Portman & Knightly . (Det handlar inte att jag stör mig på den moderna retuscheringen, för sånt har man ju hållit på med i eviga tider.)

006-michael-jordan-michael-jackson-570x427 — Fast det finns fina, moderna bilder också: Michael Jackson & Michael Jordan! (Bilden är inte ett montage.)

Men nu till Marilyn, som ju inte drog sig för att ta av sig och drapera sig i lakan eller annat tunt som kunde vecka sig på intressanta ställen. Fast i början av karriären såg det ut så här.

marilyn 1951 — Marilyn Monroe och en fårliknande pläd samt en inte särskilt välsittande bikini 1951.

Två år senare har håret blivit platinablekt och kortare och den gula bikinin tagits av.

monroe 1953 — Marilyn Monroe vilar på en studsmatta 1953. Inte särskilt stötande, va?

Jag har förut skrivit om nyprydheten och rädslan för nakenchocker i underlig kombination med överalltrakning och konstiga historier om amning som inte får ske på offentliga platser. (Funkar väl ungefär som knivförbudet.) Varför skulle man inte få visa upp sig, inte ha djupa dekolletage eller visa rumpan om man nu skulle vilja göra det? Vad är mitt budskap? Jo:

Var naken om du så vill.
Bli inte så förbaskat upprörd över andras nakenbilder.
Sluta ta raka bort håret så infernaliskt.

Åh, jag är så kontroversiell. Not.

Marilyn Monroe by Douglas Kirkland_1961 — Marilyn Monroe i typisk sängpose 1961.

Eftersom jag nämner Chaplin & Fairbanks här ovan, avslutar vi väl med en helt påklädd bild av dem fastän det inte alls har med nakenämnet här att göra?

chaplin fairbanks_1918_libertybonds — Charlie Chaplin på Douglas Fairbanks axlar när de uppmanade alla att köpa ”liberty bonds” 1918. En och annan hatt i publiken.

Om ni också vill snubbla över intressanta, gamla bilder: googla ”historical pics”.

45 kommentarer

Att stava sig hela vägen till Mora

Publicerat av Lotten Bergman den 22 januari 2015 00:01

I förrgår började jag mumla om 6 mars. Hemma, i bloggkommentarer, inför vänner och släktingar. I kommentatorsbåset dök en mystisk man som heter Inge Blomberg upp och yrade om skidåkningens underbara fördelar. Båset ställde frågor som aldrig förr.

Den listiga Cecilia N:

Men asså … har en begraven hund fått vittring här? Ska Lotten åka stafettvasan?

Pysseliten:

Lotten, ska du åka skidor den 6 mars?
Inge Blomberg, är du min gamla tribologiprofessor på Uppsala universitet? Han som alltid beviljade ledighet och undantag från regeln om obligatorisk närvaro, när det handlade om längdskidåkning? Ja, eftersom längdskidåkning hjälper mot allt och till och med kompenserar för en missad fysiklab!

Söstra mi Orangeluvan (som inget visste):

Så … du ska delta i en stafettskidtävling, är det det vi säger?

Alla i min närhet skakar på huvudet och säger:

– Stolleprov
– Galenskaper.
– Är du helt från vettet?
– Hur i hela friden ska det gå till?
– Det här går aldrig vägen.
– Du kommer att skada dig.
– Det här är inte realistiskt.
– Hur mycket får du betalt?

Gustav_Vasa — Vad har du satt igång, Gustav Vasa?

Aldrig kommer tiden att gå så snabbt som under de närmaste sex veckorna, ska ni veta. Ni som vill att februari ska flyga förbi i raketfart ska veta att just i år är det detta som kommer att ske. (Nej, tiden går inte alltid lika fort. Det är vetenskapligt bevisat.)

moranisse — Mora-Nisse och en kranskulla.

Alltså. Idag om prick sex veckor – den 5 mars – kommer jag att lägga mig i ett hotellrum i Sälen och fundera på vallor, snöföre, stavteknik och dumma beslut som jag har fattat i mitt liv. Och den 6 mars ska jag delta i Stafettvasan tillsammans med likasinnade stollar.

Så här presenteras stollarna i officiella sammanhang (Sveriges Radio):

Cilla Nilsson, född 1979, urstark friidrottare/mångkampare som vet hur tyngder ska lyftas och släggor kastas.

Lotten Bergman, född 1964, språkpolis med basket som specialitet.

Christer Hermansson, född 1963, författare och kulturchef som gärna tar ton.

Dawod Mohammad, född 1974, mental- och NLP-coach med engagemang I samhällsfrågor. Ursprungligen från Syrien, har bott ett drygt år i Sverige. Simmar och promenerar i skogen. Har aldrig stått på ett par skidor.

Inge Blomberg, född 1951, skid- och friluftsentusiast med fokus på att leda stafettvasa-gänget.

Det är alltså ett radioprojekt; P4 Sörmland ska sända från spåret och följa oss i vår träning mot ~~ättestupan~~ Vasaloppet. Sträckorna (i klassisk stil) som ska köras är 24 km, 24 km, 19 km, 14 km och 9 km. Programledaren Jonas Carnesten lovade mig 14-kilometerssträckan, medan coach Inge i ett mejl påstår att jag ”given på en av de längre sträckorna”. (Kommer inte på fråga.)

Jag åkte ungefär 500 meter 1976 och har sedan dess inte varit närmare ett par skidor än jag är när jag tittar på OS och VM, ska ni veta.

Margit Nordin från Grängesbergs IF, som deltog i Vasaloppet redan 1923.

Vad tror ni om det här träningsschemat som jag har hittat på alldeles själv med huvudet under armen?

må: sjukgymnastik i simbassäng & basketträning & skidåkning eller stavtagsträning
ti: sjukgymnastik med hantlar, maskiner och gummiband & 45 minuters motionscykling
on: basketträning & 45 minuters motionscykling
to: sjukgymnastik med hantlar, maskiner och gummiband & 45 minuters motionscykling
fr: 45 minuters motionscykling & skidåkning eller stavtagsträning
lö: basketmatch eller vila
sö: basketmatch eller vila

Men när får man dricka vin?

113 kommentarer

Umeås Folkets hus revisited

Publicerat av Lotten Bergman den 20 januari 2015 21:13

Jag och mitt onda knä klev in i Folkets hus-lokalerna och kände inte igen oss.

– Vad har hänt? sa jag.
– Vi har renoverat! sa arrangören.
– Men här kan jag ju inte trilla! sa jag.

Tanken var nämligen att knät som jag skadade här den 6 november 2012 (se gårdagens inlägg), skulle fås omkull på samma sätt igen, och att knät då på ett magiskt sätt skulle helas ungefär som att minus & minus blir plus.

Föreläsningen inleddes och jag berättade förstås först om det som hände för drygt två år sedan och att allt var ombyggt och att det ju var bra eftersom jag inte gillade det gamla golvet.

Med mig på scenen hade jag två teckentolkare – en som visade svenskt teckenspråk och en som visade ~~TS (tecknad svenska)~~ TSS (tecken som stöd för avläsning). Golvet var nu en parkett och det enda jag kunde hoppas på var att de gröna luddmattorna (se nedan) skulle lägga fälleben för mig eller att teckentolkarna skulle förvirra mig så att jag tog fel på scen och golv.

lotten_teckentolk — Just här tror jag att jag säger ”SEEMIKOLOOON”.

I kaffepausen kom en vaktmästare och väste lite diskret att jag hade sagt fel.

– Fel?
– Ja, det stämmer inte att …
– Men jag har aldrig fel!
– … att du trillade här. Du trillade på den andra scenen.
– I KNEW IT! Det här är fel scen! YES!
– Oj. Eh.
– TA MIG TILL DEN ANDRA SCENEN!
– Jahaja, jaså, kom den här vägen.

folketshuskulvert — Ojojojoj, så spännande! Scenkulvertar, ett virrvarr av trappor och låsta dörrar! Bruce Willis och jag flyr tillsammans! Explosioner hörs i bakgrunden!

Vi kom slutligen in på den gamla scenen – där jag förstås kände igen mig – och jag vinglade ut på den så ostadigt som jag någonsin kunde och blundade lite så att jag inte skulle se tejpningen på scengolvet.

tejpadmatta — Men en bild var jag ju tvungen att ta, så då öppnade jag ögonen.

Men nej. Inget trill föll sig naturligt, så jag fick gå tillbaka och genomföra föreläsningen som planerat och knät känns precis som vanligt. (Aj.) Dock får jag en ny chans imorrn, när jag står och pratar inför 260 andra åhörare på samma ställe.

Men nu till sedvanlig hotellrapport, eftersom jag bor i ett designat rum. Minns ni dessa tider?

handfatsrum_foto_Robin D_ — Handfat på rummet!

Jag vet inte hur de tänkte, de som bestämde sig för att man nu, i dessa moderna tider vill ha handfatet i ett annat rum än toan. Kanske så här?

Man vill ju ha miljöombyte efter sittningen.
Handtvätt ska inte associeras till kiss & bajs.
Ett handfat förgyller ju annars så trista sovrum.
Det är inte vilket handfat som helst, det är design!
Det här med att ha handfat på rummet kommer att göra succé i sociala medier.
Hur ska man annars ha koll på att alla som har varit på toa tvättar händerna som de ska?

hotellhandfat — Handfat på rymmen! (Ni ser väl vad som står längst till vänster på fönsterbrädan? VATTENKOKARE! TEPÅSAR! PRISA GUDARNA OCH HOTELL AVENY!)

handfathotell_close — Ytan är jättehalkig och allt rinner ner i springan mellan vägg och glasskiva. Och stoppluppen i handfatet saknas ju så att designen helt går förlorad! Upprörande! (Nej, inte särskilt.)

Men nu till den allra, allra häftigaste designen i mitt hotellrum – Henrik Dagårds hantlar!

hotellhantlar — På väggen bredvid sängen! En dvd med hantelhanteringstips sitter uppsatt (med en möbeltass), men jag har inte en såpass omodern dator att jag kan stoppa in dylika prylar.

Eftersom det är viktigt med armkraft, har jag gjort stavtagsliknande rörelser under hela detta inläggs tillblivelse.

58 kommentarer

Hej, kära knädagbok

Publicerat av Lotten Bergman den 19 januari 2015 22:20

knee1 Det var ju länge sedan jag berättade om knäna! Och allmänheten sitter ju och vrider sina händer av oro! Hur går det för mig?

(Det är av en speciell anledning som jag tar upp detta just nu – varför kommer ni att få veta strax.)

I morse ~~hoppade~~ kravlade jag ur sängen efter en hel natts sömn, vilket är ovanligt och bara sker om jag knarkar lite innan jag släcker för natten. Det jag bedövar mig med är starka trallalapiller, som om man tar dem i vaket tillstånd orsakar ganska trevlig yrsel … men som man alltså inte alls får njuta av när man sover.

Men man får ju njuta av att sova, förstås.

Sedan hastade jag medelst halkning till sjukhusets simbassäng, där jag varje måndag iklädd Transformersfötter simmar som Usain Bolt springer.

Sedan körde jag som en biltjuv tvärs över stan för att styrketräningssjukgymnastisera med ett gäng som har lika kassa knän som jag, men alla i gruppen är 75–85 år gamla. Alla ger mig – den väldigt unga snärtan – beröm för att jag med deras mått mätt är ett under av fysik, så jag går alltid från dessa sessioner med ett självförtroende som Muhammad Ali. Jag trippade ut, dansade, jabbade, tog några hoppsasteg och flög fram av hybrislycka.

Sedan föll jag omkull som i en slapstickfilm och slog i rumpan och armen.

Nu har jag tagit in på hotell på Arlanda (med te på rummet!) och ligger och jäser i en bred säng som är en sån därn som man vill fotografera.

hotellarlanda — Yepp, sänggaveln är i vitt konstläder.

Jag ska alltså flyga nånstans i arla morgonstund. Och nu till anledningsavslöjandet. Man skulle kunna säga att cirkeln är sluten eftersom hela dagen har gått i fallens och knänas tecken. För att jag i morgon ska …

– trumvirvel –

… föreläsa i Folkets Hus i Umeå där jag så förfärligt föll den 6 november 2012.

lottentrillar_ume — Detta nämligen var knäföljetongens första kapitel.

Hur ska det gå, hur ska det gå?

49 kommentarer

Whiskytokerier

Publicerat av Lotten Bergman den 18 januari 2015 23:26

Klingande isbitar i ett lågt glas. Skvalp av okänd dryck.

– Fancy a drink?
– I don’t mind if I do, no.
– Whisky?
– Please. With soda …
– Really?

Ni som är i min ålder eller ännu äldre kanske känner ~~historiens~~ ”Arvingarnas” vingslag?

Nej, helt fel.

”Arvingarna” var en 70-tals-tv-serie som hela Sverige tittade på – även den unga Lotten, som verkligen borde ha gått och lagt sig och inte alls suttit uppe och tittat på hemska intriger och låga glas med klingande isbitar och dryckskvalp samt den hemska boven Paul Merrony och ~~Hammondorglarna~~ Hammondbröderna som tjafsade sig genom åren. Men kanske såddes ett litet whiskyfrö hos mig här?

colin baker_paul merrony 1976 — Paul Merrony, spelad av Colin Baker som sedermera blev en Doctor Who.

Eller så såddes inte ett skvatt förrän jag översatte det stora whiskyeposet och bestämde mig för att gilla Glenfarclas, precis som Steffo. (Den där länken ska ni inte klicka på om ni inte gillar Julkalendern, för si då fattar ni ingenting och det är oftast väldigt irriterande att fatta ingenting så det ska vi undvika. Istället kanske vi kan trampa vidare i whiskyspåren och häpnas åt något annat som man faktiskt inte heller kan förstå?)

whiskeytoothpaste — Whiskytandkräm! För alla som inte tycker om ”oral hygiene”! (Läs texten!)

Men nu till pudelns prick över ont krut. Ni minns korvautomaten som fascinerade oss så våldsamt för ett par år sedan när Skogsgurra till och med skickade den här bilden till mig?

Vad kunde man inte ha i en automat på den tiden? Hattar? Simbassänger? Telef… öh. Sprit! Eller?

whiskydispenser — Den 15 februari 1960 på ”The Second Automatic Vending Exhibition” visade denna koft- och pärlhalsbandsklädda kvinna hur man i en liten pappmugg förser sig på whisky. Med knapparna kunde man även så praktiskt välja mellan vatten och soda.

Nu undrar man ju vad dagens galenskaper är – vår tids automattokeri. Kanske alla dagslände-appar?

61 kommentarer

Ännu en kärlekshistoria

Publicerat av Lotten Bergman den 16 januari 2015 17:36

Som jag har berättat förut, har vi ju en spanjor i huset. Det är Tjugoåringens stora kärlek och jag är förälskad i deras förälskelse. Eftersom huset vi bor i är stort, får de unga tu plats utan problem. Vi är stökiga, de är stökiga, alla spelar vi basket och det gäller att njuta medan tid är; snart flyger de säkert ur boet. Om jag inte kedjar fast dem, vill säga.

I artikeln ovan stod det förutom allt annat fullständigt oviktigt det som måste lyftas upp:

Så ni förstår att jag uppskattar hans närvaro? När blev jag senast kallad basketstjärna?

Julián är alltså basketspelare och numera även en mycket uppskattad lärarvikarie. Trots 2,5 år i Sverige har han dock inte fått personnummer än, för det får man inte om man

inte har jobbat på ett ställe sex månader i sträck
inte har 125 000 kr på banken.

Det finns andra krav som att man

är sambo med en svensk(a)
har en garant som står för eventuella kostnader (herr och fru Bergman)
kan bevisa att man inte längre är skriven i Spanien.

(Check, check, check.)

Så länge han inte har personnummer, kan han inte t.ex. köpa försäkring eller skaffa körkort. Vi har ansökt om detta personnummer ett antal gånger och besvikelsen är lika stor varje gång.

skatteverket_brev_julian — Nej, inte personnummer denna gång heller.

Men det var faktiskt inte detta jag skulle gnöla om. Nej, nu ska jag visa vad Tjugoåringen har skrivit till honom. Hon har gett mig tillåtelse att publicera och jag är stolt som en tupp och har vrålat DET ÄR MINA GENER så att alla är trötta på mig.

Jag tittar på honom när han sover.

Egentligen får man kanske inte göra det, men det är svårt att låta bli när han ser ut som han gör. Hans ryckande ögonlock och de mjukt viftande ögonfransarna som liksom långsamt flaxar som en fågels vingslag. Hans vackert utkarvade sydeuropeiska läppar som ligger lätt på gavel och den ljumma luften som strömmar genom den smala strimman. Det är så obegripligt och rentav upprörande vackert, jag grips av en sakta spridande panik och undrar vad jag har gjort för att förtjäna detta: detta under av skönhet och kärlek.

Hans långsamma rörelser försvinner när hans dröm tar slut och han placerar sina armar kring min midja och han drar mig närmare. Jag följer motståndslöst efter och låter hela hans doft fylla mina lungor, mitt blod och mina tankar. Stilla ligger jag så nära hans hud jag någonsin kommit och andas honom, dricker honom, lever honom.

Jag har blivit välsignad att hitta mitt livs kärlek vid min unga ålder, och paniken blandas med oro glädje lycka förvirring vidskepelse hunger panik panik panik.

Lugnet sänker sig över hans bröst och jag somnar tätt intill. Jag somnar bredvid denna förkroppsligade kärlek och vaknar inte förrän han tittar på mig.

©Ida Bergman, 2015

112 kommentarer