Inte nog med att jag den senaste tiden har blivit utskälld av till synes helt normala människor här och där; jag blev idag jätteutskälld även i skidspåret. Fastän jag höll till vänster!
Jag halkade omkring i dagens isspår i en fart som förmodligen heter ”1 km i timmen”. Plötsligt dök en vacker, nästan vit hund upp i full fart – springande rakt mot mig i kollisionskurs som i ett chicken race.
(Fotnot Informativ parentes! Jag kan egentligen bara känna igen två hundraser: golden retriever och tax. Det här var inte en tax.)
Hunden var jähättearg på mig. Nästan som människorna som jag har retat upp. Den stannade en meter framför mig och skällde som om det inte fanns en morgondag, när man ju kanske också behöver ha lite röst kvar för att skälla.
Jag stannade (ingen bromssträcka att snacka om) och stod blickstilla och tittade ner mot skidspetsarna eftersom jag har för mig att man inte ska titta rovdjur i ögonen. (Som pälsallergiker är man inte särskilt hunderfaren.Hunden började hoppa omkring, runt mig – tokskällande – och jag tänkte ”nu dör jag av ett rabiesbett, så himla trist med tanke på all träning”.
Skallet var på helt klart skadlig dB-nivå som inte hade tolererats i t.ex. ett kontor eller en baskethall. Jag stod där blickstilla och andades genom näsan, när jag plötsligt hörde ett svagt knarr uppe i backen framför mig. Hunden fortsatte att hoppa och skälla och jag lyfte blicken.
Hurra! Där kom en tjej med en svart-vit hund som varken var en golden eller en tax! Jag försökte möta hennes blick och i mötet uttrycka ”gör jag rätt som står stilla och ursäkta men om det är din hund kanske du kan säga fot eller nåt annat som gör att hunden även om den inte är din kanske slutar skälla mig och hoppa runt som en tok”.
Men nej, inte det. Fast hon tittade stint på mig. Och så sa hon:
– Jajaja, han är precis lika rädd för dig som du är för han.
Huh? Va? Jag kom mig inte ens för att säga ”det heter honom”, så rädd jag var. Hon försvann med sina två hundar och jag hasade vidare på darriga ben.
Jag var inte hundrädd, men nu vette tusan: jag kanske blev det?
