Som jag har berättat förut, har vi ju en spanjor i huset. Det är Tjugoåringens stora kärlek och jag är förälskad i deras förälskelse. Eftersom huset vi bor i är stort, får de unga tu plats utan problem. Vi är stökiga, de är stökiga, alla spelar vi basket och det gäller att njuta medan tid är; snart flyger de säkert ur boet. Om jag inte kedjar fast dem, vill säga.
I artikeln ovan stod det förutom allt annat fullständigt oviktigt det som måste lyftas upp:
Så ni förstår att jag uppskattar hans närvaro? När blev jag senast kallad basketstjärna?
Julián är alltså basketspelare och numera även en mycket uppskattad lärarvikarie. Trots 2,5 år i Sverige har han dock inte fått personnummer än, för det får man inte om man
- inte har jobbat på ett ställe sex månader i sträck
- inte har 125 000 kr på banken.
Det finns andra krav som att man
- är sambo med en svensk(a)
- har en garant som står för eventuella kostnader (herr och fru Bergman)
- kan bevisa att man inte längre är skriven i Spanien.
(Check, check, check.)
Så länge han inte har personnummer, kan han inte t.ex. köpa försäkring eller skaffa körkort. Vi har ansökt om detta personnummer ett antal gånger och besvikelsen är lika stor varje gång.
Men det var faktiskt inte detta jag skulle gnöla om. Nej, nu ska jag visa vad Tjugoåringen har skrivit till honom. Hon har gett mig tillåtelse att publicera och jag är stolt som en tupp och har vrålat DET ÄR MINA GENER så att alla är trötta på mig.
Jag tittar på honom när han sover.
Egentligen får man kanske inte göra det, men det är svårt att låta bli när han ser ut som han gör. Hans ryckande ögonlock och de mjukt viftande ögonfransarna som liksom långsamt flaxar som en fågels vingslag. Hans vackert utkarvade sydeuropeiska läppar som ligger lätt på gavel och den ljumma luften som strömmar genom den smala strimman. Det är så obegripligt och rentav upprörande vackert, jag grips av en sakta spridande panik och undrar vad jag har gjort för att förtjäna detta: detta under av skönhet och kärlek.
Hans långsamma rörelser försvinner när hans dröm tar slut och han placerar sina armar kring min midja och han drar mig närmare. Jag följer motståndslöst efter och låter hela hans doft fylla mina lungor, mitt blod och mina tankar. Stilla ligger jag så nära hans hud jag någonsin kommit och andas honom, dricker honom, lever honom.
Jag har blivit välsignad att hitta mitt livs kärlek vid min unga ålder, och paniken blandas med oro glädje lycka förvirring vidskepelse hunger panik panik panik.
Lugnet sänker sig över hans bröst och jag somnar tätt intill. Jag somnar bredvid denna förkroppsligade kärlek och vaknar inte förrän han tittar på mig.
©Ida Bergman, 2015
112 kommentarer