Detta inlägg är en sequel, förstår ni. Här finns del 1. Och här finns förresten del 1,5 – när jag lyckades skapa ett konto på Skandiabanken, vilket bara tog drygt två år.
Kort sammanfattning för konstigt folk som inte klickar på länkarna ovan:
Vi har sedan Eldkvarn var som mest poppis haft en och samma bank i Lund. Detta är extremt opraktiskt, men vår personliga bankman gav oss huslån trots våra bedrövliga finanser. Sedan jag vet inte hur många år har vi funderat på att byta bank men huuuuu vad svårt det har varit att
- bestämma sig för vilken bank vi ska välja
- de facto göra bytet.
Detta har varit lika svårt som det var för Indiana Jones att hitta stentavlorna eftersom säkerheten är värre (eller bättre eller större eller starkare) än den runt Mona Lisa. På banksajterna står det att det är lätt som en plätt och bakom mig står Orangeluvan hela tiden och skriker att
– Skandiabanken är en jättebra bank! Det är VÄRT allt krångel! Man slipper dosa! Alla på supporten är jättesnälla!
I mellandagarna lyckades jag (till ingens förvåning) klanta mig och inte få ordning på alla pin- och sifferkombinationer och sabotera min inloggning till Bank-ID:t. Jag ringde till Skandia för att få en ny kod, men fick beskedet att jag skulle måsta skriva ett pappersbrev – som jag egenhändigt skulle skriva under – för att få en ny kod, men att det nog skulle gå jättebra. Sedan skulle Skandia skicka en ny kod till mig i ett rekommenderat brev. Eftersom jag förra gången fick brevet adresserat till ”Charlotte” trots att jag sedan flera år i folkbokföringen heter ”Lotten”, frågade jag om de hade rätt namn i sin dator för att slippa stå på Ica och skrika att jag heter LOTTEN OCH INTE NÅT ANNAT!
– Det får jag inte tala om.
– Jag ger dig mitt personnummer, mitt bankkonto, min själ och du kan inte tala om om det står rätt namn?
– Nej, banksäkerhe…
– Okej.
Idag bestämde jag mig för att krånglet med Skandiabanken skulle få ett slut. Jag låter bli att sätta in pengar på mitt konto där (det är fortfarande tomt, ja) och skaffar mig ett annat. En bank med kontor så att man kan gå in och göra sina ärenden fysiskt om man så vill!
– Hej! Jag vill öppna ett konto här på Handelsbanken! Och till min dotter! Vi har fyllt i den här blanketten och min man som ligger hemma med ryggskott har också skrivit under! Kolla!
– Är ni kund hos oss tidigare?
– Eh, nej, men jag vill bli!
– Oj. Ja, då måste jag gå och fråga min kollega här.
… visk visk visk skak på huvudet visk visk, mera skak på huvudet visk visk …
– Tyvärr kan din dotter inte få ett konto utan att ni har det, och för att få ett måste ni fylla i en blankett här. Våra rutiner …
– Helt okej, blanketter är roliga att fylla i!
Men hu, så svårt det var! Jag skulle ange min årsinkomst (omöjligt som egenföretagare), antalet gånger jag ville ta ut kontanter, hur många gånger jag skulle få eller föra ut pengar till utlandet – och i så fall hur stora summor det skulle vara – men det är som bekant svårt att sia, särskilt om framtiden.
– Kunde jag ha hittat den här blanketten på nätet och fyllt i den hemma där jag har tillgång till mina siffror?
– Jag tror det.
– Hm. Konstigt, för jag hittade den inte. Nåja.
– Våra rutiner är sådana att …
Och det var andra gången rutinerna drogs fram. Men inte sista. Fjortonåringen som var med mig stirrade och gapade och viskade ”men mamma!” ju längre jag stod där och ifrågasatte Handelsbankens rutiner. För när blanketten var ifylld, hade jag inte ett konto. Nej.
– Nu kommer vi att ringa till dig för att kalla dig till ett möte. Efter mötet kan du få ett konto.
– Men kan vi inte boka ett möte nu?
– Nej, våra rutiner är … och rutinerna … och … tidigast på torsdag nästa ve…
– Varför måste jag komma på ett möte?
– Vi ser gärna att våra kunder … rutinerna … prata igenom … personlig kontakt …
Jag försökte förklara att jag bara ville ha ett enkelt sparkonto med kanske 500 kr på och att jag om allt funkade kanske skulle flytta över allt till just Handelsbanken men att jag ville prova först och att om Fjortonåringen skulle kunna få ett konto och prova hon också … bla bla bla.
Men nej. Jag fick inget konto och Fjortonåringens ansökan fick vi ta med oss hem för ”annars kanske den kommer bort här på banken”, sa banktjänstemannen.
– Så då ska jag ta hem den och slarva bort den istället? sa jag med ett snett leende.
Vi gick ut och lämnade Handelsbanken bakom oss och trampade in på SEB rakt över gatan istället.
– Hej! Jag tänkte öppna ett konto här!
– Jaha, det går bra. Personnummer?
Fem minuter senare hade jag – utan att ha angett något annat än mitt personnummer – ett sprillans nytt konto som jag kan flytta över 500 kronor till utan några som helst problem.
Fortsättning följer förmodligen …
80 kommentarer