Klingande isbitar i ett lågt glas. Skvalp av okänd dryck.
– Fancy a drink?
– I don’t mind if I do, no.
– Whisky?
– Please. With soda …
– Really?
Ni som är i min ålder eller ännu äldre kanske känner historiens ”Arvingarnas” vingslag?
Nej, helt fel.
”Arvingarna” var en 70-tals-tv-serie som hela Sverige tittade på – även den unga Lotten, som verkligen borde ha gått och lagt sig och inte alls suttit uppe och tittat på hemska intriger och låga glas med klingande isbitar och dryckskvalp samt den hemska boven Paul Merrony och Hammondorglarna Hammondbröderna som tjafsade sig genom åren. Men kanske såddes ett litet whiskyfrö hos mig här?
Eller så såddes inte ett skvatt förrän jag översatte det stora whiskyeposet och bestämde mig för att gilla Glenfarclas, precis som Steffo. (Den där länken ska ni inte klicka på om ni inte gillar Julkalendern, för si då fattar ni ingenting och det är oftast väldigt irriterande att fatta ingenting så det ska vi undvika. Istället kanske vi kan trampa vidare i whiskyspåren och häpnas åt något annat som man faktiskt inte heller kan förstå?)
Men nu till pudelns prick över ont krut. Ni minns korvautomaten som fascinerade oss så våldsamt för ett par år sedan när Skogsgurra till och med skickade den här bilden till mig?
Vad kunde man inte ha i en automat på den tiden? Hattar? Simbassänger? Telef… öh. Sprit! Eller?
Nu undrar man ju vad dagens galenskaper är – vår tids automattokeri. Kanske alla dagslände-appar?
61 kommentarer