Ni kan förmodligen allt om högertrafikomläggningen redan. Ni vet att det var den 3 september 1967 och att dagen när det skedde kallades dagen H (jämför med den inte alls relaterade dagen D). Alla har vi (som är så gamla att vi bryr oss) sett bilderna på Kungsgatan i Stockholm, som togs ungefär 04:55 på morgonen.
Men vad jag inte har förstått förrän nu, är att övergången skedde under 10 minuter. Klockan 04:50 skulle alla stanna till. Klockan 04:55 skulle alla byta vägsida – även cyklister, mopedister och andra nyfikna som hade gett sig ut i svinottan.
Vidare kunde man utnyttja tiden 04:55–05:00 till att springa ut och ta bort maskeringtejpen på framlyktorna, om man hade någon sådan. För att:
”Alla bilar som inregistrerades eller typbesiktigades efter den 1 juli 1966 skulle vara försedda med högerasymmetriska strålkastare. Dessa måste dock vara försedda med en särskild maskeringstejp fram till dagen H.”
Och klockan 05:00 var det då fritt fram att köra på höger sida. Lååååångsamt och försiktigt. Och klokt. Det visade sig att det långsamma och försiktiga höll i sig i ett halvår och att mycket färre gångtrafikanter skadades efter omläggningen och att trafiken flöt ”lugnare och smidigare och att det var högertrafikens förtjänst” eftersom flera vägbyggen och motorvägsuppfräschningar hade blivit klara precis till den 3 september 1967. Och så hade ju alla bilar utrustats med backspeglar – i alla fall på höger sida.
En underlig sak var att tydligen all privat biltrafik var förbjuden hela natten när omläggningen skedde. Det var då ytterst konstigt att det ser ut som om det var fullt med privatbilar överallt i så fall. I Göteborg var trafiken tydligen alldeles livsfarlig, för där tog de i med råge: inga privatbilar på 24 timmar!
Efter omläggningen blev den här gula vägskylten obsolet. Den betydde ”hastighetsbegränsning upphör” men kallades i folkmun ”kines med sorgband” (kränkande idag?) och tillät alla att på landsvägar köra som på Autobahn. Praktiskt.
Före omläggningen hittade uppfinnaren Martin Qvistberg på en apparat som blinkade och tjöt om man som förare plötsligt bytte vägsida. Den hette Giro-H och monterades lätt på instrumentbrädan.
Det var en kvicksilverströmbrytare, ett relä, en tutare (eller bzzz:are) och en röd lampa slog till om föraren plötsligt svängde över till vänster sida av vägen. Man kunde också ställa in den så att den var olika känslig beroende på föraren.
Naturligtvis fanns det många som var helt och komplett emot högertrafikomläggningen eftersom
- det skulle vara helt omöjligt att organisera
- alla bilar med ratten på höger sida ju var helt fel
- man i länder med högertrafik krockade mycket mer
- våra hjärnor ju är inställda på vänstertrafik sedan cromagnon.
Och nu kan jag meddela jag idag har blivit varse att dessa envisa vänsterivrare finns kvar i samhället som helt vanliga medborgare. De kämpar för att det ska vara som det alltid har varit, vill inte vara med om förändringar och har en sak de gemensamt: de är skidåkare.
