Om man tackar ja till att åka stafettvasan den 6 mars, måste man träna. Säger de. Min skidcoach Inge Blomberg fixade utrustning, så nu ser jag ut som en skofetischist på alla bilder.
För att skidorna ska passa med pjäxorna krävs IQ 200 eller spett och yxa. Det är ett pussel som inbegriper pinnar, spår och compeed-plåster samt en liten härligt luddig, gosedjusliknande kant i pjäxans skaft.
Pjäxa förresten? Hette det inte ”skidsko” på 1970-talet, vilket krävde fokuserad artikulation för att inte låta som ”skridsko”?
Idag vandrade jag iväg 100 meter från huset för att åka för första gången. Eftersom jag visste att jag bara skulle åka i 20 minuter (man måste inleda försiktigt, Lotten, hör du det?), lade jag inte särskilt stor tankemöda vid klädseln, men fick mig då en skopa orienteringsovett från min djefla man.
– Du kan inte ha bomull närmast kroppen!
– Men det är varmt ute.
– Du kan inte ha täckbyxor!
– För att det är varmt ute?
– För att det ser fel ut. Nej, inte dom vantarna!
– För att det är så varmt?
– För att de är opraktis… men vad har du på fötterna?
– JAG HAR MINA FINASTE ALLRA NYASTE GUMMISTÖVLAR FÖR ATT INTE RISKERA SKAVSÅR!
– Jahaja. Det var ju bra.
Så halkade jag omkring lite i snön. Ibland åkte jag i gamla skidspår, men det var roligare att plöja ner egna. Bakåt gled jag jättebra; framåt fick jag trycka ifrån för att komma. Min djefla man tog bilder och filmade så att jag om sex veckor kan titta och tjoa ”hahahaaa vad mycket duktigare jag har blivit”.
Jättebra intervallövning:
(Ja, det är min djefla man som dränker alla knarrljud och lottenkommentarer.)
Så … hur ska man egentligen göra? Jag tycker mig ana att jag ser ut lite som Sven-Åke Lundbeck, som Per Elofsson härmar i det här klippet (efter ungefär 3:30 minuter).
Och vad är det för skillnad på elit och vältränad motionär? (Särskilt vid 4:28 minuter anar man vartåt det barkar för mig, som inte ens är ”vältränad motionär” utan snarare ”clown till pajas på hal snö”.)
Dagens lärdom och sensmoral!
”Ställ inte ifrån dig ett par nya, snygga, välsittande och obevakade stövlar i snön, för då stjäls de obönhörligen efter blott ett par minuter.”
Kommer att tänka på Bambi, som på hal is ser mycket graciös i jämförelse. Så jag gissar på Brad Depp.
Ihop med knäna, ner med rumpan och ställ ifrån dig stavarna, så kan det nog bli riktigt bra!
Det ser fint ut det där, Lotten! Eliten tränar också utan stavar, balansen.
Jag som alltid skrutit över vår folktomma simbassäng ska ikväll ligga i blöt med halva Knivsta, som plötsligt efter flera års frånvaro hittat till badhuset. Den nya grenen kallar jag för slalom i bassäng.
Jag har förresten kvar mina pjäxor från 70-talet. (Pjäxor!) Även om det säkert var 90-tal när jag senast åkte i dom.
Såna där skidskor med utskjutande skiva framtill, dom ser ju ut som dom där ”hoppskorna” som Kramer luras på av Jimmy, basketspelaren som omtalar sej själv i tredje person. Om ni minns.
Såna där utskjutande sulor behöves om man åkte med råttfällor, vilket var mycket ballare än kabelbindning. Små hål på undersidan skulle passa in med piggarna på skidorna. Då fanns det förstås två system, för varför göra det enkelt för sig? Norska Råttefella var häftigast, men man hade förstås det svenska. Tur att faderskapet kunde borra om pjucken.
Sedan så finns det olika typer av längdskidåkningsskidor beroende
på om man vill åka på gammeldags sätt eller på modernt sätt.
Förresten, jag tänkte att 70-talspjäxorna var avbildade till vänster, men det kanske är dom till höger som kom så? Sådana har jag i vilket fall aldrig haft.
Vänster sko +kabelbindning är grejen! (Även kallat bindning med låga fästpunkter.)
Ungefär den 10 februari 2010 skrev jag så här hos dej, Lotten, om skidåkning längs med:
A propos sport och att vinterOS snart börjar så har vi lagt oss i lite träning. Nämligen skidåkning på slät mark.
Vi började med att ta fram vår utrustning från vår råttinvaderade källare; bara det är en sportprestation i sig.
Senast vi klämde lagg bröt jag av den ena skidan och fick GÅ hem under söndagspromenerares medlidande blickar. Min pjäxor fanns kvar men så fort vi var uppe i våningen med grejerna lossnade sulorna på dom. Suck. Iväg och köpte skidor och pjuck till mej. Ny tjusig modell på både pjäxor och skidbindslen.
Lille M föll på knä och hjälpte mej sätta fast mej på skidorna och så for vi iväg. Efter 200 m lossnade sulan på Lille M:s högra pjäxa, så han gick hem. Lustig gångart: liksom tangoglid med höger fot så sulan inte skulle fladdra och gå normalt med vänster fot. Själv skidade jag vidare. Herregud, efter alla förberedelser ville jag verkligen få sträcka ut. Snart var jag hemma igen och upptäckte att jag inte visste hur man öppnar skidbindslena. På utförs, som vi har åkt mest på senare tid, trycker man på en punkt med staven och vips är man fri. Här fanns inget att trycka på; en slät kåpa bara. Ingen mobil hade jag med mej. Då kom en ung dam glidande emot mej i spåret. ”Hjälp, kan du öppna åt mej”, viskade jag. Men förstår ni, hennes bindslen såg mera ut som de där utförs; en tydlig punkt att trycka till med staven på. Min förstod hon sej inte på.
Dock hade hon mobil och ringde till Lille M. ”Lyft den där som jag tryckte ned” sa han. ”Jag såg inte vad det var du tryckte ned” suckade jag. Det var hela själva kåpan visade det sej.
Lille M är mycket för Den Blygas system, HIP, och ville inte köpa nya pjäxor för då måste han även köpa nya skidor. Hans gamla är inte kompatibla med nya pjuck. Suck. Han limmade alltså den lossnade sulan. Nästa gång vi var ute på skidor lossnade båda hans sulor. Hihi.
Lotten, visst är det här som förr, när jag alltid skrev tre mil långa kommentarer, nästan utan samband med vad du skrivit om?
Rottefella verkar bindningarna fortfarande heta. Dock är deras sajt av det sjukt konstnärliga slaget, så de har inget att göra här. En annan körde annars med låga fästpunkter i slalombacken utan lift hemmavid.
I Erstaviksreservatet häktade vi av de låga, och stakade på i Blå Spåret till Hellasgården och tillbaka. Apelsinerna från Morsan låtsades vi ha ätit på vägen, men de lyrade vi ut i skogen. Vem f*n kan äta apelsin i kyla?
Men jag vill minsann veta mer om stövlarna! Borta? Var det en ekorre? En skata? En tjyyyv? Spänningen stiger.
Sedan önskar jag att jag hade tillgång till ett Snobben-album jag ägde när jag var barn/fjortis men det har jag inte (antagligen förfors det i Den Stora Källaröversvämningen i mitten av sjuttiotalet), för jag minns sååå tydligt en liten berättelse om Linus, som står med skidor uppepå en liten kulle, och så åker nedför den (typ en meter), och sedan säger ungefär ”jag kände inte riktigt fartens tjusning”.
Rottefella minns jag mycket väl. I all synnerhet minns jag hur man fick in snö och modd och grus i hålen i pjäxorna/skidskorna* varefter det var sk*tsvårt att fästa sig vid skidorna igen.
Lyckligtvis har jag inte stått på ett par längdskidor sedan … 1978? -80? Lägnelängelängesen, i alla fall.
* Det är inte klokt vad svårt det är att stava till skidskor. Av uppenbara skäl.
Bindningar med låg fästpunkt kom väl på femtiotalet och var till för att man skulle kunna åka utför, med samma pjäxor som man åkte på tvären. Fördelen med dem är de ger så exemplariskt komplicerade underbens- och ankelbrott om man har tur när man trillar omkuller i backarna.
När de höga slalompjäxorna kom så blev det enkla underbensbrott. Mycket prydligare.
Sen kom nån på att man kunde ha självutlösning på bindningarna så att man fick åka på en skida nerför backen, vilket minskade skaderisken ty åkaren tvingades utveckla ett visst mått av ekvilibrilism. Så småningom, efer något år eller så, kom nån på att man kunde ha en rem som höll kvar skidan i åkarens omedelbara närhet.
Fast den här gången har det samband.
Remmen är ett samband.
(Däremot inte ett sambaband; det ordet hades det hejdlöst roligt åt på kulturavdelningen i kommunen där jag jobbade på bibliotek, ett år då någon fick för sig att det borde has karneval på orten. Skulle det karnevalstågas så skulle förstås ett band gå i täten och spela samba. Och hur man än gör med ”sambaband” så både låter det och ser ut som en stamning.)
Kom hit på träningsläger. Här hänger det jackor och täckvästar vid korset där man viker av mot 5- och 10-km-spåren. Man kan hämta igen dem när man kommer tillbaka. Säkert.
För ett fossil som för hundra år sedan åkte skidor till skolan över den hemska Styggängen och sedan över Åsen (där Storstupet utgjorde en ödesdiger lockelse och man kunde rädda äran i viss mån genom att åka ner i Naturgropa i stället) är de här skildringarna nästan SF-betonade med sina speciella bindningar och skodon.
Mina skidor var snidade av en konstnär med mera sinne för höga än breda profiler. Pjäxorna var inte på något sätt anpassade till skidåkning utan var de skodon man använde ute som inne. Enda stället där de inte var tillåtna var i Den Nya Gymnastiksalen för där kunde det bli märken på Det Nya Golvet och märken på Det Nya Golvet ar det värsta man kunde råka ut för. Det var först när vi läste om Digerdöden i trean som vi anade att det kunde finnas något som var värre än märken på det Nya Golvet.
Snoken var klassmarkör och statussymbol. Hög snok = hög status. Varje kväll sattes därför snokarna i spänn mellan den blanka järntenen som fanns på vedspisen och vedspisen själv. Snoken var ofta rätt så imponerande vid avfärden från hemmet men raknade under färden och det var inte så sällan som skidorna bars försiktigt så att snoken inte skulle rakna. Framför allt när det var blidväder och fukten inverkade menligt både på snokens resning och föret. I sådana lägen gick det inte att valla med mesost, kan jag meddela.
Läser jag rätt, läser jag fel? Har SG jagat mygg med skidor?
(Jorå, faktiskt, det finns en typ av mygga som stundom kläcks och kravlar sig upp och plötsligt bär sig åt uppepå snötäcket — alltid lika förpaffande!)
Skidbindningar. Gamla och nya. Mina första (på 50-talet) var av ögle-typen. http://tinyurl.com/ndm4a9l
SG: Skida med snok. Antager du syftar på likartade med spets. Antagligen i ”äkta björk”. http://tinyurl.com/onwqjjn
Exakt, Örjan! Där dök snoken upp igen. Det var inte bara i södra Dalarna den kallades så.
Den där bloggen kände jag inte till tidigare. Mycket läsvärd och ännu ett stressmoment bland alla projekt som jag egentligen borde ägna mig åt. Just nu är det allt från tidiga tändpulsdon, via lokomotivmoderniseringar, skivstångsvägare, centerlessslipskiner och kiselkarbidhalvledare och troligen också tråddragmaskiner. Det där behagliga ”lagomläget” vägrar att infinna sig. I höstas var det för lite att göra och nu är det för mycket.
SG: Du påminner mig vidare.
Mina skidor i 10-14 årsåldern var antagligen tillverkade av en björkplanka, med upphöjd front/spets (utan snokmarkering).
Vill minnas att skidorna skulle spännas ihop över natten, med kloss på mitten (under bindningarna) för att behålla sin sviktförmåga.
För att behålla spetsens uppåtriktning fanns specialutrustning för fixering.
Om spetsarna på skidorna ändå hade tendens att rakna fanns möjligheten att koka dessa i mjukare i vatten, och sedan spänna upp dem till önskad form igen
SG: Håller med. verkar som ”farlig blogg” med mycket läsvärt material.
Det var den uppåtböjda delen som var snoken. Den där extra näbben var nog bara för ”bättre mans barn” – jag hade inte näbb.
Jo, björk var det. Och eftersom jag vet allt* om allt så vet jag också att det kallades att ”basa” trä när man kokade det så att det blev böjligt.
*Men egentligen beror det på att fadern hade ett snickeri och där fanns det en basningslåda som användes när trä skulle böjas. Kom aldrig till användning i skidsammanhang, dock.
SG, på skidmuseet i Umeå finns en skida med en hasp som håller uppe skidspetsen, en riktig järnhasp alltså.
Jag anar av Lottens film att hon kommer att ha träningsvärk på framsidan av smalbenen snart.
Stretcha baksidan av benen ordentligt också. Mina fötter tog stryk av vasaloppsäventyret och så småningom berättade någon att baksidestretchning var bra medicin mot det.
Och för sjutton, bromsa inte farten med att sätta en stav som broms framför. Det kan det bli fraktur av.
Såna där skidskor finns det nånstans i vår källare. Men det finns inte längre skidor till dem (tror jag).
Vilken sträcka ska du åka, Lotten?
Ser ni någon gå baklänges nedför trappor i Stockholm början av juni, så är det en maratonlöpare dagen efter. Samma för Vasaloppsåkare?
SG: Tack för gamla minnen du återuppväckt via ditt inlägg 19.58.
Apropå basketspelaren Jimmy som Ökenråttan nämnde vid halvsjusnåret, så finns han häääär.
Och apropå att skriva långa uppsatser om lite vad som helst – eller bara en mystisk bindning – så vet ni ju att jag gillar’t.
Ja, jag måste stretcha baksidan. Och framsidan. Och översidan. Förmodligen undersidan.
/Lotten ”Stretch” Bergman.
… och insidan och utsidan, högersidan och vänstersidan (hämtat från avd. ”Hur många sidor har en …?”)
Och så är jag ytterst tacksam över att få veta vad ”snoken” är i det här sammanhanget, ty det lät verkligen som om SG talade om myggjagare eller rentav snabelskor.
Idag tänkte jag elaka tankar om en människa som [censur, censur] och som dessutom vrålade [censur igen] och precis när jag tänkte ”ska det vara på det viset så får du fan ingen peng idag”, så gjorde jag mig jätteilla i handflatan på varuvagnen som jag försökte koppla loss. Karma is a bitch och synden straffar sig ibland förbaskat snabbt.
Nu har jag ett värkande, pulserande illrött sår som kommer att försvåra stakningen. (Försvårade det månne kvällens basketträning? Nope, inte det minsta.)
Ääääsch, jag låtsas kanske bara att jag är Gunde?
http://youtu.be/1AQagb7cGd0
ja-a, Gunde där — jag är ett stort Gunde-fan i allmänhet, men under just den episoden tyckte jag, och tycker fortfarande, att han var en galning [jfr. fanatiker] som på intet vis var beundransvärd.
På en helt annan ledd: Det förstår man ju att Demis Roussos (som dog i går) inte bar kaftan och var tjock ända från början. Men det är ändå fint att se och höra honom inte vara det. (Videon är rätt knasig, på sitt vis, men så är den också från 60-talet.)
Ang Gunde:
Negativa exemplet av ”vinnarkalle” aka tjuighet.
(Och så är det lite roligt att den där gruppen Aphrodite’s Child [hur hette gruppen på grekiska, undrar jag förstrött) som Demis var med i, hade två medlemmar till varav den ene var Vangelis. Som tydligen varken har tjocknat till eller börjat bära kaftan.)
Annika: Intressant länk till film jag inte sett. men den handlade om engelsk maratonlöpare, eller hur?
Så oväntat och idiotiskt var det inte. Gunde är inte den vanligaste människan. Och vad var valet? Han hade ju bara ont. Att det var en fraktur visste han inte då.
Tänker på greker som lät rävar äta sina tarmar och framställs som tappra och hjältemodiga. Gunde var långt ifrån den sortens galenskap.
Nja — ja och nej, SG.
Det finns förstås myhycket värre galningar. Men å andra sidan förstår jag verkligen, verkligen inte meningen med att fortsätta ett skidlopp när man har så ont att man inte kan använda ena armen (och därmed staven) alls, och därför nätt och jämnt tar sig i mål. Vad är poängen? Varför? För att man är en sån he-man? Bah. Strunt. Skitlöjligt.
Å, Örjan, har du inte sett Triumfens ögonblick (Chariots of fire)? Den handlar om några brittiska löpare (sprinters och korta häck-löpare) som deltog i OS 1924, och är jähättebra, en klassiker!
Gundes affärside bygger mycket på den sortens effekter. Den verkar funka.
Nej, Annika 00:08, jag tror inte heller att Demis var tjock från början och bar kaftan. Jag tror precis som du att han var en naken liten bebis, men dina ord blev en rätt rolig liten film i mitt huvud…..
Chariots of Fire är en sån där superlåt, som man bara behöver höra en halv takt av för att komma ihåg. Undrar hur många som har försökt klinka den på piano? (Pröva Lotten, pröva!)
*ser plötsligt det Ninja ser*
*har myhycket svårt att sluta fnissa*
Man undrar ju förstås om Eric Liddell var släkt med Alice Liddell?
Lilla Alice. Och inte så lilla Alice. Och Eric. Wonderland!
(Med andra ord, den associationen har jag aldrig gjort, så: stort tack!)
Annika: Vagt minne. Var det inte något om att ena tävlande pga sin mosaiska tro vill helga lördagen. Nu måste jag kolla länkade filmen
I övriga nyheter meddelas att eder korrespondent i södra Närke fortfarande inte vet riktigt vad som egentligen hände med Ett par stövlar. Lokala papegojor biter sönder repstegar i frustration, och lokala män tränar sin fingerpickin’-teknik medelst Foggy mountain breakdown. Lokala kvinnor bara dräller på Internet och har inget ytterligare att säga i frågan.
(Vadå jag tjatig?)
Just så, Örjan. Se den, den är verkligen bra!
Slarv av mig: Just så, men han var inte mosaisk. Han var alltså inte jude utan gammaltestamentlig kristen (i någon form som jag nu inte minns), däremot var nån av de andra löparna jude och kunde just därför ta hans plats (om jag nu inte blandar ihop alltihop med någon annan blandning … det var nu ett tag sedan jag senast såg den.)
… och det var söndag …
*hjälp, jag har fastnat i slarvskrivning*
*hjälp*
*hjälp, jag bara skriver utan att kolla mina källor eller ens tänka efter*
*hjälp*
Och å förtiåttonde sidan är det förmodligen ingen som bryr sig om vad jag yrar om så här dags — jag bryr mig inte ens själv.
ere nån som e vaken?
Annika; Filmens inledning (?) med ledmotiv tillsammans med Svarte Riddaren (Rowan Atikonson) från 2012.
https://www.youtube.com/watch?v=CwzjlmBLfrQ
Japp, jag är vaken.
Harold Abrahams var jude och han och Liddell tävlade om platsen på 100 meter. Men Liddell som var född i Kina, son till missionärer, vägrade tävla på sabbaten, alltså söndagen, och därmed var platsen klar för Abrahams. Liddell tävlade i 400 meter, där uttagningarna skedde en vardag.
Så var’e med det.
Han hade alltså aldrig kunnat åka Vasaloppet.
Det var ju, herregud, inte för att han var född i Kina, som han vägrade tävla på söndagar, utan för att han var testamentligt kristen.
Hej Ninja, du börjar låta lika bortblandad som jag, å vad roligt!
Och tack, Örjan, den där hade jag ju inte sett sedan det begav sig vid invigningen. Tänk vad fint de kunde foga in Rowan Atkinson i filmbilderna, och … hu då … vad enkelt det är att förfalska filmbilder numera … huuuu. Och kuuuul. Och huuuuuuu.
Måste tittla på Örjanslans klänk.
Jag som ahaldrig tihittar på sport hade aldrig sett dehetta förhut!
Det här klippet hörs nog den allra mest kongeniala filmmusik som någonsin gjorts!
Ursäktar inte fullänken, lyssen!!
https://www.youtube.com/watch?v=1AS-dCdYZbo&x-yt-ts=1421914688&x-yt-cl=84503534
Här kan Lotten lära sig mera.
Sen vill vi se ett vasaåk som innehåller sånt här, vurpan vid 3.29 bör dock undvikas.
Testamentligt kristen? Jag måste vara full!
Djupt troende heter välan va?
Men Ninja, du var ju uppe hela natten!
Christer, Christer! HALLÅ! Det är kalas i Uppsala på fredag! Jag är alldeles förtjust!
http://www.unt.se/sport/lagen-fran-1979-ateruppstar-3569744.aspx
Men Lotten, jag är ju alltid uppe hela natten eftersom jag jobbar då!!
Det skulle se ut det om nattbusschauffören satt och sov bakom ratten.
Nu råkade jag visserligen vara hemma i natt, ity jag har drabbats av blåsgitarr, men jag håller styvt på dygnsrytmen i alla fulla fall.
Blåsgitarr, hihi och hoho! (Nej, jag skrattar inte åt själva sjukan.)
Stövlarna som försvann är fortfarande borta, förresten. Om tjyven skådas med dem på fötterna kommer jag att ge någon en tjottablängare!
Tala vänligt till hen, Lotten!
Men högt och tydligt så att alla andra hör vad vederbörande f. d. skitstövel gjort.
Ilska bemöts så oerhört lätt med ilska, men att skämma ut folk från grunden är mycket mer av konstart, och så oerhört mycket mer tillfredsställande.
Hämnd är en rätt som bäst avnjutes kall, sa nån. Vem? Nån som vet?
Så många filmklipp, så lite tid.
Ja, jättekul på fredag! Det gäller bara att övertyga en motsträvig elvaåring om att det kommer att bli jättekul. Operation övertalning är inledd, får se resultatet om några dagar.
Och om övertalningen lyckas vore det ju härligt om man hade en jättesnygg röd och vit tröja med en örn på …
Ska du komma, Lotten? Behöver du sovplats?
Jag ska definitivt komma, men måste hem direkt efter – har en egen match på lördagen.
Nu är frågan bara hur jag tar mig ner på golvet för att fotografera och klappa på gubbarna.
– Hej, jag är bloggare, radiopratare och skidåkare samt basketspelare sedan 1978. Är det okej om jag
hånglar lite medfotograferar Larry?Ni kanske borde sätta er ner och inta något stärkande inför denna reserapport från Playa del Ingles:
I dag gick jag nämligen på stan iklädd Lottentishan (och shorts). Inte en kotte brydde sig. Ingen gjorde vågen, bad om min autograf , föll på knä eller ens behövde hjälp med latinet på den –vilket jag iofs är tacksam för.
Fast vi såg en ny, spännande vegetarisk rätt på en skylt: ”Kottbullar och kokt potatis”. Ska prova det någon gång.
Man blir både skakad och rörd!
Kotte äter vi någon enstaka gång. Men då är det den fruktiga varianten, även känd som talläpple.
Talläpple och kokt potatis låter som något man skulle kunna lura in våra Söderhipsters på. Ekologiska och frigående talläpplen med rätt genustänk då, förstås.
Ååååh vad mycket snö ni har, har inte sett korn denna vinter, om inte frost räknas, och det gör det antagligen inte. Skidor på tvären vet jag inte ens om jag behärskar längre trots träget åkande i barn-och ungdom, ja innan utför tog över. Min fulla och innerliga beundran att du ger dig på detta Lotten.
Ninja den där musiken, är det Purcell, elelr vet någon annan kompositören, måste ju vara brittisk, kan ju inte ha utländsk musik vid en så viktig händelse för imperiet.
Apropå väder så skriker huvudrubrikerna att nu kommer ”the artic freeze”, med neråt-5, hmf lite andra perspektiv. Minns första vintern här på ön, när det kom ett par cm snö och skolorna stängde.
Glömde nämna att tumhållning kommer att behövas igen, när i tiden får jag återkomma om, kanske denna vecka eller nästa.
Mårran: Jag håller gärna tummarna redan nu, in blanco, så att säja.
Musiken jag tänkte på var ’The Dambusters’, den som börjar när helikopetern lyfter vid 2.20. Trooor inte det är Purcell.
Nämen nu måste vi reda ut begreppen här. Skidor kan åkas på längden och på tvären, alltså är skidor på tvären en synonym till utförsåkning. Så det så. *Majlis*
Jag kan för övrigt rapportera att bloggbebin Maj-Lis fyllt ett år, börjat hos dagmamma (kommunal pedagogisk omsorg som det heter numera) och fått sin första dagisförkylning (eller ska jag kalla den barnomsorgsförkylning?). Förkylningen har hon även smittat sin ömma moder med. *attjo*
Pedagogisk förkylning. Javars, lätta åkommor är antagligen karaktärsdanande. Heja Maj-Lis (och dess ömma Båthusmoder), snyt och le!
Finns det kommunal vanlig omsorg också, är frågan som omedelbums inställer sig när man läser om vår lilla Maj-Lis?
Sen tänker man lite småskamset att vår Maj-Lis mamma har alldeles rätt om skidandet.
Njae Pernilla, jag håller inte med. 😉
På längden=klassisk stil. På tvären=skate.
Själv mumsar jag en på en kottbulle (eller ett talläplle som det också heter) med kokt potatis i godan ro medan jag ser er än slinka hit och och än slinka dit och allt det där ni-vet-vad uti spåååren.
LarsW, du har inte frestats av ”kotte i hans egen sås” ännu?
Lotten! Här är den.
Videotips, en mycket gripande berättelse,
Jag begriper inte vart tiden flyger!
Eller, vad tusan säger jag? Klart jag begriper. Den försvinner i ett virrvarr av radioåtaganden, resanden, skidanden (2,5 km idag!) och allmänt virrvarr.
Hur som helst vet jag vad jag ska göra på fredag. Ta en träningsvilodag och åka till Uppsala! (Fy bubblan vad jag inte har tid med det och himmel och pannkaka vad roligt det ska bli.)
Men hörni – Ninja, Örjan och Annika också! – nu borde vi alla sova lite till mans, okej?
Jag vill inte sova!
Så då gör jag inte det. Eller jag har ju sovit hela dan, så nu är jag pigg såsom pelikanen.
Hittade det här klippet som illustrerar den mästerliga användningen av den bästa filmmusiken jag kan tänka mig.
Sen hittade jag förstås en en massa annat för det gör man alltid på dutuben.
Ninja, jag undrade om det fanns kommunal opedagogisk omsorg också när jag läste benämningen på kommunens hemsida. *majlis*
Så lilla Båthus-Majlis har tagit ett pedagogiskt steg in bland små kompisar. Härligt! Dom där små är så oförbränneliga och riktiga glädjespridare! Senast i går mötte vi ett sånt där litet gäng i galonisar och stora tehuvsmössor. Dom klafsade fram i snöslasket under högljudd och glad sång: Hejsan hoppsan fallerallera … Vi log och den allvarlige unge man i paletå och backslick som vi mötte sprack också upp i ett förtjust leende.
[…] minut för att värma händerna och släpade varje gång med mig verktygen eftersom folk här stjäl som korpar. Men orienteringslampan satt som en smäck på huvudet och jag kände mig cool och när […]
[…] minut för att värma händerna och släpade varje gång med mig verktygen eftersom folk här stjäl som korpar. Men orienteringslampan satt som en smäck på huvudet och jag kände mig cool och när […]
Ja harrejävlar! Som både Kal och Ada kunde, och fortfarande kan, utbrista.