Sedan i lördags har Fjortonåringen klämt i sig semlor på löpande band. Vart hon sig i världen vänder, är någon där och bjuder henne på semmelfika. Om någon säger ”jag borde egentligen inte …” är hon snabbt framme och erbjuder sina semmelätartjänster. (Det visar sig förstås att just jag borde egentligen inte-sägaren är den som är minst villig att ge bort ljuvligheterna.)
Men hu. Vad hände? Fjortonåringen drabbades nu ikväll av abstinens. Inga bullar, ingen grädde, ingen mandelmassa och inte ens en liten kaka som substitut fanns i huset.
– Frukt är godis? sa jag trevande och klämde på en skrynklig apelsin.
– Ja. Gott. Men dom är väl inte semlor?
– Näe … Eh … gå och lägg dig nu! sa jag lite förstrött och tog mitt pick och pack (dator och mobil samt temugg) och gick.
– Mäh, sa Fjortonåringen och såg inte alls ut att vara på väg i säng.
En liten stund senare kom hon och rapporterade: semmelbegäret var tillfredsställt.
