Hoppa till innehåll

Dag: 15 mars 2014

Kommersen i Turkiet

Igår bodde vi i Antalya på ett stort golfhotell som hade en liten, smidig lobby:

På bilden syns min stora, röda resväska. Jag kan verkligen rekommendera att man reser med för stor väska om man ska byta hotell många gånger; packningen blir en barnlek. Man bara humpar ner allt och stänger.
På bilden syns min stora, röda resväska. Jag kan verkligen rekommendera att man reser med för stor väska om man ska byta hotell många gånger; packningen blir en barnlek. Man bara rycker på axlarna, humpar ner allt och stänger.

Det är underligt hur man på ett sådant här gigantiskt hotell med allt vad det innebär ändå inte har personal som talar engelska eller som är lite mer hjälpsam än nöden kräver. Mutter, huvudskak, himlande med ögonen och suckar är vad man möts av – men inte alltid. Om man ler och gestikulerar vilt, blir de ibland milda till sinnet och ler tillbaka och ber att jag ska ta en bild av dem med min kamera. 

Jag har nämligen stora finkameran med mig och hej, vad jag har många sådana här bilder på helt okänd män. (Bara män.)
Jag har nämligen stora finkameran med mig och hej, vad jag har många sådana här bilder på helt okända män. (Bara män.)
– Lady! Take my photo!
– Lady! Take my photo!
– Hell! Yes? Take photo? Me!
– Hell! Yes? Take photo? Me!

Och vad gjorde vi igår? Jo, vi tvingades in i kommersens högborg 1 och 2 för att köpa dyra ting. Detta står också i beskrivningen av resan, så vi kände till det. Några av resenärerna var till och med förväntansfulla eftersom de hade planerat att göra stora investeringar. Själv är jag ju mest rädd att jag ska tappa omdömet och strax därefter gå i konkurs och bli tvungen att sälja barnen.

Inne i smyckefabriken möttes vi av en stor turk som log, klappade sin lille hjälpreda på flinten och sa ungefär så här:

– Hej! Jag heter Lars Johansson och kommer från Solna.

Vi drog lite förtjust efter andan och log, men reaktionen var nog lite mildare än han hade förväntat sig, så han försäkrade sig om att vi verkligen var från Sverige och inte t.ex. Finland. Sedan kom ett försäljarsnack som lät precis som disktrase- eller knivförsäljarna som brukar stå på Drottninggatan i Stockholm. Jag lyssnade med ett halvt öra tills jag lyckades registrera:

– … och helt gratis kan ni lämna in era guldsmycken för rengöring och få tillbaka dem om 20 minuter.

Jag armbågade mig fram samtidigt som jag krånglade av mina tunna förlovnings- och vigselringar med ett jack i, slängde fram dem och sa ”nämen så trevligt”.

Då slog en ung, vacker försäljartigrinna klorna i mig. Hon pratade på engelska med massa tyska insprängt och inledde med att tala om att hon hade jobbat som försäljare i 60 (!) år. Och fortsatte:

– Vilken sorts ring vill du ha? Vilken prisklass? Vitt, gult eller rött guld? Lägg dina ringar där. Kom följ med mig här. Var är din man?
– Du måste mena 16 år? sa jag som alltid fokuserar på det viktiga.
– Yes, 60 years. Put rings here. Big diamonds for your ring?

Jag förstod då att putsningen av mina små ringar skulle kosta mig lite tid. I minst tjugo minuter skulle jag stå ut och lyssna och skaka på huvudet och … fast … ptja, att titta och prova smycken är ju liksom inte någon särskilt betungande uppgift. Så jag sa som det var:

– Jag gillar inte snirkliga och krulliga smycken utan mera rakt på sak. Om det inte är markasiter, för dem älskar jag. Och det måste … (och här kom jag på en ny taktik) … vara diamanter! Jag tycker inte om några andra stenar. Dessutom får ringen gärna vara tjock, lite manlig.

Min nya taktik bestod i att jag föreställde mig att jag var jätterik. Jag var en kuf till miljardärska i smutsiga byxor och fula skor, tänkte jag. Och är man så förmögen, så ställer man krav.

– Nej, för krullig. Nej, inte vitt guld. Nej, inte så snirklig. Nja, den var fin. Den där var ju jättefin. Nej usch, den där ser inte bra ut. Jatack, jag vill gärna ha lite äppelte.

De är tokiga i äppelte här i Turkiet. När man inte dricker grumsigt kaffe eller raki, dricker man lite äppelte i glas och fyller på med så mycket socker som teet kan ta utan att mättas. Jag smuttade på mitt te, provade tjugotalet ringar och kom till slut ner till att dessa fem var bäst.

Fokus ligger lite fel eftersom jag tog bilderna i smyg. Om man frågar om fotografering är tillåtet svarar de alltid nej.
Fokus ligger lite fel eftersom jag tog bilderna i smyg. Om man frågar om fotografering är tillåtet svarar de alltid nej.
Om man fotograferar utan att fråga om lov, är det sällan någon som säger till. (Förutom i gårdagens uppånermuseum, för där kom vakterna nästan och slog en på fingrarna om man ens började famla efter kameran.)
Om man fotograferar utan att fråga om lov, är det sällan någon som säger ifrån. (Förutom i gårdagens uppånermuseum, för där kom vakterna och slog en på fingrarna om man ens började famla efter kameran.)

– Nu måste vi tala om pris, sa jag till försäljerskan. Jag antar att de här kostar runt 60 000 kr?

Jag måste ha en dold talang för guldsmycken, för ringarna som jag hade valt ut kostade före alla konstiga rabatter 40 000–80 000 kr, vilket jag rimligtvis inte kan ha en aning om. Fast med expressprutning – när jag rynkade pannan – sänktes priset meddetsamma med 50 %.

– Men nej. Jag känner inte för någon av ringarna. Jag älskar dem inte. Vid en sådan här stor investering måste hjärtat vara med, förklarade jag.
– Men nej, sa försäljerskan. Man måste inte bli förtjust i sitt smycke direkt. Ibland är det först efter några veckor som känslorna förstärks. Ibland är det bättre att inte ha för starka känslor till sina nyköpta smycken.
– Som när man i vissa kulturer måste gifta sig med sin kusin !

Sa jag förstås inte. Men jag tänkte.

Och så där höll vi på i 20 minuter. Jag var hela tiden miljardärska i fantasin och fortfarande inte särskilt förtjust i någon av ringarna och så sa jag att det ändå var ett väldigt trevligt ställe som jag kunde rekommendera till alla mina vänner och att det var faktiskt alldeles otroligt vilket stort utbud de hade. Men, sa jag, jag är ledsen att jag måste avstå – ingen av de här ringarna är jag.

Fast om jag hade varit miljardärska på riktigt, då hade jag köpt den här ringen, som man kan vända ut och in.

En av mina reskamrater lånade ut sina händer och vände och vred på ringen så att ni alla ska få se underverket: här börjar hon dela på själva ringdelarna eftersom det finns gångjärn vid stenen.
En av mina reskamrater lånade ut sina händer och vände och vred på ringen så att ni alla ska få se underverket: här börjar hon dela på själva ringdelarna eftersom det finns gångjärn vid stenen.
Här är ringen helt platt – och kan hängas i ett halsband på detta vis.
Här är ringen helt platt – och kan hängas i ett halsband på detta vis.
Och här håller hon ringen så att man kan se att det är en grön sten på ena sidan och en blå på den andra.
Och här håller hon ringen så att man kan se att det är en grön sten på ena sidan och en blå på den andra.

Var jag oärlig och utnyttjade jag situationen för att få mina ringar rengjorda, tycker ni? Nej, säger jag. De vill få mig att köpa och accepterar inte de sanna argumenten (JAG HAR INTE RÅD!) och tjatar tills man blir blå som en safir. Vissa försäljare förstår omedelbart och pratar då om stjärntecken (det hann vi faktiskt också med idag trots att jag envist skakar på huvudet och säger att jag inte tror på månar och planeters inverkan på människors personlighet) eller livsval – för att inte tala om kylan i Kappadokien. Andra försäljare kan bara inte sluta försöka sälja, kosta vad det kosta vill. (Pun intended.)

Gissa vad som har hänt här!
Gissa vad som har hänt här!

Efter besöket i ”smyckefabriken” (där vi inte fick se några smycken tillverkas), åkte vi till ”läderfabriken” (där vi inte fick se några plagg eller väskor tillverkas). Där antog försäljarnas punktmarkering av oss löjliga proportioner. Jag försäkrade att jag bara var intresserad av motorcykeljackor, men blev ändå runtsläpad till chinchillafluffiga gräddbakelser till pälsverk och en ankellång leopardkappa.

Glad, nybliven jackägare.
Glad, nybliven jackägare.

Tyvärr hittade jag en kortkort läderklänning (eller om det kanske var en lång väst) med färgglada applikationer som jag hade kunnat mörda för att få kränga på mig. Detta såg försäljarna givetvis på min blick. (Och förstod på grund av mina tjohorop och jämfotahopp, kanske ska tilläggas.) Den kostade bara 16 000 kronor, vilket just då verkade nästan rimligt.

Men tack och lov kom jag helskinnad och oförköpt ut, vilket flera av de andra resenärerna inte gjorde. De köpte alldeles förtjusande och otroligt fina plagg som var lätta, snygga, välgjorda och som givetvis kostade skjortan även om de var värda pengarna. Alla passade perfekt i sina utstyrslar och kommer att kunna ha plaggen resten av livet.

 

Svar: någon har köpt nåt. Så här såg det ut så fort någon kom ut ur affären med påse i handen. Vi tyckte verkligen att allt var kap och investeringar för livet och alldeles underbart!
Svar: någon har köpt nåt. Så här såg det ut så fort någon kom ut ur affären med påse i handen. Vi tyckte verkligen att allt var kap och investeringar för livet och alldeles underbart!
Två dalkarlar. En har investerat, den andra har det inte.
Två dalkarlar. En har investerat, den andra har det inte.

Nu har vi sovit sista natten på sista hotellet och har bara en par timmars ”fri shopping” i Antalya kvar på programmet. Tills vi hörs igen:

Höghus med svampinfektion.
Turkiska höghus med svampinfektion.
Tantfälla 1: turkiska trottoarpluppar.
Tantfälla 1: turkiska trottoarpluppar.
Tantfälla 2: turkiska trottoarhandtag.
Tantfälla 2: turkiska trottoarhandtag.
Tantfälla 3: turkisk, kamouflerad restaurangentré.
Tantfälla 3: turkisk, kamouflerad restaurangentré.
Share
34 kommentarer