Hoppa till innehåll

Månad: februari 2014

Hej, nya datorn!

OS fortsätter och de svenska deltagarna skopar in medaljer som jag skyfflar blötsnö. Fast nu ljög jag — skyfflandet har jag delegerat till familjemedlemmar som har fungerande knän medan jag går omkring inomhus och letar efter datorn.

Nydatorn (som krånglar eftersom den påstår att jag har för många mejl som den inte tänker besudla sin hårddisk med) heter Air i efternamn och är så diskret och lätt att jag utan problem lägger den ifrån mig som ett par glasögon eller nycklar.

Har jag lagt datorn här nånstans?
Har jag lagt datorn här nånstans?
Ursäkta, ser ni min dator här?
Ursäkta, ser ni min dator här?
Jag satt ju med datorn här nyss! Var är den?
Jag satt ju med datorn här nyss! Var är den?
Nu ska vi se, jag hade ju datorn när jag skulle värma det jånkna teet.
Nu ska vi se, jag hade ju datorn när jag skulle värma det jånkna teet.
Har någon tagit min dator?
Har någon tagit min dator?
Har jag ens varit inne i skafferiet idag?
Har jag ens varit inne i skafferiet idag?

Ni som inte har koll på OS ska veta att Sverige alldeles nyss tog brons i både curling (herrar) och skicross (Anna Holmlund) och att vi JÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH! slog Finland i hockeysemin och därför är i final! Och nu måste jag återkomma till dumfrågan som alla sportjournalister numera ställer så fort de får en chans:

– Hur stort är det med ett OS-guld?
– Hur nervöst var det?
– Hur glada är ni nu?
– Hur besvikna när ni nu?
– Hur peppade var ni före matchen?

Jag längtar så efter svaren:

– På en skala?
– Ungefär 23.
– Inte alls.

Fotnot
Ni undrar vad datorn heter i förnamn? Tssst, Jordan förstås.

air_jordan

Share
82 kommentarer

Tid över!

TimeMEN ALLVARLIGT!

  1. Vad gjorde jag innan jag fick barn och blev egenföretagare?
  2. Är dygnet verkligen så här avlångt?
  3. Varför slår inte alla utan barn världen med häpnad i kreativitet?

Sedan ungefär mars 1992 har jag tagit hand om min avkomma med den allra största engagemang och glädje. Det har förvisso varit mobbingproblem, läxgräl och städdiskussioner, men vaffan, det är ju som det är. Man biter ihop, äter tacos på fredag och längtar till sommaren. Och så går ett år.

Av de fem barnen bor blott tre hemma numera. (Barn som ska bli civilingenjörer har fått dispens och flyttat till Lund.) Av de tre hemma har de två yngsta åkt med slarvern som heter min djefla man till Skåne och Danmark för att stöka till där eftersom det är sportlov men vi inte sportar med annat än basket och orientering och dessa sporter inte är sportlovsrelaterade.

Time-slips-through-your-hands

Av de fem barnen är alltså bara den synnerligen skötsamme Sextonåringen kvar. Och jag. När klockan idag söndag var tio på förmiddagen hade jag hängt, tvättat igen, redigerat en artikel, motionscyklat och laddat för herrstafetten i OS.

Öh. Humdidum. Köket är städat. Gräsmattan behöver inte klippas på ett par månader och ingen har bajsat omkull toan. Trarajdiraaa.

  • Jag gjorde sit ups.
  • Jag följde herrstafetten (GULD!) noggrant.
  • Jag städade ett skrivbord som inte var mitt.
  • Jag slängde vissna blommor (tack för alla 50-årsblommor, hörni!)
  • Jag dammsög hela huset.
  • Jag körde till återvinningen med flaskor och fan och hans moster.
  • Jag redigerade en bok.
  • Jag försökte logga in till en bank som jag har valt ut som min nye kompis – och misslyckades.
  • Jag svarade på 37 mejl, varav blott två nog förväntade sig svar.
  • Jag åkte iväg och coachade mitt fina basketlag till vinst.

Och då var klockan bara 15:30!

Seriöst nu: vad i hela friden fyller man dagarna med när det är så här? Skynda er nu, jag har bara två sådana här dagar till!

Share
52 kommentarer

Uppror, upplopp och en Greta (samt lite, liiiiite OS)

Igår kväll var jag i Stockholm och lyssnade på en man som berättade vad det stod i en avhandling som han hade skrivit. Mitt sällskap somnade, föreläsaren drog över tiden och sammanfattande punktlistor prydde powerpointpresentationen.

Detta till trots lärde jag mig vad Potatisupproret 1867 och Hungerupproret 1917 var. Nu har det visat sig att jag borde ha lärt mig det redan när jag gick i sexan, men si då bodde jag i Luleå och vi lärde oss inte sådant utan läste istället Maos lilla röda och gick i demonstrationståg mot betygen. (Tydligen är Potatisupproret något som alla skolbarn i Stockholmsområdet känner lika väl som att barnen i Lund vet att ett visst slag ägde rum 1676.)

Protesterande mödrar på väg till Mjölkcentralen den 27 April 1917.
Protesterande mödrar på väg till Mjölkcentralen den 27 April 1917.

Åren 1719–1917 (lätt att komma ihåg) var det inte snack om att åka på solsemester till Thailand eller fäppla med botox för att man skulle må bra. Gång på gång var det missväxt, det var krig och pest och så kom ryssarna och brände ner alla trähus i skärgården och 1867 var ett riktigt svältår, och var det inte svält så var det problem med bönder som sålde sina grödor till återförsäljare som tripplade priserna. Det som saknades mest var utsäde och potatis – särskilt kvinnornas slagord handlade om matbrist … men det kunde låta så här:

– Vi vill ha bröd, inte brännvin! Och brännvinet ska vara billigare.

Lösningen var ganska enkel: bönderna fick sälja allt som kunde säljas under en torgdag i veckan. Om de sedan hade något kvar (och ville), sålde de sina varor till återförsäljare som fick höja priserna som de själva kände var lagom.

Efter föreläsningen om upproren fick vi alla gå ner i Stadsarkivets arkiv, eftersom det ju var där vi var. Jag märkte att jag höll andan av förväntan först när mitt sällskap påpekade att det luktade illa. Jag tog ett djupt andetag och njöt av dammiga böcker, smala gångar och spännande livsöden – en tidsresa helt enkelt.

Se, ett sånt mysigt arkiv!
Se, ett sånt mysigt arkiv!
Underskönt vackra böcker.
Underskönt vackra böcker.
Smällfeta böcker. (När bokbindarna plötsligt skulle få betalt per beställning och inte per band, blev böckerna så här otympliga.)
Smällfeta böcker. (När bokbindarna plötsligt skulle få betalt per beställning och inte per band, blev böckerna så här otympliga.)
Polisens arkiv finns här – och alla rapportböcker.
Polisens arkiv finns här – och alla rapportböcker.
Boven Lindström ställde till det för sig i mars 1917.
Boven Lindström ställde till det för sig i mars 1917.
Någon Christer Pettersson fick livstid för mord …
Någon Christer Pettersson fick livstid för mord …
Och se där, fattigbevis. (Som man har stället för bouppteckning efter alla som saknar tillgångar.)
Och se där, fattigbevis. (Som man har stället för bouppteckning efter alla som saknar tillgångar.)
Någons förlossning den 18/9 1905. Men vänta, vad heter modern?
Någons förlossning den 18/9 1905. Men vänta, vad heter modern? (Klicka på bilden.)
Det lilla barnet hette alltså Greta Gustafsson. Sedermera Garbo.
Det lilla barnet hette alltså Greta Gustafsson. Sedermera Garbo.
Någon stackare med ojämnt humör har tagits in på Katarina sjukhus. Han är tydligen tysk …
Någon stackare med ojämnt humör har tagits in på Katarina sjukhus. Han är tydligen tysk …
Jahaja. Hermann Göring har stora sympatier för Fäderneslandets åsikter om psykiatrikerna!
Jahaja. Hermann Göring har 1925 stora sympatier för Fäderneslandets åsikter om psykiatrikerna!

Lyckliga Lotten är nu hemma igen efter en resa till dåtiden.

OS-rapport: en slippery slope-trixare i för stora brallor har slagit alla med häpnad, en halvryss från Björkskatan i Luleå (där jag ju bodde!) har åkt så bra i den fria konståkningen att hela publiken bara dog av förundran innan de ställde sig upp och gav grabben stående ovationer. Och Charlotte Kalla har tagit ännu en silvermedalj!

Silverkalla.
Silverkalla.
Share
47 kommentarer

Igår blev jag ju klippt

Det var inte här jag klippte mig.
Det var inte här jag klippte mig.

Hej!

Igår åkte jag till Stockholm, klippte mig, gick till en restaurang och åt med två kompisar och tog sista tåget hem.

Hejdå!

Det är ungefär så jag borde skriva. För det är verkligen allt – mer hände inte. Jag ser nästan ut som förut, fisken på restaurangen var himmelskt god (norsk torsk) och champagnen flödade så att tusenlapparna for all världens väg och … min frisör var bland det ljuvligaste jag har stött på. Jag vet inte hur mycket släkten hostade upp för att ge mig detta – men det var värt det.

Jag såg ut så här innan jag klev in:

Jag vet inte varför håret hela tiden hamnar där framför ögonen, men nu är jag van vid att kika genom draperiet.
Jag vet inte varför håret hela tiden hamnar där framför ögonen, men nu är jag van vid att kika genom draperiet.

Så kom Janne-Pelle – min frisör. Han sa att jag var snyggt klädd, varpå jag protesterade eftersom jag bara två minuter tidigare hade lagt märke till att kjolen var lite spräckt (som om den strävade efter slits) och att koftan hade ett gigantiskt hål under ena ärmen samt att de knallrandiga strumpbyxorna var lite för skrikiga för den spräckliga kappan.

– Pfffft, precis sådär ska det ser ut! sa min frisör. Det är jättehäftigt!

Jag fick sätta mig ner i stolen och från den minuten och i de 90 minuter som följde hade Janne-Pelle bara fokus på mig. Han slog sig ner bredvid mig, tittade in i mina ögon och sa:

– Berätta!

Två minuter senare visste han allt om mig. Sedan ställde han sig bakom mig och drog fingrarna genom nudelsoppefrisyren gång på gång. Och några gånger till. Han berömde mig och håret och min hy och sa allt såpass rätt att jag tänkte att jag nog inte kan leva resten av livet utan  honom. Plötsligt skulle håret tvättas och skalpen masseras och som vanligt fick jag order om att slappna av. (Spänd som en fiolsträng is my middle name. Alla vill att jag ska slappna av.)

Jag klipptes, fick mer beröm, klipptes mer, blev tillfluffad, fick beröm för en perfekt placerad virvel, klipptes mer under det att vi diskuterade OS, HBT-Putin, invigningen, konståkning, axelvaddar och 50-årskalas. Veronica Lake tittade glatt på mig från spegeln, när Janne-Pelle sa:

– Ögonbrynen. Det ingår när man är hos mig. Om vi gör så här och så här och så. Hm.
– MEN SATAN VAD VACKER JAG ÄR!
– Hm. Vänta. Häääär. Så. Liiite grå ögonskugga. Mmm. Nu!
– Men! Titta på mig! Vilka blåa ögon!
– Mmm. Grått tar fram det blåa.
– Inte fan kan jag trycka ner en hatt på den här frisyren!
– Tssst. Klart att du ska ha hatt. Kom här.

Och så hjälpte Janne-Pelle mig på med kappa och hatt och tryckte till plommonstopet lite extra medan han log och glittrade med ögonen. Helt bakvänt krävde jag att få veta om han var nöjd med sitt arbete, vilket han sa att han var. Han öppnade dörren för mig, önskade mig välkommen tillbaka och jag klev ut på gatan i ett mörkt Stockholm, förvissad om att jag var absolut vackrast i världen.

Det är liksom inte en ny frisyr – men en lite iordningställd frisyr. Som när man fengshuiar ett rum eller dammsuger källartrappan.
Det är liksom inte en ny frisyr – men en lite iordningställd frisyr. Som när man fengshuiar ett rum eller dammsuger källartrappan.

Fyra timmar och en massa champagne senare var jag rent odrägligt hybristokig – Miss Universumtiteln låg liksom runt hörnet, Hollywood-regissörerna trampade i farstun och nästa vecka måste jag nog anställa en fem–sex personer som skriver min autograf.

Restaurangen hade många kristallkronor.
Restaurangen hade många kristallkronor.

Jean-Pierre Barda: tack!

Share
84 kommentarer

Dagen efter

Marschallen på bilens tak sattes dit av barnen, som fick sköta utomhuspyntet utan övervakning. Vad bilen tyckte förtäljer inte historien.
Marschallen på bilens tak sattes dit av barnen, som fick sköta utomhuspyntet utan övervakning. Vad bilen tyckte förtäljer inte historien.

Dagen efter öppethusfesten – som var ett socialt experiment där långväga gamla kompisar (Petter från Lund) blandades med halvlångväga nybekantingar (Brid från Uppsala), överraskningar (Johan, Egil, Hjalmar) och grannar, bloggkompisar, jobbkompisar, helt vanliga kompisar och släkt blandades huller om buller med halva kommentatorsbåset – är alla rörande överens:

– DET VAR ENA JÄVLA GODA ÄLGFÄRSBIFFAR!

Här ligger en älgfärsbiff ensam i såsen och drunknar medan hans kompisar ligger på torra land i bakgrunden.
Här ligger en älgfärsbiff ensam i såsen och drunknar medan hans kompisar ligger på torra land i bakgrunden.

Jag ska inte bli långrandig nu (eftersom jag trivs bättre som tvärrandig), men nu kan det meddelas:

  • Man kan ha öppet hus för en hur blandad skara som helst så länge alla är … som de var igår.
  • Man kan bjuda in denna skara via blott digitala kanaler utan anmälningsplikt.
  • Man kan utan att kontrollera mitbringselvalen bli mätt eftersom de flesta tar med sig lite allt möjligt ur kostcirkelns alla grupper.
  • Man kan inte lita på att gästerna lyder när det gäller “vi behöver inte några presenter” eftersom vi här idag kan njuta av bl.a. (jag har kursiverat eftersom jag inte räknar upp allt) en fårskinnsfäll, tekoppar, undersköna t-shirtar med specialtryck och Hampus Lyttkens’ gamla whiskyglas med guldkant (på tillvaron).
  • Man kan klockan 04:01 förvånat titta på en Pressbyråisk plastbunke med fullkornspasta och körsbärstomater som hela kvällen stod mitt på matbordet utan att någon ifrågasatte detta.

PK och Pysseliten gav oss tischor inslagna i ett sådant här paket – fast egentligen är det bara jag som fattar hur fantastiskt det är: alla ställen som jag har bott på och frimärken och allt!

Ett konstverk är det.
Ett konstverk är det.

Någon gång under kvällen fann Orangeluvan att matbordet behövde piffas upp med allehanda helt felaktiga tating:

– Ta nu ost med sax eller ballongvisp den som kan!
– Ta nu ost med sax eller ballongvisp den som kan!
– Coming up: ostbågemos och hummusfluff!
– Coming up: ostbågemos och hummusfluff!

Nästan alla lyckades vi tvinga till en eller annan kråka i gästboken. Petters hittar man allra sist – så passande eftersom det även var han som kom i säng allra sist.

Share
81 kommentarer

Öppet hus från kl 17 idag

Som jag berättade för ett par veckor sedan, visade det sig att det på inga villkor är tillåtet att rycka på axlarna, peta sig i näsan och strunta i att man fyller år. Femtio år that is. Den oskickade inbjudan som vi lyckades knåpa ihop och bara sprida via nätet i okontrollerade former löd nåt sånt här:

Det blir inget av
• vita linnedukar
• serveringspersonal
• krocket i linnebyxor
• vals i frasande långklänningar.

Däremot en massa
• bullrig, glad och nördig konversation
• utbrott av musik och talarkonst
• stök, bök, trill och muntrationer.

Presenter behöver man inte ta med sig, däremot MAT och DRYCK i någon form; vi kör helt enkelt knytis! (Utan att kontrollera vad ni tar med: vi hoppas helt enkelt att det blir bra ändå.)

Jag är helt lugn och cool – det här är något av ett socialt experiment och skulle det gå helt åt fanders så blir det bra ändå: vi har en pizzeria runt hörnet och spenderbyxorna på. Min djefla man är lika muntert lugn som en filbunke. Jag sa nyss:

– Vad säger du om att ta bort all skit?
– Eh … öööh …? (Förvirrad blick svepte över köket.)
– Och bara ställa ner i källaren?
– Okej!

Sa han och gick ner och ställde sig i källaren.

Men vad tror ni om att vi i alla fall tar bort påskpynt, julpynt, bröstkalaspynt, simfötter och stövlar i storlek 27?

Vänder gardinen på rätt håll?
Vänder gardinen på rätt håll?
Slänger halvvissnade blommor som har en söt, rutten lukt som sägs påminna om hasch?
Slänger halvvissnade blommor som har en söt, rutten lukt som sägs påminna om hasch?
Dammsuger?
Dammsuger?
Pensionerar några tandborstar?
Pensionerar några tandborstar?
Tar bort fotbollsprylar eftersom ingen här har tränat fotboll på fyra år?
Tar bort fotbollsprylar eftersom ingen här har tränat fotboll på fyra år?
Sorterar bort alla högar med böcker som jag släpade fram till Julkalendern?
Sorterar bort alla högar med böcker som jag släpade fram till Julkalendern?
Slänger video-tv:n som inte har funkat på ett år?
Slänger video-tv:n som inte har funkat på ett år?
Eller så fokuserar jag bara på att måla om trappan eftersom den har blivit så sliten.
Eller så fokuserar jag bara på att måla om trappan eftersom den har blivit så sliten.
Share
50 kommentarer

Be-toningar och torr tvätt

Jag tänkte samla ihop ord som betonas konstigt eller annorlunda eller på ett sätt som man inte förväntar sig eftersom jag tycker mig märka att betoningen är den nya särskrivningen.

Om man lyssnar på radions nyhetssändningar låter det ofta så här numera:

– Det är STOR brist på LÄRARvikarier i KRINGELBODAS SKOLOR. På TRULLSKOLAN fick BITRÄDANDE rektorn ULLA Jenssen hoppa IN och UNDERvisa TIDIGARE i VECKAN.

Alldeles strax ska jag prata i radio om betoningar och uttal blandat med etymologier och roliga anekdoter. (Detta skrivs i ottan.) Eftersom jag har ungefär tio minuter på mig, kommer jag att få prata med halva ord i raketfart för att få ut mig allt.

– Hej! Betona förhyrd uttal roligt ursprunget tyska 1500 och anden anden stegen stegen tomten tomten akut grav accent visst är det jättekul?

Sådär känns det. (Ni förstår att en fyratimmarsföreläsning om skrivregler känns på tok för kort?)

Har ni några exempel på ord som är svåra att säga rätt på svenska? (Svenska är ju är ett riktigt jädra krångelspråk. Tänk på franskan, där man alltid betonar sista stavelsen. Eller gör inte det – franskan som har så många onödiga bokstäver och flärpande fnuttar och som inte går att uttala om man är förkyld.)

Här är fyra ord som barnen här hemma minns – ord som de uttalade tokigt eftersom de bara hade läst dem, inte hört dem sägas (inom parentes hur de sa):

  1. väsentligt (VÄSENtligt)
  2. förbifarten (förBIfarten)
  3. tafatt (taFATT)
  4. förhyrd (eh …)

Förhyrd är ju en specialare. Inte ens vuxna vet hur man säger … och här kommer svaret: förHYRD.  Det lilla föret har just i detta ord inget med saken att göra utan är bara en tysk kvarleva som vi släpar på. (Jämför med förminska och förstärka.)

– Jamen, jamen, FÖRhyrd heter det ju för att man hyr i förväg! ropar allmänheten.
– Det ligger i sakens natur att man hyr i förväg, argumenterar språkvetenskapen. Hyra betalas i förväg. Punkt.

Själv hade jag ju problem med att säga dekolletage (ett rasande trevligt ord), som jag uttalade dekollEtage till vuxen ålder.

 Åh, vad bra, nu kan jag ju illustrera även detta inlägg på detta vis.
Åh, vad bra, nu kan jag ju illustrera även detta inlägg på detta vis.

Men först ska jag inleda med en lyssnarfråga: måste man ha superavancerade hemkunskaper för att förstå dessa inställningar på ett vrede som Lena i Katrineholm har på sin nyköpta torktumlare?

  • Torrt (ok)
  • Extra torrt
  • Skåptorrt
  • Lätt fuktigt (ok)
  • Stryktorrt
  • Mangeltorrt

Hur man än vrider och vänder på detta vrede så är väl torrt just torrt och då lika torrt som extra torrt? Och hur fuktiga kan kläder vara som man lägger in i sitt klädskåp? Stryktorrt borde rimligtvis vara detsamma som lätt fuktigt och hur stor skillnad är det egentligen på stryk- och mangeltorrt? Handlar det om fuktighetsprocent med sju decimaler här?

Share
89 kommentarer

BILD Bara en liten rapport om gårdagens aktiviteter

Igår skulle jag bara skriva tre artiklar och hinna med ett par ärenden.

Det började med att jag hade fått en läkartid på vårdcentralen eftersom jag ville ha en remiss till en ortoped och sådana inte remissas till utan förkontroll på nyss nämnda vårdcentral.

Jag hamnade hos en kardiolog som hade mustasch.
Jag hamnade hos en kardiolog som hade mustasch.
Kardiologen lyssnade storögt på mig och petade samtidigt med pekfingervalsen in alla mina ord i datorn.
Kardiologen lyssnade storögt på mig och petade samtidigt med pekfingervalsen in alla mina ord i datorn.

Läkaren ojade och hummade, ställde motfrågor, suckade, skakade på huvudet, undrade hur det hela hade blivit som det hade blivit och sa apropå kortisonet att ”det ska inte vara mer där” samtidigt som han tog mig på stort allvar och slutligen sa:

– Vill du ha en akutremiss?
– Sure thing! sa jag.
– Bra. Här. Stackare. Men jag är ju tyvärr inte ortoped. Nu är det så här att jag trooor att du ska åka till akuten direkt.
– Ska jag? NU? Va?
– Ja, jag trooor att det är så de vill ha det.

Så då gjorde jag det.
Så då gjorde jag det.

Men jag gjorde det med ytterst dåligt samvete; jag är ju inte lika akutsjuk som trafikolycksoffer och hjärtattacker. Jag haltade blygt in på akuten … som var nästan tom på folk. Onsdagar vid elvasnåret är kanske tiden när man ska vricka fötter och drabbas av hjärnsvikt, för swoooooosch, så satt jag på en brits och blev undersökt av en äkta akutortoped.

Precis så här. Fast ortopeden var en tjej på max 17 vårar, det var vänster knä som undersöktes och jag har verkligen inte svarta strumpor.
Precis så här. Fast ortopeden var en tjej på max 17 vårar, det var vänster knä som undersöktes och jag har verkligen inte svarta strumpor.

Ortopeden fann mig och min historia synnerligen intressant, men kunde inte begripa varför jag har så ont. Men en remiss till stående röntgen fick jag i alla fall eftersom jag har så himla fina korsband. (Jag drar mina egna slutsatser, jag.)

Sedan skrev jag inte mina tre artiklar, vilket jag borde ha gjort. Däremot korrläste jag dagens Vi i femman-frågor, åt tre ägg, handlade croissanter, drack två liter te, tog emot en femte blombukett, förlorade tre spel i Wordfeud (Dr Feud saboterade med en konsonantattack), motionscyklade i 59 minuter, klev i en vattenpöl med nypåtagna finstrumpor och bloggade om mitt hår. Inte många kronor intjänade där, inte.

Bild tagen en sekund innan jag trots den hjälpande handen i nederkant tappade den ena vasen. (Som höll!)
Bild tagen en sekund innan jag trots den hjälpande handen i nederkant tappade den ena vasen. (Som höll!)

Sedan skrev jag inte de tre artiklarna igen, utan åkte till en basketmatch med Eskilstuna Baskets herrlag i div I – ett lag som ju spelar rooooolig basket.

Nu ser det här inte så roligt ut, men det är 15 minuter före matchstart. Skott, stretching och funderingar präglar uppladdningen.
Nu ser det här inte så roligt ut, men det är 15 minuter före matchstart. Skott, stretching och funderingar präglar uppladdningen.

Där skulle jag ha skrivit matchprotokoll, men speakern dök inte upp, så jag tog speakerpositionen, tidtagaren blev sekreterare, 24-sekunders-tidtagaren blev tidtagare och en ny 24-sekunderstidtagare hämtades ner från läktaren. (Ni som vet hur det är, anar inte hur smidiga vi var. Vi bara tjoff, ploff, häpp, plupp, flytt, såja.)

Och så åkte jag till min egen basketträning där jag med sekruttknäet sprang (på order av läkarna!) mellan anfall och försvar flera gånger – utan att ta i, stanna häftigt, hoppa, ta fart eller göra poäng.

Gissa om mina lagkamrater slåss om att slippa ha mig i sitt lag …
Gissa om mina lagkamrater slåss om att slippa ha mig i sitt lag …

Ojojoj vad jag inte har skrivit de där tre artiklarna.

Share
71 kommentarer

Nämen 1964 var väl alldeles nyss?

Stockholms sydvästra del av tunnelbanan invigdes med buller och tjong 1964. Kungen gick husesyn i Mariatorgets station och tåget kördes av en autopilot. Inget nytt på den fronten, skulle jag vilja säga … tills jag läser fortsättningen:

Kvällen före invigningen hade spårvägen ordnat stort jippo för de 2 100 personer som byggt den nya T-banan. De konsumerade 400 kg skinka, ett halvt  ton potatissallad, 8 000 sandwiches, ca 200 liter snaps och 100 liter konjak samt 195 specialkompinerade tunnelbanetårtor.

Och så var det ingen bild på tårtorna! Va?

Men så mycket är väl inte förändrat om man jämför med hur det såg ut i världen för 50 år sedan?

Försvarslösa fabriksarbetare fick våren 1964 en smärre chock när de en morgon möttes av sådana här planscher uppsatta i fabrikslokalerna – men det var alltså bara en uppmaning från arbetarskyddet: ”det här med skyddsglasögon är bra”. Kritikerna påpekade att det nog bara var för att se planschen bättre som man satte på sig glasögon och att risken var stor att planschen distraherade arbetarna till ännu värre olyckor.
Försvarslösa fabriksarbetare fick våren 1964 en smärre chock när de en morgon möttes av sådana här planscher uppsatta i fabrikslokalerna – men det var alltså bara en uppmaning från arbetarskyddet: ”det här med skyddsglasögon är bra”. Kritikerna påpekade att det nog bara var för att se planschen bättre som man satte på sig glasögon och att risken var stor att planschen distraherade arbetarna till ännu värre olyckor.

Näe, allt är sig likt.

Tennismatcherna i Wimbledon var 1964 så trista (ingen sprang fram på nät) att domarna (som hade pumps) somnade och fick väckas av närmaste bollkalle.
Tennismatcherna i Wimbledon var 1964 så trista (ingen sprang fram på nät) att domarna (som hade pumps) ideligen somnade och fick väckas av närmaste bollkalle.
Ed ”Big Daddy” Roth skapade 1964 bilen ”Road Agent”. Ostkupan på toppen är för att man inte ska förstöra frisyren och precis bredvid ratten finns en liten tv som kan roa så att man inte somnar som på en vanlig tennismatch.
Ed ”Big Daddy” Roth skapade 1964 bilen ”Road Agent”. Ostkupan på toppen är för att man inte ska förstöra frisyren och precis bredvid ratten finns en liten tv som kan roa så att man inte somnar som på en vanlig tennismatch.
Vissa ord var förstås inte så laddade som idag.
Vissa ord var förstås inte så laddade som idag.
Tydligen är detta chockerande.
Tydligen är detta chockerande.

Bildtexten till badbilden ovan får ni i sin helhet här:

Skärmavbild 2014-02-02 kl. 02.23.45

 

Näe, inget har hänt sedan jag föddes, allt är precis som det alltid har varit!

Share
57 kommentarer