Vi börjar väl med lite frukost även idag?
Har jag sagt att all mat ingår i respaketet men att all dryck kostar extra?
Jag ber att få upprepa detta – även kaffe på maten kostar extra. De har olika system på olika ställen, och det är mycket, mycket noggrant; betalar man inte prompt när man ska eller har glömt sitt rumsnummer och inte kan hitta sin nyckel, har man raskt någon som med rynkad panna kommer och påpekar att det är dags att betala. Så fort man har betalat eller hittat rumsnyckeln i fel ficka, är de vänliga, rara, snälla och leende. Jag dricker mest vatten och bidrar då till Turkiets petflaskeberg.
Jag undrar så vad som skulle hända om någon plötsligt bestämde att ”nu, hörni, är det pant på flaskorna”. Vägrenar, floder, hav, åkrar, gathörn och trädgårdar skulle rensas på nolltid. (I mina utopier går allt som jag har planerat.)
Men nu till dagens rapport!
Eller … nu ljög jag. Sista timmen såg det ut så här. En resa i Norrlands inland är rena rama drömmen med olika stora granar och tallar och hus längs vägen. Jag räknade det till att jag somnade sju gånger – vilket kanske inte betyder annat än att jag var väldigt trött. Vår chaufför heter Ali, och jag begriper inte hur det gick till, men han höll sig vaken hela vägen. Ett tag andades vi så mycket när vi sov (flera av mina reskamrater snarkar, kan jag tala om) att Alis framruta immade igen.
Ali och jag kan inte kommunicera med annat än kroppen eftersom han inte talar något av mina språk. Därför pratar han turkiska och jag svenska medan han håller mig hårt i handen. Jag höll på att trilla baklänges under en av hans rökpauser, när han plötsligt för att ha båda händerna fria (utan att de för den skull skulle klämma mina händer) plötsligt gjorde så här coolt med ciggen:
Men vi åkte ju inte i ett sträck, förstås. Nej, här hades det kiss- och köppauser flera gånger!
Vi besökte Mevlanas museum, där man inte fick ta bilder för att alla som är där och ber inte ska störas. Vi irrade runt lite vilsna och såg vackra gobelänger, dansande dervischer, besjalade kvinnor och mustaschmän. Jag hittade det mest intressanta (förlåt Mevlana, förlåt!) inne på damernas:
Trots att jag visste att man inte fick ta bilder kunde jag inte låta bli. Men mobilkameran på ljudlöst och i skydd av några stora svenskar smygtog jag detta i en fönstersmyg:
Vår guide Eren kom efter ett pausstopp och gav oss alla varsitt blåöga.
Men nu till stöket. Varför, oh varför är det så här? Var är alla elektriker och hantverkare, plåtslagare och uppsnofsare samt nänujävlar-personer med lite driv? Jag förstår ju att Turkiets allra fattigaste och alla arbetslösa har fullt upp med att överleva – men varför är det så vansinnigt stökigt, rörigt och … oupplockat? Det kan ju inte bara vara jag som kommer här som en snorkig västerlänning och talar om hur det egentligen bör vara?
På vägen stannade vi även vid något som kallas ”underjordiska städer” och som det finns hur många som helst av i Kappadokien, som området heter. Det är gångar och rum som har grävts ut ur berget och som användes som skydd vid t.ex. vulkanutbrott. Det är alltid smockfullt med turister – när vi kom stod redan fem turistbussar utanför.
När vi kom fram till vårt nya hotell (Otel Mustafa), klev jag in i ett brunmurrigt rum med skrynkliga, platta kuddar. Det luktade unket och utsikten (som jag aldrig bryr mig om) var en bakgård utan basketkorgar.
Äsch, tänkte jag och spred ut alla mina saker överallt och bytte om till träningskläder (jag provar alla gym!), tränade, kom tillbaka, duschade, spred ut ännu mera kläder och handdukar och … fann anledningen till lukten.
Eftersom folk förr i tiden till och med kunde sova i samma rum som andra rökte i och jag har överlevt en resa i rökkupé på ett tåg, bestämde jag mig för att stå ut och inte tjafsa. Jag bara svor lite för mig själv. Och stegade ner till entrén och bokade mig en luftballongresa.
Vilket är helt emot mina principer, som är
- man ska inte utsätta sig för livsfara
- man ska inte betala 1 500 kr för grisen i säcken.
Men nu ska jag göra det! Dyrt och dumt – men jag fyller 50 hela året, så det så! Och så blev jag arg igen, för det kostade plötsligt inte 1 500 som de hade sagt, utan 1 600 kr.
– Why? Why? This is cheating!
– Commission fee.
– You’re cheating. I really don’t like people who cheat.
Trots detta personpåhopp log mannen i mustasch mot mig och hälsade mig välkommen. Ja, betalningen var ju redan genomförd så vad ska man göra … tänkte jag och gick upp till mitt rökrum och lyssnade på vad mina rumsgrannar hade för sig eftersom väggarna är gjorda av silkespapper.
Morr.
50 kommentarer