Hoppa till innehåll

Dag: 18 mars 2014

BILD När knäartrosen mötte knäortosen

Jag – om några år.
Jag – om några år.

Vad ni inte vet i The Never Ending Knästory, är att jag var och ståröntgade knät för tio dagar sedan. Med belastning, alltså. Därefter skickades röntgenplåtarna till Herr Doktor zom brüter på düska.

– Din kneschkål är inte brra. Du har ont där, ja?
– Nej, jag har inte alls ont i knäskålstrakterna utan här, på sidan.
– Zidan? Jaaa. Där är det inte heller brra. Veldig schliten.

Det mystiska är alltså att jag för två år sedan inte hade mer än normala förslitningar och att jag sedan meniskreparationen för ett år sedan hux flux har utvecklat en sådan grav artros att jag inte sover på nätterna och endast undantagsvis kan låta blir att prata om knäna. Kommer ni ihåg SleepCycle, som jag blev så förtjust i för fyra år sedan? Kolla vilka framsteg jag har gjort på sovfronten sedan dess (de skumögda kan klicka på bilderna för ytterligare info):

sömn17mars2014

 

2SÖMN18MARS2014

Men den här senaste ortopeden sa (när han hade berömt mina fantastiskt starka ledband) att mitt knä kan göra mindre ont om vi gör mig kobent så att belastningen inte ligger på samma onda ställe som idag. Jag ska bara ha på mig en tillrättavisande skena som heter knäortos. Och den ska jag ha på mig så fort jag rör på mig i ungefär två månader – och då kan jag göra allt som jag vill göra så länge det inte gör för ont. Om det hjälper, kan man gå in i knät (iiiih!) och vinkla till kobentheten så att den blir permanent.

 Jag såg detta framför mig och suckade lite.
Jag såg detta framför mig och suckade lite.

– Kan jag spela basket med en sådan där sk…
– Hahahahaaaaaa, hahaaaaaaa, haaahahaaaaaaa, du var mig en rrrolig perrzån, sa läkaren.

Och nu tillbaka till nutiden. Igår vad jag först på artrosträning i en varm bassäng på sjukhuset. Då har jag ett flytetyg och så vandrar och springer jag omkring i vattnet med halta Hasse och lytta Lotta.

Den här sitter alltså på ryggen och knäpps framtill.
Den här sitter alltså på ryggen och knäpps framtill.

Med blött hår och klorsprängda ögon sprintade (eh) jag sedan till ortpedverkstan för att mätas och undersökas.

Sedan fick jag möta min nya vän: Robocop.
Där fick jag möta min nya vän: Robocop.
Där, precis i mitten av det runda sitter det onda.
Där, precis i mitten av det runda sitter det onda.

Coolhetsfaktorn slog i taket, jag började yra om Ironman och Arnold och trippade omkring i ortopedlokalerna som ett litet poliobarn på grönbete. (Även om jag inte kände minsta lilla skillnad. Men jag var ju coolast i stan.)

Tyvärr var mina knän inte alls så muskulösa (eller svullna) som jag trodde, så jag måste vänta i  två veckor på att storlek small ska levereras. Small. Mina ben är i storlek small. Hej muskelträning, här kommer jag!

Share
52 kommentarer