Jajaja, jag vet att jag ju har sagt upp bekantskapen med Mello sedan två veckor. Men Orangeluvan gav mig och Elvaåringen biljetter till kvällens genrep och det kan man faktiskt inte på några villkor tacka nej till. Det är en liten tradition vi har sedan år 2000, när hon och jag såg ESC med Olsenbröderna som vinnare: Fly on the Wings of Love – som jag omedelbart utnämnde till bästa låten direkt när jag hörde den. (Det var sista gången jag gissade rätt.)
Startistan är inte alls lottad numera (den var faktiskt det en gång i tiden, så det så) utan uträknad enligt ett snillrikt system och vetenskapligt tänkande. Till vänster ses SVT:s planering med notisar och whiteboard (men det är tyvärr inte jag som har smygtagit bilden bakom kulisserna).
1. Anton Ewald – Natural
2. Ellen Benediktson – Songbird
3. Alcazar – Blame It On The Disco
4. Oscar Zia – Yes We Can
5. Linus Svenning – Bröder
6. Helena Paparizou – Survivor
7. Yohio – To the End
8. Sanna Nielsen – Undo
9. Panetoz – Efter solsken
10. Ace Wilder – Busy Doin’ Nothin’
Enligt Christer Björkman är ”tanken bakom startordningen” denna:
– Vi har försökt variera och spetsa det så det ska kännas spännande. Det ska också hålla en intensitet som går upp och ner.
Vad underligt att programmen har varit så erbarmligt trista dårå.
Men det kaaaanske blir bättre i finalen eftersom Anton Ewald har kaoshår på huvudet, handen i skrevet och en sångare som hjälper honom på Singin’ in the Rain-vis i kulisserna samtidigt som Yohio har symbolikfyllda kristaller för hela 4 000 kr på sina kläder och dessa kläder faktiskt ger honom styrka i kampen mot de onda andarna.
Vi sitter så att vi måste ha öronproppar och under uppvärmningen spelas alla gamla glittriga örhängen och vi kan nästan se allas orensade näsborrar.
Jag återkommer med rapport från genrepet. (Den riktiga sändningen är ju inte förrän imorrn.)
Uppdatering efter spektaklet
Värst vad engagerad jag blev! Här trodde jag att jag skulle sitta och sura, men icke. Nour och Anders var jätteroliga när de inte höll sig till manus, så det tycker jag att de inte ska göra – och någon måste ge Anders större skjorta!
Jag hejade på Kära bröder (som tydligen bara heter Bröder), älskade Panetoz tokglädje, anser att Alcazar gjorde det allra bästa liveframträdandet och tror att Ace Wilder vinner på de internationella rösterna medan Titiyo Yohio får flest svenska röster.
Men det hela inleddes med en programenlig troschock eftersom Charlotte Perrelli fick göra entrénumret (”Copenhäääägen”) iklädd liten näsduk.
Pausnumret bestod av ABBA-låtar tolkade av Marie Bergman, en helt okänd artist, Charlotte Perrelli och Robin Stjernberg. Den okända artisten visade sig vara en reserv för Malena Ernman, som nog är i Tyskland och sjunger Agrippina eller nåt och rusar in imorrn kl. 21:15 eller så.
Det var det! Nu ska jag hem och packa inför Turkietäventyret som tar sin början imorrn!
60 kommentarer