Om ni läser detta, betyder det att jag har överlevt ballongturen som jag gick upp mitt i natten för att hinna med. Om ni inte läser detta … läser ni ju inte detta. Eller så är allt bara en chimär och kanske har jag inte alls åkt luftballong utan hittat på alltihop.
Men nu till gårdagens strapatser.
Vi är alltså 35 personer (där vi nu har börjat lära känna varandra) som reser tillsammans och går in och ut ur en stor turistbuss med iver, nyfikenhet och vetgirighet som inte känner några gränser.
– Åh! Stenformationer!
– Åh! En moské till!
– Åh! Fina sjalar till salu!
– Åh! Fina sjalar till salu!
– Åh! Fina sjalar till salu!
– Åh! Där inne har dom nog öl!
– Åh! Fina sjalar till salu!
Men igår nådde vi något slags gräns när det regnade småspik i femgradig luft precis som i Lund i november. Guiden försökte peppa oss, men avstigningen tog allt längre tid och vi kom allt oftare tillbaka till bussen långt före utsatt tid och gjorde åkarbrasor längs hela bussens mittgång.
Beroende på hur hård den stelnade askan, lavan och basalten är, har den slitits olika mycket. ”Erosion is the key word, ladies and gentlemen!” sa vår guide upphetsat.
Och så här ser det ut överallt i Kappadokien – vissa scener i någon av Star Wars-filmerna spelades in här. Jag misstänker att Astrid Lindgren och Tove Jansson har varit här. Och manusförfattarna till Star Trek.
Sinassas hette en stad (som förekommer flitigt i bibeln), och som numera heter Mustafapaşa. (Klicka på länken: det handlar om befolkningsutväxlingen mellan Grekland och Turkiet.) Där har man sedan urminnes tider bott i grottor som man karvade ut och lät förstora och förbättra och till slut nästan gjorde om till regelrätta hus – mitt i klipporna! Vi häpnade (igen) och frös eftersom det regnade uschligt isvatten på oss.
Man kan köpa sig en husgrotta för bara 2 miljoner kronor, lärde vi oss innan vi rusade in i ett litet café för att värma oss med ”hot wine”. (Vår guide sa att man säger så på turkiska.) Det smakade jul och pepparkakor och var hur mysigt som helst – och rätt som det var, erbjöd sig vår guide att massera alla som ville bli masserade. Mysstämningen visste inga gränser. (Jag visslade, tittade i taket och låtsades som om tänkte på att det regnade eftersom jag inte gillar att bi masserad.) När inga fler stod på kö, attackerade han en guidekollega med massage.
När det hade slutat regna, råkade jag gå in i en smyckebutik och charma ihjäl ägaren så att han utan att jag sa flasklock om prutning sänkte priset på ett månadsstenshalsband och ett par onyxörhängen till drygt 100 kronor. (Från 600 kr.) Kanske var nippret bara värt 50, men strunt samma; jag fick puss på hand och kind tre gånger.
Vår guide for under nästa färd ut i en attack på den nuvarande befolkningen i Kappadokien som han kallade ”lat”. Förut bodde man i bergen och odlade marken på slätten, men numera orkar man inte gå upp i bergen när det är dags att sova så man bygger bostäder på platten och tar då den mark som man egentligen borde odla på.
– Förr arbetade de hela dagarna och orkade ändå gå upp i bergen eftersom det var där man bodde! Nu orkar ingen någonting!
Dessutom odlas tydligen ohyggliga mängder pumpor – men bara för att ta tillvara på jättepumpornas frön. När man skördar, gröper man ur fröna och låter ”köttet” ligga kvar och ruttna bort ute på fälten. Halllå, samarbeta med USA i halloweentider, kanske? Ta fröna, skär ut vackra mönster och skicka dem med jetflyg till Amerikat!
I en liten by som heter Çavuşin, har man huggit ut ett helt jädra fort ur klippan. Det håller nu på att smulas sönder, och byn har inget annat än just detta att visa upp – så där gick vi in på Café Old Town och satte oss att dricka äppelte, vilket alla gör hela tiden.
Under promenaden efter teet (när det är meningen att man ska köpa sjalar, väskor, figuriner, smycken och mössor), såg jag den här ovanliga placeringen av en kruka. Nej, två krukor.
I Göreme åt vi samma lunch som vi har gjort hittills – en buffé. Men det gör inget att det är samma lika om och om igen: det är alltid fullständigt otroligt välsmakande soppor, fräscha grönsaker, massa grytor, smörjor och inlagda saker.
Där, i Göreme, såg jag även dagens andra ovanliga placering av en kruka. Och några andra krukor. Var det bara reklam för krukmakeriet intill eller hade de en funktion där de hängde över små nyplanterade rosor?
I Ortahisar drabbades jag av total galenskap och gjorde av med hela min ”övrigtkassa” på en gång. Jag förstår inte riktigt vad som hände – jag är ju en sansad människa i vanliga fall. Inte ruinerar jag mig på sådant som inte är fil & mjölk till barnen! Men först tittade vi på stenformationer och lyssnade på böneutroparen:
Sedan klättrade jag upp i en gigantisk stenformation som var ihålig med myshörnor på varje plan – och högst upp filmade jag min bedrift:
Därefter förvirrade jag mig ner till ”the cave man” som sålde smycken. Han ville ha 1 200 kr för två par markasitörhängen (jag tycker allra, allra mest om markasitörhängen av alla örhängen) och jag sa nejnejnejnejnej medan grottmannen tittade mig djupt i ögonen och sa att jag hade utsökt smak och att han minsann kunde sträcka sig till 800 och jag sa nejnejnejnej och han sa 700 och jag sa nejnejnej och han sa 600 och jag sa jajajajaja!
Vi stannade även och tittade på klippformationer i nära Uçhisar, särskilt en plats där man odlar de bästa brevduvorna i världen. Tydligen var Prins Charles här när han var olycklig och inte visste vad han skulle göra med sitt liv. Han älskade lugnet och stillheten och åkte sedan glad i hågen hem till Storbritannien och skilde sig från Diana. Här stod han förmodligen och funderade på lifvet:
Vi 35 tyckte inte alls att det var särskilt lugnt och skönt här utan ville egentligen bara vidare – men först köptes några sjalar och jag blev kompis med sjalplejsets unge ägare (trettiåthalvt), som sprang iväg och hämtade äppelte till mig eftersom jag tydligen var ”förtjusande”.
Och nu till det mesta absurda: dervischdansen. Vår guide har förklarat för oss att det handlar om inre frid och religiositet samt Mevlana (se gårdagens inlägg) och ändå begriper vi inte. Vi blev tillsagda att vara fokuserade, visa respekt och inte filma eller fotografera förrän det hela var slut och vi lydde. Guiden berättade även om Mevlanas sju råd:
- Var som en flod när du visar generositet och hjälper andra.
- Var som solen i medkänsla och nåd
- Var som natten i det för att dölja andras fel.
- Var som de döda i ilska och raseri.
- Var som jorden i blygsamhet och ödmjukhet.
- Var som havet i tolerans.
- Antingen var som du är – eller var som du ser ut.
Bra, dem kan vi acceptera om vi tolkar dem rätt. De fanns även i jätteformat i presentshopen i entrén:
Vi gick nerför en lite trasig trappa och kom in i en lokal som jag vill kalla rotunda. Den runda scenen omslöts på tre sidor av åskådarläktare och där satte vi oss, kanske 100 personer. Efter fem minuter räknade jag och fann att 23 av dessa hade somnat.
Jag antecknade där vi satt i mörkret att alla hade lustiga, höga filthattar som påminde om tehuvor och att den magre flöjtistens mössa var för stor och att han inte flöjtade så bra när mössan halkade ner till näsroten. (Jo, och så var det nog inte en flöjt utan en ney, säger Christer i kommentatorsbåset som har visat sig vara något av en specialist när det gäller att tyda mina underliga instrumentchansningar.) En man spelade mandolin (Christer föreslår saz), en annan ett stränginstrument som lät som en harpa men låg i hans knä och hade knappar i överkanten (troligtvis en qanun, säger Christer) och ännu en spelade trummor och sjöng. Flöjtisten bytte till jojk och in på den runda scenen kom sex medelålders män, varav fem hade svart rock över alldeles för lång långklänning och en bara hade svart rock utan långklänning. De klänningsklädda männen påminde om luciatåg på lågstadiet, när några barn har ärvt storasyskonens linne innan det riktigt är dags.
Så började de snurra. De snurrade i tre minuter, stod stilla i två. Snurrade i tre minuter, stod stilla i två. Och så höll de på. (Ungefär så här, fast bara män och bara vitt. Tyvärr inte alls så här.) Mannen utan klänning gick omkring i ett till synes bestämt mönster utan att krocka med snurrmännen som blundade under snurrandet. Det var så fascinerande trist och konstigt och efter 25 minuter räknade jag till 40 personer som sov och två män från Dalarna som hade drabbats av hysteriskt fnitteranfall. I bussen efteråt kände vi oss i gruppen som olydiga barn som hade busat under gudstjänsten och kastat sudd på prästen. Turkiet visar här upp bland det finaste landet har – och vi bara somnar!
Jag läser nu i NE om dervischdans:
”Dansen framkallar en känsla av att själen lämnar kroppen och förenar sig med det astrala, cirklande bland stjärnor och planeter.”
Tror jag det, som de snurrar.
Uppdatering
Tommy – en av de fnittrande männen från Dalarna – filmade en snutt:
)