När Stephen Fry talar, lyssnar jag. Den här snutten har han visserligen inte skrivit själv, men det är ju han som läser. Så jag lyssnar.
Ptja. Lite banalt kanske? Men man ska tydligen för att må bra göra det man tycker om att göra och inte lyssna så mycket på hur andra tycker att man ska … eh. Eller? Då ska jag äta jättemycket potatis, smörja in ansiktet med handkräm och aldrig promenera – precis tvärt emot hur ”alla” säger att man ska leva. Eller så trampar jag bara på i gamla hjulspår:
Hej lilla dagbok, det här har jag gjort idag – och det var en mycket bra dag.
Förmiddag – tjoade lite
Alltså va. På de i affären köpta äggen fanns en fjäder. Jag såg framför mig hur det var ett meddelande eller en signal – som en flaskpost från en höna som ville att vi äggätare skulle tänka ”ack, kära höna, här har du satt ditt bomärke, ack”. Och barnen ba:
– En fjäder på äggen? Heter det inte ”en fjäder i hatten”?
– Varför har nån satt en fjäder i äggkartongen?
– Varför är det inte fler fjädrar på äggen? Jättebra stötdämpare ju.
Eftermiddag – klippte lite
I vanliga fall klipper man bara av nät när man har vunnit NBA och vill ha ett minne att rama in. Jag funderar som bäst på att rama in detta och sedan inviga Det Fantastiska Basketmuseet i Eskilstuna.
Kväll – lurades lite
Nämen. Stephen Fry hade ju rätt.
Fick du vänta länge?
När jag gör såna där saker kommer det aldrig någon. Surlis.
Snygg paj! (Varför har jag aldrig tänkt på det?)
Karpa dajm.
Jomen att jadå, jag håller ju med (allmäntendensen i texten Fry läste, alltså).
Surlis – det var ju en utmärkt innovation!
Jag väntade i ungefär 13 sekunder. (Det vimlar ju av folk här.)
Javisst var surlis bra, den ska jag verkligen försöka komma ihåg!
Fry läser i sig bra, men hela texten förkunnade vad den var – reklam för brittiska huminstsamfundet.
Du var en vecka tidig, lite drygt.
Nästa gång slänger du fram kladdkakan på bordet och ber någon hämta potatiskastrullen!
Ja, jag skulle ju ha sparat mig till 1 april! Tänkte inte på det …
Fånga karpen!
Åååh — vild bebi, Max på pottan och så vidare. Barbro Lindgren får Astrid [dito]-priset. Mössor flyger!
Äntligen!!!
Kära dagbok: Jag hemförde igår –med visst besvär, eftersom kollit fastnade i kundvagnen och ville sig svårligen göras loss– ett skrivbord MALM från IKEA. I dag på morgonen inledde jag ett omfattande och komplcerat monteringsarbete som avbröts vid lunchtid sedan jag nödgats byta ut inte mindre än fyra skruvar och på detta två åtdragningsgrejor p.g.a slarvigt läst (åtittad, snarare) monteringsanvisning.
I morgondagens sköte vilar ingen ro. Snarare ett otal träpluggar, skruv och än fler åtdragningsgrejor som väntar på sin tur.
Det här, kära dagbok, blir sista gången jag monterar en IKEA-möbel.
I mitt rotande bland gammalt skräp som häckar i råttboets vrår hittar jag en hel del intressant. Ordet ”skalkeskjul”, till exempel. Borde användas oftare, eller hur. Får man inte liksom en kärv smak av Havamal i munnen när man säjer det? ”Skalkeskjul.” Vad det betyder? Vafalle! Vet ni inte det? Jag trodde det var ett bildat gäng som dväljs här hos Lotten. (Och några smaljlisar använder jag INTE: det finns en underförstådd dylik i det mesta jag skriver. Bara så ni vet.)
Barnbro Lindgren fick pris.! Jag har nyss läst óm hennes ”Jättehemligt” och ”Bladen brinner”, också som följd av röjandet. Hon är – BRA.
Älskar att montera IKEA-möbler! Så har jag huset (nästan) fullt av dem också.
Lars W: Sådär har vi alltid sagt. Och så köper vi en till Ikea-möbel. Och en till. Och kanske bara en till. Samt en till.
(Man får skriva Ikea med gemener. Ba så ni vet.)
Barbro Lindgrens Jättehemligt och Världshemligt läste jag en sju, kanske åtta gånger innan den förbaskade Bladen brinner dök upp och förstörde allt med finnar och knoppande bröst. (Jag var blott nio år.)
Sedan dess vidhåller jag: Jättehemligt och Världshemligt är två av världens bästa ungdoms/barn-böcker.
Resten kan andra läsa. Nu ska jag skriva en bok. Den ska heta Skalkeskjul som mött mig.
Det var ju en utmärkt idé: att använda båset till Kära dagbok-rapporteringar!
Ho ho, Lotten. Heter det inte ”En Ikea-möbel till”, och inget annat?
{Tack för Ikea}
Morgondagens mardröm är en mardröm, om man säger.
Jag tror minsann att jag for (vilse) med skånsk ordföljd!
Kan skvallra att inte ens snickarna i Ikeas studio får ihop möblerna ibland. Men då drar man i en skruv där de behövs och sedan skickar man bilden på retusch.
(De ha iofs inte alltid jättemycket tid på sig och allt ska ju demonteras ändå, får man väl tillägga).
…är det något som för en gångs skull inte var bättre förr, så är det Ikea. Någon gång på 80-talet gjorde de en kvalitetsrevision, och ut åkte bland mycket annat min kära bokhylla Princip. Eftersom den inte överlevde ens en enda flyttning, så förstår jag varför.
Annars tycker jag nog allt att Ikea är bättre än sitt rykte. Det är jag som är sämre än mitt.
Kära dagbok!
Jag har förstått att jag är en konstig person. Jag har aldrig tappat bort en endaste liten strumpa i tvätten och jag har aldrig tyckt att det är svårt att montera ikeamöbler. Man lägger ut beskrivningen på golvet, lägger skruvarna på densamma och räknar. Sen gör man som bilderna visar och sen är möbeln klar.
Inte heller har det någon enda gång fattats skruvar eller varit fel sort.
Hej, hej från ett mumintroll som inte är som de andra….
Kära dagbok!
Idag har jag tillbringat ett antal timmar med att vänta på en bröddeg med surdeg i. Surdegen blandade jag igår, av mjöl och vatten och en liten färdig surdeg, och idag blandade jag det mesta av den stora surdegen med mer mjöl och vatten och en knivsudd jäst, lät vila, knådade, inte tills den släppte bunken för det gjorde den inte, men länge, knådade in salt, la över i en ny, inoljad bunke, lät vila, försökte vika kanterna mot mitten, vilket kallas att slå degen, men det gick inte bra ty degen var ganska styv och nästan klotrund och dessutom hal av oljan, lät vila, försökte slå degen igen, lät vila, puttade ut på bakbord och rullade i mjöl, föste över på plåt och satte in plåten i kylskåpet, som för ögonblicket faktiskt var så tomt att det gick, för gräddning imorgon.
Vi fick alltså ett surdegsbröd i byggsats i födelsedagspresent. Trevligt, lite arbetsamt men inte värre än att jag har sparat surdeg för att kunna göra om det. Men då måste man mäta (helst väga) upp mjölet själv. Och vad menas egentligen med ”oblandad rågsikt”?
Ninja: Jag hoppar över det här med att räkna skruvar och går direkt på monteringen. Då är det lätt att man gör fel, som skedde i dag.
Annars har jag hört sägas att man väger skruvpåsarna på Ikea. Är vikten ett gram fel, så är innehållet inte rätt. Vet någon något om detta?
Kära Ninja.
I vårt moderna samhälle accepteras alla sorters människor. Död och ful och plit och smart – och den som skruvar möbler på en kvart.
Fortsätt bara vara anless. Och sörj inte de oförlorade strumporna, tänk på att barnen i Indien inte har några strumpor alls!
Helloooooo, jag kan också
skrivaskruva ihop Ikeamöbler eftersom jag har 15 kilo (vi väger ju) överblivnaskrivarskruvar och muttrar (gör vi hela tiden) samt en jättefinskrivdragareskruvdragare.Härligt Brid! Jag ska baka så fort jag har två dagar efter varandra i följd med några timmar över. Än så länge kämpar jag med att hålla surdegen vid liv i kylskåpet. Så fort den är tillräckligt stor ska jag frysa in den i små kluttar. Så förvarar jag min surdeg helst. Men om någon (hint Örjan) kan berätta hur man torkar surdeg är jag idel läsöga!
Till Ikeamöbler brukar vi använda barna. Dom drillades tidigt med Billy.
Jag ska komma igång med surdegsbaket jag också. (Sällan får man så mycket beröm som för sin bakning.)
Pysseliten: Att torka surdeg. Enklaste enl min mening.
När du har en aktiv, bubblande tjock surdeg.
Häll ut på bakplåtspapper. Låt torka på varm, luftig plats (men inte för varmt!( <50 grader))
Surdegsbagaren Sebastien Boudet har alternativt förslag.
http://www.brodpassion.se/2011/07/hemma-bast.html
Kära dagbok. Idag bakade vi tretusensjuhundrafemtiotre våfflor. Sedan vägde vi dem, och det var en för mycket så den gav vi till Jung och hans fru Maria och deras lilla arketyp.
I morgon är de de försvunna parametrarnas dag! Det ska bli roligt.
Kära dagbok: Det jämrans skrivbordet blir min hädangång. I morgon, med eller utan rätt vägandes tillbehörspåsar. Farväl!
Kära nån: Vi önskar dig välgång och lycka i ditt värv, LarsW!
Kära dagbok: Jag har bestämt mig; Det jävla satans förbannade helvetes skrivbordet kommer inte att bli min bane, om jag så ska behöva hyra in ryska specialförband.
I morgon är en annan dag.
Enligt erkänd vetenskap — alltså, erfarenhet i min allra närmaste krets — lyckas kvinnor ofta bättre än män med Ikea-möbler, för kvinnor följer beskrivningen exakt, medan män tror att delarna är självförklarande och börjar i fel ände. Ha!
Ha!
Ha!
Nä, jag skojar. Fast inte riktigt helt och hållet.
Och så vill jag tillägga att jag tror Ikea har bättrat sig, för jag har inte personligen stött på felexemplar på många år, men förr kunde det ibland vara omöjligt att sätta ihop grejer* och det kanske händer fortfarande, åtminstone ibland.
* Jag minns särskilt dubbelsängen när min syster skulle flytta ihop med sin dåvarande. 1977 var det väl. Några av hålen för skruvar i gavlarna var borrade på fel ställen — det slog på en decimeter! — så borr med lämplig diameter måste jagas fram innan den sängen satt ihop.
Kära Dagbok!
Jag snubblade på nätet över barndomens barnkammarsängar. Och såg att de var formgivna av en äldre syster till silversmeden Torun Bülow-Hübe. Nätet innehåller mer än man tror, jag mer än barnsängar från fyrtiotalet: Nu vet jag att Sigrun och Toruns föräldrar var stadsingenjören i Malmö: Erik Bülow-Hübe och skulptrisen Runa Bülow-Hübe. Runa hade följande hobbies: jakt, fiske, skridskosegling, skarpskytte och trädgårdsodling.
Sängbilden gav upphov till många, många minnen, men därom skriver jag kanske en annan dag.
Kära dagbok!
I kväll regnar det alldeles fantastiskt mycket. Hundarna vill inte gå ut och det vill inga trafikanter heller. Jag fick ta fiskarna på promenad, det uppskattade de.
Om man går på fiskpromenad nere vid etanoltankningen blir fiskarna på lyset. Det ser skojigt ut, men gör dem helt värdelösa på att skruva ihop ikeamöblemang.
Min bokhylla i hallen är från Kinnarps, den behövdes inte skruvas ett dugg för den var redan ihopskruvad när jag hittade den på jobbet. Den är mycket stadig och bra, och alls inte ranglig som t ex Billy. Jag har ärligen snott den från jobbet. Bara häpp så där.