Hoppa till innehåll

Månad: mars 2014

Båtresa i Turkiet

Först en gåta: vad har hänt på min säng?

Så här såg det ut igår eftermiddag.
Så här såg det ut igår eftermiddag.

Sedan en frukostrapport: perfekt äggröra.

Inget annat är värt att nämnas. Särskilt inte värt att nämnas är baconet, för det fanns inget, vilket man ju kan förstå i ett såpass islamiskt land som Turkiet.
Inget annat är värt att nämnas vad gäller frukosten. Särskilt inte värt att nämnas är baconet, för det fanns inget, vilket man ju kan förstå i ett såpass islamiskt land som Turkiet.

När jag hade ätit min äggröra, stekta ägg och kokta ägg och druckit både te och kaffe, klev vi upp på bussen för att åka 60 (!) mil. Jag har goda böcker med mig och betalar 79 kr extra per dag för att ha tillgång till internet när det går att ha tillgång till internet, så de där 60 milen kommer att gå så bra så. (Sitter på bussen i detta nu.)

Igår var vi i en moské som såg ut som något som Carl och Karin Larsson hade kunnat hitta på.

Ovanvåningen – damavdelningen. Man får en mattruta per person och mönstret på mattan visar vartåt näsan ska peka (mot Mecka).
Ovanvåningen – damavdelningen. Man får en mattruta per person och mönstret på mattan visar vartåt näsan ska peka (mot Mecka).

Som ickereligiös kan jag fascineras av arkitekturen och traditionerna och njuta av det vackra. Men jag kostar även på mig åt att fnysa åt (det som enligt mig är) stolligheter som att

  • man ska be fem gånger om dagen
  • man ska tvätta sig över hela kroppen (extra noga i munnen och näsan) innan man går in (det är dock frivilligt)
  • männen får vara på bottenvåningen
  • kvinnorna (som måste ha sjal på huvudet) måste gå upp och be på ett annat våningsplan.

Vår turkiske grek hade inte gillat att höra mina fnysningar.

Lånesjalar låg i en stor låda vid entrén. Jag valde en chic, vit sak. Man måste inte ha lyda, vilket man kan se på kvinnan bakom mig.
Lånesjalar låg i en stor låda vid entrén. Jag valde en chic, vit sak. Man måste inte  lyda, vilket man kan se på kvinnan bakom mig.

Men jag gillar

  • mattorna
  • att man måste ta av sig skorna
  • kökskaklet på väggarna.

Fast hur vackra mattorna och måleriet än är, kan man som fulhetsdyrkare ändå njuta mer av …

… de beigebruna plaststolarna mitt i moskén …
… de beigebruna trädgårdsstolarna mitt i moskén …
… och det kaklade kitschhörnet med information om … vad?
… och det kaklade kitschhörnet med information om … vad?

Sedan åkte vi båt. Ojojoj vad vi åkte båt. Ölen flödade, solen lyste och vi häpnade. Dels över alla tusentals till synes övergivna sjörövarskepp, dels över alla män som satt och fiskade i det gröna (mineralrika) vattnet. De sov, de myste, de drack öl och de åt mat. Men någon fisk verkade de inte få.

Den suddiga ölen i förgrunden smakade suddigt; kan inte rekommenderas.
Den suddiga ölen i förgrunden smakade suddigt; kan inte rekommenderas.

Det var vansinnigt smutsigt längs floden. Eftersom turkiska staten subventionerar de här resorna, skulle man ju kunna tänka sig att en liten rensning hade piffat upp upplevelsen för oss nordbor som ju är så vana vid prydligt vatten och blåsta gator.

Skit.
Skit.

I vattnet låg det pet-flaskor, bildäck, bensindunkar, platspåsar, cyklar, skinnhandskar och ett styckat lik. I alla fall tror jag att det var ett lik: tre svarta sopsäckar med snören runt måste vara likdelar. Och precis när jag hade formulerat den tanken, dök detta upp i vattnet.

En gympadoja.
En gympadoja.

Flodresans mål var en strand, där en kock stod och grillade kyckling och fisk till uppåt 400 personer. På vår båt var vi ungefär 200 och jag målade fan på väggen och sa högt att det här ju kommer att bli kaos. Icke så. Maten kom fram, portionerades ut som i en matbespisning och 15 minuter senare var alla mätta och glada.

Före.
Före.
Efter.
Efter.

Så då köpte vi lite mer öl och vin. Och kaffe. Samt GB:s Magnumglass. (När de säger att lunchen ingår i priset är det lunchen. Inte dryck, inte kaffe, inte sött på maten.)

På stranden låg all skit som inte längre låg i vattnet eller som hade placerats där av någon i väntan på bättre dagar. Eller kanske på sommaren och fler turister.

Övergivet.
Övergivet.
Men vänta. Det här vill jag ju ha i min trädgård!
Men vänta. Det här vill jag ju ha i min trädgård!

Några badade (”det är ju precis som svensk sommar”) och några gick en promenad. Det var nästintill hopplöst att inte plocka stenar och ta med hem.

De var så vackra … och fick ligga kvar.
De var så vackra … och fick ligga kvar.
Och så en vacker, vitnad trästam som i vilket ögonblick som helst kommer att flyga iväg till en kungarike långt härifrån.
Och så fanns en vacker, vitnad trästam som i vilket ögonblick som helst kommer att flyga iväg till en kungarike långt härifrån.
På båtresan hemåt åkte vi förbi denna paraplyrestaurang. Så vill jag också ha hemma!
På båtresan hemåt åkte vi förbi denna paraplyrestaurang. Så vill jag också ha hemma!

Hemma på hotellet igen, gick jag för första gången ut på min fina balkong. Och se vad jag fann!

EN BASKETKORG!
EN BASKETKORG!

Jag sprang genast ner till fitness- och relaxavdelningen, cyklade på en gnisslig motionscykel som uppvärmning och letade sedan upp personalen som på sammetskudde skulle ge mig den vackraste av bollar.  Jag försökte säga så här:

– Excuse me, sorry. I happened to notice your tennis court. Lovely thing, but since the tennis players are scarse this time of year, I really would appreciate if you would be so kind as to provide me with a basketball. If it’s at all possible.

Men så pratar man inte här. Man grymtar lite, letar upp en fyrkantig man med mustasch och säger:

– The tennis court? I can play basketball?
– You have basketball?
– No. But I want basketball. I play basketball.
– Sorry. No basketball. Do you want information about our relaxation program?
– No thank you, I only want to play basketball.

(Här borde han ha skrattat och sagt nåt i stil med ”there’s no basketball in relaxation!”, men det gjorde han inte.)

Hotellet hade alltså fem pooler, spaavdelning, tusen vattenrutschbanor och bellboysar samt en basketkorg men ingen basketboll. Slutet är nära, det är en konspiration mot mig och min person samt som vanligt kan vi konstatera att det var bättre förr.

Och så svaret på gåtan högst upp.

Städerskan hade pyntat lite i mitt rum. Men när man ska lägga sig ner och sova middag, blir det som på bilden högst upp: lite skräpigt.
Städerskan hade pyntat lite i mitt rum. Men när man ska lägga sig ner och sova middag, blir det som på bilden högst upp: lite skräpigt.
Share
57 kommentarer

Brutal telefonväckning i Turkiet

Resan hit gick bra, även om man på Arlanda på alla tv-apparater visade gråtande människor som sörjde sina anhöriga efter senaste flygkraschen.

Det är lite som att man visar E.R. i väntrummet på akuten.
Det är lite som att man visar E.R. i väntrummet på akuten.
Flyplanet hade mindre benutrymme än något annat plan som jag har åkt med. Karl bredvid mig flöt över sina bräddar och kunde bara med nöd och näppe knäppa säkerhetsbältet medan jag fick sitta lite på sniskan.
Flyplanet hade mindre benutrymme än något annat plan som jag har åkt med. Karln bredvid mig flöt över sina bräddar och kunde bara med nöd och näppe knäppa säkerhetsbältet, medan jag fick sitta lite på sniskan.
Som vanligt på flygplatser fanns i Atalya enoooorma, tomma ytor på vissa håll, medan …
Som vanligt på flygplatser fanns i Atalya enoooorma, tomma ytor på vissa håll, medan …
… det på andra håll vankades flaskhalsar.
… det på andra håll vankades flaskhalsar.

Men buhurrr, vad kallt det var när vi kom fram till Atalya sent igår kväll. Eller alltså … kallt och kallt. Det beror ju på, men som en normal novemberdag i Lund, tycker jag nog att det kändes. På en turkisk engelska lät välkomnandet ungefär så här, fast absurt nog av mig översatt till svenska:

– Vår guide som är jag heter Eren, vår busschaufför heter Ali, mina damer och herrar, och kom nu hit med alla era pengar. Jag tar emot pengarna i lobbyn imorrn efter klockan nio och hotellet är faktiskt mycket finare. Pengarna kostar 228 euro och är värda allt som ni får, mina damer och herrar. Om ni inte vill köpa lunchpaketet står ni utanför restaurangen och fryser i regn och snö medan alla vi andra äter och äter maten hela dagen, mina damer och herrar.

Vi åkte i drygt en timme och kom till ett hotell som tydligen är vattenpalats på somrarna. I lobbyn blev vi försedda med plastkortsnyckel och klisterlappar med rumsnumret på.

– Jag ger er nyckelar, ni tar lilla lappen med klister och sätter på stora väskan annars går ni vilse. Lilla bellboyen där tar alla väskorna på en gång i alla fall och ni får den snabbt.

Alla svenskar tar då emot nyckeln till rummet, tittar på klisterlappen, tittar på sin dyrbara väska och sedan på bellboyen och tänker att nääääheru, den här släpar jag upp själv, tack så mycket.

Utom jag och tre till: vi gjorde som vi blev tillsagda – satte på klisterlapp, lämnade storväskan och sprintade uppför de fem trapporna.

Mitt rum är stort och fint, men har en mystisk, lite skrynklig extrasäng i hörnet.
Mitt rum är stort och fint, men har en mystisk, lite skrynklig extrasäng i hörnet.

Sängen är så hård att jag fick känslan av att vara en fläskkotlett i en gjutjärnsstekpanna när jag lade mig. Jag inspekterade allt:

– Jahaja. Vatten i minibaren. Toan är pappersplomberad med VI HAR STÄDAT HÄR och titta, en vikning på toapapperet (lika underligt varje gång jag ser det: någon har varit framme och pillat på mitt toapapper) och se där finns en hårto…
– DIIIING DDDDOOOOOOIIIIING!

Jag ryckte till som skjuten av en fotbollsspelare och tänkte snabbt ”men det kan väl ändå inte vara ett brandlarm” innan jag kom på att det kanske var bellboyen med min väska och satana perkele, jag har ju inga slantar att ge honom. En femhundralapp är lite väl mycket, va? Oj, en enkrona! Nä fy.

Jag öppnade och in i mitt rum med väskan i famnen klev han. Han gick hela vägen in, bockade, glittrade med ögonen och bockade igen och jag bara stod där och fånlog. Ska man be om ursäkt för att man inte ger dricks? Jag sa tack överdrivet många gånger tills han gick. Baklänges. Långsamt. Lämnande efter sig mer rakvatten än min djefla man har haft på sig sedan vi träffades 1985. Jag somnade en stund senare och drömde om svartmuskiga män med skäggstubb upp till ögonbrynen.

I morse klockan 07:19 plingade det på dörren.

– DIIIING DDDDOOOOOOIIIIING! 

Ja, det plingade precis som när min väska anlände, vilket ju som alla vet är helt fel; på hotelldörrar ska det knackas. Jag gick upp, sa ”who’s there?” till dörren, fick inget svar och gick och lade mig igen. Klockan 08:00 ringde telefonen inne på toaletten.

– RRRRRRIIIIING! RRRRRIIIIIIIING!

När det ringer i en telefon som man inte känner till, blir man smått förvånad. När man sover och det ringer som av ett brandlarm av en okänd telefon, blir man rädd.

– YES? skrek jag i toalettelefonen.
Good mårnink, dis is yours wake up kall.
– But I didn’t … hann jag säga tills jag insåg att det var en automatturk i luren. Och hon hade redan klickat bort sig.

Jag frågade reseledaren varför jag väcktes så tidigt när vi inte skulle åka iväg förrän 10:30.

– Det är vanligt att vi gör så för allas bästa, damen. Att ingen missar den fantastiska frukosten och sover för länge är för alla väldigt viktigt, damen.

Jag har nu betalat mina extrapengar (vilket jag kände till) för alla museiinträden, luncher, båt- och bussresor, kvällsmat och partyn – 228 euro som jag hivade fram i form av turkiska lira (vilket inte var populärt eftersom de vill ha euro) och som jag inte på några villkor kunde få kvitto på. När jag var lite besvärlig och tjatade (med stort leende), sa han att han skulle försöka fixa ett kvitto trots allt. (Tror jag inte ett dugg på.)

Innan jag kastar mig iväg på okända mål på en båt, ska ni få se vad det står i hotellets säkerhetsföreskrifter (där man påstår att gymmet öppnar halv nio när det är halv tio och där man försäkrar att det finns wi-fi i lobbyn, vilket det inte finns):

Ja, semestertatueringar är ett gissel.
Ja, semestertatueringar är ett gissel.

När man tar in på hotell måste man kolla nödutgångar och läsa brandföreskrifter, har jag lärt mig. Ivrigt slog jag upp ”in case of fire”:

Om det börjar brinna måste jag alltså se till att genast g
Om det börjar brinna måste jag alltså se till att genast g
Share
50 kommentarer

På tåget

– Huäääääääääärk!

Ack, så bekant. Det var ju precis det ljudet som jag hörde igår vid midnatt. På tåget. Killen som kräktes då skrek efter hulkningen:

– Guuud så skönt!
– Guuud så skönt!

Nu – drygt 12 timmar senare – låg det uppkräkta inte i mittgången utan inne på toa.

– Huäääääääääärk!

Jag satt precis utanför toan och lyssnade och fick det stora nöjet att en liten, liten stund senare se Den Kräkande Mannen. Iklädd klanderfri kostym, prydlig slips och Ville Vessla-skor vacklade han med röda ögon och svettig panna ut ur toan. Han tittade inte på någon utan gick med sänkt blick mot tågdörrarna.

– Snart kommer Dustin Hoffman och varnar oss!

Ville jag säga till någon som skulle förstå, men tågklientelet var inte sådant att det skulle ha förstått min association.

Bakom mig satt fyra personer som jag inte kunde se annat än i ögonvrån. De var väldigt blonda och väldigt solbrända och väldigt berusade. Det får de ju vara om de vill, men MÅSTE ALLA BERUSADE PRATA SÅ HÖGT? Och med mig?

– VITT KÖTT! GRISEN HAR VITT KÖTT!
– RÖTT KÖTT!
– VARFÖR SKULLE INTE GRISEN HA RÖTT KÖTT OM KOSSAN HAR DET?
– IDIOT! Nu saruju tvärsom!
– Du kan va … Fiskar har vitt kött, okej?
– INTE LAX! Förresten finns det brunt kött på kycklingar. Slemmigt.
– Tjyckl… schyyyeling …  SCHY…CHLING HAR VITT!
– DUUUU! Hörru du som sitter med datorn. Vaaaaa … heteru?
– Lotten. Förlåt, jag måste … (jag pekade intensivt på datorn).
– Vilket djur har rött eller vitt vin?
– Va? Vin? Ni pratade väl om kött? Muskelfib…
– HARU TJUVLYSSNAT? BRUDEN HAR TJUVLYSSNAT!

Nåväl. De kallade mig i alla fall inte tant.

Share
14 kommentarer

Melodifestivalfinalen på nationalarenan

Jajaja, jag vet att jag ju har sagt upp bekantskapen med Mello sedan två veckor. Men Orangeluvan gav mig och Elvaåringen biljetter till kvällens genrep och det kan man faktiskt inte på några villkor tacka nej till. Det är en liten tradition vi har sedan år 2000, när hon och jag såg ESC med Olsenbröderna som vinnare: Fly on the Wings of Love – som jag omedelbart utnämnde till bästa låten direkt när jag hörde den. (Det var sista gången jag gissade rätt.)

mello_startordning

Startistan är inte alls lottad numera (den var faktiskt det en gång i tiden, så det så) utan uträknad enligt ett snillrikt system och vetenskapligt tänkande. Till vänster ses SVT:s planering med notisar och whiteboard (men det är tyvärr inte jag som har smygtagit bilden bakom kulisserna).

1. Anton Ewald – Natural
2. Ellen Benediktson – Songbird
3. Alcazar – Blame It On The Disco
4. Oscar Zia – Yes We Can
5. Linus Svenning – Bröder
6. Helena Paparizou – Survivor
7. Yohio – To the End
8. Sanna Nielsen – Undo
9. Panetoz – Efter solsken
10. Ace Wilder – Busy Doin’ Nothin’

Enligt Christer Björkman är ”tanken bakom startordningen” denna:

– Vi har försökt variera och spetsa det så det ska kännas spännande. Det ska också hålla en intensitet som går upp och ner.

Vad underligt att programmen har varit så erbarmligt trista dårå.

Men det kaaaanske blir bättre i finalen eftersom Anton Ewald har kaoshår på huvudet, handen i skrevet och en sångare som hjälper honom på Singin’ in the Rain-vis i kulisserna samtidigt som Yohio har symbolikfyllda kristaller för hela 4 000 kr på sina kläder och dessa kläder faktiskt ger honom styrka i kampen mot de onda andarna.

Skärmavbild 2014-03-07 kl. 16.39.50

Vi sitter så att vi måste ha öronproppar och under uppvärmningen spelas alla gamla glittriga örhängen och vi kan nästan se allas orensade näsborrar.

Programledarna visar upp sig i morgonrockar …
Programledarna visar upp sig i morgonrockar …
… och Christer Björkman intervjuas, klädd för minusgrader.
… och Christer Björkman intervjuas, klädd för minusgrader.

Jag återkommer med rapport från genrepet. (Den riktiga sändningen är ju inte förrän imorrn.)

Uppdatering efter spektaklet
Värst vad engagerad jag blev! Här trodde jag att jag skulle sitta och sura, men icke. Nour och Anders var jätteroliga när de inte höll sig till manus, så det tycker jag att de inte ska göra – och någon måste ge Anders större skjorta!

Jag hejade på Kära bröder (som tydligen bara heter Bröder), älskade Panetoz tokglädje, anser att Alcazar gjorde det allra bästa liveframträdandet och tror att Ace Wilder vinner på de internationella rösterna medan Titiyo Yohio får flest svenska röster.

Men det hela inleddes med en programenlig troschock eftersom Charlotte Perrelli fick göra entrénumret (”Copenhäääägen”) iklädd liten näsduk.

Förlåt, jag råkade klippa av upptill.
Förlåt, jag råkade klippa av upptill.
Anton Ewald tog sig i skrevet och plockade fram en extramick som vanligt. Båda två handlingarna är obegripliga regimissar.
Anton Ewald tog sig i skrevet och plockade fram en extramick som vanligt. Båda två handlingarna är obegripliga regimissar.
Ellen Benediktson fastnade inte på bild eftersom jag var fullt upptagen med att fotografera de ursnygga lamorna som omgav henne på en liten scen som hon fick ha eftersom den stora pyntades för nästa framträdande.
Ellen Benediktson fastnade inte på bild eftersom jag var fullt upptagen med att fotografera de ursnygga lamorna lamporna som omgav henne på en liten scen som hon fick ha eftersom den stora pyntades för nästa framträdande.
Tre glittriga rumpor som heter Alcazar rev av allt de hade. Jädrar vad det brann, smällde, sjöngs och dundrade. Deras folkparkssommar är säkrad.
Tre glittriga rumpor som heter Alcazar rev av allt de hade. Jädrar vad det brann, smällde, sjöngs och dundrade. Deras folkparkssommar är säkrad.
Oscar Zia är till min stora glädje lång som en basketspelare. Och banne mig tog han sig inte i skrevet han också.
Oscar Zia är till min stora glädje lång som en basketspelare. Och banne mig tog han sig inte i skrevet han också.
Linus Svenning måste sjunga "Kära bröder" på skånska om han vinner imorrn. Hans låtsas-stockholmska är förfärlig; låten hade vunnit på lite diftonger. (Tyvärr stod han på en liten scen två centimeter från publiken som larvade sig i bakgrunden.)
Linus Svenning måste sjunga Bröder på skånska om han vinner imorrn. Hans låtsas-stockholmska är förfärlig; låten hade vunnit på lite diftonger. (Tyvärr stod han på en liten scen två centimeter från barnpubliken som larvade sig i bakgrunden.)
Helena Paparizou har tyvärr klämts in i galonbyxor som var så tajta så. Men sjunga kan hon ju ändå.
Helena Paparizou hade tyvärr klämts in i galonbyxor som var så tajta så. Men sjunga kan hon ju ändå.
Yohio har såååååå många fans bland barnen. Alla var verkligen alldeles tokiga – jag hörde spridda gallskrik när han dök upp.
Yohio har såååååå många fans bland barnen. Alla var verkligen alldeles tokiga – jag hörde spridda gallskrik när han dök upp.
Sanna Nielsen har här precis som alla de andra poserat på en liten scen strax framför scenen. Så fort artisterna har smällt av leenden och vinkat mot publiken, kommer ett förinspelat klipp och studiomannen kommer RUSANDE för att ta artisten i handen och föra denna mot scenen. (Han hann inte med Oscar Zia, som tog tre sjumilakliv och försvann.)
Sanna Nielsen har här precis som alla de andra poserat på en liten scen strax framför scenen. Så fort artisterna har smällt av leenden och vinkat mot publiken, kommer ett förinspelat klipp och studiomannen kommer då RUSANDE för att ta artisten i handen och föra denna mot scenen. (Han hann inte med Oscar Zia, som tog tre sjumilakliv och försvann uppåt strålkastarskenet.)
Panetoz – gladast idag. Till och med jag fick lust att klappa i otakt. (Vilket man ska undvika, förstår ni.)
Panetoz – gladast idag. Till och med jag fick lust att klappa i otakt. (Vilket man ska undvika, förstår ni.)
Ace Wilder är verkligen urproffsig och ”kliver rakt genom rutan” som det heter – men är tråkig för en publik på plats. De randiga dansarnas kläder vill jag ha.
Ace Wilder är verkligen urproffsig och ”kliver rakt genom rutan” som det heter – men är tråkig för en publik på plats. De randiga dansarnas kläder vill jag ha.

Pausnumret bestod av ABBA-låtar tolkade av Marie Bergman, en helt okänd artist, Charlotte Perrelli och Robin Stjernberg. Den okända artisten visade sig vara en reserv för Malena Ernman, som nog är i Tyskland och sjunger Agrippina eller nåt och rusar in imorrn kl. 21:15 eller så.

När det hela var slut drog vi oss alla tusen och åter tusen människor mot Solnas pendeltågsstation – där de har byggt en jättefin extratrappa av plockepinn!
När det hela var slut drog vi oss alla tusen och åter tusen människor mot Solnas pendeltågsstation – där de har byggt en jättefin extratrappa av plockepinn!

Det var det! Nu ska jag hem och packa inför Turkietäventyret som tar sin början imorrn!

Share
60 kommentarer

Knäppgökens semla (recept)

Sedan i lördags har Fjortonåringen klämt i sig semlor på löpande band. Vart hon sig i världen vänder, är någon där och bjuder henne på semmelfika. Om någon säger ”jag borde egentligen inte …” är hon snabbt framme och erbjuder sina semmelätartjänster. (Det visar sig förstås att just jag borde egentligen inte-sägaren är den som är minst villig att ge bort ljuvligheterna.)

Men hu. Vad hände? Fjortonåringen drabbades nu ikväll av abstinens. Inga bullar, ingen grädde, ingen mandelmassa och inte ens en liten kaka som substitut fanns i huset.

– Frukt är godis? sa jag trevande och klämde på en skrynklig apelsin.
– Ja. Gott. Men dom är väl inte semlor?
– Näe … Eh … gå och lägg dig nu! sa jag lite förstrött och tog mitt pick och pack (dator och mobil samt temugg) och gick.
– Mäh, sa Fjortonåringen och såg inte alls ut att vara på väg i säng.

En liten stund senare kom hon och rapporterade: semmelbegäret var tillfredsställt.

– Man tar bröd, mjölkprodukt och mandemassesubsitut.
– Man tar bröd, mjölkprodukt och mandemassesubsitut.
– Man lägger in lagom många mandlar och en klick gräddfil och sätter på locket.
– Man lägger in lagom många mandlar och en klick gräddfil och sätter på locket.
– Man äter. Helst i sängen.
– Man äter. Helst i sängen.
Share
43 kommentarer

Mysko resa?

I höstas kom ett reklamblad med en historisk tidning som vi prenumererar på. Det handlade om en resa och det stod ungefär “upplev det vackra Turkiet”, ”bildningsresa” och ”kolla vad snorbilligt” samt ”tillägg” och ”lite mer tillägg”. Allt andades skumraskaffärer, lurendrejerier, bondfångeri och snar konkurs.

Så jag bokade en resa för 900 kr. Som egentligen skulle kosta uppåt 6 000.

Sedan kom december med allt vad därtill hör och så blev det plötsligt mars utan att vi hade försmäktat eller förtvivlat under januari och februari. Och på lördag ska jag åka. Jag är väl medveten om att jag måste betala ett par tusenlappar till på plats, men jag vet också att det här nog är helt okej.

Ungefär så här ska jag resa.
Ungefär så här ska jag resa. (Läs mer.)

Vi har fått en farlig massa information via mejl och jag vet nu att jag inte ska stoppa något i munnen som inte har skalats eller kokats eller renats i en autoklav. Nu ser jag en till varning:

OBS! Vänligen observera att resan även kan äga rum i omvänd ordning av organisatoriska skäl.

Man inleder alltså med att landa på Arlanda dårå …


Turkiets bidrag i ESC 2003.

Share
55 kommentarer

Semlor och färs

Inte vet jag hur eller när ni äter era semlor, men idag är ju den underbara tisdagen med stort F. Jag planerar enligt denna fina tradition:

Hamburgare (med osynligt kött) och semla (med osynlig mandelmassa).
Hamburgare (med osynligt kött) och semla (med osynlig mandelmassa).

Och nu måste vi associera vilt här. Carl Larsson grundade tillsammans med bl.a. Richard Bergh, Ernst Josephson och Bruno Liljefors konstnärsgruppen Opponenterna, som fajtades mot Konstakademien eftersom de kämpade för den mer ungdomliga och personliga konsten.

Opponenterna 1885. Mannen som sitter längst till vänster är Richard Bergh.
Opponenterna 1885. Mannen som sitter längst till vänster är Richard Bergh.
Richard Bergh målade på detta vis.
Richard Bergh målade på detta vis.
Denne Richard Berg hade en dotter som hette Maja (1899–1993), och hon såg ut så här i elvaårsåldern.
Denne Richard Berg hade en dotter som hette Maja (1899–1993), och hon såg ut så här i elvaårsåldern.
Och denna Maja skrev på fettisdagen (som var en lovdag) 1915 detta i sin dagbok.
Och denna Maja skrev på fettisdagen (som var en lovdag) 1915 detta i sin dagbok. (Från Stockholmskällan, den underbara Stockholmskällan.)

”Vaknade vid 10 tiden sådär av att Johan slog ihjäl Anna-Stina. Hon kom sedan in till oss och skojade. Johan var sjuk sades det, men han såg inte ut så. Alma och jag fick stora baljor med schoklad och wienerbröd ja dom va som tre thekoppar. Så kom vi upp, jag hade min kransklädning på. Fick färs till frukost. Sedan gjorde vi lite iordning och på förmiddagen la vi “puzzle”. Jag for hem med 2an. Fick sällskap med Ingeborg vi kritisera Bigge, som annars är Ingeborgs älskling, hon hade varit på Nationalmuseum. Hos tant Helena på kvällen och middag fick sillsallad och F.bullar. Dom andra dansade och vi lite med. Fick tårta emellan och sedan gick Gunnel och jag hem hon med sin P. stövlar.”

Naturligtvis slog inte Johan ihjäl Anna-Stina. Maja är bara jätterolig och menar att ”det lät som om Johan slog ihjäl Anna-Stina”.

Men nu till pudelns kärna och orsaken till att jag berättar allt detta: vad kan ”färs” vara som hon åt till frukost? Enligt SAOB kunde färs förutom malt kött förr vara ”allmännare: (tunn) hoprörd massa” – en kleggig gröt, eller?

Share
81 kommentarer

Ännu en basketsöndag

Idag är det basketmatch!

[plats för fanfar]

Att det är lite speciellt idag beror på att detta det är den första matchen på nästan två år där jag ska vara med som spelare och inte bara coach. Det handlar om div III och det handlar om en paniklösning eftersom mitt lag är fullt av sjuklingar och skadade samt bortresta spelare. Det trasiga knät har ju fått diagnosen ”grav artros”, och då gäller det tydligen att hålla igång och träna så mycket som möjligt även om det gör ont. Jag bad till och med om tillåtelse på smärtkliniken som jag numera hör till:

– Bra! Lova att du aldrig slutar med basket eftersom du måste har kul och skratta!

Sa de där. Jag sa inte som jag brukar göra ”det är inte artros, det måste vara något annat, det måste vara en skada av något slag” eftersom ingen tror på mig. Därför sitter jag strax i en bil tillsammans med alldeles för få lagkompisar. Vi ska åka till Sunne:

etuna_sunne

Det tar tre timmar och tio minuter, varför vi åker tidigt på förmiddagen och kommer hem vid åttasnåret på kvällen. Vi ska äta matsäck i bilen på väg dit och jättemycket köpepåmmfritt på vägen hem. Eftersom vi förlorade hemmamatchen trots full uppställning, förväntar vi oss inte att slå  dem eller oss själva med häpnad utan bara att försöka

  • screena & rulla med pondus och list
  • gå på många snabba uppspel
  • sätta åtminstone en trea
  • ha 100 % på straffarna
  • fnittra
  • blockera ut, särskilt i anfall
  • låta bollen göra jobbet
  • fylla på med kaffe och bullar i halvtid.

Jag återkommer förhoppningsvis med rapporter under dagen – passa på att ställa frågor så ska jag berätta varför man väljer denna tillvaro framför att ligga hemma och se på film och göra långkok på högrev. Tills vidare kan ni se här hur det ser ut när vi tränar:

Detta är alltså F64–F93. Alla borde ha ett eget basketlag.

Uppdatering när vi närmar oss Örebro.

Här sitter jag i baksätet och babblar.
Här sitter jag i baksätet och babblar.

Vi drabbades av två återbud till nu i ottan: en spelare med feber och en med knäkollaps. Alltså är vi förutom mig och mina knän

  1. en frisk
  2. en till frisk
  3. ännu en frisk
  4. en med ryggkrångel
  5. en med jättesnuvan Snor.

Men med Voltaren, Fishermans friend, Bricanyl, Ipren, vitamin c, järntabletter och snytpapper kommer det här att gå så bra så. Tänk på alla som åker Vasaloppet; de har det mycket tuffare.

Uppdatering 30 minuter före uppkast!

Vi har kört fel och är jättesena!
Vi har kört fel och är jättesena!

Uppdatering – framme i Sparbankshallen i Sunne.

FRAMME! SKYYYYNDA!

Det här är lika spännande varje gång: man kliver stelbent ut ur bilen, irrar runt i den okända hallen i jakt på omklädningsrummet, tar upp de kalla matchdräkterna ur den kalla väskan, slåss en stund om tröjnumren och de lagom stora shortsen och letar så upp en härlig boll. Vi konstaterar att golvet är si, plankan så och att det här med att sitta på gympasalsbänkar känns som att sitta på små barnstolar inne på Ikea.

Vi tejpar stukade fingrar, fyller på med Voltaren och lite liniment och sätter upp håret med tofsar och klämmor. Någon klagar på orakade ben, någon annan snyter sig och en tredje visar upp licenserna och skriver de sex namnen i protokollet.

Nu kör vi!

Uppdatering efter matchen, men före påmmfritten

Näe. Vi förlorade. Och vi är så sura.

Vi är bortalaget och de gröna plupparna är våra fouls. Jag är nummer 10, och blev alltså inte utfoulad!
Vi är bortalaget och de gröna plupparna är våra fouls. Jag är nummer 10, och blev alltså inte utfoulad!

Vi har tusen och en anledningar till vår förlust, men har enats om att bara dra fram det faktum att vi bara hade en avbytare. Och att domarn underkände ett av deras skott när 24-sekundersklockan ljöd och sedan ändrade han sig när hemmalaget protesterade. Och att vi fick tusen fouls medan hemmalaget knappt skrapade ihop en handfull. Fast egentligen handlade det bara om att vi var så få och … förstås att vi missade våra skott när motståndarna foulade oss.

(Ni hör? Det finns SÅ mycket bortförklaringar.)

Deppigt värre.
Deppigt värre.

Uppdatering strax utanför Karlskoga:

bild

Share
44 kommentarer