Dag: 13 mars 2014

Sammanfattning: till Turkiet med TSS

Publicerat av Lotten Bergman den 13 mars 2014 22:31

Det här är mest ett inlägg för alla som funderar på att åka på den skumt billiga resan ”I apostlarnas fotspår genom Kappadokien”. De som arrangerar resan är TSS – Travel Service Scandinavia – och det låga priset beror på att turkiska staten sponsrar projektet.

Det är inte skumt alls utan en mycket proffsigt genomförd resa. Dock är den i slutänden inte särskilt billig – om man inte håller hårt i sina slantar, vill säga.
dessert
Serveras alltid i mängd, men varierar lite i form, storlek, konsistens och mängd – men inte vad gäller sockerinnehåll. ”Extremt sött” är en underdrift.

dricks
Det här är ett jävla bängel – man ska alltid ge en peng men själv bedöma hur mycket. Även städerskan som du aldrig hinner se röken av ska du ge dricks. Detta är vi svenskar bedrövliga på. På slutet av resan SKA hela bussgänget ge en peng till både guiden och chauffören. Vi samlade ihop i två kuvert och gav dem när vi skildes åt. Detta är tydligen inte alls kutym: man ska ta sin peng och ge dem i handen när man går ut ur bussen för sista gången. En av guiderna skickade tillbaks kuvertet med ordern ”ta tillbaka er peng och ge mig i handen istället”. Det blev kaos: några tog för mycket, andra fick inte tillbaka det de hade lagt och åter andra hade ingen aning om hur mycket de hade lagt. Några blev sura och smet ut bakvägen.

eluttag
Inga problem – de är likadana som i Sverige.

fitness
Det finns gym på alla de fina hotellen – och jag rekommenderar dem. Jag var där helt solo varenda gång.

flygplatsrutiner
När man ska hem igen, går man genom en första säkerhetskontroll med hela sitt bagage – inklusive stora bautaväskan som sedan checkas in. Sedan måste man skriva på papper om man har köpt juveler, en halv älg och pälsar, varefter man checkar in väskan (max 20 kg) och går vidare till den vanliga säkerhetskontrollen.

flygresa
Det tar ungefär fyra timmar från Stockholm till Antalya. Planen var i tid och flygvärdinnorna vänliga. Te och kaffe var gratis, vilket var så förvånande att jag råkade köpa en stor chokladkaka av bara farten. Lite trångt var det dock.

En 172 cm lång basketspelare får lite om om plats.

frukost
Frukosten är likadan överallt och dignar av fetaost, grönsaker, färgglada flingor och varmt, torrt bröd. På ett hotell stod en kock och svängde ihop omelett på löpande band. Och ÄNDÅ gick jag och hämtade en pannkaka som jag hällde sirap, farin och socker på.

deltagarnas fysik
Man bör kunna gå. Man ska inte vara beroende av kryckor och absolut inte högklackade skor. Men man måste för den delen inte vara elitgymnast – jag med mitt onda knä hade inga som helst problem.

försäljarna
Dem blir man trött på. Innerligt, innerligt trött. De finns på varenda turistplätt och är envisare än treåringar. Svara inte på frågan ”from Skandinavia?”, för då är du fast.

grönsaker
Jag åt grönsaker under hela resan och stötte inte på några som helst magproblem. Ungefär åtta av deltagarna i gruppen blev sjuka, men vi misstänker en kycklinggryta som såg lite ut att vara lite till åldern kommen (och som jag undvek).

guide
Guidens insats är nog 75 % av hela resan. En dålig guide som varken kan sin historia eller prata tillräckligt god engelska sänker hela upplevelsen. Detta kan man inte påverka: antingen har man tur eller så har man det inte.

gympa på planet
Ja, det gjorde alla i min grupp medan jag sov som en gris. Förmodligen fick jag 300 blodproppar och kommer aldrig mer att kunna flyga.

hotellens standard
Hotellen är bra. Om man flyttar på möblerna och kryper under sängen enbart för att leta efter skit och mögel, kan man möjligen bli belönad. Gardinerna är inte särskilt mörka, så ta ögonbildel med om du är känslig!

internet
Wi-fi (om än skakigt) finns på hotellen. Ibland bara i foajén, ibland även på rummen. På ett hotell kostade det 10 kr per dygn, annars var det gratis.

kaffe
Det finns bara gratis kaffe till frukosten. Kaffet är nästan alltid Nescafé om det inte är turkiskt kaffe som man ju måste tugga för att få i sig. På några av hotellen fanns maskiner som kan spotta fram blaskig cappuccino. Däremot är caféernas kaffe alldeles utmärkt.

kebab
Ät kebab på restaurang om ni kan – det är underbart gott!

kläder efter väder
Ja jösses. Ni kan klä er hur ni vill, men kolla väderutsikterna innan ni åker så att ni inte packar fel.
/ Hälsningar från den djufrysta Lotten.

lektyr
Ta med något att läsa: bussresan till Kappadokien är 60 mil dit, 60 mil hem.

lunch
Man kan välja om man vill köpa ”lunchpaketet” eller ej. Jag gjorde det, och lärde känna mina reskamrater väl under ätandet. De som inte köpte lunchpaketet svalt inte ihjäl och hittade nästan alltid någonstans att tillbringa timmen på. I värsta fall kan man säkert lägga sig under bussen.

mat
Det är bara bufféer överallt, vilket är bra. Man äter för det första bara det man tycker – om och för det andra så mycket eller lite man vill. Dryck ingår inte – den betalar man separat.

magsjuka
Jodå, några i varje grupp råkar alltid ut för detta. Ta med medikamenter!

middag
Kvällsmaten är som alla andra måltider en buffé. Det är väldigt gott om grönsaker, så passa på. (Det sägs att man ska akta sig för gransaker med skalet kvar, men jag vet inte. Det såg otroligt fräscht ut och jag blev inte dålig.)

pengar
Det går åt mycket pengar. Både lira och euro rinner mellan fingrarna.

priser
Turkiet vet att ta betalt. Vin och öl kostar bara lite mindre än hemma. Kaffe och te kostar nästan alltid ungefär 20 kr. Turistprylarna kostar så mycket som man lyckas pruta ner dem till.

prutning
Man ska pruta. Jag som inte kan, fick flera gånger extrapresenter när jag hade betalat. ”Nämen din stackare, nu har jag ju lurat av dig massa pengar, här, ta en liten berlock med dig hem till Norden” såg det ut som om de tänkte.

resenärsklientel
Resenärerna på min resa var toppen. Inge suris, ingen gnällis, ingen negativ prutt. Alla vara glada och intresserade!

service
Servitörerna och hotellpersonalen och affärspersonalen är inte vidare serviceminded. Det är inte störande, men jag kom på mig själv att längta till det brittiska ursäktandet och det amerikanska leendet.

shopping
Under Kappadokienresan kunde man bara handla souvenirer i turistfällor. Alla köpte vi sjalar (vi frös gubevars), väskor, smycken och små skålar. I Antalya (1 miljon invånare) fanns allt som finns i storstäder.

skor
Jag hade ett par sandaler (hahahahaaaa), ett par vanliga gympadojor av skinn och ett par joggingskor. Det funkade alldeles utmärkt även om jag ibland längtade efter graningekängor.

spa
Nästan alla hotell har spa: passa på! (Jag gjorde inte det, men jag är ju inte en spaig person.)

språk
De flesta pratar en ganska svårtolkad engelska med få ord, men efter bara ett par dagar börjar man som svensk prata nästan likadant. ”Tentörti” är förstås 10:30 och ”uppåner” är förstås ”open air”.Tyska är ett mer gångbart språk, särskilt i Antalya.

sängar
Sängarna är stenhårda. De är precis som överallt annars uppåt 30 cm tjocka, men hårda som ett gympagolv. Ta med ett liggunderlag om ni är känsliga, för om man lägger sig på det känns det kanske lite mjukare. (Men man vänjer sig; jag sov precis lika dåligt i Turkiet som jag gör hemma.)

Man undrar vad som finns under den tunna, översta madrassen. Marmor?

sömn
Vi var inga festprissar i gruppen, så vi kom i säng i lagom tid varje kväll. Man fick helt enkelt sova så det räckte.

te
Det finns bara gratis te till frukosten. Äppelte är grejen i Turkiet, men jag rekommenderar svart, turkiskt te ävem för tokar som jag som egentligen bara vill ha Earl Grey.

telefon
Vi har förstås mobiler allihop (jag har en variant som gör att jag kan surfa obegränsat mycket utomlands för 79 kr/dygn). Skulle man önska sig en telefonautomat, så har Turkiet i alla fall fler än Sverige.

tidsskillnad
Turkiet ligger en timme före Sverige.

toaletter
Toaletterna vaktas nästan alltid av någon som vill ha pengar. I min värld betyder det att toaletterna ska hålla något slags standard över bottennivå, men så är inte fallet. Toapapper saknades på flera ställen, det var nerkissat och blött och luktade illa. Men hålet i golvet är i alla fall en intressant upplevelse.

Det är alltid lika kul att få se föregående gästs inte längre trängande behov.

toapapper
Som hemma. Ha lite servetter i bakfickan – inte ens på museerna är det gott om papper.

tv
Alla hotellrum har tv, men vad man ska med den till vet jag inte. Jo, det fanns en brittisk nyhetskanal som var okej. Allt annat är dubbat, skrikigt och suddigt. Som på vilken bar som helst.

valuta
Ta med både turkiska lira (= 3 kr) och euro (= 10 kr). Ute på landsbygden vill de bara ha euro och inne i miljonstaden Antalya är det bara lira som gäller. Guiden hjälper er gärna med att hämta pengar i bankomater eftersom ni ska lämna kvar så mycket pengar det någonsin går.

vattnet
Man kan inte dricka vattnet i kranarna. På bussen finns billigt vatten (och öl!) att köpa, och det gör man. Jag borstade inte ens tänderna i kranvattnet när jag nu tänkte efter.

Jag hade precis duschat och skulle gå ner till mina polare för att ta en öl i lobbyn, när spegeln talade om för mig att jag inte skulle det. Elelr hur det nu var. — Jag hade precis duschat och skulle gå ner till mina polare för att ta en öl i lobbyn, när spegeln talade om för mig att jag inte skulle det. Eller hur det nu var.

vin
Det röda vinet smakade ättika medan det vita ofta påminde om retsina. Alltså kan jag inte rekommendera det. I Kappadokien fanns ett lokalt vin som hette … hm. Måste leta i anteckningarna.

väckning
Guiderna säger till hotellen att alla resenärerna ska väckas 60–90 minuter före avfärd till nästa ställe. Det ringer i telefonen som finns i badrummet och signalen är ohygglig. Därför satte jag alltid mobilen så att den skulle plinka till 10 minuter före Den Stora Väckningen.

väder
Kolla väderutsikterna, kolla väderutsikterna, glöm inte att kolla väderutsikterna! Jag har aldrig frusit som jag frös i Turkiet! (Snö och minusgrader!!!)

väska
Jag hade en jätteväska med massa plats för souvenirer som jag aldrig kom att köpa, vilket var mycket bra. Om man byter hotell så ofta som vi gjorde, är det otroligt skönt att slippa kämpa med kläderna. Jag bara slängde ner allt och stängde till.

öl
All öl heter Efes, men är av mycket olika kvalitet – ibland blaskig och avslagen, ibland burkig och skarp och ibland alldeles utmärkt kall och god.

Och slutligen: finns det gulliga brevlådor i Turkiet?

De dagliga rapporterna

Lämna en kommentar

Svinkallt i Turkiet

Publicerat av Lotten Bergman den 13 mars 2014 08:34

Igår morse var det så dags för ballongflygning här i det vackra Kappadokien. Mot min vilja, ska sägas. Jag vill hellre sova/läsa/äta/gå på kaktusar än riskera livet i en luftballong. Brutal telefonväckning kl. 04:30, samling i foajén kl 05:00, avfärd till luftballongsplejset i en liten, liten, fullproppad buss som tillhör ballongföretaget, sedan uppfärd, flygfärd ooooh och aaaaaah och röda kinder samt heurekarop.

Så var i alla fall planen. Klockan tio i fem klev jag ut ur hotelldörrarna och möttes av detta tjoande:

(Jag säger fel: klockan var ju tio i fem, inte tio i fyra.)

Chauffören darrade lite på manchetterna och krypkörde både upp- och nerför de regnvåta, gatustensbelagda vägarna, halkade ut på vägrenen två gånger och backade sönder en stopp-skylt. Men vad gör väl det — ballongpiloten skulle säkert vara bättre, tänkte vi.

Men. När vi klev ur bussen snöade det. (Jajajajaaaa, jag vet att ni har finfint väder hemma i Sverige.) Vi presumtiva ballongåkare tittade på snön, försökte se en väderprognos i det smällkalla nattmörkret, men gav upp och gick in till alla andra drygt hundra ballongresenärer som satt i väntrummet.

”Ta för er av vårt kaffebord!” stod det i reklamen och se på tusan — det serverades minsann både dammte och pulverkaffe samt småkakor och vitt bröd.

Själv tog jag fram de ägg jag stal från hotellfrukosten morgonen innan och mitt finfina äggfodral som jag köpte i Berlin.

Sedan väntade vi. Och väntade. Vi väntade så att jag började tala både franska och tyska med främmande människor och till slut gick i armkrok med en turkamerikan som kunde förmedla mer än grymtningar. Efter två timmars väntan hade vi sett

rödjackad personal rynka pannan och kedjeröka cigaretter samt spana i fjärran
pensionärer överdosera pulverkaffe
tre män i mustasch somna
luftballongskorgar forslas till luftballonger
luftballonger inte blåsas upp
luftballongskorgar forslas från luftballonger
halva församlingen ge upp och dra från väntrummet.

Jag vandrade planlöst omkring och hittade ett annat väntrum som såg ut så här …

… och gjorde mig hemmastadd. Ett svenskgäng kom och började fråga mig om svenska skrivregler och vips, gick ett par timmar medan snön föll utanför fönstret.

Sedan kom äntligen information: allt var inställt. Det basunerades inte ut via en informatör utan viskades till mig av en kritisk tysk som hade pratat ihop sig med en fransman och en kanadensare och därefter enats om att det här ju var lika amatörmässigt som om det hade skett i Frankrike.

Slokörade klev vi in i den lilla bussen igen och ropade som fnittriga skolbarn ”hjääälp” och ”håll i er” så fort chauffören lade in backen. En nybliven 70-åring som hade fått ballongflygningen i present av sin fru sa stillsamt:

– Jag känner mig på ett förunderligt sätt … lättad.

Snön föll över Turkiet och jag började fantisera om långkalsonger och graningekängor. När jag efter frukosten grävde i resväskan hittade jag ett par shorts som hånskrattade åt mig.

Alltså inleddes dagens turistäventyr inte med ballongflygning utan istället med ett besök i en mattfabrik. Vi fick av guiden veta att det är helt okej att säga nej när försäljarna vill ha oss till att köpa 50 000-kronorsmattor men att vi skulle tacka ja när vi erbjöds turkiskt kaffe med något till. Vi klev in i mattfabriken – och fick världens bästa försäljarargumentation. Först lärde vi oss vilket oerhört fint hantverk det handlar om:

Det vi använder är äkta ull med varp av äkta ull.
Allt gör vi för hand.
Allt sponsras av staten så de 4 800 kvinnorna som arbetar hos oss försörjer hela sina familjer och de får lön även under perioder när de måste vara hemma och hjälpa till med lantbruket. Hela familjen är naturligtvis försäkrad.
Varje kvadratcentimeter har tusen miljoner miljoner knutar och varje matta tar fjorton miljarder timmar att göra och varje matta bidrar till att bevara den turkiska kulturen.
Allt här är otroligt fantastiskt genuint och se här hur man spinner silke, som vi gör en annan sorts matta av, som …

Mattförsäljarchefen Khan var så rolig, välformulerad och kunnig att jag drabbades av ett plötsligt, obetvingligt behov av att äga en äkta matta. Och med äkta matta menade han ”en handknuten” (som kan ta flera år att göra) och inte en ”maskingjord” (som kan ta en timme att göra).

Kvinnorna som vävde var så flinka att de ombads attKvinnorna som vävde var så flinka att de ombads att sakta ner för att vi skulle hinna se knutarna knytas. Varpen här är av ull, men kan också vara av bomull (och då är mattfransarna vita). sakta ner för att vi skulle hinna se knutarna knytas. N — Kvinnorna som vävde var så flinka att de ombads att sakta ner för att vi skulle hinna se knutarna knytas. Varpen här är av ull, men kan också vara av bomull (och då är mattfransarna vita).

Här ansas sidenmattan som är gjord på sidenvarp.

Men vad säger Arbetarskyddsstyrelsen om att de inte har höj- och sänkbara arbetsbord och rätvinklade varpgrejer och att de sitter med så krum rygg utan att då och då få order om att göra några armhävningar eller djupandningar?

När alla gick in i nästa rum, dröjde jag mig kvar lite och fick se kvinnorna plocka fram sina mobiltelefoner, messa lite och stoppa musik i öronen. (Hon längst bort messar, hon närmast har sin mobil redo – man ser hörlurarna vid hennes fötter.) — När alla gick in i nästa rum, dröjde jag mig kvar lite och fick se kvinnorna plocka fram sina mobiltelefoner, messa lite och stoppa musik i öronen. (Hon längst bort messar, hon närmast har sin mobil redo – man ser hörlurarna vid fötterna.)

Ett gammalt sidentrick från Kina: man tar kokongerna, lägger dem i varmt vatten i 15 minuter, rör runt med en stickig borste och när man drar upp borsten är det bara att draaaa … — Ett gammalt sidentrick från Kina: man tar kokongerna, lägger dem i varmt vatten i 15 minuter, rör runt med en stickig borste och när man drar upp borsten är det bara att draaaaaaaa …

... trådarna så här. (Mannen var en sidenmästare.) — … trådarna så här. (Mannen var en sidenmästare.)

Nu är allt siden borta. Och inne ligger …

Plötsligt fick vi dricka te, turkiskt grumskaffe, raki, vitt eller rött vin och det gjorde vi alla glatt utan en tanke på att vår omdömesförmåga skulle komma att påverkas. Matta efter matta åkte ut på golvet, den ena äktare än den andra. Jag ville omedelbart ta en väldigt blå, modern sak under armen och åka hem med den trots att den kostade 60 000 kronor. ”Tillfället kommer kanske aldrig tillbaka” sa jag till mig själv.

Hur skiljer man en äkta matta från en oäkta? Man går runt den: den ska ha en mycket djupare färg från ena hållet eftersom luggen sluttar. På en oäkta matta står luggen rakt upp och då ser den likadan ut från alla håll. ”Nä nuuuu ska jag ha mig en matta!” tänkte jag. Och sansade mig.

Turkiska staten sponsrar även detta, så man kan betala handpenning, få mattan levererad till dörren och betala vid leverans. Utan ett enda öre i påslag. ”Nämen jag kanske ska välja den ännu större för 70 000?” sa jag till mig själv. Och sansade mig igen.

Försäljarna kom som Egyptens gräsmattor, förlåt, gräshoppor och kunde till och med prata svenska. Jag har kommit på en teknik för att bli av med dem; jag pratar om andra saker än mattor. Hur många barn de har, Ingmar Bergmans filmer, vädret och stjärntecken. (Nej, nu överdrev jag. Det var en av försäljarna som drog upp stjärntecken och räknade ut att han och jag hade ALLT gemensamt eftersom jag var född i början av februari och han i slutet av maj. ”Match made in heaven!”)

Några av mina resekompisar köpte faktiskt mattor. Jag är förstås djupt avundsjuk och fick för att stilla min längtan senare på dagen ta en bild på en mobilkamerabild.

Denna matta kostade bara 31 000! Fynd! Kap! MÅSTE HA!!! (Ni ser: jag har totalt tappat omdömet.)

Därefter tittade vi på ännu ett tusental stenformatoner, köpte ännu fler sjalar för att finna värmen och så ääääntligen åkte vi hem till hotellet där jag somnade som en stock, vaknade efter en kvart, rusade ner till gymmet, åt kvällsmat och klädde mig fin inför kvällsunderhållningen ”Turkish Night”, som jag hade läst i recensioner skulle vara en trist tillställning där allt var fel.

Men det var faktiskt alldeles, alldeles utmärkt. Vi hade ätit på hotellet och fick därför bara lite smånötter och annat krafs att äta på turknattsplejset, men fri tillgång till vin, öl, läsk, vatten och raki. (Man är inte hungrig många minuter under den här resan. När det dukas fram mat som inte smakar så gott [vilket betyder ”inte smakar något”], blir man nästan lite lättad.)

Den fria tillgången till alkoholen hanterades utmärkt av oss alla. Det kan ha att göra med följande fakta:

Rödvinet smakade vinäger.
Det vita vinet smakade kattpiss.
Ölen var både avslagen och utspädd eller feltillverkad.
Läsken var av Soda Stream-kvalitet; Fanta- och Coca-Cola-flaskorna som stod på borden var öppnade och påfyllda.
Vattnet var utmärkt.
Rakin var mer än utmärkt.

Tillställningen inleddes med att jag blev livrädd eftersom folk till synes utan att ha anmält sitt intresse släpades fram i centrum, på den scenliknande rundeln i mitten. De tvingades dansa och delta i ett skådespel … och jag vill inte vara med på sådant. Efter ett tag insåg jag att de hade roligt och alls inte hade puttats upp utan faktiskt kastat sig fram och verkligen hade längtat efter detta. Så teaterapa jag är, vill jag ändå inte delta i tvångsövningar. (Men det är tydligen bara jag som känner det där tvånget.)

Det blev ungefär två timmars föreställning med dans, turkiskt bensprattel, paljettglitter, armvift och magdans som slog oss med häpnad eftersom det var alldeles fantastiskt – roligt, vackert, skickligt och imponerande. Och oerhört läckert. En man i vårt sällskap gav mycket dricks, och fick som tack ett litet, litet paket. Jag tog bild på det:

Litet paket, raki, turkiskt godis. Sedan klämde jag på det lilla paketet. Det innehöll inget annat än en kondom.

Prick på slaget klockan halv elva var det slut, och då kom bistra, unga, gråklädda män och ställde sig vid kortänden av varje bord. Jag glittrade med ögonen och försökte konversera den här unge mannen, men fick bara en armviftning som betydde ”ut” till svar.

Men på scenen stod då ungefär 30 män från publiken och dansade. Tre av damerna i vårt sällskap hängde på (jag kaaaanske övertalade dem lite) och dansade de också – i flera sekunder innan en JÄHÄTTEARG liten man dök upp och vrålade (på turkiska) att de där sopprötterna från Sverige inte hade där att göra och att det var omedelbar utrymning så det så och fattar ni inte så ska ni få stryk.

– Hello, why så mad? sa jag och log med mina spretiga tänder.
– Här har man jobbat hela kvällen och vill gå hem och de där som dansar är faktiskt mina polare och de ska dansa hela natten medan ni ska dra åt pepparn! skrek mannen.

(Brasklapp: jag kan ju inte mer än tre ord på turkiska så jag har ju bara översatt på känsla.)

– Nämen hörru, sa jag på svenska. Nu ska vi inte vara arga. Kolla, du är ju så arg att jag känner att jag måste ta en bild på dig. Kan du se liiiiite argare ut? sa jag och höjde kameran.
– Du var mig en underlig liten flicka du. Nu kan jag ju inte vara arg längre. Kära nån, se här, det är komplett omöjligt att vara arg längre! sa mannen (kanske) och såg ut så här:

På vägen hem blev det spontan allsång i bussen, gärna en sång på ena sidan av mittgången och en annan på andra sidan. Jag filmade och skrattade mig halv fördärvad och vår guide Eren spexade och låtsades släta av några av damerna. Det ser så brutalt ut att jag inte vågar lägga ut filmen här utan att först be om lov …

Nu ska vi åka 60 mil genom ett vitt snölandskap! Åååå så skönt att åka till marsvärmen i Turkiet från marskylan i Sverige! Eh.

57 kommentarer

M	T	O	T	F	L	S
					1	2
3	4	5	6	7	8	9
10	11	12	13	14	15	16
17	18	19	20	21	22	23
24	25	26	27	28	29	30
31