Jag kan inte sova, och inte hjälper det att jag ligger här och fnissar med datorn uppslagen.
Jag diskuterade nämligen igår bilhjälmar. Av vad jag minns, hade mina föräldrar runt 1970 bara säkerhetsbälte när vi åkte bil. Men både min djefla man och Bästisgrannen minns sina föräldrar iklädda bilhjälm. Rökande förstås.
Barnen var på denna tid osårbara, så de behövde varken bära huvudskydd eller sitta fastspända. Nu är frågan om vi inte ska införa hjälmtvång i bil bara för att det skulle se så roligt ut och skapa krigsstilsrubriker i tidningarna. (I filmen ”Benny & Joon” ser man väl en bilhjälm? )
Produkten ”gånghjälm” saknas ju helt ute på marknaden. För att inte tala om tandskydd för Fia-med-knuff-spelare. Var är alla driftiga människor ?
Det tycker jag inte!
Av det enkla skälet att vetenskapen sedermera konstaterade att de, dvs de första bilhjälmarna UTAN bilbälten (de var en senare uppfinning) var DIREKT livsfarliga. Huvudet blev ju tyngre och nacken knäcktes vid plötsligt stopp!
Minns aldrig bli hjälm på någon av föräldrarna, men på en programledare vid namn CG Hammarlund. Minns dock utsikten från ett välfyllt baksätesgolv, så att ”grabbarna kan lattja o sova på samma utrymme”, medan färden gick de 65 milen till Umeå.
Inte skulle jag dock ha framfört min egen bil utan att spänna fast barnen, vilket gjordes, och se, de lärde sig, och krockade bara med bältet på!
Jag fick ha störtkruka (sådan man hade i skidbacken och även på skridskoisen) på mig i bilen, efter att mamma sett något skräckprogram på tv. Men bälte hade jag förstås inte. Jag hade nog både tappat huvudet själv och knockat mamma om vi hade krockat.
”Av vad jag minns, hade mina föräldrar runt 1970 bara säkerhetsbälte när vi åkte bil.”
Fniss… när hade de annars bilbälte? Inte när den stod still väl?
Jag och mina syskon satt på hemresan från semestern (alltid Norge) på sockersäckar i baksätet. Det var jättekul för man såg ju ut genom framrutan så bra.
Inte ett bilbälte så långt ögat nådde.
Men Lotten: Sover du aldrig? Jag är kvälls- och nattpigg men jag är nog i amatörklassen…
”Hej och välkomna till Rattmuffen…” Den och ”Under en filt i Madrid” är dom enda två sketcherna som jag kommer ihåg ordagrant!
Charlott – the goblin girl
Mina föräldrar skaffade bilbarnstol till min storebror redan 1959! Det hade dock inget med säkerhetstänkande att göra utan var mer en praktisk lösning för att han (och sedemera jag och min lillebror) skulle sitta så pass stilla i bilen att det gick att genomföra en biltur utan att båda föräldrarna var med. Jag minns hur den såg ut eftersom jag var sex år när min lillebror föddes. Det var som en liten tygsits på stålställning som man krokade fast på ryggstödet i baksätet. Framför barnet var det en bygel av metall med en ratt och en tuta på.
Nu försökte jag googla efter en sån bilbarnstol och upptäckte då att Cecilia N skrev om just en sån just i denna bloggs kommentatorsbås för ett halvår sen!
Ingela: Nej, det känns som om jag inte sover någonsin sedan 1 december. Men inatt var bara helt tokigt och fel — kanske led även jag av abstinens?
Kan du inte rota fram en bild på en sådan där stol och blogga om det, Översättarhelena? (Någonstans långt bak i det tröta huvudet känns det även som om Studiomannen har skrivit om dylika stolar.)
Ååh, nostalgitripp!
Precis sådana hjälmar hade mina föräldrar i bilen. Men jag kan inte påminna mig om att de någonsin hade dem på sig (jo förresten, kanske under en turné runt engelska kyrkogårdar 1970). Jag kommer mest ihåg att de låg på hyllan under bakrutan i vår gamla Mercedes 220 (?).
Bälte fanns nog bara i framsätet.
Esmeralda hette bilen.
Jo, om jag nånsin hittar en sån bild så kan jag kanske göra det. Stackars tröta huvudet.
Nej, inte behövde man bilbälte på den tiden. Vi hade en normalstor bil och är man 4 syskon får alla inte plats om man inte slänger in den minsta där bak, (vi hade i alla fall en kombibil. Nuförtiden måste man var rik och köpa en stor bil om man har många barn.
Övarsättarhelan precis som då är det förutom säkerheten härligt när man för en gång skull vet var ungarna finns.
Så bra att du hittade min kommentar, ö-h, då behöver jag inte göra den igen.
Kompletterar bara med att min farfar och hans sambo hade bilhjälmar, och en amazon.
Den stolen översättarhelena beskriver minns jag också. Mina äldre syskon kallade den för katapultstol. Vågar inte tänka på vad som hänt vid krock… Själv minns jag hur jag sov i baksätet på väg hem från de småländska julkalasen, och då låg jag alltså raklång med benen…
Nu fattas:
# facit om vad som fanns i facebooklänken.
# berättelsen om folket i pottan.
Hjälmen orsakade en minneskavalkad, som blev för lång för kommentarerna.
Jag är också nyfiken på vad Facebooklänken egentligen ledde till!
Oj, förlåt, jag har ju helt glömt bort folket i pottan! Återkommer!
Facebooklänken ledde till Torsten Ehrenmarks son Ulf! (När jag skrev till Kar de Mummas son Carl, råkade jag i onåd. Jag tror att jag skötte mig bättre denna gång.)
Jag är ju bara en ung snärta, så ett av mina första bilminnen är faktiskt hur min syster och jag försökte överlista våra föräldrar, som verkade ha ögon i nacken och ett sjätte sinne för när vi inte hade bilbältena på oss. Vi smög och smusslade och la enormt många timmar på att försöka få i alla fall någon minut i bältesfrihet innan det harklades från framsätet. Drygt tio år senare förstod jag att bilen var så modern att den hade bältesvarnare, också för baksätet. Attans.
Då, på den tiden, då det inte fanns bilbälten, så var skallskadorna eländiga vid alla bilolyckor. Det mesta gick att göra något åt på sjukhusen men inte skallskadorna. Då hade vi i vår familj en kort tid hjälmar i bilen. Varför vi slutade kommer jag inte ihåg. Kanske blev vi trötta på alla som skrattade.
Kanske för att de var livsfarliga som Gunilla skriver.
Men jag tycker fortfarande att det var en god idé och j ag tvivlar notoriskt på de flesta medicinska utsagor.
Jag tvivlar också på att cykelhjälmen är ett skydd.
De flesta sitter löst uppe på toppen av huvudet och sticker ut i en strut fram eller bak. Då är det säkert bättre att vara utan hjälm.
en gånghjälm är något jag skulle behöva, har lyckats gå in i dörrar som öppnar sig för sakta x antal gånger… eller glasdörrar som är alldeles för välputsade…
En typ av bilbarnstol som hängdes på på ett ryggsäte hade vi också i min familj redan på fyrtiotalet. Sitsen, som hade ett rätt knallgrönt tyg på stålställningen och en läderrem som platshållare finns kvar, såvitt jag vet, i något av uthusen på landet.
Jag minns min lillasyster sittande i den här bilstolen omgiven av tvenne syskon och stor hund i baksätet. Ytterligare ett av syskonen fick sitta i bilens hela framsäte mellan mor och far.
Tvenne rökande föräldrar ingick i det hela, men inga bilhjälmar och bilbältenena dök väl upp först i slutet av femtiotalet eller en bit in på sextiotalet.
På vår veckoslutsfärd till och från landet, som delvis gick utmed Riksettan, kunde vi femtiotalet läsa stor på skylt som angav siffror på hur många som omkommit respektive skadats i trafiken under året. Minns jag rätt så kunde dödstalet överstiga 1000 under ett enda år.
Vår färd till landet, sedan allt och alla stuvats in i bilen följde samma mönster: Väl i väg hämtade vi oftast upp beställda varor i en charkbutik och därefter tände såväl mor som far var sin en cigarett. Lagom till att cigaretterna var färdigrökta stannade vi vid en bensinmack där bensinångorna strömmade in genom de på glänt stående vindrutorna. De resterande 3 milen till målet innebar för min del åtskilliga ”pappa stanna!”. Det gjorde min pappa och jag for ut ur bilen och kräktes i närmsta dike. Något syskon roade sig med att räkna stoppen och rekordet var visst fjorton gånger under en och samma färd fyramilafärd.
Om nu säkerhetstänkandet vid bilåkning var skaralt, så var det minst lika dåligt vid mycket som hade med sjön att göra. Vårt land låg precis vid en sjökant där det blev tvärdjupt direkt. Bada fick vi inte göra på egen hand, men några restriktioner vid rodd eller kajakpaddlande fanns inte.
Flytvästar kom inte på tapeten förrän jag och mina syskon själva var föräldrar. Den första säkerhetsgrej, för vår del, som hade med sjön att göra var att vi en jul fick isdubbar att ha hängande om halsen vid skridskofärder. Men då var vi komna en bra bit in på femtiotalet.
Cykelhjälmar är bra! Liksom ridhjälmar och slalom- och hockey- och …
Men för alla hjälmar gäller att de ska vara fastspända enligt alla konstens regler och inte sitta fel.
Cykelhjälmarna ska t ex sitta runt huvudet och definitivt gå ner i pannan. (”Skärmen” ska sitta framåt, inte uppåt. Framåt skyddar den näsan.)
Sen ska ”trepunktskorsningen” sitta precis under örsnibben och man ska bara få in nåt finger mellan hakan och hakbandet.
Här är en länk till cykelhjälmsprofeten, som ju faktiskt besäkt Eskilstuna.
H.H. — Jag känner en gammal rättsmedicinare som ingående har berättat om forna tiders bilkrockskador. (Och vattenlik och … och … ja, ni kan tänka er.) Utan hjälm — mos. Med hjälm — bruten nacke. Utan säkerhetsbälte — i bästa fall bara ratten upp i bröstet.
Huu.
För övrigt är vi hjälmsyndare som hjälmprofeten inte hade godkänt. Den sitter på när den ska, men fel, på sniskan, utan stödkuddar på insidan och i fel storlekar på alla. (Detta kommer mina barn att hålla emot mig när de blir gamla.)
På tal om gånghjälm, så har jag några gånger sett småbarn som nyss lärt sig gå, vara utrustade med någon sorts fallskyddsmössa.
Jag ska i alla fall ha knäskydd på mig dagligen i fortsättningen!