Hoppa till innehåll

Fascinerande dialog på tåg

Någon sade att blogginlägg ska vara korta och snärtiga. I så fall: please bare bear with me, jag är lång och utdragen idag.

På lokaltåget igår, runt halvtiosnåret på kvällen, klev tre killar på. Enligt min uppskattning var de ungefär 15, och gick i ungefär nian. Det var en liten, en lång och en mittemellan. De satte sig bredvid mig och den lille frågade med taggtrådsraspig röst:

– Ursäkta. Går det bra om vi spelar musik?
– Javisst, bara det inte är [räpp].

Jag uttalade alltså ”rap” på engelska, vilket man ju inte gör. Tokfel lät det, det hörde jag direkt, och stålsatte mig för att få gliringar och höhöanden eftersom jag plötsligt trodde att jag också gick i nian. Men de sa inget, de bara log och satte på musiken. Läs och begrunda detta i lugn och ro: deras låtlista.

  • Magnus Uggla (Varning på stan)
  • Gyllene Tider (Sommartider)
  • Style (Dover-Calais)
  • Beatles (She Loves You)
  • Gloria Gaynor (I Will Survive)
  • City Boy (5-7-0-5)
  • Olivia Newton-John (Let’s Get Physical)
  • Carola (Fångad av en stormvind)

Jag, som ju hade datorn i knät, började anteckna. (Eftersom jag fortfarande inte har lärt mig att stenografera, sätter jag i sådana här fall teckenstorleken på åtta punkters storlek så att ingen kan sneglaläsa.) Varför i hela friden spelade killarna min nostalgimusik – låtar som man har på fester för att höja stämningen eller illustrera minneskavalkader? De lyssnade. De nynnade. De gillade och stampade takten. De fnissade och pratade. Mittemellankillen gick iväg för att ”pissa”.

… fiiiisiiiköl, let’s get fiii … Jag får typ finnar här. Och hääär. Runt hääääär … och här, sa den lille.
– Där har du en jättestor, hjälpte den långe till och pekade på en sprickmogen.
– Amen va fan. Kommer du ihåg när jag inte kunde pissa i sjuan?
– Men du å jag var väl inte kompisar i sjuan? Eller i åttan.
– Jag tycker i alla fall om dej, sa den lille.
– Mmm. Men när du inte fick komma på min fest … sa den långe och tittade i taket.
– Nä, då hatade jag dej, å min morsa, hon sa att Anton får typ inte komma hit. Mer. Nu tycker jag om dej.

Mittemellankillen kom tillbaka.

– Fan jag hittar inte toan!
– Jamen där, serunte lampan? sa den lille.
– Nä, följ med mej och viisaaaaaaa! Snäääälla!
– Du är ju helt sjuk.

Efter en stund kom den lille vägvisaren tillbaka.

– Vad tycker du att det är för fel på mej då? sa han till den långe.
– Du kan inte prata med mej.
– Så du måste ha en kompis som kan prata med dej? Men du vet att alla är ju olika.
– Va fan.
– Men visst har jag blivit bättre? sa den lille, som kanske borde ha vässat känselspröten lite.
– Mmm.
– Men jag har ju andra kompisar … fast jag vill hellre vara med dej, sa den lille.
– Men man måste inte vara så as-snäll och asmesig och asduktig i plugget hela tiden! fräste den långe, och drog sedan fingrarna genom håret och tittade på sin spegelbild i fönstret.
– Har Winnerbäck gjort nån cover?
– På Beatles, jaa.

Va? Beatles och Winnerbäck? Snabba kast. Man lockar fram känslor, får utbrott och byter samtalsämne. Jag knattrade ner dialogen och ansträngde mig för att samtidigt se ut som en koncentrerad vuxen som alls inte var fascinerad av låtval och samtalsämne. Mittemellankillen kom tillbaka.

– Toan funkar junte!
– Nä jag sa ju det! En, två … sex, sju … Jag har bara nio cigg kvar! sa den lille med förtvivlan i rösten.
– Va fan, sa den långe.
I will survaaaaaaajv … skrålade alla tre.

Det här stämde inte alls med mina minnen av femtonårsåldern. Eller för den delen med mina fördomar vad gäller femtonåringar. Den lille killen kom på ett nytt samtalsämne:

– Ni vet hur bra jag är? På toner? Jag kan trycka, vahettere, ba trycka fram låtar! sa han.
– Ja, han är ascool, han bara tröck fram låtar! verifierade mellankillen.
– Man kan planka gamla låtar som man laddar ner och göra om så att det låter som man har gjort dom själv, sa den lille och tittade på den långe.
– Va fan, svarade den långe.
– Gessle är så jäla skön! sa den lille omedelbart.

Aha. Jag började se ett mönster. Den långe signalerade för ämnesbyten och den lille var associationssnabb. Mittemellankillen var nog mest kissnödig.

Sommartider hejhej trallalalaaalaaaaaa! trallade alla tre.
– Wilson Picket! sa den lille plötsligt. Winnerbäcks cover är på Wilson Picket!

Nu tappade den långe koncentrationen. Den lille och mellankillen mindes en musikkarriär. Tror jag.

– Kommer ni ihåg när vi lirade … vahetteren ”All Blues” … den spelade vi i mitten, sa den lille.
– ”All On Me” var sist, jag ljuger inte den här gången!
– Jamen vi hade ju bara två låtar.
– Ja. då kan ju ingen vara på mitten.
– Men den gick i alla fall i sextakt.
– Fan, man skulle ha en synt.
– Vänta det här är ju i fel tonart.
– Skitnere. Carola kan inte sjunga i fel tonart ens under pistolhot! … stoooormviiiind …

Aha! De citerade Bengt Palmers! Han sade en gång i tv att Elton John ”inte skulle kunna sjunga falskt ens under pistolhot”. Egentligen ville jag här höja ett finger och berätta för killarna om Michelangelo och om Björn Skifs väldigt lyckade år tillsammans med Palmers. Men jag vågade inte avbryta.

Har ni läst ända hit? Ok, är det jag som umgås för lite med femtonåriga killar eller lyssnar de med behållning på Olivia Newton-John? Vart tog knuffkontakten vägen och när började de – i nyktert tillstånd och inför andra tågpassagerare – berätta att de tycker om varandra?

Idag ångrar jag mig. Jag skulle inte ha spionerat! Jag skulle ju ha pratat med dem.

Share
Publicerat iBloggen

32 kommentarer

  1. Tvillingmamman

    Eftersom min kontakt med ungefär-femtonåringar är ytterst begränsad blir jag också lite snopen av din text och inser hur mycket fördomar jag egentligen har, bla om tonåringar.
    Jag hoppas bara att mina två, när de blir tonåringar, kan vara lika raktfram och verbala och ärliga om sina känslor med sina polare (och mig kanske) när de kommer upp i samma ålder.

  2. Jag har ju en fjortonåring hör hemma, men han är som han alltid har varit. Än så länge, kanske ska tilläggas.

    Jag bad honom läsa dialogen, bara för att kolla vad hans reaktion skulle bli.

    – Ok, hur mycket är sant? sa han.
    – Allt! sa jag lite för häftigt så att jag spottade te på honom.
    – Hm. Det var intressant, sa han då.

    (Man skulle ju ha kunnat förvänta sig ett ”å fan” eller ”måste pissa”, men icke.)

  3. cruella

    Luvely. Att ungdomar i den åldern är synnerligen eklektiska och lyssnar på VÅR nostalgimusik, det visste jag – hemma lyssnar 13-åringen lika gärna på Barry White, som James Brown som Beatles som Nationalteatern. Och en gång satt maken på pendeltåget med två ”ascoola” killar i 19-årsåldern, den ena var uppenbart stolt (”smug” snarare) över att ha så avancerad musiksmak. Vad han lyssnade på? Beach Boys.

  4. Ninnibeth: Det där ordet (h*ra) som du skriver om hör jag faktiskt inte i våra krokar. Men nej, vänta nu, jag umgås ju i fel kretsar. Ska höra med barnen om de har något att tillägga!

  5. Emi

    Det där hade kunnat vara min lillebror och hans kompisar, faktiskt. Men han är 20 och allmänt hård och besynnerlig, och alltså inte särskilt representativ för den stora majoriteten av 15-åringar. Men den fråga jag ställer mig är om jag är helt ute och cyklar när jag vill påstå att det heter ”bear with me”? Eller ska vi klä av oss, alla tillsammans? 😉

  6. Emi: Mitt fel (bare–>bear) och ditt påpekande skall nu göra oss alla lite mer allmänbildade idag.

    Detta är nämligen ett väldigt vanligt stavfel. Och om man vill vara rolig (vilket många ute på nätet försöker vara i just detta ämne) kan man ha ”bare with me” som raggningsreplik och då undersöka

    1) bildningen
    2) humorn

    hos den tilltänkte/a.

    Shakespeare skrev i Julius Caesar (1601):
    ”Beare with me, my heart is in the coffin there with Cæsar.”

    Kanske är det därifrån uttrycket kommer? Eller så sa man bara så redan då, och så är det inte mer med det.

  7. Martina: Jag vet, men jag kommer aldrig till skott. Min favorit på Tjuvlyssnat är:

    Man 30+: Besviken!? Hur kan du vara besviken?
    Man 25+: Alla sa att det skulle bli en son.
    Man 30+: Du har ett friskt barn, vad spelar det för roll att det är en tjej?
    Man 25+: Nä, men jag hade liksom förberett mig på en grabb. Att vi skulle lira golf och så.
    Man 30+: Annika Sörenstam?
    Man 25+: Jo! Men hon är väl redan gift?
    Man 30+: Är du dum i huvudet?!

    Den Blyga: ”Bear with me” betyder ”stå ut med mig” ungefär.

    ”To bear means to tolerate, which is the proper sense in the expression ’bear with me’ … ’tolerate my methods a little longer, for the outcome will be worthwhile’.”

  8. Tack Lotten! Mycket bättre än tjuvlyssnat.se Jag är så glad, för jag hör ju inte sådant och jag vet inte hur 15 åringar låter. Min äldsta har bara 4 år kvar dit.

  9. evamor

    Men faktiskt, 15-åringar kan vara förtjusande, gulliga och underbara (samt urpestiga för den delen.

    Jag har en 16-årig brorson, skrovlig målbrottsröst, fjunigt skägg, hårdrocksfrilla och keps, ni ser typen framför er. Jag får faktiskt lite ”red neckvibbar” när jag ser honom.

    Men han är den goaste, snällaste ”lilla” kille som finns. han pussar mig alltid på huvudet t ex när vi träffas(förutsatt att jag sitter ner). Inga problem med kramar och vnligt småprat heller trots att kompisarna finns i närheten. Hans kompisar är likadana (inga pussar dock).

    Så det var ingen dröm, jag är säker.

    Men däremot, tror jag nog att det typiska tonårsgrabb-beteendet dyker upp i sällskap med tonårstjejerna. Det du minns Lotten, är din egen tonårstid ;), eller?

    Visst är det kul att tjuvlyssna, i bland önskar jag att jag hade en spionutrustning med mig…….

  10. Evamor (vilket trevligt alias) — min egen tonårstid var som en sommaräng utan kossor.

    Under tre månader i gymnasiet fick jag visserligen för mig att skolka eftersom jag inte gillade min lärare (som jag har berättat om förut, han som luktade illa), men det slutade jag med när någon sa att man ju inte fick skolka.

    Vänta, jag har bråkat lite med en mattelärare som inte kunde matte också.

    Aldrig drev jag på stan, aldrig rånade jag gamla damer och aldrig satt jag med fötterna på buss-sätet.

    Alla i korus nu: MESPROPP!

  11. Har skrattat gott åt dina rader.
    PRECIS så där är det! Iaf hemma hos mig med huset fullt av halvvuxna individer med ena foten i gårdagen och huvudet i morgondagen…
    Att tjuvlyssna deras disskusioner om flickvänner, lärare, mopeder och dataspel är en ren fröjd.

  12. Pernilla

    Åhh någon som varit en lika mesigt välanpassad tonåring som jag! Jag skolkade bara en dag, i gymnasiet. (Gick i en skola som låg 16 mil bort och bodde i elevrum. En tisdag skulle vi på studiebesök hemma i Stockholm — då skippade jag måndagens undervisning eftersom jag varit hemma över helgen…)

    Förlåt mig mina synder 🙂

  13. Apropå nåt HELT annat så måste jag bara berätta att jag idag sorterade bland databöckerna på P-hyllan och hittade två exemplar av ”Att skriva för webben” av Lotten och Olle Bergman. 🙂

    (Förtydligande: jag gör en femveckors praktik på ett bibliotek, ety jag tänker bli bibliotekarie).

  14. Vaaa? Då ska jag leta efter dig och Olle på bibblan i morgon! Jag är alltid där på fredagar för att lämna och hämta böcker.

    Men det är taskigt att ni inte fanns i hyllan när jag gjorde prao på biblioteket i Pajala. Men det var ju 1985!

  15. Birgitta S

    Min femtonåring är likadan vad gäller musiksmaken i alla fall. Han har börjat gå igenom våra gamla skivor nu och lagt in på sin mp3-spelare.

  16. Mycket sedelärande, facinerande och söt historia. Jag minns med fasa mina tonår. Urk… Fast musiksmak hade jag, tror jag. Bowie? Minns med bestämdhet att jag innan tonåren dessutom lyssnade på en sjusärdeles svängande orkester, The Les Humphries Singers. Det är sånt jag kan få mardrömmar av idag… 🙂

  17. Min 15-åring lyssnar på Johnny Cash.

    Själv har jag skolkat kollektivt en TTF-timme i tvåan när det var lottakåren.
    De hade nämigen varit där redan i ettan och gjort reklam för sin verksamhet och redan då var jag (vi) inte intresserad(e).
    Dessutom var vi ganska sura över att killarna slapp TTF:en den veckan. Aldrig att de hade någosn ”strictly boys”-TTF…

    Men när galenskaparna var på TTF:en med sin show skolkade jag INTE.
    Minns ännu hur en av bröderna, utklädd till punkare, vevade ett grillspett rätt genom huvudet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.