I lördags vaknade jag med ett tids- och transportpussel som hade behövt behövt fil, bräckjärn och hammare för att gå ihop smidigt. Jag skulle åka till Stockholm med tre barn medan Olle och två barn skulle stanna kvar hemma ett dygn och sedan ansluta på en ny färd, denna gång söderut. Enligt ett invecklat flödesschema med precis lagom långa väntetider på perronger skulle allt fungera. Komplicerad packning för fest, minusgrader, filminspelning och orientering samt en matsäck forslades med en bil, ett tåg, en mormor, en tunnelbana och en buss.
Allt funkade … och plötsligt befann jag mig på kusinträff med medelålders människor som alldeles nyss var tonåringar. Jag har inte umgåtts med dem över huvud taget sedan vi tvingades ihop vid sällsynta släktträffar och begravningar för flera decennier sedan. Men va, sådant dumslöseri med ickeumgänge! Vi borde idag bo i ett enda stort kollektiv och fnissa, sjunga Beatles, utveckla vårt känsloliv samt prata om då-, nu- och framtiden samt relatera allt till vår anfaders intressanta näsa.
Den allra första Stenson. Med klarinett? En falloid käpp? Eller bara en distraktion?
Igår, söndag, efter en god natt på soffor, lövtunna madrasser och soffans ryggkuddar instoppade i ett påslakan promenad-cyklade jag, mormodern och de tre barnen till barnkalas i Örbyskolan. Ett par timmar senare gjorde en utebliven och synnerligen icke närvarande eller ankommande taxi (som skulle ha fört oss till Centralen i Stockholm) att jag drabbades av hjärtklappning, svettfläckar och andnöd.
Pedagogisk paus i flödet: att i sådana här lägen både vara svinarg på taxin som inte kommer och samtidigt som superstressad mamma inte oroa barnen (som just höll på att få sin höstlovsresa inställd) eller ens svära är en svår ekvation. Say no more. Utom kanske just faan.
Dock dök räddningen upp i sista sekunden. En hjältesvåger med snabb reaktionsförmåga levererade oss efter en bilresa på två hjul till rätt perrong … men så ringde Olle, lika stressad han.
Han berättade snabbt att han och de två återstående barnen förmodligen inte skulle hinna kliva på vårt tåg i sambandscentralen Södertälje eftersom han satt fast på ett stillastående tåg där en mamma (med tre barn) vägrade betala biljett för alla sina barn trots att polisen hade tillkallats för att tvinga dem av tåget. (En vuxen får ta med sig två barn gratis på SJ:s tåg.)
– Du får bara ta med två barn på din biljett, sa poliserna.
– Jag har betalat! Jag vill inte betala mer!
– Men du får inte ta med dig tre barn på din biljett. Du måste betala extra för ett av dina barn!
– Här! Prata med min man! sa kvinnan och lämnade sin mobil till en av poliserna.
– Ok, han ber mig att slänga av det barn som inte har biljett, sa polisen.
(De främmande barnen hörde förstås allt detta.) Olle erbjöd sig att betala det tredje barnets biljett, men det gick inte för sig det heller. Meeeen … tåget kom iväg (med alla fripassagerare ombord) och Olle med våra två (gratisåkande barn) hann med en minuts marginal hoppa på ”vårt” tåg.
En timme senare klev jag av i Norrköping, gick vilse i cirklar på jakt efter centrumet, letade efter internet och vilade på ett bankomatuttagsgolv samt spelade en basketmatch som vanns.
Oj, oj, oj…. är det allt jag får fram!
Ja, Anne-Maj … men taxibolaget sade i telefon att deras skrumfskrumfsavdelning skulle kontakta mig under veckan. (Jag hörde inte vad hon sade att avdelningen hette eftersom jag bar på tre väskor och hade Fyraåringen på axlarna och flåsade mig nerför en trappa just då.)
Oh, dear. Lystra, alla världens mejlare: min mejl funkar inte. Kaputt bara. Jag ska kontakta mejlens skrumfskrumfsavdelning.
(Någon kommer inom kort att lägga in mig på mejlavvänjningsklinik. Jag är beredd att ställa mig och huttra i ett gathörn, sträcka ut handen och väsa ”meeejl, haru meejl?”.)
Örbyskolan! Den har min man gått i som liten knodd. Han fick vara hjälpbibliotekarie när det var för lätt för honom på lektionerna. Kanske är det detta som avspeglas i hans syfilis-(jag kan inte säga sisyfos, se)projekt att katalogisera alla böcker i vårt gemensamma bibliotek. (Nog för att det kan behövas, men han är ju inte direkt barnlös sjukpensionär, om jag säger så.)
Ooooh, Miss Gillette — din och min man gillar böcker i bokstavsordning! Jag skulle själv kunna sortera dem i tycka-om-ordning eller tjockleksordning.
… och det här var schemat ett par LEDIGA dagar Lottens liv. Hjälp ack hjälp ack hjälp. Du som inte heller har ett jobb att gå till där du kan ha kaffepaus! Undra på att du måste vila ut på bankomatgolvet i svåra stunder.
Lotten: med sådana helger behöver man rahab på måndagar. Blir det så?
wv: pfvrhkx (och så låter det här jag harklar mig idag faktiskt)
Och varför skrev jag rahab när jag menade rehab? Har nog läst lite för mycket Moby Dick.
Jo, tjenare, Studiomannen, rehabrahab på måndagar: upptäckte just att jag har mssat en deadline som var FÖRRA MÅNDAGEN! Och textbeställaren hade inte märkt något han heller, så nu är vi deadlinehysteriska båda två.
(Ni vet att under press skriver man jätteroliga kåserier. NOT! Under bänkpress hade jag idag varit roligare.)
Ingrid: Nu ska jag gå och ta en kaffepaus. Förmodligen kommer jag att i köket hitta en frys som behöver avfrostas, en spis som behöver kratsas ren och 125 fönster som behöver putsas.
Är det inte en stråke han har i handen, gamle Stenson?
(Som alla märker har jag en förmåga att fokusera på det viktigaste i texten.)
WV: fmajr = han spelar troligen i F-dur
Hemliga polisen är efter mig och censurerar allt som händer elektroniskt idag. Och WV är med på noterna, håll i er:
kgbkgb!
O, jag måste också be att få lägga till ännu en hjälte, Rödluvans barndomsvän Emma, även hon deltagare på kalaset i Örbyskolans gympasal, som trots svåra beslutsvåndor lånade ut sin fiiiina bil till den snabbkörande svågern. Inte sin, då, utan Lottens. Svåger. Men sin bil. Alltså.
Va? Svåra beslutsvåndor? För att vi kanske skulle besudla bilen?
(Ok, det är ju förstås troligt, vi besudlar det mesta.)
ÅH. Får man kalla folk för ”ärkepuckon” i din blogg? ”Jag vill inte betala mer”. Det var ju hållbart.
Oj ve, oj ve, oj ve.
Din hektiska helg vinner helt med hästlängder över min!
Hae du verkligen överlevt OCH hämtat andan än?
Du borde bli proffesionell logistiker efter allt det samordnandet i helgen.
Om inte det där ger dig magsår så kommer du nog aldrig få det.
Vilken helg!
WV: afrmun – afromun? Vad hårigt.
Afromun! (Jag skrattar så att det gör ont i min basketömmande, ohåriga käke.)
Nej, jag har inte coolat ner mig än — är just nu så flärpig man kan vara eftersom jag har fått för mig att jag ska hinna en miljard saker nu när barnen och Olle inte är hemma och distraherar.
Och då pajar mejlen!
Magsår hade jag 1993 och 1995, men fick så fantastisk medicin att jag inte ens har känt av en och annan katarr sedan dess.
När det kommer till ärkepuckon måste jag hålla med. Man kan få vara superirriterad över SJ:s vansinniga och komplicerade prissättningar och tåg som inte går och inte kommer i tid, men en pappa som säger ”släng av det barn som inte har biljett” och en mamma som gör 300 andra passagerare sena och som käftar emot polis … hujedamej!
Anfader Stenson med stråken; är Bobo Stenson, den utmärkte jazzpianisten en släkting, månne? Till dej, alltså?
Men centrum i Norrköpign är ju världens enklaste. Det ligger ju bara rakt fram!
Ökenråttan: Nej, de som kan tjäna pengar (musikern Bobo och golfaren Henrik) är inte släkt med oss.
Petra: Ja, därför var det så urbota dumt att vandra i en cirkel runtenom.
– Lotten Bergman, nu på din ålders höst — inför 90-årsdagen — hur skulle du vilja summera ditt liv?
– Jag vandrade i cirklar som katten kring het gröt för länge.
Pust… pust… pust!
Ära vare återbäringen! Min mejl är tillbaka!
(Men Blogger surar. Ämrans vad svårt det är att göra något. Beta, beta hur går man över till beta?)
WV är arvegods? fmrpsljn = farmors porslin?