Jag har tillbringat ett par dagar i Skåne – men inte på västra sidan (Lundasidan) som jag brukar, utan i Olseröd i öst. Min kompis Ami installerade mig i ett eget litet hus, där det ser ut så här när jag vaknar.
Så här ser det inte ut hemma. Inte på långa vägar.Och så serveras jag sån här mat. Påminner inte heller om hur det ser ut hemma.Men jag ser ut såhär var jag än är.
Vi har praaaaatat och pratat och pratat. Minnen, erfarenheter, barnen, baaaaaarnen, felsteg och bonntur samt ”tänk om”. Och så har vi örsökt örstå (jag har problem med en viss tangent) … försökt förstå oss på politiken eftersom vi ju måste ta vårt ansvar och rösta i september.
– Jag vet inte!
– Jag vet inte heller!
– Jag har aldrig förut varit så här osäker!
– Inte jag heller!
– Vem ska man tro på?
– Och vad ska man fokusera på?
Sa vi, ryckte på axlarna och åkte ner till stranden.
Politik? Näääää, jag är fullt upptagen med att gräva ner mig.
– Men kom igen nu. Hur ska vi tänka?
– Så här: tågförbättringar, cykelförbättringar, sjukvårdsförbättringar och skolförbättringar är prio ett, två, tre, fyra.
– Kan man baka in allt i ett ord? Miljö?
– Mjäh. Då tänker man mer på plastnedskräpningen i haven.
– Usch ja. Det kanske kanske kan sammanfattas i ”det var bättre förr?”
– Hihi.
– Och så måste man nog se på alla tv-debatter.
– Nä, fy fan. Gräl. Där går gränsen.
– Ja, kom så åker vi och badar!
– Matsäck!
Vi ryckte förstås obekymrat på axlarna och satte iväg.
Osvettig ost och knastrig gurka! Kylklampar is da shit!
Stärkta av ostmackorna med gurka och sand, fortsatte vi:
– Tänk om vi kunde på ett sätt att tjäna pengar.
– Ja, bara sådär TJOFF.
– En uppfinning!
– Alla uppfinningar är redan uppfunna.
– En bok.
– Alla böcker är redan skrivna.
– En låt som spelas av alla i femtio år framåt.
– Ja. Det kan ju inte vara så svårt.
Sedan skrattade vi rått åt vår egen dumhet, ryckte på axlarna och satte oss att njuta av solnedgången.
Bild att ta fram i november.
– Men tänk om ett politiskt parti kunde koncentrera sig på just det som just vi bryr oss om.
– Mmmm. Pengar.
– Nej, cykelvägar!
– Förlåt, javisst.
– Och tåg.
– Tänk om de kunde lägga räls på alla gamla tågsträckor som fanns förr i tiden!
– Och tänk om alla snygga skor var foträta och hade inbyggt skoskavsplåster!
– Ja! Hm. Där har vi ju en uppfinning.
Sa vi och ryckte på axlarna för 300:de gången denna vecka. Jag gav mig iväg för att åka hem och sitta på försenade tåg. Tankar på politiken, pengabekymren och plastnedskräpningen for all världens väg och livet lekte samtidigt som solen lyste och alla blommor blommade.
Men så hann verkligheten ikapp.
Jag tappade min stora temugg och såg allt te rinna ut på perrongen.
Ack. Det var bättre förr, när jag inte hade kommit på tanken att resa med en stor temugg i handen.
Att Pippi Långstrump och Mary Pickford skurade golv med borstar på fötterna har alltid varit en inspiration. Jag tänker mig att jag skulle kunna hänga tvätt genom att kasta pilar på kläder som nån håller upp mot en trävägg. Eller damma böcker genom att helt enkelt välta hela bokhyllan.
Det hela faller förstås på att jag prickar rysligt dåligt med pil och att alla bokhyllorna är väggfasta.
Men idag! Idag kom jag äntligen på en kul städning!
Problem:
De fyra sängarna i ”Stora barnrummet” är obebodda sedan tre år. Någon strögäst, 320 gosedjur samt lagret med reservkuddar och dito täcken ser till att vi inte får för oss att göra träningslokal av hela alltet. Strax intill har vi vår Zoom-studio där hundratals sessioner har hållits sedan mars 2020. Men nu har det blivit så dammigt bland alla gosedjur att mina ögon går i kors av o-mysfeeling.
Bild från 2010 – dåvarande åttaåringen har ramlat ur sängen.Bild från 2018, när den dåvarande 18-åringen bjöd hem 17 sovgäster till huset.
Det är i säng nr 1 som alla gosedjur bor i. Nu skulle man ju kunna tänka sig att det är läge att rensa ut, slänga, ge bort och i största allmänhet modernisera rummet så att det är värdigt det mogna föräldrapar vi faktiskt är.
Ha! Nä!
Lösning:
Allt kastas ut genom fönstret! På vägen ner luftas alla nallar, kaniner, dinosaurier och ekorrar! När de landar på marken utanför skakar de av sig massa damm och sedan kommer jag med en mattpiska och bankar skiten ur allt!
Tjugofyraåringen filmar, Tjugoåttaåringen kastar glatt ut de första grejerna. Man ser den ickefungerande Hesafredriktyfonen på taket. (Ignorera att huset behöver målas. Det finns en plan!)
De runda ”bollgubbarna” köpte jag för nästan ingenting runt 1997. De är 21 till antalet och Lasse Åbergs mjukisdjursdesign av Globen.
Reflektion:
Det här var ju jättekul!
Tjugofyraåringen slår sin ömme fader i rumpan med mattpiskan. Nittonåringen har gömt sig av pur genans.Grannens katt smet in i huset, upp till oss på ovanvåningen, tog ett skutt upp i fönstret och såg där ut att hålla en liten diskussion med sig själv: var han månne ett gosedjur bland alla andra och skulle han kanske kasta sig ut genom fönstret?
Barnen (som ju inte är barn utan 19, 24 och 28 år) tjoade och skrek:
– DEN HÄR KANINEN! Den är så ful!
– Kolla vad jättekul, den här ekorren fick jag genom att lämna in massa toapapperslappar till Serla!
– Åååh, den här låter för den har bjällror på insidan!
– Den här hunden fick jag 1971 och blev så besviken eftersom den är så stickig.
Det där sista var förstås jag. Hur ska man kunna gosa med ett mjukisdjur som känns som en enebuske? Jävla barndom med halm i skorna.
– Oh, kolla, den här kudden låg mot en lampa som brände hål!
Och detta var ändå EFTER den stora branden, så vi borde ha vetat bättre …
När allt dammande var färdigt, släpade vi upp alla gosedjuren igen. Huff, puff, stånk och ”varför gjorde vi det här?” samt ”hoppas att ni får många barnbarn” muttrades det i leden. Den allra sista var en liten gosefisk (Doris), som togs omhand av Tjugofyraåringen. Han bestämde sig för att återbörda den lilla samma väg som hon kom ut, och kastade upp den med alla sina fina muskler mot fönstret.
Och missade komplett – fisken Doris landade på taket!
Vi slog våra kloka huvuden ihop, gick runt huset för att se om hon kanske hade rullat ner på gräsmattan, ojade, suckade och bestämde att ptja, vi klarar oss med en gosefisk mindre.
Fast då!
– NÄE! sa Nittonåringen och satte på sig en obligatoriska cykelhjälmen för att klättra upp på taket.
Men ack. Ingen fisk låg på taket. Vi utropade hussorg och kokade te som tröst. Då började det störtregna för sjuttonde gången idag. Tjugofyraåringen suckade och gick till verandan för att se till att inget blev blött. OCH DÄR! Där låg Doris!
Lilla Doris hade flugit över taket, ner på andra sidan och plask! Rakt ner i vattenpölen i den svarta överdraget!
Nu påstår vissa familjemedlemmar att man inte kan vara så himla stark att man kastar fiskar över taket. Men nej – som historien går i framtiden, kommer vi alltid att säga att det var så det gick till och inte alls att nån jädra fågel hittade Doris på taket och tappade henne en liten bit på väg. Pfft.
I förra veckan var det cykling (ett ord som i mina öron alltid låter som ”kyckling”) på schemat. Söderut trampade vi mot slott och herresäten, vilse i pannkakan men med underbart sjöbad, fnitter, skoj och inga missöden. Fyratimmarscyklingen (ah, fyratimmarskyckling skulle kunna vara nåt tjälknölsliknande recept) hemåt mot norr i hällande spöregn var en helt annan upplevelse.
Vi var så fullständigt plaskplöta inifrån och ut, att det kippade i bh:n.Men ändå var det för somliga oerhört viktigt att sadeln var torr.
Komna till Gnesta, klev vi in på Frösjö Värdshus, plaskade oss fram till ett bord och installerade oss som vore vi hemma runt köksbordet.
Våra vattenlik till fötter samsades under bordet med två vilsna chilinötter.
”Förlåt” sa vi till personalen när vi drog av oss jackor och tröjor, som fick vridas ur ute vid entrén. ”Pffft”, sa personalen leende, som tydligen hade varit med om att ta emot trötta cyklister förut.
– Jag ber om ursäkt för pölen här, det ser nästan ut som om jag har kissat på mig, sa jag.
– Vill ni att vi tänder en brasa åt er? sa personalen lugnt.
Tio minuter senare stekte vi skor och en ljuv doft av gummi spreds i restaurangen.
Men vi kom obegripligt nog – trots förbiskvättande lastbilar på 80-vägar – helskinnade hem.
Och så gick ett par dagar. Vips, hamnade jag med den djefla mannen i en bil som for tvärs genom Sverige till en båt som tog oss till en krabbfylld fiskebod på Hästvom (Hästvam, Höstvomb, Höstvamb) på Västkusten.
Båtbild! (Vi har inte åkt särskilt mycket båt någon av oss, så det här är en ovanligt syn.)
Solen skiner, krabborna står som spön i backen och de vita skrattrynkorna avtecknar sig numera som modern konst i hela ansiktet.
Den djefla mannen tittade maten djupt i ögonen. (Det konstaterades snabbt att den här var på tok för liten. Han fick gå till säters och äta sig fet.)Men de här godingarna … Krask, knak, slurp och smask. Sa inte krabban.Uppe på den öde ön Trinisla (förr kanske tre öar, numera tre ötoppar) hade ett mystiskt stenrep klämt sig ner i en skreva.
På Hästvom kom Försvarsmakten en dag för många år sedan och sprängde bort ett värn, som hade funnits på platsen sedan åtminstone andra världskriget. Pang bom tjoff, så var det bara massa sten kvar av bunkern.
Men till platsen kom Herr Gabriel efter en tid och började lägga stenarna snyggt runt betongen. (Han är dock inte helt färdig än.)
Det är Tjugotvååringens pojkvän – Starke Arvid – och hans familj som hyser oss i detta skärgårdens himmelrike. Men är allt verkligen bara idyll, skönhet, god mat, båtfärder och spännande klippformationer i dessa trakter runt det mordfyllda Fjällbacka?
Det ska mycket till innan man bänglar iväg på en cykel.
När vi kör vilse med bil, fnittrar vi lite och rycker på axlarna.
När det börja regna under dessa vilsekörningar, sätter vi på vindrutetorkarna och höjer bilradions volym.
När det under en bilfärd blir lite uppförsbacke märks det möjligtvis på att det rycker lite i gaspedalsfoten.
Men under en cykelutflykt som sägs vara ”tja, fem mil” blir det lite besvärligt om man missar en avfart under ett skyfall i motvind på grusväg som bara har uppförsbackar. De där 5 milen blev 10 mil. Google säger att det hade tagit 15 timmar att gå sträckan. Vi cyklade i tio timmar …
Fantastisk bedrift ju!
Men … tänkte ni nu. Människan bor väl inte i Södertälje? Nejdå. Vi tog tåget som man får ha cykel på – som jag berättade om tidigare. Säkerhetsbältena som man förankrar cyklarna med var trasiga, så vi satte oss i trappan intill för att hålla ett öga på våra fullpackade tvåhjulingar. (Konduktören beordrade oss att stå eftersom det är ”förbjudet att sitta i trapporna”.)
Killen i shortsen berättade att en gång klämde de luttrade pendlarna helt emot reglerna in 13 cyklar här.
Inte en enda gång tappade någon av oss humöret – vi bara cyklade vidare och sjöng gamla slagdängor från 1970-talet. Svensktoppen gav oss en gedigen trallgrund att stå på, t.ex.
Vad har du under blusen, Rut?
Moviestar
Satellit
Rulla in en boll och låt den rulla
Icko-icko
Ibland såg det ut så här på vår resa söderut.Ibland var det så här ljuvligt.Ibland fick vi ge oss ut bland bilarna, men på en rejäl vägren.Ibland hade vi tyvärr inget annat val än att cykla på 80-vägar där lastbilarna körde förbi oss i 100 knyck så att vi kände hur vi höll på att sugas in i hjulhusen.Och på en liten sträcka fick vi åka färja! (Mina reskamrater Kicki och Eva ser lite lätt sammanbitna här, men vi hade inte ätit och var dessutom blöta – nyss komna ur ett spöregn.)
Strax efter det pittoreska Trosa gav vi oss ut på Näckrosleden, vilket kan rekommenderas om man är läskunnig, har skarp syn, fenomenal fokusork och dessutom inte distraheras av ett hällregn med droppar stora som persikor. Titta på kartan ovan hur vi irrade ut på en udde, och titta sedan på nästa bild.
Glad som en lärka var jag här eftersom jag trodde att vi snart skulle vara framme, eftersom jag precis hade upptäckt att salt, intorkad svett rann ner i munnen pga. skvalregnet och eftersom jag inte hade den blekaste aning om att vi var HELT bortitok.
Vi stannade till och talade med en snäll man som skulle ut och åka kajak:
– Jag såg när ni kom susande förbi mitt hus där borta i korsningen när ni skulle ha svängt av och så tänkte jag ”vad bra att det finns fler galningar än jag här i världen”. Men ni är inte de första som kör fel – det här är väldigt vanligt.
– Skulle ha svängt av?
Vi cyklade tillbaka till korsningen där vi ju ”skulle ha svängt av” och fann att skylten höll på att trilla omkull, att den inte syntes alls från hållet vi kom, samt att vägen var avstängd av en av Sveriges mer brutala bommar. Låst och helt omöjlig att runda på sidorna.
Men, kan ni tänka er, även här höll vi humöret uppe! Två minuter senare såg cykel-leden ut så här.
Cyklande på denna väldigt smala och guppiga kostig, ringde min mobil.
– Ooooh, det är Facetime, skrek jag. Jag måste svara! Det kanske är Freja!
– Okej! sa Kicki och Eva och tog fram sina mobiler för att checka av kartan och leta efter kostigen.
– HALLÅÅÅÅ! skrek jag till barnbarnet på skärmen – den en månad gamla Freja.
Och sedan föll jag handlöst in i en taggbuske.
– Titta, farmor sitter i en buske! sa jag till Freja, som dock sov djupt och inte alls var särskilt imponerad.
När vi en stund senare cyklade genom en kohage, träffade vi en dam i morgonrock – på väg att ta ett eftermiddagsdopp. Hon bekräftade det som kajakmannen hade sagt – väldigt många cyklister irrar runt i trakterna.
– Men vi brukar bara peka dem i rätt riktning. Är det inte vackert här?
Här sjöng vi ”Har du ont i magen, gå till Per i hagen”.Plötsligt försvann regnet, fåglarna kvittrade, cykelvägen var bred och kartan stämde med verkligheten!
Så kom vi då äntligen fram till vandrarhemmet Bränneriet, där vi fyllde vårt rum med blöta persedlar, tio kilo mat & vin, där vi förgäves letade efter wi-fi och satte oss att lyssna till naturens ljud.
Gardinen där borta är vårt medhavda myggnät, som vi har tejpat upp med silvertejp.
På sådana här ställen kan man bli alldeles nipprigt lycklig och galen. Såpass illa kan det bli att man förändras i själ och hjärta och plötsligt inte tar närbilder på döda grävlingar, läbbiga mögelostar eller trassliga elledningar.
Undergången är nära; kan ni begripa att den här bilden tog JAG denna ljuva sommarkväll. Pelargoner!
Sommarn glider på plats. Det regnar och svettas och öppnas champagne i buskarna härikring. Kriget i Ukraina känns avlägset fastän vi väl alla vill ge en hjälpande hand. I USA har politikerna blivit spritt språngande galna och rest 50 år tillbaka i tiden. Sveriges basketlandslag slog igår nästan världen med häpnad (se bilden här ovan), men bara nästan. Allt går i ett rasande tempo – och om vi inte stannar upp kommer det att vara år 2032 alldeles strax.
Därför tänkte jag berätta om fullkomligt ointressanta banaliteter och parenteser som bara kommer att försvinna i dåtiden om jag inte skriver lite om dem.
Några parenteser
Nittonåringen (den yngste, som ju var fyra år alldeles nyss) bakade tillsammans med några polare en tårta till alla. Strax före servering skulle de snabbt kolla upp nåt i ett uppslagsverk i vardagsrummet – och när de kom tillbaka till köket stod grannens katt och smörjde kråset.
– Schas katta! skrek alla närvarande.
Medan katten sprang till skogs (och sedan kom tillbaka), skar vi bort det kattkontaminerade och åt upp resten. Alla överlevde.
Jag går fortfarande på basketpromenader varje dag. En gång såg jag plötsligt och helt oplanerat ut som om jag hade varit hos frissan inför en bal. (Okej, jag har inte varit på så jättemånga baler.)På en av promenaderna ute i Åväbbla, stötte vi på en stadig bänk med denna skylt. Vi lydde.I torsdags var jag på herrmiddag på ”Bryggan” långt ute i Bromma, där jag fick den godaste torskryggen min mage nånsin skådat. Varm rekommendation! (Men kolla så att årtalet på vinet stämmer med årtalet i menyn.)Väl hemma igen träffade jag på en groda. Jag letade efter någon att säga ”du vågar aldrig äta den räliga grodan” till, men ack. Gösta och Hasse var lika döda som grodan.Min pappa, som har en alzheimerdiagnos, kom och bodde hos oss ett par dagar. Tips till alla: ett sånt här uppsatt schema hjälper minnet och hågkomsten på traven på ett magiskt sätt!
Ett minne som jag har berättat om förut, är när Frank Andersson 1977 tog VM-guld med en halvnelson fastän han hade jätteont i armen. Jag fick inte titta på detta eftersom det var efter sovdags, så jag stod i hemlighet och kikade in genom dörrspringan till tv-rummet hemma i Luleå. Pappa hejade och gladdes till VM-guldet medan jag bet mig i tungan och försökte att inte ge ett pip från mig.
Nu när pappa var på besök, satte jag på en gammal dvd med ”Sveriges största idrottsframgångar”, som vi båda två fann oerhört intressant – pappa till och med hejade på Gunnar Larsson (OS 1972):
– Han simmar oerhört bra – jag tror han tar det!
När Frank Anderssons match dök upp i bild, placerade jag mig strategiskt och tog den här bilden från dörrspringan …
Stolleproven då?
Whiskyprovning med spanjoren. Faktiskt nästan aldrig en bra idé om man vill få nåt gjort dagen efter.
Imorrn sätter jag mig på cykelsadeln klockan halv åtta på morgonen. Med två kompisar ska vi ta oss via grusvägar sisådär nio mil söderut.
Det har vi aldrig gjort tidigare. Cyklarna är gamla damtrallor precis som vi – och om vi klarar av det utan större missöden kommer en utförlig rapport vad det lider.
SMHI påstår att det ska bli rena rama skitvädret. Men pffffffft, liksom. Då sätter vi grenar i frisyren, tar tåget hemåt och dricker whisky vid köksbordet istället.
Jag hade så vaaansinnigt trevligt under en helt ledig dag i Stockholm att ni ska få ta del av en rapport. Men först: hur bäddade de på hotell Hellsten, där jag lyxigt nog fick sova natten innan?
Så här! Har alla hotell gått på innovativ lakanskurs?
Gratismuseerna står som spön i backen i hufvudstaden, skorna var bekväma och husen så vackra. Jag tog ett djupt andetag, andades in vejp-rök nånstans ifrån och njöt sedan av en pytteliten glass som kostade drygt 20 kr. Jag tänkte: ”Se, det där huset måste vara byggt på 1880-talet. Och kolla där, där har vi ju småspröjs från 1920-talet. Entresolfönster. Frontespis. Risalit. Guvajakan.”
Swoooosch kom jag i vägen för en sparkcykel och några svordomar slängda efter mig. ”Äsch, livet är underbart och solen lyser”, tänkte jag och gick vidare.
Plingplong, kom ett sms från Orangeluvan – söstra mi på väg med tåg till Kalmar med sin dotter.
Orangeluvan: Nu ska du få höra. Vi åker tåg från Stockholm till Kalmar, med byte i Linköping. Går det bra, tror du? Svar: nej. Vagnfel i Stockholm. Försenad avgång: 50 min.
Stackare, tänkte jag. Men se, en rundad hörnbalkong! Oh, vad alla män har små kostymer. De stramar och skrynklar sig och är för korta så att man ser fotknylorna.
Orangeluvan: När vi hoppade av i Linköping hade vi missat vår anslutning och fick vänta på ett senare tåg och tappade en dryg timme till. Då gick jag på toa. Där hade någon använt handfatet som toalett.
Huga. Men tänk ändå, vad fint det blev efter renoveringen av Nationalmuseum. Toaletterna i källaren är jättefina! Bäst jag passar på att dricka lite vatten.
Orangeluvan: På tåget från Stockholm sades det att vår biljett gäller automatiskt på nya tåget. Men i appen tror SJ att jag åker med tåget som vi missade. Jag försöker därför kontakta SJ. Hahaaa. Chatten är bemannad av en robot som inte fattar någonting. Messenger, som funkade förra gången jag hade problem med SJ, är stängd. (Kan man ens stänga Messenger?) I telefon till SJ är det 112 personer i kö före mig.
Stackars Orangeluvan, tänkte jag. Och här på toaletten stod jag ju inte i kö en enda sekund. Vet inte ens om det är så många som 112 i hela byggnaden. Jag måste nog gå över bron nu, och till den där ön där de roliga statyerna står. Då kan jag besöka ArkiDes – alltså Arkitektur- och designcentrum som finns i Moderna museets lokaler! Det blir bra.
Pssssccchhhhht, sa vattnet!
Orangeluvan: När jag hade plats 100 i telefonkön kopplades jag plötsligt fram – till en kille som sa att det ”nog” är lugnt, att jag ”nog” har plats på tåget. Väntan i Linköping blir synnerligen intressant. Fortsättning följer.
Jädrar. Om jag hade varit med på resan hade jag varit arg som ett bi och inte alls skickat sms till min syster. Jag hade nog … oooooohhh! LYCKA! Arkitekturmuseet har en specialutställning om Sigurd Lewerentz, som mot alla odds och sin frus vilja flyttade till Eskilstuna 1943! Nu måste jag läsa a… plingplongplingplongplingplong!
Orangeluvan: En rödhårig liten dam med stor packning kom fram till oss och ville ha hjälp med att förstå situationen.
– Hur kommer jag till Kalmar? – Det är bara att vänta på tåget. – Ursäkta, men nej, sa en man som hade hört oss. Tåget är inställt. – Va? sa jag. Hur, vad, varför? – Det står i appen, sa mannen. Inställt för att det är ”för varmt”. Typ 23 grader. – Jättevarmt. – Jättevarmt. – App? sa den rödhåriga lilla damen med den stora packningen.
Men appen tror ju att jag åker ett tidigare tåg och säger ingenting om att ett tåg (som jag rimligen inte borde vara intresserad av) är inställt.
Jag går omkring och kollar på Sigurd Lewerentz-verken och försöker komma på goda råd till söstra mi, som den vana resenär jag ju är. Men vad ger man för råd i tågkrissituationer i dessa digitala tider? ”Köp en liten glass så känns det bättre” kanske? Men hu, alltså nu ser jag att den där Sigurd Lewerentz, han var inte jättekul.
Asså va. Det är Lewerentz som har ritat tunnelbanekurerna.Men de här exemplen på massproducerade dörrhandtag var coola.
Orangeluvan: Vi har ingen aning om vad vi ska göra. Inga utrop i högtalarna. Ingen informationsdisk. Vi ska tydligen ta en ersättningsbuss (säger mannen), men när? Varifrån? Vem ska jag fråga?
Den rödhåriga lilla damen med den stora packningen kräver mig på besked i detta nu. Jag har ju ingen aning! Fan!
Orangeluvan är stressad i Linköping och här går jag helt lugnt på väg mot nästa gratismuseum: Hallwylska palatset och det fantastiska badrummet med Sveriges första dusch.
Den hoprullade korven på väggen är en jättestor 1700-talstavla som aldrig ramades in eller sattes upp – och nu kan man inte ens rulla upp den utan att förstöra målningen.
På väg ut ur Hallwylska funderar jag på varför man redan på 1800-talet kunde skapa badkar utan kranar, där vattnet steg upp ur karets botten. Det plingar till i mobilen. Ah. Stackars Kalmarresenärerna.
Orangeluvan: Vi hittade en skylt! ”Ersättningsbussar går från D2.” Vi hittade D1 men såg inte skymten av D2. Vi tittade på en karta. D2 skulle visst finnas på andra sidan busstorget – man ska komplett ologiskt gå förbi alla bussar som heter A, B & C och därmed lämna D1 bakom sig. Okej. Men dumt. Den rödhåriga lilla damen med den stora packningen pustade bakom oss.
Ute på gatan igen möter jag en man med öppen gylf; en bit rutig skjorta sticker ut som gubben i lådan. Borde jag ha sagt nåt? Blott tio meter senare möter jag ännu en man med öppen gylf. Har detta mode ersatt grabbarnas ”visa kalsonglinningen”? Som styrd av magnetism, söker sig min blick under resten av dagen mot alla mötande mäns skrev.
Orangeluvan: En man stoppade oss och frågade vad vi letade efter, och bekräftade att ja, ni är på väg mot D2 och nej, det är inte logiskt. Är det så här man får information 2022? Man ser förvirrad ut, har en rödhårig liten dam med sig, och då kommer en supportperson att uppenbara sig ur tomma intet och ge personlig service?
Mmm. Hellre en rödhårig dam med stor packning än två män med öppen gylf, tänker jag och går vidare.
Orangeluvan: Vid hållplatsen D2 stod en buss som var skyltad ”Stockholm” och en med ”Övningsbuss”. Alla som hade hittat dit frågade om Stockholmsbussen gick till Kalmar, som genom ett ormhål. Det gör den inte. Efter ett tag kom en buss som är skyltad ”Göteborg”. Den går inte heller som genom ett under till Kalmar, fick vi veta.
Orangeluvan: Bakom de tre bussarna dök en fjärde buss upp i fjärran. Vi knatade dit. Den var helt oskyltad. I fantasin skulle nu en informationsmänniska med myndig stämma ropa att en buss stannar vid alla stationer medan bussen som kommer bakom går direkt till Kalmar. Men nej. Vi och alla andra frågade var och en chauffören exakt samma sak. Alla på en gång och väskor i en enda röra.
Informationssamhället. Ack ja. Och då sker i Stockholm det otänkbara: jag möter en tredje man med gylfen öppen! Den här gången var jag beredd med mobilen och hann ta en bild. Nästan. Bakifrån. Gylfen syns inte, men jag hade ändå en smula tur: tredje gylfgubben hade även lite för korta brallor.
Jag undrar vad den alltid knästrumpsklädde Sten Broman hade sagt om detta mode.
Orangeluvan: Dottern ålade sig in i Kalmarbussen för att nypa två platser åt oss. När jag väl kom in var fem personer tvungna att gå av bussen, för den var full. Jag fick släppa förbi dem medan jag krånglade mig fram till min av dottern paxade plats. Gah.
Sedan tystnade mobilens plingplong eftersom bussen mot Kalmar gick som den skulle. Själv vandrade jag vidare genom Stockholm.
Det är ju så att man vill äta upp husen på Snickarbacken! (Nummer 10 längst till vänster byggdes 1905.)
Orangeluvan med dotter kom fram till Kalmar och jag såg inte fler öppna gylfar. Och så var den dagen slut.
SOOOM ni har väntat på äggrörerapporter! Ni har längtat, ni har saknat, ni har undrat hur det egentligen står till på äggrörefronten i den Bergmanska livet!
Nu har jag med den djefla mannen bott på ”fulhotellet” i Lund. (Vi säger så för att det ju är fulare än de allra fulaste husen vi har skådat. På insidan är allt supermodernt och jättetrist, men hissdörrarna är mycket effektiva.) Äggröran kommer sist i denna rapport, för först måste jag beskriva ett mycket annorlunda och oförklarligt hotellbäddande.
Underlakanet ligger alltså dubbelvikt, och är bara instoppat vi fotänden.Vid huvudänden låg det så här. Jag har aldrig förr skådat något så oinstoppat underlakan!Efter städningen den andra dagen låg det gröna (lite läbbiga) överkastet nästan på mäklarvis nonchalant slängt över en stol och sängarna såg ut att vara bäddade av mig 1971.
Vi påtalade detta snällt och väluppfostrat för personalen vid utcheckningen, noga med att inte var gnöliga. De såg förvånade ut och bad om ursäkt, så det handlar nog inte om någon tidsbesparingsbäddning.
Men nu till frukosten! Som var full av volleybolllandslagsspelare! Överallt gick de på lite stela ben i plasttofflor och åt som vargar. (I mitt nästa liv ska jag spela i något slags landslag – redan nu vet jag ju hur går på stela ben i plasttofflor och hur man äter som en varg.)
Denna oerhört väluppfostrade spelare svarade på våra tusen nyfikna frågor, men var samtidigt intresserad av hur vi hade hamnat i Lund. (”Vi hälsar på vårt första barnbarn”, sa vi stolt.)
Jag spionerade på spelarna, samtidigt som jag förstrött skar i en croissant.
Som var byggd som en fralla! Det fanns inte en tillstymmelse till fras eller flagor!
Och nu till äggröran. För den var inte bara fadd och torr, utan på samma gång vattnig som en skogsmosse i mars!
Örk! (Men det var bra bacon.)
Jag ska dock inte klaga – att bo på hotell är fortfarande en av mina favoritsysselsättningar. Och att på kuppen få något att skriva om, är tacknämligt!
Nejnej, luuuugn, jag ska inte prata sport. Eller jo, kanske lite grann.
(Alla ni som ryckte till av pur lycka vid ordet ”coach” i rubriken: jag förstår er totala besvikelse nu.)
Idag går vi över på andra halvan av juni 2022, och då måste man ju säga att det är sommar fastän det inte riktigt känns som på Rivieran. Eller 1970-talet.
För på 1970-talet regnade det (som ni väl vet) inte. (Foto: Annie Spratt)
Nu låtsas vi alla att tiden är oändlig – eller att ni har tio veckors sommarlov – och att det är fred på jorden. Ni som inte gillar sommaren kan låtsas att ni gör det. Vi kan även låtsas att portvinstån inte krampar, att alla just idag köper en ny sommarhatt samt att ”ett litet glas sherry” skulle vara en tillfredsställande drog.
Att det ibland är svårt att låtsas eftersom den hattlösa verkligheten tränger på, tycker jag att ni alla helt struntar i. I fantasin nu:
Vi ställer till fest!
Jag tänker mig att vädret är precis lagom och att alla som kommer får plats att mingla eller dansa och att de som hellre sätter sig i ett hörn att läsa Singoalla med illustrationer av Carl Larsson faktiskt kan göra det.
Maten är jätteenkel, förutom brödet som är det krångligaste världen har skådat. Matvetesallad, massa pastaskruvar med en burk pesto ikluttad, sallad, tomater, kasjunötter, kex, mögelost och vacker potatissallad med en helsickes massa kapris sprids ut på ett bord så att alla kan sprida baciller omkring sig i alla byttor, för i fantasin blir ingen sjuk.
Efterrätten består av tio olika paket glass från L*dl (jättegott!), chokladsås och frysta hallon. Med tepåsar och snabbkaffe! Och ett litet glas sherry?
Vi cyklar till ett slott!
Cykeln är i fantasin en nyrenoverad skönhet från 1940-talet. Jag har cykelväskor, cykelkorg och blommor i håret. Och så ska jag ha en hjälm som ser ut som en sommarhatt! I packningen finns en picknick som har inspirerats av Enid Blytons böcker. Jag citerar:
… cold ham and tomatoes, great bowls of salad, potatoes roasted in their jackets, cold apple pie and cream, and biscuits and butter for those who wanted it. Big jugs of icy-cold lemonade. Bloomer loaf, smoked mackerel pâté, quiches, oven-baked Scotch eggs, Aunt Fanny’s chicken & egg salad and jam sponge cake …
Eller så tar vi bara resterna från festen och ersätter det lilla glaset sherry med en dunk vin. Jag har med mig två glada kompisar som inte brukar få punktering eller rumpskav, och obegripligt nog har vi medvind!
Målet – slottet – är inte renoverat sedan 1837, och jag får härligt spindelnät i håret, får lukta på lakan som manglades 1893, känna på ett äkta dunbolster från mellankrigstiden och sedan laga och äta mat från 2022 i det intressanta, men absurt opraktiska köket.
Vi ser en underbar film för truttifnuttronde gången!
När fan blir gammal, vill hon bara titta på bra filmer. Men med viss bävan eftersom några av dem har åldrats och blivit mossiga på ett tidigare oanat sätt. Vad tror ni om dessa, som vi alltså får titta på i den gamla biografen – som ligger alldeles bredvid vandrarhemmet som hör till slottet?
Och när vi då har sett Alla presidentens män (som i min fantasi inte har åldrats alls), vill man ju veta mer om förebilderna Woodward och Bernstein. Och då visar det sig som genom ett under att de bägge intervjuades av Stephen Colbert bara häromdan! Ett av klippen handlar om Martha Mitchell, som jag ju skrev om 2019!
För i dagarna är det 50 år sedan de avslöjade Nixon och Watergateaffären. Nämen detta tror jag att vi firar med ett litet glas sherry stort glas champagne!
(Tips från coachen? Well, jag försöker bara få oss alla att allegoriskt fokusera på små detaljer som fotisättning och handvinkling eller att hjula i mittcirkeln istället för att se till hela matchbilden och serietabellen. Därmed slipper vi deppa ihop över världssituationen, bensinen, kilopriset på tomater, regntunga skyar och valet i höst.)
Förr i tiden – okej, bara för några år sedan – kunde man hyra fiffiga cyklar i Stockholm. Oj, vad jag cyklade! Jag fick blodad tand och hyrde cyklar även i Berlin, N.Y. och Lund – och höll på att köra ihjäl mig flera gånger om eftersom bilarna (än så länge) har företräde, och jag är en liten snubblande klant som försöker följa trafikregler.
Men vips, försvann cyklarna ”pga. en förlorad upphandling med Stockholms stad”. (Nej, jag förstod inte alls. Sedan vann alla upptänkliga elsparkcykelföretag en miljard upphandlingar and the rest is history.) Som jag har saknat cyklarna! Men … idag, när jag än en gång har fått megaont i det dåliga knät, insåg jag att lösningen ju fanns där: cykel på tåg!
SJ vägrar fortfarande hårdnackat att hantera cyklar (vilket man helt utan problem gör i andra länder), men sekrutt-tågbolaget (ingen gillar det) som kör mellan Eskilstuna och Stockholm har plats för sex cyklar per avgång.
SEX CYKLAR! JAHOOO!
Jag cyklade alltså till stationen. Ställde mig att vänta, och insåg att det ju fullkomligen drällde av barnvagnar och cyklar som skulle med samma tåg som jag. Drabbades av rampfeber och scenskräck och hjärtklappning samt domedagstankar om hur alla skulle få plats utom jag.
Men se! Alla sex cyklarna fick plats, även om blott fyra kunde spännas fast.Meanwhile … in Denmark.
Som resenär på Mälartåg ansvarar man för sin cykel och måste hålla ett vakande öga på den under hela resan, men det finns ingenstans utom i trappan att sitta i det för cyklar avsedda utrymmet.
”Ha uppsikt över cykeln under hela resan så att den inte skadar eller smutsar ner någon eller något. Var särskilt uppmärksam vid på- och avstigning då det kan vara trångt. Det är du som kund som ersätter eventuell nedsmutsning på medresenär eller skador som kan uppstå.”
Meanwhile … in Germany.
Väl framme i Stockholm måste man (förstås) undvika stora vänthallen och rulltrapporna, men på hissar och vanliga trappor samt gångarna och passagerna under markplan är det fritt fram. Jag citerar:
”För ankomster och avgångar på spår 11–19 tar du dig via hiss som angör Klarabergsviadukten Nils Ericsons plan och vidare via gången som går under spåren mellan 11–19. Här finns det nivåskillnader där trappor och hissar finns att tillgå. Följ skyltning mot spår 19.”
– Hiss? tänker ni som har varit på Centralen och försökt baxa in en liten barnvagn i en sådan.
Jomenvisst, nä just det: de är inte alls gjorda för fullvuxna. Eller cyklar. Eller ens tvillingvagnar.
Även den obligatoriska lilla pisspölen anas svagt i mitten.HURRA! Jag lyfte bara upp främre delen en meter så att cykeln fick plats på diagonalen! Och skrapade bara ena smalbenet på kuppen!
Nu tänker ni att det var då ett himla klagande, så jag övergår till att berätta om det allra mest fantastiska. Från Centralen tog det nämligen bara nio minuter att cykla till Djurgårdsbron! Swiiiiisch! Jag blev förvisso omkörd av cykelbyxemän med 27 växlar samt säkert 25 små människor på elsparkcyklar, så det hade säkert kunnat gå ännu snabbare om jag inte hade fastnat lite förvirrat vid vägavspärrningar och trafikkaos vid Norrmalmstorg.
På vägen hem ett par timmar senare var det tuffare, eftersom kungaparet och Mellansveriges alla poliser skulle ut på Djurgården – men jag kom på en strategi: man gör som när man ska in i långhopprepet! Jag stod stilla och räknade ett-två-tre och kastade mig ut bland alla farligheter.
Det är fan inte lätt.
Så på Centralen vidtog den bekanta nervositeten igen. Skulle jag få åka med? Hur många cyklar stod på perrongen före mig? Vilken vagn är det som jag ska in i?
I Danmark råder ingen tvekan. DÄÄÄÄÄR är cykelplatserna!I Sverige måste man ta på sig brillorna för att se var den enda cykelingången är. (Se pil.)
Sammanfattning: oooooooh, låtom oss åka tåg med cykel och invadera alla olika städer överallt och låtom oss när vi ändå håller på skicka spaltmeter med feeedback till alla som inte har fattat hur infrastrukturen hade påverkats positivt av alla våra egna cyklar på gator och torg.
Nu upprepar jag mig. Men fatta: det tog nio minuter från Centralen till Djurgården! GRATIS!
(Buss och spårvagn tar 15 minuter, en promenad 30 minuter, bil allt mellan 15 minuter och tre timmar beroende på tidpunkt.)
Och hur hanterade jag trapporna hemma i Eskilstuna? Well. Det var fem cyklar före mig till den enda (lilla) hissen från perrong 2, så jag duns-duns-dunsade mig och cykeln nerför och sedan uppför trapporna. Yeah.
Nej, jag har inte gått under jorden eller dragit nåt gammalt över mig eller ens tagit semester. Jag ägnar mig helt och komplett åt att uthärda maj med
inlämningsuppgifter (frivilligt pluggande)
tentor (frivilligt pluggande)
omhändertagande av gravida
jobbansökningar
synundersökning och nya glasögon
releaseparty
speakeruppdrag
jobbintervjuer
lundakarnevalen
basketrelaterad 35-årsfest
överklagande av negativt a-kassebesked
möten IRL (!)
möten online
umgänge med får (vi bor på landet!)
punka på cykeln
Trevor Noah (standup comedy) på Globen.
Men en sak tog extremt kort tid mitt i detta sammelsurium: ett läkarbesök.
Det var ett födelsemärke i ansiktet som i april plötsligt började leva ett eget liv. Jag sprang till vårdcentralen som tog fram en jättekamera och förstoringsglas och sa ojojoj och trollade fram en remiss till ”Mottagningen för hud- och könssjukdomar”. (Så nära har jag aldrig någonsin varit en könssjukdom.)
När jag kom till sjukhuset en månad senare, visade det sig att just denna mottagning var gömd bakom andra, så jag fick leta på informationstavlan, där den också var gömd eftersom det inte är en avdelning och inte sorteras under H eller K, utan M.
Tyvärr (eller kanske inte ”tyvärr”) hade födelsemärket vi denna tid skrumpnat till oigenkännlighet och var nästan helt borta. Bra att de hade den gamla läbbiga bilden från vårdcentralen, tänkte jag. Och sa leende till läkaren, redan innan vi hade hunnit hälsa ordentligt:
– Hej! Nu kanske jag är den onödigaste och minst intressanta patient du någonsin har haft, för titta (pekade jag), den är nästan osynlig!
Läkaren ryggade tillbaka, som om jag hade hotat henne med machete.
– MEN! Då kunde du ju ha avbokat!
– Fast vi lekmän har ju svårt att ställa diagnoser och man ska ju vara försiktig med födelsemärken, och jag är ju inte … eh … kompet…
Här kom jag av mig lite eftersom läkaren såg riktigt ARG ut.
– Sjukvården är som bekant överbelastad och den här tiden kunde någon annan ha fått.
– Jag ber om ursäkt. Men jag vet ju inte … jag kan ju inte se om det är farligt eller ej. Remissen berodde väl på att läkaren på vårdcentralen inte heller visste?
– Det är en helt vanlig åldersvårta. Du skulle ha avbokat.
– Jag ber verkligen om ursäkt.
Jag dröp sedan av, snabbt som ögat. Nyss betalade jag räkningen: 100 kr/minut kostade det. Ah well, jag har i alla fall inte en åldersvårta i ansiktet längre.
