I förra veckan var det cykling (ett ord som i mina öron alltid låter som ”kyckling”) på schemat. Söderut trampade vi mot slott och herresäten, vilse i pannkakan men med underbart sjöbad, fnitter, skoj och inga missöden. Fyratimmarscyklingen (ah, fyratimmarskyckling skulle kunna vara nåt tjälknölsliknande recept) hemåt mot norr i hällande spöregn var en helt annan upplevelse.
Komna till Gnesta, klev vi in på Frösjö Värdshus, plaskade oss fram till ett bord och installerade oss som vore vi hemma runt köksbordet.
”Förlåt” sa vi till personalen när vi drog av oss jackor och tröjor, som fick vridas ur ute vid entrén. ”Pffft”, sa personalen leende, som tydligen hade varit med om att ta emot trötta cyklister förut.
– Jag ber om ursäkt för pölen här, det ser nästan ut som om jag har kissat på mig, sa jag.
– Vill ni att vi tänder en brasa åt er? sa personalen lugnt.
Men vi kom obegripligt nog – trots förbiskvättande lastbilar på 80-vägar – helskinnade hem.
Och så gick ett par dagar. Vips, hamnade jag med den djefla mannen i en bil som for tvärs genom Sverige till en båt som tog oss till en krabbfylld fiskebod på Hästvom (Hästvam, Höstvomb, Höstvamb) på Västkusten.
Solen skiner, krabborna står som spön i backen och de vita skrattrynkorna avtecknar sig numera som modern konst i hela ansiktet.
På Hästvom kom Försvarsmakten en dag för många år sedan och sprängde bort ett värn, som hade funnits på platsen sedan åtminstone andra världskriget. Pang bom tjoff, så var det bara massa sten kvar av bunkern.
Det är Tjugotvååringens pojkvän – Starke Arvid – och hans familj som hyser oss i detta skärgårdens himmelrike. Men är allt verkligen bara idyll, skönhet, god mat, båtfärder och spännande klippformationer i dessa trakter runt det mordfyllda Fjällbacka?
Döda fåglar av olika färger och storlekar brukar vi titt som tätt ha kring vår pensionärskuvös men aldrig något måsartat och lika glad är jag för det.
Men det skulle vara roligt om någon ville ge en liten utläggning om det där stenrepet, för något sådant har jag aldrig skådat.
Du hade väl läst Jerker Virdborgs bok ”Mannen på Trinisla” innan du åkte dit?
Jag skaldade i avskedets ögonblick!
Olle, quelle poésie. Ingen dussinvers precis, fast det var på rim tolvfaldigt.
Hihi, du är jätterolig Ökenråttan! Tolvfaldig dussinvers!
Stenrepet får vi nog hitta en erosionsexpert till att förklara. Förmodligen var det just där bergarter av olika hårdhet, och så uppkom mönstret av väder och vind. (Alla häpnar.)
Niklas: Jag visste inte att jag skulle till Trinisla, hade aldrig hört talas om Trinisla och blev oerhört förvånad när jag googlade och då fann boken av Virdborg!
Här kommer en bonusbild från Trinisla. Ni kan bli vederbörligen imponerade av stenbumlingarna som jag har trippat fram på – alltså de som ligger i bakgrunden.
Ja vet
Ja, tänk om DDM ändå hade blivit poet. Vad vi hade tjänat kosing!
Kanske är det ett blixtnedslag som åstadkommit stenrepet!?
Olles vers! Fantastisk. Det blev högläsning till frukost.
Ökenråttans kommentar!
Jag har fått likes! Lycklig suck.
Förbaskat, nu sket det sig med simultanrapporteringen från damfopollarnas match! Igen!
Okej, på’t igen om ett par dagar!
Här, Ökenråttan, får du en till like från poeten själv! (Han skrattade högt!)
Här kommer ytterligare lajkar till poeten och dess stolta recensent.
–
Och jag som inte heller såg matchen mer än sporadiskt. Men enligt en i huset som tog sig mer tid så var di våra inte så värst. Vann gjorde de dock ändå till slut, med 2-1.
Ökenråttan: tack för beröm – det gjorde mig glad. En fin dikt på temat tolv är denna!
Infall
Man dansar där uppe — klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mej plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.
Båset får gissa vem det är! (Gåtan kommer förmodligen att lösas inom fyra millisekunder.)
Dikten ifråga stod med i Kamratposten när jag var liten. Har kunnat den sen dess. Skalden är en allmän favorit inom familjen.
Mager stackare. (Ja, tolvtaktaren då, inte Olle.)
Annat att gissa på:
Om till din bädd, om till din bädd, Malena.
du hör mig nalkas över knarrigt golv,
förfäras ej och darra ej med bena,
om också klockan råkar skramla tolv.
Ovanlig början. Sen blir det lättare, mera typiskt.
”Jag är en vårvind av de allt för sena.”
osv osv, 7 rader till.
Googla inte på en gång.
Åhå! En poet från grannsocknen minsann. Fast den där dikten … ”Ovanlig början” är ett ganska snällt omdöme, tycker jag nog.
Aaaaah, jag får lite julkalendervibbar!
Idag hade vi hagel här i Sörmland. Jättekul, verkligen.
Själv bor jag många, många socknar från den där poeten bodde en gång i tiden innan poeten flyttade till Stockholm som också ligger långt från min stad! Egentligen bor jag inte i en socken – för städer har väl aldrig räknats bland dem? Lite större städer hade och har fortfarande flera församlingar. Hur är det med dagens nyfödda får de med sin födelseförsamling i individinformationen? Troligen inte.
Han som var ganska mager om bena hade en kusin, en kapten på Dalregementet,
Kusinen blev jag gruvligt arg på när jag var i tioårsåldern. Denne sabotör tog mina skidor och vallade dem så de ”gick för fort”, som jag argt skrek till mamma.
Hon lugnade mig med att det nog bara var av välvilja, och det hade hon ju rätt i.
Och den där andre poeten med bena hade väl aldrig vågat sig på att gå i närkamp med jäntan som knallade runt i Sjugare by. Där fick det bli ett mera höviskt poem.
Fast helt säker kunde väl en stackars fattig flicka inte vara.
Den är en åldrande förförare som jag citerat. I sin sista diktsamling skriver han en del till en gammal käresta.
”Jag var här förr:
i vårens rätta vaka,
för år tillbaka,
sjöng jag vid din dörr.”
Det var som fan, Hyttis! En kändisbekantkusin!
Definitivt julkalendervibbar för jag har ingen aning. Finns det en sommarläktare måntro? Eller får man sitta på bryggan alt stranden och plaska med fötterna?
En brygga är väl ett strålande alternativ så här års, Dina! Kanske vid Dalälven, nånstans i Karlbotrakten.
Och Hyttis, vad jobbigt med skidor som ”går för fort”! Yngsta (än så länge, men inte många dagar till) barnbarnet skulle verkligen förstå dig. Förra året, när han var fyra år, körde han i god fart utför slalombackarna i Kungsberget, men vurpade och vägrade försöka igen. ”Nej”, sa han bestämt ”backen blev för stark!”