Sommarn glider på plats. Det regnar och svettas och öppnas champagne i buskarna härikring. Kriget i Ukraina känns avlägset fastän vi väl alla vill ge en hjälpande hand. I USA har politikerna blivit spritt språngande galna och rest 50 år tillbaka i tiden. Sveriges basketlandslag slog igår nästan världen med häpnad (se bilden här ovan), men bara nästan. Allt går i ett rasande tempo – och om vi inte stannar upp kommer det att vara år 2032 alldeles strax.
Därför tänkte jag berätta om fullkomligt ointressanta banaliteter och parenteser som bara kommer att försvinna i dåtiden om jag inte skriver lite om dem.
Några parenteser
Nittonåringen (den yngste, som ju var fyra år alldeles nyss) bakade tillsammans med några polare en tårta till alla. Strax före servering skulle de snabbt kolla upp nåt i ett uppslagsverk i vardagsrummet – och när de kom tillbaka till köket stod grannens katt och smörjde kråset.
Medan katten sprang till skogs (och sedan kom tillbaka), skar vi bort det kattkontaminerade och åt upp resten. Alla överlevde.
Ett minne som jag har berättat om förut, är när Frank Andersson 1977 tog VM-guld med en halvnelson fastän han hade jätteont i armen. Jag fick inte titta på detta eftersom det var efter sovdags, så jag stod i hemlighet och kikade in genom dörrspringan till tv-rummet hemma i Luleå. Pappa hejade och gladdes till VM-guldet medan jag bet mig i tungan och försökte att inte ge ett pip från mig.
Nu när pappa var på besök, satte jag på en gammal dvd med ”Sveriges största idrottsframgångar”, som vi båda två fann oerhört intressant – pappa till och med hejade på Gunnar Larsson (OS 1972):
– Han simmar oerhört bra – jag tror han tar det!
Stolleproven då?
Imorrn sätter jag mig på cykelsadeln klockan halv åtta på morgonen. Med två kompisar ska vi ta oss via grusvägar sisådär nio mil söderut.
Det har vi aldrig gjort tidigare. Cyklarna är gamla damtrallor precis som vi – och om vi klarar av det utan större missöden kommer en utförlig rapport vad det lider.
SMHI påstår att det ska bli rena rama skitvädret. Men pffffffft, liksom. Då sätter vi grenar i frisyren, tar tåget hemåt och dricker whisky vid köksbordet istället.
Namnet på whiskyflarran till vänster uttalas bäst när man har druckit upp halva
Nästan värt att katten fick tag på lite tårta, din nittonåring tittade i ett uppslagsverk istället för att googla!! Skulle nog MIN nittonåring ( som också nyss var fyra) aldrig komma på!
En annan nittonåring frågade häromdagen hur man bokade resor ”förr i tiden”, alltså innan internet. Hon höll på att smälla av när jag sa att man gick till ”typ en butik”
Aah -Åschentåschan! Den whiskyn hade vi på en alpsemester med vår lilla dotter. Hon var ju gift med en engelsman och det vet ni hur dom förhåller sej till skidåkning. I varje fall förhöll sej … så vi tog med henne på våra små alpina utflykter. Så trävlíígt. Hon drack inte whisky i vanliga fall men Åschantåschan gillade hon. Gulle.
Vill minnas att den där Åschntåschn är en av få låglandsmaltwhiskysar och att den, likt sina irländska kusiner, destilleras tre gånger istället för två, som är det vanliga i Skottlandet. Där av dess ovanligt milda och orökiga karaktär.
Jag kan meddela att vi har överlevt tio mils cykling (vilket låter som ”kyckling”) men att whiskyn är slut!
Nu letar vi efter tigerbalsam!
Åh, ni har kommit till ”Värre-än-så-kapten-Haddock-whislyn-är-slut!”-stadiet. Hur ska det gå, hur ska det gå?
Jag har alldeles bestämt för mig att jag skrev nåt här i natt. Undras var det hamnade. Och undras vad jag skrev. Var jag i skåpet bland de rökiga och svåruttalade whiskysarna i går, månne? Nej.
Nu blommar lindarna. Dags att laga årets lindblomskyckling.
Nu vill vi ju veta var och vad du skrev inatt, Magganini!