Det ska mycket till innan man bänglar iväg på en cykel.
- När vi kör vilse med bil, fnittrar vi lite och rycker på axlarna.
- När det börja regna under dessa vilsekörningar, sätter vi på vindrutetorkarna och höjer bilradions volym.
- När det under en bilfärd blir lite uppförsbacke märks det möjligtvis på att det rycker lite i gaspedalsfoten.
Men under en cykelutflykt som sägs vara ”tja, fem mil” blir det lite besvärligt om man missar en avfart under ett skyfall i motvind på grusväg som bara har uppförsbackar. De där 5 milen blev 10 mil. Google säger att det hade tagit 15 timmar att gå sträckan. Vi cyklade i tio timmar …
Men … tänkte ni nu. Människan bor väl inte i Södertälje? Nejdå. Vi tog tåget som man får ha cykel på – som jag berättade om tidigare. Säkerhetsbältena som man förankrar cyklarna med var trasiga, så vi satte oss i trappan intill för att hålla ett öga på våra fullpackade tvåhjulingar. (Konduktören beordrade oss att stå eftersom det är ”förbjudet att sitta i trapporna”.)
Inte en enda gång tappade någon av oss humöret – vi bara cyklade vidare och sjöng gamla slagdängor från 1970-talet. Svensktoppen gav oss en gedigen trallgrund att stå på, t.ex.
- Vad har du under blusen, Rut?
- Moviestar
- Satellit
- Rulla in en boll och låt den rulla
- Icko-icko
Strax efter det pittoreska Trosa gav vi oss ut på Näckrosleden, vilket kan rekommenderas om man är läskunnig, har skarp syn, fenomenal fokusork och dessutom inte distraheras av ett hällregn med droppar stora som persikor. Titta på kartan ovan hur vi irrade ut på en udde, och titta sedan på nästa bild.
Vi stannade till och talade med en snäll man som skulle ut och åka kajak:
– Jag såg när ni kom susande förbi mitt hus där borta i korsningen när ni skulle ha svängt av och så tänkte jag ”vad bra att det finns fler galningar än jag här i världen”. Men ni är inte de första som kör fel – det här är väldigt vanligt.
– Skulle ha svängt av?
Vi cyklade tillbaka till korsningen där vi ju ”skulle ha svängt av” och fann att skylten höll på att trilla omkull, att den inte syntes alls från hållet vi kom, samt att vägen var avstängd av en av Sveriges mer brutala bommar. Låst och helt omöjlig att runda på sidorna.
Cyklande på denna väldigt smala och guppiga kostig, ringde min mobil.
– Ooooh, det är Facetime, skrek jag. Jag måste svara! Det kanske är Freja!
– Okej! sa Kicki och Eva och tog fram sina mobiler för att checka av kartan och leta efter kostigen.
– HALLÅÅÅÅ! skrek jag till barnbarnet på skärmen – den en månad gamla Freja.
Och sedan föll jag handlöst in i en taggbuske.
När vi en stund senare cyklade genom en kohage, träffade vi en dam i morgonrock – på väg att ta ett eftermiddagsdopp. Hon bekräftade det som kajakmannen hade sagt – väldigt många cyklister irrar runt i trakterna.
– Men vi brukar bara peka dem i rätt riktning. Är det inte vackert här?
Så kom vi då äntligen fram till vandrarhemmet Bränneriet, där vi fyllde vårt rum med blöta persedlar, tio kilo mat & vin, där vi förgäves letade efter wi-fi och satte oss att lyssna till naturens ljud.
På sådana här ställen kan man bli alldeles nipprigt lycklig och galen. Såpass illa kan det bli att man förändras i själ och hjärta och plötsligt inte tar närbilder på döda grävlingar, läbbiga mögelostar eller trassliga elledningar.
Härlig redogörelse! Pelargoner hör sjöutsikter till,
det är min erfarenhet.
Är alltså Freja barnbarnets namn? På tal om namn
så förtalte min bror i dag att han höll på läsa (en bok tror jag)
om namns uppgång och fall. Numera namnges inga barn med
varken mitt eller storasysters namn (Gunilla).
Hälsar sedan unga år van cyklist!
Sannerligen en fantastisk bedrift – stoff till en hel roman som blir en allegori över Livet med stort L! Heja, heja – ni är bäst!
Freja, ett utmärkt namn (möjligen med undantag för om hon tänker bli präst, men då är det ju gott om tid för henne att hitta på något annat).
En familj i ytterkanten av bekantskapskretsen har tre barn vilkas namn alla börjar på samma två bokstäver och alla verkar vara egenpåhittade. De ser mer och mer ut som feltryck av riktiga namn (tänk ”Girgitta”, som jag fick på ett sånt där vitt sjukvårdskort ni minns en gång i världen, fast annat namn och andra förstabokstäver). Fantasi är nog bra, men inte i alla lägen.
Och en Lamino-stol har ni. Tjusigt.(Yngve Ekström)
Min skrivbordstol under uppväxten på femtiotalet var en Yngve Ekström-stol vid namnet Thema. Jag har kvar stolen. Den finns tydligen fortfarande i produktion.
Tsss, hon gör det ju lätt för sig genom att låta mobilen cykla på kostigarna.
I alla fall, i förra båset undrades det var och vad det var jag hade skrivit där om natten. Tja, var, det får vi nog aldrig veta, men ungefär vad kanske jag kan återkalla. Det var nånting om att nej ”större missöden” vill vi inte veta av, men några smärre dito gör nog att rapporterna vi får blir än utförligare. Och nu kan vi ju se det här.
HÄRMED MEDDELAS!
Vi är lyckligt hemkomna, om än lite blöta. (Jag misstänker att jag inte kan låta bli att skriva en rapport. Men så måste jag ju dessutom få in damernas fopollsmatcher nånstans. Hm.)
Pelargoner!!!??? Det var ju rätt oväntat, måste jag säga. Kan det vara farmorsgener i farten? Jag menar: när man blir farmor blir man kanske mer pelargonbenägen. En teori så god som någon.
Karin, så är det nog. Jag har aldrig oat och åat så mycket åt perlargoner som jag gjort de nästan tre veckorna i Sverige.
Öht har blommor varit som en röd tråd genom vistelsen. Det har varit blommor i precis varenda hörn vi besökt: Stockholm med omnejd, delar av Östergötland, stadskärnor, sommarstugor, planterade, konstgjorda, blomlådor i fönster, ute på åkrar, och t o m några plockade vildblommor i glasflaskor för att fögylla matbord. Har blivit så sugen på att försöka så och plantera och arrangera blomster. Även perlargoner.
Frön är inhandlade och krukor har jag. Får se vad det slutar.
Pelargoner! I så fall är jag född farmor, för det var de finaste växter jag ägnade mig åt att odla i mycket unga år. Mormor älskade dom och när hösten kom ställdes alla krukorna i ladugårdsfönstren. Temperaturen var 8 – 10 grader, precis lagom för en övervintring och när våren kom tog vi ut alla kodoftande plantorna, beskar dem, planerade om och tog skott.
Ännu ett år i rabatterna på stora gårdsplanen påbörjades.
Det allra näpnaste som finns i plantväg, är när frösådda små pelargoner börjar bilda sina första blad utöver de två hjärtbladen. Det är rentav lite gripande att se hur de börjar växa.
Andra små gröna varelser som är fina (åtminstone i början) är de allra första bladrosetterna som sättpotatisarna ger liv.
Växter är ett litet tema här, ser jag. I går var jag ute hos Zeta handelsträdgård i Segeltorp, tipsad av Ninja och Niklas och den trädgårdsarkiekt som vi anlitar. (Det heter landskapsarkitekt, men det låter för vidsträckt för vår gamla bakgård.) Vilket paradis! Vår tråkiga innergård ska piffas upp lite, med perenna, vintergröna växter, tänker vi oss. Zeta är STORT och jag dirigerades till Kristian på perenna avdelningen. Där finns det att välja på.
Vi åt avslutningsvis god lunch hos Zeta och sen åkte vi hem för att grubbilera över vad vi ska välja. Buskrosling kanske. Till minnet av Rosling, dårå.
Och här gick jag och lovade direktrapporter från damernas fopollsmatcher – och så befinner jag mig på Hästvom i dagarna tre utan tillgång till sagda matcher!
(Förutom just detta debacle, är det ju alldeles förtjusande fantastiskt här.)
Hästvom??? Är det ens gogglingsbart?
Hästvom ligger i skärgården alldeles väster om Fjällbacka och kallas enligt Wikipedia ibland ”Hästvam”, men det känns inte vid här på själva ön. Vi har ätit krabbor och kräftor som hivades upp ur vattnet i förmiddags och tappat upp öl ur en grej med spak!
(Och i fopollen blev det visst 1-1 mot Nederländerna. Vår målis Hedvig Lindahl tjongade visst ut bolluschlingen på en nederländsk spelare så att bollen rullade ”ut till inspark”. Om jag hade sett detta [och inte bara läst om det] hade jag inte ens reagerat. Varför är det ens värt att kommentera? Hm.)
Jo Lotten, du hade nog reagerat. Det var på en meters håll högst.
Hästar har väl ingen vom, det är ju kossorna som har ju!
ÖR
Hur mår Skotte?
AHA! Magganini såg matchen!
Okej, jag är nog tillbaka till tv:n till den 13 juli, så då ska här rapporteras.
Angående Hästvom(vam), står det på Wikipedia:
”Av de två hus, som fortfarande finns kvar på Hastvam, har ett flyttats från Storön på Väderöarna.”
Och det är DÄR jag nyss stod och diskade efter frukosten.
[…] förra veckan var det cykling (ett ord som i mina öron alltid låter som ”kyckling”) på schemat. Söderut […]
Jaadu, Hyttis. Lille Skotte har tagit time out nu, verkar det som. Han växer inte, några blad har vissnat men vägrar lossna från grenen, sitter kvar med segt och tråkigt skaft.