Imorrn den 27 december kl 07.20 eller 07.50 08.50 slår det gnistor i SVT:s Morgonstudion! Nyordslistan knådas och kommenteras av mig under blott tio stressiga minuter. Många frågor blire:
Ska jag prata snabbt som fan samtidigt som jag artikulerar?
Ska jag ha en glittrig kofta eller randiga tajts?
Får jag tillfälle att nämna kasjunötens stavning?
Kan jag på något sätt hävda att tejp, mejl och jos hänger ihop?
Ska jag klämma finnen som nyss dök upp mitt på näsan eller strunta i den?
När jag förut har dykt upp i rutan har jag hållit det hemligt av rädsla för repressalier, nej jag menar kritik & åsikter. Nu känner jag likadant, men tänker att jag ju jobbar för ordens bevarande, språkets nyordning, allmänbildningens ökande och i största allmänhet: språk.
Bilder från några av mina tv-framträdanden!
Plötslig intervju på Centralen. Minns inte ens vad det handlade om!Något språkligt i ”Landet runt” … tror jag.En icke-debatt om niande i programmet ”Debatt”.
Den sistnämnda föregicks av en ”debattartikel” som heller inte framkallade nån vidare debatt. Alla håller egentligen med mig om att vi inte vill bli niade …
Och jag vill fortfarande INTE bli niad.
Åh, vad roligt det ska bli att få bli vackert proffs-sminkad i ottan imorrn!
PS.
Ja, bilden högst upp i inlägget är från förra året.
DS.
Rimligtvis är Martha Mitchell inte en person som ni känner till. Förmodligen kan ni alla obekymrat döden dö imorrn utan att veta vem hon är. Men eftersom jag härmed dubbar mig till kuriosadrottning över den nu så magra bloggessensen, ska ni få hennes historia här och nu.
Martha Mitchell (1918–76) i en typisk 1969-frisyr.
Vi börjar i den äktenskapliga änden, för hennes titel är till en början i denna saga blott och enbart ”inrikesministerns fru”. (Enligt de svenska tidningarna på den tiden, var det den titeln maken hade.)
Maken John Mitchell (1913–88), USA:s ”attorney general” 1969–72. (Den nuvarande heter Bill Barr, och man kan jämföra hans yrke med den svenska justitieministerns, fast det är ju inte exakt samma sak.)
Martha (nu lade vi raskt bort titlarna) var en liten lantlolla (hennes egen definition) från Arkansas, som ville bli läkare men inte klarade av det för att ”min sydstatsdialekt gjorde att jag faktiskt inte kunde lära mig grekiska och latin”.
Hon gifte sig, fick ett barn, skilde sig, gifte sig igen, fick ett barn till, flyttade till Washington och hade cocktailpartyn och stora örhängen. Men plötsligt fick hela USA upp ögonen för henne, när hon frankt för en tv-journalist berättade att en viss fredsdemonstration enligt hennes make – The Attorney General! – påminde om den ryska revolutionen.
– YES! sa journalisten, och hans intervju gjorde stor succé.
Martha tog efter denna – i hennes ögon lyckliga – händelse varje kväll en drink, valde mellan olika journalister som hon hade i sin telefonbok, och så ringde hon och berättade om statshemligheter som hon hade råkat läsa i sin mans papper. Eller som hon av en slump hade hört honom säga. ”Oh, så förtjusande” sa alla och njöt i stora drag.
Den 30 november 1970 skriver SvD så här.
Alla slet och drog i henne och hon intervjuades överallt, till och med av Dick Cavett. Hon kallades ”Martha the Mouth” och ”The Mouth of the South” och var på var mans tunga och i USA:s alla dagstidningar.
Under den här tiden antydde Nixon och herr Mitchell att Martha var full och galen mest hela tiden. Även allmänheten började fundera – men Martha gillade uppmärksamheten och tidningarna gillade att sälja lösnummer.
I SvD den 22 april 1972 for hon ut mot Nixon på ett kanske dubbelbottnat sätt.
De skojade friskt med henne i Rowan & Martin’s Laugh-In – som ni säkert känner igen om ni någonsin har sett den svenska versionen ”Partaj”. (Inte var de alltid snälla mot henne, nej.)
USA:
Samtidigt i Sverige:
Martha fortsatte att snacka och berätta – särskilt för sin favoritjournalist Helen Thomas. Och under ett av dessa (förmodligen roliga) samtal, bröts telefonledningen plötsligt. Det som då hade hänt var att
maken hade beordrat sin hejduk till livvakt att kapa Marthas tillgång till telefoner
Martha försökte rymma via hotellbalkongen
Martha tuppade av efter ett handgemäng och slagsmål med livvakten samt en narkosspruta
maken beslutade att Martha skulle hållas nedsövd i en vecka eller så
livvakten – hejduken som hette Steve King – visade sig även vara inblandad i försöken att begrava allt om det där inbrottet där Nixons inspelade samtal stals.
När Martha Mitchell till slut efter en vecka fick vakna till liv, sökte hon upp Helen Thomas igen och berättade allt som hade hänt och allt om Nixon och bovar & banditer i GOP (Grand Old Party = republikanerna) samt Watergate. Storyn begravdes i tidningens kvinnosektion bland recept och stickbeskrivningar … och så tog det ytterligare två år innan Woodward & Bernstein samt Deep Throat lyckades få Nixon att avgå.
Att ingen lyssnade på vad Martha Mitchell hade att berätta och att ingen då trodde på denna sanslöst knäppa historia berodde dels på makens och Nixons skitsnack, dels på alla läkare som ljög och hittade på att hon faktiskt var halvt från vettet. Detta kallas idag för The Martha Mitchell Effect.
Om man ställer detta i relation till vad som nu händer och sker i Trumpens USA idag, 50 år senare, finner man att ptja, not much has changed. Särskilt eftersom nyss nämnde hejduk-livvakt Steve King av Donald Trump har utnämnts till USA:s ambassadör i Tjeckien …
__________________________________
Uppdatering! Upphittat!
Om ni inte vet vad ”Drunk History” är, kan jag rekommendera detta fenomen. En relativt känd person dricker sig (frivilligt) berusad och berättar ett historiskt skeende, som även ageras av skådespelare som … äsch, titta:
Om jag till äventyrs skulle få en ledig dag utan några uppdrag, några träningar eller distraherande barn, skulle jag ändå kunna sysselsätta mig genom att svara på frågor som ramlar in via olika kanaler. Häromdagen kom ett sms:
Varför etertalarna inte har basröster utan ”piper” beror förmodligen på forna tiders inspelnings- och sändteknik, men även den ansträngda tal-teknik som alla fick lära sig. Exemplen är många – och roliga eftersom de är så … absurt teatrala. Lyssna! (Och titta, granska med lupp och anteckna eftersom det finns så mycket annat att lägga märke till än just speakerrösten i detta lilla klipp från 1945.)
Det handlar alltså om att Sven Jerring, Bertil Uggla, Lennart Hyland och 100 % av alla andra [män] som talade i radio och tv till mitten av 1960-talet hade fått lära sig ”teatersvenska”. Som (och nu måste jag faktiskt fetmarkera, för det är så fascinerande) är den enda form av svenskt talspråk som systematiskt och kontinuerligt bedrevs som undervisning i nästan 200 år.
Ni häpnar! (Johodå, det gör ni visst.)
På Kungliga Dramatiska teaterns elevskola fick de blifvande aktörerna mellan 1787 och 1964 stå ut med att säga aaaaaa och ooooooo samt uuuuuu samtidigt som någon tryckte med full kraft på deras mage. Rrrrrrrrrrrr:en rullade så att gardinerna och gomseglen fladdrade och alla T, D och G artikulerades så att spottet yrde.
Lyssna här på Lennart Hyland 1954!
Och si (som han ju sa) här hur han sluddrar nästan som en normal människa 1962, när man hade börjat inse det onaturliga i tydligheten.
Det handlade alltså inte så mycket om att den då bristfälliga tekniken krävde ett extra uttalat G på ”jag” för att lyssnarna skulle begripa. Tanken under de första barnaåren med radio och tv var att de alla skulle använda ett neutralt språkbruk, ”rikstalsvenska”, som skulle förstås av alla från Treriksröset till Smygehuk och från Strömstad till Haparanda. Bort med alla avarter!
Dialekterna användes blott för att poängtera någons bonniga ursprung eller klena intellekt. Allan Edwall berättade på 1980-talet:
”Jo, jag kommer ju från Jämtland. Numera tycker jag att det känns lite onaturligt att prata jämtska. Men på den tiden, när jag var tvungen att övergå till rikssvenska kändes det som ett ingrepp i ens identitet. Språket och intellektet är ju intimt förknippade med ens uppväxt och karaktär. Jag gick på Dramatens elevskola och där fick inte förekomma några dialekter. Man skulle tala ett slags normalsvenska, Nyköpingsmål sa man. Det tycker jag är ett vackert språk så det talar jag gärna.”
Skådespelerskan, sångerskan och balettdansösen Carolina Bock var en föregångare när det gäller ramsor som skulle träna artikulationen. ”Vården om vårt klangrika, härliga språk” är det allra viktigaste, sa hon och beordrade alla att rabbla:
Flyg, fula fluga, flyg och den fula flugan flög!
Packa pappas kappsäck.
Sex laxar i en laxask
Kvistfritt kvastskaft.
Typiskt västkustskt.
Sedermera halkade dessa tungvrickare till artikulationsövningar ut till allmänheten, medan stackars Carolina Bock avskedades efter 20 år som elevskolans rektor eftersom hon helt enkelt var förfärlig. Örfilar med välartikulerade utskällningar, skrik och domderande var tydligen vardagsmat under hennes ledning.
Carolina Bock, som hade en elev som hette Jenny Lind.
Kommen så här långt, har jag lyckats rota fram min pappas Sommarprat från 1981. Här kommer inledningen med ett piffigt bakgrundsburr, som ni får försöka ignorera. Lyss till hur han artikulerar och sluddrar på ett mycket varierat sätt!
Var pappa månne skolad i konsten att tala teatersvenska? Sannerligen inte. Men så sent som 1981 satt den alltså i, den där känslan av att skulle man tala i radio, gällde det att vara TY-DLI-G med långt YYY och ett markerat G.
Lägg er ner nu på golvet och säg massa vokaler högt samtidigt som ni placerar en 30-kilostyngd på magen. (Tre hinkar med vatten funkar lika bra.) ”Den gliiiider in i måååååål” kan ni säga. Eller så kan ni härma Bertil Uggla:
Och hur talar man i radio idag? Jo, många betonar varendaord, huroviktigt eller onaturligt detänlåter.
(År 2064 kommer jag att blogga om detta underliga fenomen från förr. Betona varje ord? Så tokigt!)
Uppdatering eftersom Magnus A. i kommentatorsbåset serverade oss härligt nördig extrainformation!
”Hylands hockeyreportage och major Ugglas övningar spelas upp på Youtube 4 % för fort. De spelas upp med 25 bilder i sekunden, men är med all sannolikhet filmade på 24 bilder i sekunden. Så vi hör dem litet mer smattrande och litet mer ljusröstade (en kvarts tonsteg motsvarar 4 %, faktiskt) än de faktiskt lät. (Däremot går kontorsgymnastiken på rätt hastighet.)”
Det roligaste aprilskämtet är faktiskt inte den där om nylonstrumpan som man ska trä över tv:n för att få färg-tv. Nej, det allra roligaste är den där om Clark Olofssons nedgrävda byte i Måttsundsbacken. Vi kan ta en paus här så att ni alla läser om det.
Den nitiske tv-reportern Sven Ekberg berättar här iförd säkerhetshjälm om hur en av Ölandsbrons 50 meter höga pelare helt enkelt har vittrat sönder.
Eftersom detta filmades 1997 och man då på SVT:s lokalredaktioner näppeligen hade tillgång till CGI eller andra finurliga specialeffekter, blir man ju storligen imponerad. Och förundrad över nyss nämnda hjälm.
Det ser ju jättetrasigt ut!
– Polisen stänger av för både bilar och sjöfart.
– Vägverket och länsstyrelsen kommer att sätta in bilfärjor. – Kommunikationsminister Ines Uusman är på väg hit i helikopter.
En professor i armerad betong som dessutom är projektledare för Öresundsbro-projektet säger att han är bekymrad:
– När bron byggdes 1972 användes saltvatten vid betonggjutningen, vilket orsakade korrosion i armeringsjärnen. Betongen behöver kunna andas!
– En kolloidpartikel har uppstått som klättrar uppåt i pelarna … det är en svävande partikel som håller sig ovanför vattenytan …
”Nu mäter vi med hjälp av ljudinstrument som visar hur porös betongen är.”Denna oerhört skärrade Norrköpingsbo var mitt på bron när det började ”gunge, riste, och skake” och han fick trycka gasen i botten ”innan hela skiten kollapsa”.
Som den skjutjärnsjournalist jag ju är, har jag nu letat upp den där Sven Ekberg – numera pyntad med de grå tinningarnas charm.
– HUUUR fixade ni så att det såg ut som om bropelaren faktiskt var trasig?
– Vi satte en stor glasskiva framför kameran. På glasskivan täckte vi en bit av bropelaren så att den i bild såg ut att ha rasat. Med dagens teknik hade det nog varit mycket enklare.
– Och jag är oerhört förtjust i detaljen den där betongklumpen som någon släpar bort …
– Äsch, betongklumpen hittade vi i närheten av brofästet, bara.
– Men det är så himla bra gjort!
– Ja, men egentligen blev det lite för bra och trovärdigt. Polisen som ställde upp höll på att få sparken, jag blev utskälld av en hotellägare på Öland eftersom hans gäster bokade av sina rum, Ölandsbladets chefredaktör skrev en ilsken ledare om det olämpliga skämtet som skrämde bort turisterna.
– Wow. (Jag är väldigt verbal.)
– Inslaget sändes i Rapport och SVT:s växel höll på att braka ihop. Därför tvingades Aktuellt senare på kvällen förklara för tittarna att allt var just ett skämt och att bron stod kvar på sina bastanta cementfötter.
Jag tackar härmed redaktör Ekberg – och tittar på klippet än en gång.
Sven Ekberg till höger, med sin son Svante till vänster.
Själv har jag lyckats lura barnen genom att på den tiden som vi hade dagstidningar lägga en ett år gammal tidning i lådan (jag planerade alltså för detta i ett år!) och genom att i radio påstå att man har hittat ägg med glasbitar i. Av skämten år 2019 tror jag att jag gillade detta mycket enkla från SOS Alarm bäst:
Avslutningsvis ett aprilskämt från 1957: spagettiskörden hotas!
Uppdatering!
Sven Ekberg vände uppåner på hela Youtube för att leta fram snutten med brodebaclet – och se på tusan. Här finns det – gömt bland massa annan aprilskämtsbråte!
(Jag har ställt in så att ni hamnar direkt på 2,56 min och bara behöver klicka på playpilen.)
I förra inläggets kommentatorsbås blev alla alldeles quilttokiga och den ena symaskinen efter den andra dök upp mellan skrotade eller bortskänkta vävstolar.
Sedan åkte jag på basketträning och när jag fyra timmar senare klev in i båset igen möttes jag av Lagerlöf-citat och ett ilsket utfall mot författarskolor. Jomen. Man undrar ju lite försiktigt – utan att sticka ut hakan eller med en snorkig min sätta sig på höga hästar – under vilken quiltad filt dagens stora, svenska författare gömmer sig …?
Och med detta vill jag egentligen bara säga att det är roligt i båset.
Sedan började jag fundera på min egen fritid, som ju förutom av basket bara verkar fyllas av lika många bokstäver som arbetstiden. Och så kom jag på att det ju var alldeles för länge sedan som jag berättade att jag ännu inte har hittat en tv-serie som är lika bra som The West Wing (Vita huset). Senast var nog 2012, så nu måste vi köra en ny vända.
Eftersom jag tittar på serierna via datorn (Netflix och SVTplay) när jag motionscyklar, har jag under åren betat av en och annan samtidigt som min kondition slår Vasaloppsentusiaster med häpnad och mina svällande lårmuskler kan charma vilken skridskoåkare som helst. (Jag ljuger aldrig.) Nya Sherlock och Dr Who är förstås favoriter, men annars tittar jag faktiskt inte särskilt intresserat på det som bjuds.
Okej – men inte lika bra som The West Wing:
The Newsroom (av Aaron Sorkin, samma manusförfattare som till West Wing)
Det var mycket lättare förr, när jag inte visste hur riktigt god äggröra ska smaka och när jag inte visste att The West Wing hade sådana underbara dialoger som ingen annan än Aaron Sorkin klarar av att skriva. Ack.
Så: vad har jag missat på tv-serie-fronten? Eller – ve och fasa – borde jag kanske lägga ner detta projekt och istället läsa böcker när jag motionscyklar?
Jättestor uppdatering!
För det första har jag ju glömt en mängd alldeles utmärkta tv- eller internetbaserade serier. För det andra är film nästan alltid bättre. För det tredje måste en mängd tips dras upp ur kommentatorsbåsets mörker. (Jag har rensat bort några som jag redan nämnde ovan och markerat några med fetstil eftersom jag har sett och rekommenderar dem.)
”Familjen Adams” var från början en tecknad serie av Charles Addams, men den enda variant som jag har tittat på är den svart-vita tv-serien som sändes i USA 1964–66.
Den som liksom jag är lite nostalgiskt lagd, kommer att gilla introt här:
Hur jag såg Familjen Addams har jag ingen aning om eftersom den började sändas när jag var för liten och mamma och pappa för den delen inte ens ägde en tv då. (Bevisminne: vi gick hem till en granne på Vildanden i Lund för att titta på månlandningen 1969. Jag somnade.) Men den gick väl kanske i repris på 1970-talet?
Ted Cassidy (1932–79), som spelade betjänten Lurch, var 206 cm lång och (förstås) basketspelare. Men han var så mycket mer, och det måste jag ju lista här eftersom man istället för kungalängder och den nu kraschande börsen i Kina kan fylla hjärnan av komplett onödig information. Den långe Lurch var nämligen ett geni!
Han började tredje klass när han var sex år och gick i alltså i åttan när han var elva (och då 185 cm lång).
Han hade en sagolik röst, och kunde även sjunga och spela flera instrument (även om han inte spelar cembalon i Familjen Addams på riktigt).
När han spelade collegebasket snittade han 17 poäng och 10 returer (vilket är bra).
Lurch i 17-årsåldern.
Försök att ignorera de fullständigt hysteriska, pålagda skratten och kolla nu när Lurch lär sig att dansa:
Denna dans spred sig som en löpeld (dåtida uttryck för det nutida ”Youtube-succé”) och vips, skapades ”The Lurch”, som Ted gärna visade upp i alla amerikanska musikprogram. Han verkar inte alls ha varit ledsen för att han faktiskt (med mina mått mätt) utnyttjades, utan tyckte om att ”ha kul”.
– Vilken roll vill du bli ihågkommen för? undrade en intervjuare.
– Jag vill inte bli ihågkommen för något! svarade Ted.
Förutom rollkaraktären Lurch och den där dansen, gjorde Ted Cassidy röster till hur många tv-serier (bl.a. speakerrösten och morranden i Hulken) och reklamsnuttar (med Wilt Chamberlain!) som helst. Och så fick han jobba med Boris Karloff och agera mot Paul Newman!
Här knäar Paul Newman stackars Ted Cassidy i skrevet i Butch Cassidy (!) & the Sundance Kid.Se där, han påminner ju lite om allas vår Dolph Lundgren.
Ted Cassidy dog efter en relativt enkel hjärtoperation som följdes av komplikationer, men jobbade in i det sista. Bland annat med en totalt och komplett icke-charmig reunionversion av Familjen Addams från 1977. (Titta inte.)
Men den här är finfin – den ska ni njuta av:
Sensmoral: det är bra att vara basketspelare.
(I förra inlägget skrev jag om ett illa skött hotell; i kommentatorsbåset diskuterades därför fiskbullar. Om jag nu skriver om en sedan länge död skådespelare kommer kommentatorsbåset förmodligen att diskutera skosnören.)
Jag sitter ju och tittar på tv-serier när jag motionscyklar eftersom det är så svårt att läsa böcker när svetten stänker och glasögonen halkar ner till hakan hela tiden. Därför hänger jag med när folk pratar om Netflix- och HBO-serier och kan tala om vad jag gillar, vilket inte är så mycket eftersom jag är rysligt kräsen. (Sade hon lite fisförnämt.) Kvaliteten hänger (för mig) på om replikskiftena funkar och om de är snabba och intelligenta och om handlingen överraskar.
Gillar:
Orange is the New Black
QI
Suits
Orphan Black
The Killing
Sherlock
West Wing
The Newsroom
Band of Brothers
Doctor Who
Downton Abbey
Gillar inte, trots att alla säger att jag har fel:
Breaking Bad (har sett hela jädra serien ändå)
True Detective (har sett hela den väldigt välgjorda serien ändå)
The Wire (har bara sett fem program)
Sopranos (har bara sett ungefär fem program)
Game of Thrones (har bara sett tre program)
När jag nu skulle göra ovanstående listor, råkade jag säga ”Orphan is the New Black” som en blandning av Orange is the New Black och Orphan Black, vilket ju var jättejätteroligt! En snabb googling gav vid handen att jag är hur förutsägbar som helst. Detsamma gäller att ideligen säga ”fattiga riddare” istället för ”spanska ryttare” och tvärt om – eller spanska ryttare istället för fotanglar.
Spanska ryttare.Fattiga riddare.Fotangel.
Samt att råka skriva skriva istället för att skriva skruva, förstås.
Allt är redan påhittat!
Sådärja. Nu har ni resten av denna söndag planerad. Antingen sätter ni er ner och hittar på andra saker som ni (och alla andra) förväxlar, eller så lägger ni er tillrätta och kollar på film på t.ex. HBO eller Netflix. (Själv springer jag omkring i baskethallar och har mig!)
Det finns en britt som är komiker och som har flyttat från Birmingham till USA och gift sig med en ”combat medic” som har varit stationerad i Irak.
Britten heter John Oliver och han var under studietiden med i Cambridge Footlights som har fostrat Stephen Fry, Hugh Laurie och Emma Thompson samt nästan alla andra som jag gillar vad gäller humor.
John Oliver har sedan i våras ett eget program som heter Last Week Tonight, där man raljerar på ett ovanligt pedagogiskt sätt över underligheter i USA och i världen. Jag snubblade över honom när jag letade efter information om ”Net Neutrality”, och har nu svårt att slita mig.
Han är nämligen fortfarande britt med engelska tänder, engelsk frisyr och engelsk syn på Miss America samt verbal på ett sätt som tilltalar mig. Han har förmodligen en sjujädra redaktion som gräver och letar reda på information åt honom – men jag gillar honom som om det är han som gör hela jobbet.
Han har lärt sig detta yrke (att raljera i tv) genom att arbeta och vikariera för f.d. skådisen Jon Stewart, som är mer amerikansk (enligt min schablonbild) i sina utbrott. Här kommer ett exempel på hur Jon visar att vissa politiker är dummare än andra.
Om ni har ont om tid kan ni spola fram till 3:14, när politikerna försöker utmana en lärare vid Harvard – John Holdren. (Hm. Detta är tydligen ett inlägg om John, Jon och John.)
Skulle ett sådant här program funka i Sverige? Skulle Sissela Kyle kunna leda det? Jodå, vi har ju Parlamentet, men … särskilt samhällskritiskt på allvar blir det ju sällan.
Tänk att jag, som är så apolitisk och aldrig tittar på tv, plötsligt önskar mig ett roligt och politik-utvärderande tv-program …
Nej, det finns inte något sådant ord egentligen – fobi-irritationer. Men vi har här hemma idag delat med oss av både fobier och sådant som irriterar – men på ett inte alldeles självklart sätt. Att ha hål på strumpan irriterar mig något vansinnigt, medan tre av barnen och min djefla man kan gå omkring och visa upp sina potatisar utan att ens lägga märke till att det drar om hälen eller stortån.
Min enda fobi är öronvax; jag vill inte prata om det, inte titta på det och verkligen inte lukta på andras framkrafsade vaxproppar.
Tjugoåringens fobi är underlig: hon vill inte titta på vaxkakor. När hon häromdagen nämnde det, slog det mig att Elvaåringen har uhuuat åt samma sak – alltså är vi tre med vaxfobi (om än inte samma).
– Iiiiiiih så vidrigt! Mönstret! Uäääh!
Spanjoren här hemma får ont i tänderna när han diskar Ikeas plastskärbrädor och min djefla man drabbas av samma fenomen när han rör vid bomull.
– Ryys. Hu. Ryyyys. Hu. Kan du ta den?
Annars framkallas ju de klassiska obehagskänslorna av naglar mot svart tavla (men det är väldigt svårt att hitta svarta tavlor om man vill irritera någon i dessa dagar) och folietuggning (förutom på mig: jag har ju inga plomber).
Och nu till min alldeles nytillkomna fobiirritation i dessa fotbolls-VM-tider. Jag ser på alla matcher jag hinner eller orkar (men skulle verkligen ha hoppat över Iran–Nigeria) trots att Sverige inte är med. (Ni vet väl att Portugal som såg till att vi inte kvalade in nu har drabbats av karma-revenge och därför kommer att dunderförlora alla sina matcher?)
SVT och tv4 delar på sändningarna och försöker prata ihjäl oss i uppsnack och efteranalyser.
– Bollen är rund och mittfältet kom i kläm! skriker jag uttråkat till tv:n, där jag sitter och slötittar och dumglor.
Förutom när båda kanalerna talar om vilka som sponsrar sändningarna. För då blir jag en irriterad tiger som morrar och hötter med näven/tassen – men bara när SVT visar upp sina sponsorsskyltar. Jag har naturligtvis filmat skiten och på ett fantastiskt uselt sätt klippt ihop snuttarna med helt ovidkommande bakgrundsljud (bl.a. kan Elvaåringen kan höras piska en matta).
Först kommer tv4, som har haft någon med koll på tekniken i skapelseprocessen. Sedan kommer efter 14 sekunder SVT, som är på 1991 års digitala nivå.
(I glappet mellan de två klippen kommer en skylt som säger ”2013”. Strunta i den. Really. Analysera inte. Jag gjorde fel. Morr. Digitaliteten funkade inte. Morr.)
Nu vette tusan hur jag ska hantera SVT:s sponsorpresentation. Blunda, skratta, peka finger eller ringa till klagomuren? VARFÖR är hanteringen så klantigt utförd?
Om vi tar och kliver nästan 50 år tillbaka i tiden, hamnar vi i en skäggig manchesterkostymvärld, lite dimmig av cigarill- och piprök. I alla fall om man ska tro på SVT:s dokumentär om reklamfolk, som sändes den 25 februari 1967. Den finns på Öppet arkiv sedan ett par år och kan inte bäddas in här på bloggen – men jag tycker att den var ytterst intressant att se på. Visserligen är jag inte reklammänniska (utan nästan tvärt om), men jag är ju de facto människa och presumtiv kund, så jag får nog yttra mig.
Åh. Pipa som luktar så gott.
I dokumentären sägs faktiskt (och förlåt nu) väldigt lite av intresse.
Vi ser väldigt allvarliga män insvepta i rök eller halvgömda bakom skägg som talar om bilduttryck, manér och förnyande samt originalitet. En kvinnlig reklamare ser ”husmor bakom paketet, strålande glädje över paketet, som aldrig kan bli vad maskinen kan bli” och de får ”visualisera reaplan”, ”den slutliga klarheten kombinerad med tvättpaket utan att de skrattar på sig” och lära oss att tvättmedlet kommer att ”bryta igenom en gråvall när det vita kommer in”, vilket tydligen är en oklar tanke – ”vad är en vitvall”? En man förklarar (efter ungefär 17 minuter):
– Kvinnor tycker om att leka med dockor långt upp i åldrarna, vissa gifter sig och skaffar sig dockor på det viset.
– Därför kan vi sälja schampot med hjälp av de här dockorna. Dansa min docka!
– Parfym är kolossalt kontroversiellt!
Ingen är särskilt välformulerad, ingen kläcker briljanta idéer framför kameran och alla är på det hela taget ganska normala på sitt 60-talsvis. (Såsom jag har vett att bedöma 60-talet alltså.) Mediechefen pratar i en minut om sitt yrke (spola fram till minut 19):
– Man måste tro på vad man gör. Annars skulle man inte kunna jobba över huvud taget. Men det är klart att i det här jobbet, där svävar så mycket och flyter så mycket och där man får gissa så mycket och man får försöka att själv göra konstruktioner, så är det ju svårt att veta om det är riktigt. Jag tror ju givetvis att det jag gör … att det är riktigt. Men det är inget som säger att det behöver vara riktigt för det. Man har ju väldigt lite underlag egentligen och det är det underlaget, undersökningar och sånt där och det är det underlaget man får försöka skaffa sig just genom undersökningar av olika typer … så att man blir säkrare på att man inte gör någonting som är alldeles käpprätt utan att det är något sånär riktigt i alla fall.
Jaha. Jaså. Hm. Man hör kamerasurret när reklamarna tystnar en stund. Så pratar de igen; en tecknare säger:
– Kosmetika är ett skapat behov. Tjejerna vill vara vackrare så de kletar på sig läppstift för att bli vackrare.
Ni som tittar med lupp som jag, kommer att kunna höra att reklamfolket har kommit på att man till sommaren kan få en praktisk plasthink på köpet om man köper ett ”tvättpaket”. Kvinnorna sägs vilja ha det optimalt vita och man spränger nästan gränserna, så vitt är det! Någon modell eller kändis sägs ha ett påklistrat flin och en lugg som glänser som pansar, men ”inte rätt fason på blusen”. Om man ska hålla på och diskutera petitesser som hängselbyxor eller inte hängselbyxor så ”riskerar man att sumpa feelingen i bilden”.
Monica Zetterlund-feeling med en prästkrage som kastmärke.
Meeeeen vilka härliga tider det var med sprayklister, rullbandspelare, skrivmaskiner, handskrivna anteckningar, linjaler (hör tecknarens nöjda hummanden vid 7:20), bara bröst och eyeliner.
Det var lite oklart varför denna bild visades upp.
När en reklamman tryckte på interntelefonen (eller snabbtelefonen?) som man använder när man behöver ha någon som kommer ner med gem, kom jag på mig själv med att längta efter en sådan här:
– Hallå! Jag behöver gem! Små gem!
En amerikan uttalar sig i filmen om varför USA ligger såpass långt fram när det gäller reklamskapande (vi som har tittat på Mad Men vet ju precis hur det går till) och spår framtiden:
– Sverige kommer ju att ha reklamfinansierad tv om bara 3–5 år, så …
Det skulle dröja drygt 20 år – inte förrän runt 1990 luckrades tv-reklamförbudet upp.
Under tiden stod reklammakarna i Sverige och spelade krocket på sina kontor.
Korrläsning förekommer flera gånger i filmen, vilket ju är trevligt. När text kom i bild, tryckte jag på paus och korrläste jag också. Titta så intressant och ickekonsekventa de är med tankstrecken!
Tilltalet är ”Er” med versal. Klorofen och aerosol var minsann säljargument, jahadå.
Tidsdokument är nästan det bästa jag vet. Och om man inte vill kolla på Reklamfolket, kan man se ett annat program som sändes exakt samma kväll 1967: ”Estrad” med Skattkammarön-sketchen. Tvi tvi tvi!
