Hoppa till innehåll

Månad: april 2019

Allergihjälp

Det är som att ha en fis på tvären, skoskav, klipulver och dåligt samvete på en gång – fast bara inne i ögonen. Så känns det att vara pollenallergisk just nu.

Björkpollen.

Det hade förstås varit värre att falla nedför ett stup eller att fastna i en mangel. Eller att vara tvungen att gå femton mil med en stor sten i skon. Och att samtidigt vara tvungen att andas genom en maskrosstjälk som dessutom smakar pyton.

Björkartisten. (CC BY-SA 2.0)

Men nu har jag varit nysig, väsig och kli-ig i sju dagar – och det var med andra ord dags att gå till doktorn. Jag beskrev mina symptom och avslutade med den riktigt stora bedriften:

– Och i detta skick lyckades jag ändå gifta bort min äldste son i lördags.

Läkaren blev vederbörligen imponerad, och frågade vad jag jobbade med.

– Jag håller föreläsningar om svenska skrivregler och bollar med bokstäver lite här och där.

Läkaren blev imponerad igen, och frågade vilka mediciner jag hade experimenterat med under den gångna veckan.

– Ooooh! Jag har med mig alla! sa jag och lassade upp alla ögondroppar, piller och näsdroppar på hans skrivbord.

Läkaren blev nu så imponerad att han nästan trillade av stolen eftersom jag

  1. hade med mig medicinerna
  2. hade testat olika varianter
  3. inte hade överdoserat
  4. verkligen hade gjort alldeles rätt på alla allergiska plan.

Jag fick en ny astmamedicin utskriven och några lite effektivare ögondroppar, men annars ska jag bara fortsätta på den inslagna vägen.

– Men … sa jag (och tvekade eftersom det problem jag ville dryfta verkligen inte var i nivå med överstupfall eller mangliga klämskador) … men … jag ser ju ut som en svullen gris i ansiktet. Finns det någon bortsvullningstablett?
– Nja, du kan ju alltid köpa hemorrojdsalva och kleta under ögonen, sa läkaren lugnt.

– Som att man kan sätta tandkräm på finnar och Coca-cola i toastolen? Jag hade ingen aning! Kan man sätta concealer i rumpan också?

Hm. Den nyss så imponerade läkaren hade plötsligt inte tid med mig mer.

Share
28 kommentarer

Nu är äldste sonen gift!

Så här planerar man ju ett bröllop: man ser till att man ser någorlunda hel och ren ut och har bekväma skor samt att vigseln sker på utsatt tid – sedan kan vad som helst hända.

Men det första som hände var att jag fick en sällan skådad allergisk reaktion. Jag, som inte ens är särskilt pollenkänslig (vad jag vet), såg ut som om jag hade gnuggats med en katt som vore jag en ebonitstav.

Näsan rann och ögonen kliade och var rosaröda på ett inte alls charmigt sätt. När jag dessutom bestämde mig för att låna brudgummens cykel och därmed forcera in pollen i ögonen, blev det inte bättre. Jag såg ut som Robert de Niro i ”Raging Bull”, och gav inte alls intryck av att vara ”någorlunda hel och ren”.

När jag hade tagit på mig min vackra utstyrsel, var skorna (som jag har haft på mig på alla kalas i tio år) plötsligt för stora. Obegripligt – har ni någonsin hört talas om att fötter krymper? Jag lade toapapper längst in vid tårna, vilket inte alls verkade hjälpa. Lite mer toapapper gjorde att tårna låg där inne som klenäter, men skorna kändes fortfarande alldeles för stora. När jag gick, kippade hälen inte – den for som skjuten ur en kanon och hamnade alldeles utanför skon.

– Äsch, för stora skor är så himla mycket bättre än för små, resonerade jag och satte iväg på ett synnerligen oskönt sätt: släpande fötterna som en treåring i pappas skor.

Okej, brudgummens mor var alltså rödögd och gick redan före vigseln som John Cleese. Bra början.

Klockan blev 16:15, när den borgerliga vigseln skulle ske i solens sken. Men det var rätt kallt, det duggregnade – och vigselförrättaren var puts väck.

– Äsch, om han inte kommer så får vi väl ha en fest och gifta oss på nåt annat sätt under veckan som kommer, sa brudgummen lugnt när han ringde vigselförrättaren för femte gången.
– Kan vi gå in och dricka lite bubbel? sa nån.
– Jaaaa! sa alla de andra 70 på plats, och så vällde vi komplett obekymrade in i scoutstugan och värmde oss.

En kvart senare hördes en lättad brudgum:

– JAG HAR VÄCKT VIGSELFÖRRÄTTAREN!

Drygt en timme efter utsatt tid, kom han och förklarade att han kom direkt från sjukhuset (oklart varför) och skulle dit igen och att under sådana dagar blir det lätt lite rörigt. Själva vigseln gick på fyra minuter blankt, men vi är lite osäkra på om de verkligen är man och hustru eftersom Erik plötsligt fick namnet Henrik.

Uppdatering: Bruden Frida fick dessutom heta ”Cornelius” i mellannamn, vilket hon alls inte gör. Detta missade jag för att jag just då vred mig av skratt åt ”Henrik”. Slut på uppdatering.

De unga tu och den till sist närvarande vigselförrättaren.

Och så höll vi tal och skrattade och hällde punch i varandras dekolletage tills dansen tog vid och kvällen övergick i natt. Jag dansade i strumplästen

Men hur var var jag nu klädd? Klädkoden löd ”känn dig fin och bekväm”, vilket var skönt för alla män som ju trivs i jeans och kavaj.

Naturligtvis klädde jag mig då som drottning Silvia 1993. (Foto: Frida Westholm, www.kungahuset.se)
Eller som duschdraperiet på vårt Airbnb.
Här har jag förvisso en kappa med lika randigt foder på mig, men ni fattar ju prinsipipen. (Foto: Sigge Bergman)

Men hur var det nu med de förnicklade skorna? Och mina numera pyttesmå fötter?

Nämen! Skorna var ju helt trasiga!

När båda sulorna släppte (utan att jag märkte det), började skons skinn att glida ut och töja sig utan det bromsande klistret mot sulan. Jag måste ha lyft på fötterna max 2 mm i varje steg, annars hade jag ju känt ett flärpande vinddrag.

Såhär dagen efter kan vi konstatera att fler som vi känner borde gifta sig oftare. Och att om man ser någorlunda hel och ren ut och har bekväma skor samt vigseln sker på utsatt tid, så blir det ju faktiskt lite mindre att rapportera om.

Share
28 kommentarer

På resa: Mätaregränden i Lund

Vi bor förvisso i det vackraste av landskap (Sörmland) i det mest absurt fantastiska gamla hus man kan tänka sig – men ack, Lund är ändå ett hyvens plejs. Och två av barnen bor ju där.

Imorrn gifter sig äldste sonen Erik i en lundensisk scoutstuga. Förutom att skriva våra egna tal och vika sångblad, har vi under våren bara hejat på de unga tu på 60 mils avstånd. De har planerat och fixat allt på egen hand – vi har inte ens behövt komma med goda råd om bekväma skor eller läppstiftsnyans.

Hela släkten är här och alla har de tagit in på hotell lite här och där i Lund. Vi har installerat oss på ett Airbnb 500 meter från brudparets lägenhet på gatan där jag bodde som liten!

Mätaregränden 8 är mitt barndomshem. Mätaregränden 1 är vårt sovplejs just nu.
Jag gick en vända i mina gamla hoods sent igår kväll och hittade en finfin basketkorg. Här skulle man ju kunna bo.

Jag pekade på husen och berättade för min djefla man att i ettan bodde professor Wickberg, och där bodde min kompis Anna Svenstam, och där bodde han som var så himla busig, och familjen Larsson som hade en boxer och mamman hette Elsa. Och där är Martin Davidsons hus och Stålhandskes hus glömde jag ju, och där borta på Bygglovsgränd bodde min bästis Lisa och dom hade hängt upp köksverktygen i köksfönstret och det var hennes pappa Yngve som var arkitekt till alla de här husen. Ullis Wilke bodde på Ritaregränden 8 och där var jag jätteofta och Blombergs hus mittemot är dääär och Hägerdals där borta var våra grannar och vi tre hade en gemensam skottkärra som hette Blomhästen för att Blomberg-gerdal-Stenson, fattaru?

Hysteriskt nostalgisk, vem? Jag?

Nu är ju frågan om jag ska drista mig till att på känt manér plinga på i mitt gamla hus och tjoa:

– Och här hade vi en blå plastmatta!
– Men har ni tagit bort bardisken!
– Vad var det för fel på den gamla ytterdörren?

Share
11 kommentarer

När Chaplin pratade med Helen Keller och Einstein

En dag 1918 eller 1919 (källorna varierar), fick Helen Keller hälsa på Chaplin, som höll på med antingen A Dog’s Life (1918)  eller Sunnyside (1919).

Eftersom Chaplin sedan länge var särskilt intresserad av hörselskadade och deras handalfabet, var han (enligt alla tillgängliga beskrivningar) alldeles till sig i trasorna. Han berättade hur han tänkte sig att filmerna skulle fungera för dem som inte hörde, och Helen Keller fick antingen en tolkning via Anne Sullivans teckenspråk i handen – eller så höll hon sin hand på hans mun för att själv kunna tolka det han sade.

Så här. Förmodligen var mustaschen i vägen. Eller bara lite kittlig.

Kommen så här långt, är det svårt att inte leta vidare efter känt folk som Chaplin träffade och det han sägs ha sagt till dem. Liksom Kar de Mumma kunde han ha gett ut en bok med titeln ”Folk som mött mig”.När Einstein gick på filmpremiär med Chaplin, applåderade hela publiken som tokar. Enligt någon som var där (hur nu denna kunde höra detta, måste man ju fråga sig), gick dialogen så här:

Chaplin:
– De applåderar mig för att alla förstår mig. De applåderar dig för att de inte förstår dig.
Einstein:
–Vad betyder det?
Chaplin:
–Ingenting, absolut ingenting!

Einstein & Chaplin på premiären av ”City Lights” 1931. 

Men via irrfärder på internet hittade jag nyss den allra konstigaste kändis-möter-kändis-bilden. Nancy Reagan måste ju ha träffat alla möjliga celebriteter under sina år först i Hollywood, sedan under åtta år i Vita Huset. Särskilt varm och uppsluppen eller ens rolig lär hon inte ha varit – men man kan ju anstränga sig om situationen kräver det, kanske?

Men att gå så långt att man sätter sig i knät på Mr. T och dessutom pussar honom på huvudet …? Hm.

(Jag lovar att posera exakt sådär om jag får träffa någon av mina favoritidoler.)

Share
33 kommentarer

Plums i baljan!

OBS: Ni som är rädda för blod ska skrolla försiktigt.

Vi har stått på bryggor och stränder och doppat tårna i vattnet denna varma påskhelg. Vi har sagt “ja hu” och ”nämen oj” samt ”bara 11–12 grader va?” samtidigt som vi har kisat mot solen och sagt ”nämen om man skulle …”.

Av alla truttifnutton medlemmar av klanen som just nu är utspridda i Sörmland, Göteborgstrakten, Lund och på Gotland, har två personer utmärkt sig.

1.
Nittonåringen, som i Göteborgs skärgård låg i vattnet i tio minuter och bara simmade fram och åter.

”Näää, det är klart att det var kallt, men inte så farligt”, sa hon.

När hon så kom upp på land, slog kylan till. Stackarn hackade tänder och var blå om läpparna och kunde inte på några villkor få upp värmen. Gentlemannen i hennes sällskap, som vi kan kalla t.ex. Arvid, svepte in henne i några filtar.

I denna position tvingades hon sedan att svepa en liter varmt te, varefter livsandarna återvände.

2.
Den djefla mannen Olle …

Själv har jag bara njutit av min fina påskfrisyr som lillasyster Orangeluvan fixade.

Giraff!
Och slagit sönder årets första tå.
Share
10 kommentarer

Lagom lång fredag

”Påsken infaller som alla vet den första helgen efter den första solförmörkelsen efter vårdagjämningen.”

Kjell Swanberg (1944–2008)

Senapssill på er alla! Och ett ägg! Vem har snott gräslöken? Ge hit lammet! Bääää!

Kan det månne vara så att den i år rekordsena påsken kommer precis i rättan tid? Solen står som spön i backen och alla (utom jag dårå) ligger utomhus och sorterar fjädrar. Eller nåt.

Jag har denna dag tre beting:

  • fotografuppdrag på en basketmatch
  • en studsmattas mattinstallation
  • femton kuddars på verandan placerande.

Med andra ord har jag kommit långt från långfredagarna från förr. Långfredagen är sedan länge varken lång och tråkig utan som vilken jädra halvröd dag som helst (sedan 1969). Det enda som är heligt för mig är att jag ska titta på den här bilden varje långfredag.

Beppe_egg
Ägg-Beppe kan man inte få nog av.

Nu en favorit i repris: en bild på ett halvpocherat, blankt ägg som vilar på en skiva bayonneskinka, som i sin tur simmar i madeirasås.

aggmadeira
Gulp. Svälj. 

Fotnot:
År 2016 kom påsken rekordtidigt och firades en månad tidigare än 2019.

Share
30 kommentarer

När Victor Sjöström tog tåget till Selma Lagerlöf

Min nostalgiska vurm kommer att få vind i seglen nu när det är nästintill omöjligt att utan repressalier publicera bilder på Stenmarksmössor, fotbollsfötter och balklänningar.

Så vi vänder oss nu drygt 100 år bakåt i tiden, när en ytterst nervös och sedermera världsberömd regissör med ett nyskrivet filmmanus åkte hem till en Nobelpristagare och Akademiledamot i Falun.

På denna plats – Villavägen 34–36 i Falun – bodde Selma Lagerlöf när hon inte var på Mårbacka. (Googlemaps-bild.)

– Men inte såg väl Selmas hus sådär trist och modernt ut? fnyser ni nu.

Nejdå.

Selma Lagerlöf bodde i detta hus, som Falupolitikerna rev 1960, men som finns att skåda på vykort som detta.

Strax får Victor Sjöström berätta själv, hur det kändes att sitta där på tåget mot Falun en marsdag 1917. Han hade i kappsäcken ett filmmanuskript som han nyss hade avslutat – ”Tösen från Stormyrtorpet”. Nu skulle han läsa upp det för Selma Lagerlöf, så att hon kunde ge honom tumme upp och projektet sätta igång.

Hon var otroligt nyfiken på all ny teknik och uppfinningar, men hade inga vidare erfarenheter sedan det blev tjafs om att spela in Nils Holgersson runt 1910. Då sa överläraren och Holgersson-fantasten Alfred Dalin bl.a. detta om filmmediet:

”De mekaniska bilderna av olika slag befordra icke barnfantasiens sunda växt, utan hindra och förslöa den.”

Minsann.

(Sjöströms ord här nedan har jag skrivit av efter ett radioprogram som Niklas tipsade mig om.)

– Jag skulle uppträda som ett slags sändebud från ett föraktat underklassläger, utskickad att söka vinna ett av överklassens främsta bundsförvant. På den tid’n var det som bekant mycket klent beställt med filmens anseende. Min nervositet steg mer och mer.

Victor Sjöström kommer fram till Falun och tar in på hotell.

– Jag drog ner rullgardinen på hotellrummet och lade mig på sängen. Jag flög opp igen, travade fram och tillbaka på golvet. Kastade mig på sängen igen. Hur skulle hon ta emot mig, hur skulle hennes inställning vara? Troligast var natutvis att jag skulle mötas av kyla. Helt säker taktfull, men därigenom säkert också kallare och svårare att få att smälta.

Och nu måste jag bara påpeka att Victor Sjöström säger ”tid’n” och ”natutvis” samt uttalar ”kyla” med ett mycket tydligt T först.

– När jag så på utsatt klockslag klev in i det stora, vackra biblioteket, kom med en gång en känsla över mig som om jag hade blivit inlindad i mjuk, varm hemtrevnad.

Tror fan det. Har ni sett Selmas bibliotek? Det har jag!

Man får bara komma in en liten meter i rummet, som alltså är uppbyggt inne i ett museum. Fantastiskt mysigt.
På den här lilla bilden ser man Selma vid samma skrivbord som ovan, fast från bokhyllan sett.

År 1918 gjorde Idun ett reportage om det Lagerlöfska Faluhuset och ”hemmets härskarinna”.

” I husets mitt ligger biblioteket, ett stort, ljust rum, som går genom två våningar. Det är hållet i mahogny med grönt i väggfält och möbeltyg och ger ett på samma gång ståtligt och intimt intryck. I detta rum står Selma Lagerlöfs skrivbord, en vacker möbel i gustaviansk stil med en antik marmorstatyett, en Psyke af ovanlig skönhet. Bredvid skrivbordet står en schäslong, där Selma Lagerlöf ibland diktar halvliggande till om växling mot skrivbordets mödor.”

Sjöström fortsätter:

– Ur ögonen som jag mötte, kom ingen kyla, men en fascinerande, lugnt forskande och genomträngande blick som gjorde att jag strax insåg att här lönade det sig inte att försöka komma med något bluffande eller teaterspeleri. Det var också en annan dam närvarande – fröken Valborg Olander, Selma Lagerlöfs intima väninna – och för ett ögonblick for det genom huvudet på mig: ”Jaså, hon vågade inte vara ensam, hon ville ha en skyddsvakt att komma till hjälp om det skulle behövas mot den här filmfiguren. Såna där karusell- och panoptikonägare, di har ju inte rykte om sig att vara så goa att tas med.”

Jag njuter storligen. ”Karusell- och panoptikonägare”! Och minsann, ”intima väninna”! Nåväl, manuskriptet föll i god jord och Selma visade sig respektera den nervöse Victor.

– Det blev ganska sent på kvällen innan jag gick, ja jag är rädd att jag bar mig ganska taktlöst åt och stannade alltför länge innan jag hade vett att bryta opp. Men när jag gick tillbaka till hotellet genom den folktomma och ståtliga björkallén, då visste jag att jag inte bara hade träffat en stor människa, men också en människa.

Filmen blev gjord i ett nafs, Selma Lagerlöf tog med sig Sophie Elkan på premiären, och recensionerna var översvallande.

Vilket vackert ljus!

Med tiden blev både Sjöström och Mauritz Stiller ovänner med Selma eftersom hon stod på sig och ville att de skulle följa böckerna och inte hitta på eget, mer säljande material. Stiller utövade till och med utpressning mot henne! I ett brev skrev hon 1924:

I och för sig tycker jag att filmen är en god sak. Jag har så mycket bott i småstäder och på landet, jag vet att människorna där behöva denna förströelse, den hindrar mycket kortspel och mycket drickande.”

Jahaja. Men nu tillbaka till 1917 och Tösen från Stormyrtorpet.

Pappan är här väldigt arg på tösen.

”Nu följer du med mig till Per Mårtensson! Vill han inte godvilligt kännas vid barnet, får du stämma honom till tinget!”
”Nej, nej, far – inte det! Jag skall nog själv försörja mitt barn!”

(Just den där passusen finns inte i novellen, utan funkar mer som en etablering av situationen.)

Och nu till dagens parallell till den förskräckliga branden i Notre Dame i Paris. Är inte rivningen av Selma Lagerlöfs hus nästan lika förfärlig – särskilt eftersom det gjordes med flit?

[tankepaus]

Ah well.

Men kolla här! Hela filmen! Alla har ni säkert tid att ägna en dryg timme åt en stumfilm, eller hur?

Share
29 kommentarer

Nämen? Vart tog lotten.se vägen?

Jag har fått en faktura från ett företag som dammsuger nätet efter grova brottslingar, nämligen ideellt skrivande bloggare. De påstår att jag har lagt ut en bild på en Stenmarksmössa och att den bilden var copyrajtad och nu måste jag betala 3 000 kr för att TT lider skada av mitt påstådda brott.

”Då TT Nyhetsbyrån upplever ett ökande antal upphovsrättsbrott på sitt material, ser de sig tvungna att hitta överträdelserna och se till att upphovsrätten respekteras, så de också i framtiden kan leverera kvalitetsmaterial till sina kunder.”

Sånt här har jag ju varken tid eller råd med, så min väldigt nervösa djefla man kastade sig på mitt tangentbord och raderade 13 års bloggande. Om det hela visar sig vara ett skrämskott, kommer allt tillbaka. Om inte: ptja, det här var ju kul så länge det varade!

Detta suger helt enkelt hästballe, om jag får säga så.

[här hade jag velat lägga ut en snygg bild på en hästballe, men det kan ju kosta skjortan]


Uppdatering.

Låååångsamt kommer inläggen att dyka upp igen, ett efter ett. Jag måste skriva in licensnummer även på de bilder som är jättetillåtna att låna.

”Hav tålamod” tänkte jag skriva nu, men det är nog mer en order till mig själv!

Hav.
Share
25 kommentarer

Notre Dame-katedralen i Paris

När jag stod i baskethallen denna måndagskväll och försökte bära fem bollar på en gång, kom en av mina lagkompisar långsamt gående. Hon stirrade ner i mobilen när hon sa:

– Notre Dame … är det den där … jag måste goo… den brinner.
– Notre Dame brinner? sa jag och en annan basketspelare i korus.

Det är ju förunderligt – att vi blir så påverkade av sådant här. Jag har sedan jag var liten tvingats beundra kyrkor i hela Europa, vilket naturligtvis var hemskt under tonåren. Det handlade aldrig om religiositet, bara om arkitektur och konsthistoria. Åh, så uttråkad jag var – otacksamma unge.

 

Men nu uppskattar jag det; jag har ju (förvisso ibland mot min vilja) varit i den 900 år gamla Notre Dame i Paris flera gånger.

Jag har nu förstått att i början av 1800-talet var katedralen smutsig, trasig och allmänt nedgången både på in- och utsidan. Sedan renoverades den rejält och de satte då upp spiran som idag föll så att hela Paris drog efter andan.

Om en minut faller spiran. (CC BY-SA 4.0)

 

Under befrielsen av Paris i augusti 1944 fick den fantastiska byggnaden småskador av förlupna kulor, och vissa blyinfattade fönster från medeltiden splittrades. Då ersattes de av (här drog jag efter andan) fönster i modern, abstrakt design. (Hu!)

Nu flyter den här bilden upp och det finns de som påstår att det är ”Notre Dame, som bombas under andra världskriget”, men det stämmer inte.

Detta är Cathédrale Notre-Dame de Reims (Cathedral of Notre Dame at Rheims), som bombas under första världskriget.

Just nu när jag skriver detta får jag höra att 400 brandmän kämpar för att släcka … nehej, nu säger de att de måste fokusera på att se till att elden inte sprids till närliggande byggnader.

När elden upptäcktes, var kyrkopersonal och räddningsarbetare snabba med att få fram flera lastbilar och sedan kämpade alla med att få ut så mycket vacker konst som möjligt. Vilket kommer att bli en bra scen i den framtida dokumentären om denna tragedi.

Men de här har inte brunnit upp!

Det fanns 16 sådana här på taket – men de hade tagits ner för att renoveras och skulle ha satts upp igen år 2022.

Ack.


Uppdatering med bild på hur det kan se ut i en kyrka längst upp under taket.Bilden kommer från en fantastiskt informativ brandman på Twitter.


Uppdatering morgonen efter!

Trevliga nyheter mitt i bedrövelsen: branden är under kontroll och alla är överens om att kyrkan ska byggas upp igen med stöd av det som fortfarande finns kvar.

Taket före branden. (Carlos Delgado; CC-BY-SA)
De två tornen till vänster klarade sig tydligen förvånansvärt väl! (CC BY-SA 4.0)
Kyrkor brukar brinna. (Riddarholmskyrkans brand 1835.)
Share
15 kommentarer

Dialogövning

En av sönerna gifter sig om två veckor, vilket är fullständigt absurt eftersom han ju är blott 7 år gammal (sedan 1999). Jag vet inte hur mina föräldrar såg på mig när i samma ålder (27, inte 7) gifte mig, men mina barn är fan inte vuxna.

(Feel free to analysera denna min rubbning.)

Här är den äldste sonen Erik 1993. Man ser det inte bara på honom, utan även på min seglarsko. I bakgrunden syns min djefla mans av orientering sönderskurna lår.

Eftersom jag redan som barn var nostalgisk på gränsen till galenskap, förstår ni att det snart är dags för ättestupan eftersom jag inte på några villkor kan sluta dra paralleller till dåtiden. Som 12-åring pratade jag om det ljuva livet man lever i nioårsåldern. När jag fyllde 18 fick jag min hittills djupaste livskris eftersom jag inte längre hade livet framför mig. När våra fem barn gick i sexårs, trean, sexan, nian och tvåan på gymnasiet kunde jag alls inte njuta av att ockupera hela utbildningssystemet, utan tänkte bara:

– Hur ska Skolverket i framtiden klara sig utan oss?

Idag pratar jag om Björn Skifs när Måns Zelmerlöw dyker upp, och jag jämför Lady Gagas djup med Madonnas eventuella … eh, talang. Jag tar ibland fram mina dagböcker från 1970-talet och läser samtidigt som jag blundar med högerögat (jämför uppslagsordet >skämskudde).

– Kära lilla krumelur, jag vill aldrig blifva stur!

(Eller sur för den delen.)

Fast jag måste säga att just Pippis krumelurpiller var intill förväxling lika gula ärtor.

Tillbaka till den snart gifte sonen Erik (som stoppar in brudens väldigt ovanliga efternamn nånstans i mitten) och middagen med alla roliga tal. Jag måste gubevars också hålla tal, eller hur? Så då gräver jag i källaren efter inspiration. Och som jag gräver. Jag sliter mitt hår, undrar över tidens flykt och banaliserar och övertolkar så att stickorna yr och virknålarna rullar. Och så hittar jag bara andra saker.

Se här en skoluppgift för helt fel son. Den nuvarande Tjugoettåringen Oskar (som utbildar sig till speldesigner på Gotland) fick i skolan 2008 i uppgift att öva på att skriva en dialog.

Och då lämnar han in detta mästerstycke.

Tioårige Oskar skriver om en kontrovers med den 15-årige Erik.

Snyft, så fint.

Gah. Nu ska jag dra nåt gammalt över mig. Ååååh, Tjugofyraåringens snuttefilt! Perfekt!

Share
33 kommentarer