Månad: april 2019

Så här planerar man ju ett bröllop: man ser till att man ser någorlunda hel och ren ut och har bekväma skor samt att vigseln sker på utsatt tid – sedan kan vad som helst hända.

Men det första som hände var att jag fick en sällan skådad allergisk reaktion. Jag, som inte ens är särskilt pollenkänslig (vad jag vet), såg ut som om jag hade gnuggats med en katt som vore jag en ebonitstav.

Näsan rann och ögonen kliade och var rosaröda på ett inte alls charmigt sätt. När jag dessutom bestämde mig för att låna brudgummens cykel och därmed forcera in pollen i ögonen, blev det inte bättre. Jag såg ut som Robert de Niro i ”Raging Bull”, och gav inte alls intryck av att vara ”någorlunda hel och ren”.

När jag hade tagit på mig min vackra utstyrsel, var skorna (som jag har haft på mig på alla kalas i tio år) plötsligt för stora. Obegripligt – har ni någonsin hört talas om att fötter krymper? Jag lade toapapper längst in vid tårna, vilket inte alls verkade hjälpa. Lite mer toapapper gjorde att tårna låg där inne som klenäter, men skorna kändes fortfarande alldeles för stora. När jag gick, kippade hälen inte – den for som skjuten ur en kanon och hamnade alldeles utanför skon.

– Äsch, för stora skor är så himla mycket bättre än för små, resonerade jag och satte iväg på ett synnerligen oskönt sätt: släpande fötterna som en treåring i pappas skor.

Okej, brudgummens mor var alltså rödögd och gick redan före vigseln som John Cleese. Bra början.

Klockan blev 16:15, när den borgerliga vigseln skulle ske i solens sken. Men det var rätt kallt, det duggregnade – och vigselförrättaren var puts väck.

– Äsch, om han inte kommer så får vi väl ha en fest och gifta oss på nåt annat sätt under veckan som kommer, sa brudgummen lugnt när han ringde vigselförrättaren för femte gången.
– Kan vi gå in och dricka lite bubbel? sa nån.
– Jaaaa! sa alla de andra 70 på plats, och så vällde vi komplett obekymrade in i scoutstugan och värmde oss.

En kvart senare hördes en lättad brudgum:

– JAG HAR VÄCKT VIGSELFÖRRÄTTAREN!

Drygt en timme efter utsatt tid, kom han och förklarade att han kom direkt från sjukhuset (oklart varför) och skulle dit igen och att under sådana dagar blir det lätt lite rörigt. Själva vigseln gick på fyra minuter blankt, men vi är lite osäkra på om de verkligen är man och hustru eftersom Erik plötsligt fick namnet Henrik.

Uppdatering: Bruden Frida fick dessutom heta ”Cornelius” i mellannamn, vilket hon alls inte gör. Detta missade jag för att jag just då vred mig av skratt åt ”Henrik”. Slut på uppdatering.

Och så höll vi tal och skrattade och hällde punch i varandras dekolletage tills dansen tog vid och kvällen övergick i natt. Jag dansade i strumplästen

Men hur var var jag nu klädd? Klädkoden löd ”känn dig fin och bekväm”, vilket var skönt för alla män som ju trivs i jeans och kavaj.

Men hur var det nu med de förnicklade skorna? Och mina numera pyttesmå fötter?

När båda sulorna släppte (utan att jag märkte det), började skons skinn att glida ut och töja sig utan det bromsande klistret mot sulan. Jag måste ha lyft på fötterna max 2 mm i varje steg, annars hade jag ju känt ett flärpande vinddrag.

Såhär dagen efter kan vi konstatera att fler som vi känner borde gifta sig oftare. Och att om man ser någorlunda hel och ren ut och har bekväma skor samt vigseln sker på utsatt tid, så blir det ju faktiskt lite mindre att rapportera om.