Hoppa till innehåll

Etikett: tv

Sista dagen i England – för denna gång

Jag har egentligen inget att rapportera. Från Sverige har jag hört att lillsessan har förlovat sig med ett fnitter samt att den djefla mannen fick taxiresa betald ända till Stockholm för att sitta i Nyhetsmorgon och berätta om hur man gör när man mejlar.

Och så kallar de hela grejen för både ”efftiva” och ”e-mail”, stoppar in ett felaktigt tankstreck!

Undrar vad som händer nästa söndag. Då kommer förstås Spåkpolisen och hötter med näven! (Nej, det gör hon tyvärr inte.)

Här i södra England har vi sedan sist hunnit

  • se på Sweet Charity med alla släktingar på scen eller i orkesterdiket
  • dricka a nice cup of tea
  • gå på pub
  • besöka en leksaksaffär i sju plan
  • åka dubbeldäckarbuss
  • handla skor
  • äta fish’n chips på pub – flera gånger
  • gå på stranden
  • dricka a nice cup of tea
  • titta på Brightons pir (den som inte brann upp)
  • kolla på Oliver!
  • ta en öl på en pub
  • kolla på Big Ben
  • dricka a nice cup of tea
  • äta spotted dick.

Den sistnämnda skulle värmas i mikron och såg efter tre minuter ut så här:

Varken särskilt spotted eller dick-lik.
Varken särskilt spotted eller dick-lik.
Den smakade precis som mjuk pepparkaka med russin – i och var ganska torr och mycket tristare än sitt namn.

Vidare har vi åkt till London och tillsammans med i runda slängar fyra miljarder människor försökt få plats på trottoaren, i tunnelbanevagnar och i affärer.

På tåget sminkar sig tjejerna förvånansvärt pricksäkert. (Jag kan inte ens få kajalen på rätt plats hemma i badrummet med korrekt belysning.)
På tåget sminkar sig tjejerna förvånansvärt pricksäkert. (Jag kan inte ens få kajalen på rätt plats hemma i badrummet med korrekt belysning.)

I London hann vi även stå i världens längsta kö in till Natural History Museum, som hade fritt inträde och ändå fick plats med alla fem miljarder människor som skulle in.

Där borta vid krysset började vi köa. Och nej, på bilden syns det inte att det är sex miljarder människor på plats.

Inne på museet hade vi kusinsonen John Hinton som mål. Han har en fantastiskt rolig enmansshow om Charles Darwin, som han borde framföra i Sveriges alla skolor. Denna vecka är han på National Museums innegård – utomhus – och kör en kortversion av pjäsen.

Här tittar Darwin på publiken och ber dem att inte störa. Han har faktiskt viktigare ting för sig än att konversera just nu. Han ska nämligen komma på teorin om ”survival of the fittest”. Strax. Men först måste han sjunga en sång.

Inne i affären som heter Desigual (gå inte in; allt är på tok för vackert och dyrt – man blir galen!) satt en och annan uttråkad karl i en och annan soffa.

Vissa sov och snarkade och drog till sig en obskyr, svensk bloggares intresse.

Och så har vi förstås ätit. Bacon med … ja, vad?

Vad i hela friden heter detta?

Nu ska vi snart åka hemåt till landet där man inte säger sorry, exscuse me och pardon och där man inte kan … äh, Sverige är ok. Men visst borde vi vara trevligare och titta rakt in i okända människors ögon oftare?

Uppdatering
Här hade jag som en avslutning skrivit ”Pokulera mera, liksom!”, men fick i kommentatorsbåset en fråga av Agneta, som inte förstod vad jag menade? Ska man berusa sig för att våga kommunicera? (Ptja, ja, jo, det är ju så det brukar vara, men …)

Nej, det var alls inte det jag menade. Jag har sedan barnsben gått omkring och trott att ”pokulera” betyder ”prata mycket och diskutera spirituellt”. But NO!

NE
SAOB
SAOB
Wikipedia_SAOL
Wikipedia och SAOL.

Vi hörs när jag släpper ut mig själv från skamvrån.

Share
104 kommentarer

Arrrrrrrg!

  • Mina gummistövlar är borta!
  • Dammsugarhandtaget gick tvärt av!
  • Det växer mossa på gammelbilen!
  • Det regnar såpass att snart växer det mossa på mig också!
  • MIN WEST WING-BOX ÄR FÖRVUNNEN!

En sådan dag är det. När jag går förbi dörrhandtag, sträcker de på sig och nästlar sig in i min tröjärm så att jag ritsch-ratsch fastnar och tappar allt som jag har i händerna. När jag böjer mig ner för att plocka upp det tappade, slår jag huvudet i illvilligt utstickande handfat, klädkrokar och skohyllor. (Skohyllor som är till för t.ex. gummistövlarna – som ju är borta.) Men det värsta är att jag inte kan lägga mig ner och sura med armarna i kors och titta på West Wing som alltid gör mig på så bra humör.


FÖR NÅGON HAR STULIT HELA LÅDAN!

Grrrr.

Kommen så här långt sökte jag alltså upp datorn – den kunde jag ju hitta – för att blogga om min misär. Jag har vänt uppåner på huset och frågat alla 93 närvarande barn var mina West Wing är, ätit en rostad macka med jordnötssmör (när de gör det i filmer, mår alla bättre) och funderat på varför livet egentligen är värt att leva. Sekruttvädret är orsaken till allt. Om det bara hade varit lite somrigt hade jag inte saknat West Wing och inte haft på mig långärmade tröjor som fastnar överallt och inte behövt leta efter de fina gummistövlarna … fast förmodligen hade cyklopet och bikinin varit borta istället. Och förmodligen hade jag fastn…

– Mamma! Kolla, den här kan du ju titta på istället för West Wing! Den heter Vita huset och ser likadan ut. Jag hittade den under dina gummistövlar i hallen.

Aaaaaah. Såja. Nu känns allt bättre. Men vaff… Vad är det där som spricker fram mellan molnen? Schaaas!

Share
61 kommentarer

De överlevande

Med det senaste ehec-utbrottet med 1 500 sjuka i Tyskland och flera tragiska dödsfall borde jag inte tänka på geléhallon så fort jag ser tidningsrubrikerna. Men alla visar ju upp fantastiska vackra bilder på just geléhallon – som sägs vara bakterien.

Ehec-bakterien, fotograferad med elektronmikroskop. (Bilden är från Helmholtz Centre for Infection Research och jag har inte kunnat fråga Reuters om jag fick ta den, så nu är jag kriminell igen.)
Ehec-bakterien, fotograferad med elektronmikroskop. (Bilden är från Helmholtz Centre for Infection Research och jag har inte kunnat fråga Reuters om jag fick ta den, så nu är jag kriminell igen.)

I detta sammanhang måste jag innan vi alla döden dör rekommendera er att på något sätt få tag i första säsongen av ”De överlevande” (Survivors) som gick på tv i mitten av 1970-talet. För det är så bra. Och det är så dåligt. Jättedåligt och jättebra. Jag har faktiskt aldrig sett något så bra som är så dåligt.

Jag nämnde denna serie tidigare i ett nostalgiskt sammanhang och förärades därför de tre säsongerna på dvd i julklapp. Men inte förrän nu har jag börjat titta.

Och det är så bra! Och så dåligt! (Fast det kanske ni har förstått nu?)

Pling plong! Allmänbildningsakuten!

  • I mitten av 1750-talet var medellivslängden runt 35 i Sverige.
  • Det allra sista nödåret i Sverige var 1867.
  • År 1901 var medellivslängden runt 55 i Sverige.
  • Den sista … förlåt … senaste riktigt stora dödliga epidemin i Sverige var spanska sjukan 1918.
  • År 2011 är medellivslängden runt 80 i Sverige.

Självklart står vi här i vår nutid och klagar på kass uppkoppling och onyttiga chips eftersom det ju är vår verklighet – precis som att man strax före spanska sjukans utbrott säkerligen klagade över besvärliga knäppkängor och marmelad som fastnade i mustaschen.

Tv-serien ”De överlevande” (där jag av någon mystisk anledning säger de och inte dom) inleds med att folk klagar på att tåget är försenat, att det är långa köer på sjukhuset och att telefonen inte funkar. I realtid steker huvudpersonen Abby Grant bacon till sin hungrige make så att fettet sprätter upp på kameralinsen och vi nästan inte hör dialogen:

Baconstekningen inleds efter 6 minuter och är inte klar nästan tre minuter senare när klippet tar slut.

Ett par dagar senare är nästan alla människor döda av ett virus – och det roliga börjar.

För allt sker ju 1975. Kläderna och frisyrerna är från 1975 och tv-tekniken är från 1975. Alla vandrar omkring i fluffiga afghanpälsar och midjehöga jeans som är så utsvängda nertill att de överlevande har svårt att gå normalt. Klafs, klafs, klafs låter brallorna i varje avsnitt.

Och INGEN har ryggsäck!
Och INGEN har ryggsäck! (Skådespelerskan här heter Lucy Fleming och hon är brorsdotter till Bond-författaren Ian Fleming samt gift med karln som spelade James Bellamy i ”Herrskap och tjänstefolk”.)

Om jag idag fick skapa en apokalyptisk tv-serie skulle jag ägna ett helt avsnitt åt funderingar på hur man kläd- och persedelmässigt bäst rustar sig för ett liv utan moderna bekvämligheter. Först skulle jag förstås söka upp en Fjällrävenfabrik och kanske en Gore-Tex-fabrik samt en Victorinoxfabrik och därmed garantera produktplaceringarna så att finansieringen var fixad. Sedan skulle jag sätta igång på riktigt.

Det gjorde nämligen inte tv-teamet som producerade ”De överlevande”. Och det är därför serien är så dålig fastän den är så bra.

  • Alla vandrar omkring i stadskläder med klackar och stora skjortsnibbar.
  • Förnödenheter packas i otympliga axelväskor.
  • Trots att nästan alla människor dör, får vi inte se mer än en handfull lik eftersom statister inte fanns med i budgeten.
  • Vissa utomhusscener är till hälften filmade utomhus med filmkamera, till hälften med videokamera i studio.
  • Obegripligt långa, händelselösa scener utan dialog illustrerar något – men vi tittare vet inte riktigt vad.

Och det är så bra! För att inte knarka film hela dagarna och inte få något annat gjort, har jag bestämt att jag måste motionscykla när jag tittar, så mer än ett avsnitt per dag pallar jag inte. Jag cyklar och svettas och biter på naglarna och skrattar och lider och älskar och gapar. De agerande är mina bästa vänner och Löjliga familjen på en gång.

Rollkaraktären som heter Greg ska vara ”den snygge”, men jag tycker mig ana att han har våldsamma problem med frisyren. När det största hotet mot de överlevande är annalkande svält, elaka bovar med gevär, komplicerade förlossningar, störtregn och blodsprutande sår, dyker han plötsligt upp så här välkammad:

Hårspray, anyone?
Hårspray, anyone?

Rollkaraktären som ska vara ”den läbbiga och opålitliga” heter Tom Price och är mitt starkaste minne från när jag såg serien som 11–12-åring. Skådespelaren Talfryn Thomas var tydligen läbbig på riktigt och kom alls inte överens med de andra skådespelarna.

Tom Price dyker upp efter 5:38 i detta klipp. (Men allt är värt att se.)

Mitt i alltihop blir jag en domedagsprofet som talar om för barnen här hemma hur man gör upp eld utan tändstickor och att man faktiskt måste kunna skriva för hand och att man inte kan ta allt för givet och tänk, barn, att er morfars far nästan dog 1918 och vad skulle ni göra om ni var tvungna att stycka en kyckling och rensa en fisk? Hjälp vilken värdelös uppfostran ni har fått! Ta genast på er säck och aska och gå barfota ut i skogen för att förstå hur medelåldern medellivslängden kunde vara 35 för några hundra år sedan!

Nu blir det ju lite dyrt om ni måste köpa dels dvd-filmen, dels en motionscykel för att leva ett lika roligt liv som jag. Men jag kan väl låna ut första säsongen? (Det är bara den jag har sett hittills.) Om inte annat har jag ju lärt mig en viktig sak bland alla håriga bringor som skymtas bakom till naveln uppknäppta skjortor, friktionssprakande gabardinbyxor, raspande manchester, långa promenader med av blåsten mumliga dialoger och svettiga pannor som baddas med kalla handdukar: man ska hjälpa sina vänner i nöd.

OBS! Rör inte nyinspelningen av ”De överevande” från 2008 ens med tång. Proffsiga klipp och trovärdiga lik samt moderna miljöer kan inte dölja det faktum att det är en bedrövlig kalkon.

Share
49 kommentarer

Catweazle och Stefan Sundström …

… är nästan lika som bär:

Catweazle (1969) och Stefan Sundström (2009).
Catweazle (1969) och Stefan Sundström (2009).

Jajaja, jag har sagt det förut, men igår var det så tydligt igen när Stefan Sundström gästade ”Pluras kök”. När jag jobbade på Morgonskiftet (P4 Sörmland) intervjuade vi honom, och jag har hittat klippet – men lyssna bara om ni har gott om tid, inget annat att göra, tycker att en kvart kan slösas bort på ingenting och inte förväntar er annan action än att jag pratarväldigtfortsåattordensnubbarövervarann.

[Edit: klippet verkar inte funka längre. Ah well.]



Det första jag sa till Stefan Sundström (fast inte i sändning) var förstås:

– Men oj vad du är lik Catweazle!

Det hade han inte alls något emot – han poserade snällt som på bilden ovan. Sedan berättade han om någon i bandet som som spelar på sitt ”organ” och att han själv egentligen är från Dalarna, varefter han sjöng en stump på dalmål. (Just det kommer efter nio minuter i klippet ovan.)

Catweazle var alltså en brittisk tv-serie som jag såg i kanske sex–sjuårsåldern. Men vi som såg den, kan inte på några villkor glömma eftersom det var fantastiskt, underbart, sagolikt och ljuvligt. Det handlade ju om tidsresor!

Serien gick ut på att den komplett misslyckade trollkarlen Catweazle från 1000-talet för en gångs skull lyckas med en trollformel, men han råkar istället för att fly från några soldater geografiskt, fly i tiden – till 1969. Och väl där tror han att allt som är modernt är resultat av trollerier. Telefonen kallar han ”telling bone” och glödlampor ”electrickery”.

Vi som gillade (gillar) Catweazle var (är) inte ensamma: Beatlesgrabbarna gjorde det också, så det så. (Lång intervju med skådespelaren Geoffrey Bayldon finns här, där Geoffrey berättar att Paul McCartney till och med skrev till honom.)

Och så tar vi för allmänbildningens eller nostalgins skull en liten filmsnutt där flygplan av Catweazle beskrivs som ”… in the sky, great fishes with wings … roaring …”.

Share
37 kommentarer

fixafilm_Min splittrade fredagskväll och Skavlanfrustration

Man vaknar och famlar – fortfarande med stängda ögon – efter närmaste elektroniska apparat. ”Ska ba kolla en sak” tänker jag och

swooooooooooooooooooooooosch

försvinner två timmar utan att jag ens känner hunger eller andra pockande behov.

Nu är det alls inte två bortslösade timmar, det är inte det jag försöker säga. Men jag måste verkligen börja lära mig att en datorminut är en helt vanlig 60-sekundare, men att den känns som i runda slängar tre sekunder. Jag har inte ens tålamod att se på nyhetsprogram eller  dokumentärer längre eftersom tempot är så rysligt lågt.

Igår kväll skulle jag kolla på en BBC-dokumentär om Shakespeare och hans eventuella spökskrivare och satte mig i lugn och ro för att njuta. Efter fem minuter hade jag fått se brittiska små hus från 1500-talet, vida vidder (Shakespeare var nog där en gång, förstår ni) och fått höra att det som komma skulle är av stort intresse. För alla. Sedan länge. Och så vidare. I all evighet. Se, en sådan vacker ros. Den var inte här på Shakespeares tid. Men rosor hade de. På Shakespeares tid. Här i England. Ja. Minsann.

Eject! Ut med skivan, in i fodralet, upp i bokhyllan med den. Långt bak. Gah. Dumma dvd. Dumma britter.

Istället satte jag på tv:n för att försöka titta på Skavlan, som alla andra ju tittar på. Två hela brödrafolk kan inte ha fel, tänkte jag och var ganska nöjd med min tanke eftersom gästerna i Skavlan ruschas in som på löpande band och knappt hinner tänka till punkt innan det är dags att hälsa nästa gäst välkommen med kramar, handskakningar och ett sedan tidigare bestämt schema byte av sittplats. Och häva ur sig ytterst fånigt smicker.

Uteliggartröja?
Uteliggartröja?

Det söliga tempot i dokumentären var på ett kick puts väck och jag fick höra några meningar med Morten Harket, Arja Sajonmaa, Lykke Li, David Garrett med sin Stradivarius och – lo and behold – den ytterst timida artisten formerly known as Cat Stevens, numera Yusuf Islam.

Men det går för snabbt! Allt blir bara ytligt! Nehej, Arja dementerar fortfarande att hon skulle ha varit kär i Theodorakis, jamen så synd att Morten är fult klädd och har glömt strumpor i skorna och säger att han har valt att få fem barn med tre olika kvinnor av hänsyn till kvinnorna (han måste ha skojat, det måste han), ojdå, fiol-David spelar en liten snutt av A-ha (men hjälp så trist och utan känsla). Skavlan (som jag berömde så efter att ha sett honom live här) hummar och stammar och låter så otroligt förvånad hela tiden och jag drar ner hoodiens kapuschong framför ögonen i brist på skämskudde. Pfuh.

Men så i en dryg minut händer något:


Sådärja. Cat-Yusuf med gitarr. En visserligen kort 60-sekundare var det, men den var i alla fall fylld med nostalgi av hög kvalitet.

Men hörni, hur borde ett riktigt fantastiskt intervjuprogram se ut? Och vilka skulle vara gäster? Som det är nu, blir det ju bara bra när Robbie Williams tar över intervjuerna. (Sorry. Kan inte hitta klippet som jag tänker på.)

Share
24 kommentarer

Att reklama eller inte reklama, det var frågan

Som ni ser har jag ingen reklam här på bloggen. Som ni vet är jag fattig som änna tesked. Som ni nu anar, ska ni nu få ta del av något lite tveeggat och komplicerat.

För två veckor sedan hamnade jag på en spelning med Electric Boys – ett gammalt band som har stadgat sig och gjort come back. Det var en så otroligt häftig upplevelse att jag skrev om det i bloggen (där händelser ju inte alls behöver vara ett dugg häftiga och ändå bli skrivna om). Musiken går rakt in i mig och jag blir hög och glad som på en basketplan.

Ett par dagar senare fick jag ett mejl:

”Vad kul att du skriver om Electric Boys. Har du lust att skriva om deras konsert på Rival nu på söndag så kan jag sätta upp dig + 1 på gästlistan?”

Avsändaren var projektledare hos en konsertarrangör. Men kan jag köpas? Vad gör jag nu om någon skriver:

”Vad kul att du har köpt en iPhone. Skriv lite mer om den så får du en extra.”

Eller om detta erbjudande dyker upp:

”Ser på din blogg att du behöver nya basketskor. Skriv om det här superdupermärket med extra reflexer på hälen och blinkande lampor fram, så får du ett par.”

Vad skulle jag ha gjort då? Inte vet jag. Jag tänkte bara på hur häftigt genommusikaliska Electric Boys är och hur alla attribut som små, snäva läderbrallor, långa sjalar och tunggung i baskaggen får mig att bli alldeles knollrig – och tackade omedelbart ja till konserten. Efter ett par dagar skrev projektledaren:

”Jag ser inte att du lagt ut något på din sida. Har du någon plan?”

Och jag blev jätteirriterad. Megairriterad. Såpass irriterad att jag dunkade iväg ett mejl nästan utan att korrläsa det:

”Ånä, så kan man inte köpa mig. Allvarligt: vill du bestämma sådär över hur jag ska bete mig och när jag ska skriva (och VAD jag ska skriva) så får det vara. Du ger mig tillgång till Electric Boys konsert på söndag – och jag skriver om min fantastiska upplevelse antingen före eller efter. Men när och hur kan du inte styra. Så funkar det. (Men det finns inte en chans att jag skriver något negativt om dem när jag väl skriver, för Electric Boys personifierar kompetens och musikalitet. Och de är fullständigt fantastiska.)”

Stackars projektledaren bad om ursäkt, medan jag bara konstaterade att jag nog tar emot mutor och presenter från vissa branscher (där det liksom ingår i konceptet) och att eftersom det nog (mitt minne sviker mig) var första gången det hände, kan jag inte säga att jag har gått på plus än. Tågbiljetterna kostade 250 kr och eftersom dumma tågen inte går senare än tio i tio, fick jag bara höra drygt halva konserten. Som var fantastisk – precis som jag anade.

Eftersom tillställningen ägde rum på Rival, satt publiken som på en bio. Sittande konserter brukar vara klassiska med t.ex. en stråkkvartett. Att sitta på rockkonsert var minsta sagt underligt.

Titta på Conny Bloom – läcker som en pirat liksom. När han pekade på trummisen och sa ”det finns bara en kung här och han är den ende som får sitta”, ställde vi oss mangrant och tacksamt upp och glömde helt bort tankar på stråkkvartetter.
Sedan gick Conny nästan upp i rök. (Har aldrig förstått poängen med att stundom och plötsligt svepa in musikerna i dimma.)
Ljuskillen var nästan lika underhållande som elpojkarna på scenen – han dansade och gungade med musiken och spelade på ljusbordet (?) som vore det ett klaviatur.

Alltså: jag tror att det i fortsättningen är ok att muta mig. Och mina basketskor är bedrövliga.

På vägen hem på det alltför tidigt avgångna tåget, klev en till synes bekant man på tåget. Kände jag honom? Hade han varit på en av mina föreläsningar? Mysko. Han hade ett emblem med ”Sveriges bouleförbund” på kavajen, så jag kastade mig över honom för att lära mig allt om boule. Vi pratade boule, boule, boule och allt hans klubb Boulsjevikerna och jag började fundera på om jag kanske hade sett honom i tv-sporten … tills han nämnde en viss skådespelare som ”kollega”.

Tänk jättestora glasögon – Varuhuset! Tänk Millenium-Birger Vanger (Sven-Bertil Taubes bror liksom): Willie Andréasson! (Den nyss nämnde kollegan ligger på bordet.)

Hm. Jag ska tydligen inte alls bli basketproffs utan istället börja spela boule och sitta här och inkassera mutor till bloggen.

Share
30 kommentarer

Mittinattenblogginlägg om tv-teknik

Jomen. Jag ligger i en gästsäng i Lund. Här har jag legat förut, så jag känner mig hemma. Den djefla mannen har placerats sju meter närmare jordens mittpunkt för att husets ägare ska kunna sova de också. (Han megasnarkar.)

Och jag ska titta på hockey. Japp. Det är ett inte helt övertänkt eller förnuftigt beslut eftersom jag förväntas föreläsa i morgon, men jag har faktiskt läst på: man kan missa en natts sömn och ändå klara sig bra dagen efter. Man kan ta mikropauser och man kan dricka kaffe. Dessutom kan man jämföra sig med Bruce Willis, Sigourney Weaver och Denzel Washington som ju ideligen utför stordåd trots vansinnig sömnbrist.

Jag tittar på tv i datorn och bilden hackar lite medan ljudet är perfekt. Och så blir jag (för tredje gången på i och för sig ganska lång tid men ändå) förbannad på hur fruktansvärt svårt det är att titta på tv nuförtiden. Jag är nämligen tv-support åt ett gäng till åldern komna. (Födda före 1960 allihop. Alltså gamlingar?)

– Hej, min tv visar text-tv fastän jag inte vill det.
– Hej, min tv har inget ljud plötsligt.
– Hej, när lampan lyser borde tv:n funka, men min är tvärtom och lyser när den är avstängd, skarevaaaa så?
– Hej, jag har bara en konstig meny som pratar om uppdateringar, men jag vill se Rapport!
– Varför har jag tre fjärrkontroller plötsligt?
– Vem stoppade in en radio i min tv? Jag vill inte lyssna på radio!
– Hej, var sa du nu att påknappen sitter?
– Varför behöver min tv en massa betänketid när jag byter kanal?
– Vaddå blå knapp? Jag har fyra blåa knappar!

Forna tiders s.k. testbild. Fast vad jag vet, testade vi inget i vår familj.

Vi är inne i en period med bra många tekniska landvinningar. Folk försöker se vad som kommer att funka eller behövas om tio år medan jag bara undrar varför det är så förbaskat svårt att titta på tv-program på tv – på datorn är det ju hur enkelt som helst att få en bild. (Ooooh, nu gjorde Foppa nästan mål!)

Uppdatering
I andra perioden somnade jag i sängen med datorn på magen.

Share
28 kommentarer

Dessutom är fjärrkontrollen borta

Men maken till sur tillvaro har jag då inte varit med om på länge. Precis allt är fel.

För det första är jag förkyldast och sjukast i precis hela världen. Sedan i tisdags. Det är inte så att jag har gjort som vanligt och jobbat arslet av mig och föreläst med vikande stämma samt hållit elva deadlinear – nej, jag har verkligen lagt mig platt och sovit bort både dagar och nätter. ”Ta hand om dig” och ”tänk på dig själv för en gångs skull” är råd som jag har lytt fastän jag bara vill kräkas på dem trots att jag inte kan kräkas. Jag har vilat upphöjt till tio.

Och vad får jag för det? Ingenting: jag är fortfarande lika förbannat förkyld.

För det andra lider jag ju av ”pine mouth”. Jag är sedan den 7 januari förgiftad av kinesiska pinjenötter som gör att allt utom mandelmassa smakar metall. Fredagsöl? Lördagsvin? Söndagsgodis? Varjedagste? Eller jättesmofsig banana split med kokos, chokladsås, maränger och strössel? Nej, allt smakar metall. (Mandelmassan smakar dock endast mandelmassa. Jag går alltså på mandelmassediet, vilket inte är särskilt flygvärdinneigt eller GI-mässigt om ni tänkte det.)

För det tredje saknar jag umgänge. Jag läser om hur folk träffas på stan och gråter en skvätt. Jag ser på Sporten hur människor spelar basket och skrattar, så då slänger jag hårda saker mot tv:n förstås. (Men missar.) Jag hör på radio hur folk pratar om vad de såg på stan häromdagen och då vrålar jag haddockska svordomar så högt jag någonsin kan.

Så nu har jag tappat inte bara livsgnistan utan även rösten. Krax.

(Eller så beror röstförlusten på att jag släpade mig ur sängen och coachade basketflickor födda 2000 till förlust nu i eftermiddags.)

Familjen? Jodå, de finns här, men jag är så lagom kul att umgås med. Jag inleder alla meningar med ”glöm inte” och ”tänk på att” samt ”ni måste”. Hej, vad rolig jag är.

Nu är det ju så att jag med mitt förnuft kan räkna ut att människor med kroniska sjukdomar och alla i jordbävningsdrabbade Haiti faktiskt har det värre än jag. Jag jobbar inte i en gruva i Storbritannien för 100 år sedan och jag är inte Per Elofsson som åker mot en dopad Mühlegg (två olika sorters helvete). Jag är bara en bortskämd i-landsmänniska som lider. Kanske utsätts jag bara för prövningar på lagom nivå för att jag ska inse hur bra jag har det?

Men den som utsätter mig för detta hade väl inte behövt sno fjärrkontrollen till tv:n också?

 Fel fjärrkontroller. (Ingen av dem tar bort fel kanal och knappen på tv:n kraschade redan för sju år sedan.)
Och varför vill jag byta kanal? Jo, för i mitt kritiska tristesstillstånd är allt dåligt och dumt. Luuk inleder På spåret såhär ”fyndigt”:
– Det har ju varit en sån där komma-tillbaka-till-plugget-och-jobbet-vecka den här veckan så att vi tycker såhär att ni är extra mycket värda På spåret här på fredagskvällen så ni kan softa.

Ok. Jag är bara ogin. Men. Jag vill inte ligga här och hosta! Jag vill vara programledare på tv, basketspelare, sybarit och jätterolig! Mot mandelmassan!

Share
43 kommentarer

En resa i tiden: 1973

Under juldagarna snubblade jag över ett gäng gamla tidningar och höll inte på att ta mig upp igen. För hur kan man låta bli att frossa i antika kaffepriser, tidstecken, mode och synnerligen upprörda texter om politik?

Men som vanligt fastnar jag för oviktigare saker än politik. Som t.ex. tv-programmen. Visserligen är det uttjatat nu, allt dravel om hur det

  • aldrig fanns något intressant på tv
  • bara fanns två (2) kanaler
  • var ovanligt med program i färg
  • inte någonsin gick tv-program på natten, morgonen eller eftermiddagen
  • bara sändes tråkprogram
  • bara sändes politiska program
  • bara sändes program med Allan Edwall.

Titta så fint! Det är den 19 september 1973, min mammas 36-årsdag och det är verkligen … dötrist. (Men kaffet, nötlevern och osten kostade alla 11 kr/kg.)

Man borde kunna klicka på bilden så att den flärpas upp i kolossalformat. Men tekniken krånglar.

Så vad handlade denna dags tv-program om? Är det som vi minns i ett rosa, politiskt skimmer bara Allan Edwall överallt?

1. Ugandaflyktingar i färg. (Och ett språkfel – det är ju det jag säger: de/dem-okunskapen är inte ny!)
2. Fröken Ensam Hemma! Ett av världens bästa barnprogram. Tänk vilket intryck detta gjorde på oss som såg den. Gunnel Linde: tack!

 

3. Ett finskt program om de politiskt förföljda. Med dikt och musik!

Vad var nu Moses Makone? Jo, en sång med musik av Carl-Axel Dominique (som bodde på samma studentkorridor som mina föräldrar) och text av – tadaaa – Lars Forssell! Jag har hittat refrängen. Koncentrera er nu.

Moses Makone var med i ett parti
som ville ge [sic] Moses Makone fri.
För sånt blir man häktad, för sånt blir man piskad,
för sånt blir man hängd i ett rep, min vän!
För friheten blir man våldtagen! För friheten blir man tagen!
Den som vill bli fri som skogarnas djur: han blir satt i bur.
Så är lagen. Hos oss. Så är lagen.

Jaha. Tänk ändå vad han kunde, Lars Forssell.

4. Ännu mer dikt! Aha, ännu en kärv höst för den svenska lyriken.
5. En pjäs om ett lärarrum – ett lärarrum som kallas ”en avskärmad värld”.
 6. Japp, Allan Edwall.

Förutom detta kunde man se på

  • en kvarts fransk följetong om  krig och kärlek
  • 90 revolutionära minuter om proletariatets kamp i 1960-talets Argentina
  • Sten Feldreich som för ”nyfikna” berättar om vatten
  • Gary Engman i Kvällsöppet – ännu mer om skola, elever och lärare.

Men ändå satt vi ju där och glodde! Jädrar vad vi tittade på tv! Till skillnad från hur det är idag, när utbudet är megalogargantuastiskt och vi i vårt hus inte har en susning om vilka bondefruarna och de ensamma mammorna som söker är. Jag måste ha fått en överdos Rapport och Aktuellt någon gång, för inte ens nyhetsprogrammen lockar mig längre. Eller, vänta. Sportspegeln! Det är ett roligt program.

Ännu mer nostalgi: sport, sport, sport!

Är vi representativa här? Eller lockar tv:n fortfarande hemma hos er?

Share
47 kommentarer

Rullgardiner och tv

Om vi nu bortser från de stora problemen och sorgerna i världen och för ett ögonblick går ner på en löjlig pyttenivå och tänker på t.ex. Hipp Hipps i-landsproblem, så skulle jag vilja slå ett slag för gamla tiders självuppsmällande rullgardiner och tv-apparater med endast två kanaler. (Hipp Hipp har ingen vettig sajt. Tänk om de kunde blogga, Hipphipp-Johan och Hipphipp-Anders.)

Rullgardinerna som man idag kan köpa på bl.a. Jysk och Ikea, är mekaniska. Det är helt ok, jag har ju muskler och god koordination. Men de går sönder. Rullgardinssnörena tappar spåret i livet, de förlorar inriktning och syfte och trasslar in sig i sig själva och ropar stundom på samtalsterapi. När jag pratar med blommorna under bevattningsrundan brukar jag även säga några vänliga ord till rullgardinerna. Förmodligen räcker det inte med en gång varannan vecka, för blommorna och rullgardinerna slokar på samma sätt. Ni ser? Plasten har gått sönder, snöret har tappat funktionen och någon har med våldsam kraft försökt dra rullgardinen från väggen.

Tv-apparaterna vi har, är av den gamla stammen. De är så oplatta tv-apparater kan bli. (På Coop, där jag handlar, har de i dagarna hängt upp säkert 20 platta tv:ar som rullar reklam dagarna i ända och jag tror nog inte att de märker om jag tar med mig en hem.) Jag gillar tv, även om jag numera inte hinner se allt som jag egentligen vill se. För det tar ju en sådan evinnerlig tid att hitta rätt sladd. Och rätt fjärrkontroll. Och rätt apparat, för den delen. Här ses sladdar som vi rycker ut och in beroende på om vi vill se video, dvd eller “kabel-tv”. (Ja, vi vet att vi måste ha kopplat fel eftersom andra människor inte behöver fäppla med sladdarna som vi.) Den fina köks-tv:n som jag kopplade in till OS i vintras, står sedan övergången till digital-tv död och dammig kvar som ett minne.

Som tur är, har vi inga rullgardinssnören i närheten av tv-sladdarna. De hade säkerligen funnit varandra och sladd i snöre vandrat mot ättestupan.

(Jag tycker att det i sammanhanget är mycket intressant att jag har tagit dessa ointressanta bilder. Jag har de facto stått på en stol och siktat mot döda, ickefunktionella ting och med ett leende konstaterat att det här blir ju jättekul att få skriva om. Bloggandet genererar många, många bilder av människor som tittar bortitok och många, många bilder av trista ting.)

Share
23 kommentarer