Etikett: tv

Ännu en resa i tiden: Reklamfolk 1967

Publicerat av Lotten Bergman den 1 maj 2014 21:04

Om vi tar och kliver nästan 50 år tillbaka i tiden, hamnar vi i en skäggig manchesterkostymvärld, lite dimmig av cigarill- och piprök. I alla fall om man ska tro på SVT:s dokumentär om reklamfolk, som sändes den 25 februari 1967. Den finns på Öppet arkiv sedan ett par år och kan inte bäddas in här på bloggen – men jag tycker att den var ytterst intressant att se på. Visserligen är jag inte reklammänniska (utan nästan tvärt om), men jag är ju de facto människa och presumtiv kund, så jag får nog yttra mig.

pipa_reklam — Åh. Pipa som luktar så gott.

I dokumentären sägs faktiskt (och förlåt nu) väldigt lite av intresse.

Vi ser väldigt allvarliga män insvepta i rök eller halvgömda bakom skägg som talar om bilduttryck, manér och förnyande samt originalitet. En kvinnlig reklamare ser ”husmor bakom paketet, strålande glädje över paketet, som aldrig kan bli vad maskinen kan bli” och de får ”visualisera reaplan”, ”den slutliga klarheten kombinerad med tvättpaket utan att de skrattar på sig” och lära oss att tvättmedlet kommer att ”bryta igenom en gråvall när det vita kommer in”, vilket tydligen är en oklar tanke – ”vad är en vitvall”? En man förklarar (efter ungefär 17 minuter):

– Kvinnor tycker om att leka med dockor långt upp i åldrarna, vissa gifter sig och skaffar sig dockor på det viset.

schampo_reklam — – Därför kan vi sälja schampot med hjälp av de här dockorna. Dansa min docka!

– Parfym är kolossalt kontroversiellt!

Ingen är särskilt välformulerad, ingen kläcker briljanta idéer framför kameran och alla är på det hela taget ganska normala på sitt 60-talsvis. (Såsom jag har vett att bedöma 60-talet alltså.) Mediechefen pratar i en minut om sitt yrke (spola fram till minut 19):

– Man måste tro på vad man gör. Annars skulle man inte kunna jobba över huvud taget. Men det är klart att i det här jobbet, där svävar så mycket och flyter så mycket och där man får gissa så mycket och man får försöka att själv göra konstruktioner, så är det ju svårt att veta om det är riktigt. Jag tror ju givetvis att det jag gör … att det är riktigt. Men det är inget som säger att det behöver vara riktigt för det. Man har ju väldigt lite underlag egentligen och det är det underlaget, undersökningar och sånt där och det är det underlaget man får försöka skaffa sig just genom undersökningar av olika typer … så att man blir säkrare på att man inte gör någonting som är alldeles käpprätt utan att det är något sånär riktigt i alla fall.

Jaha. Jaså. Hm. Man hör kamerasurret när reklamarna tystnar en stund. Så pratar de igen; en tecknare säger:

– Kosmetika är ett skapat behov. Tjejerna vill vara vackrare så de kletar på sig läppstift för att bli vackrare.

Ni som tittar med lupp som jag, kommer att kunna höra att reklamfolket har kommit på att man till sommaren kan få en praktisk plasthink på köpet om man köper ett ”tvättpaket”. Kvinnorna sägs vilja ha det optimalt vita och man spränger nästan gränserna, så vitt är det! Någon modell eller kändis sägs ha ett påklistrat flin och en lugg som glänser som pansar, men ”inte rätt fason på blusen”. Om man ska hålla på och diskutera petitesser som hängselbyxor eller inte hängselbyxor så ”riskerar man att sumpa feelingen i bilden”.

monicas_reklam — Monica Zetterlund-feeling med en prästkrage som kastmärke.

Meeeeen vilka härliga tider det var med sprayklister, rullbandspelare, skrivmaskiner, handskrivna anteckningar, linjaler (hör tecknarens nöjda hummanden vid 7:20), bara bröst och eyeliner.

tjejer_reklam — Det var lite oklart varför denna bild visades upp.

När en reklamman tryckte på interntelefonen (eller snabbtelefonen?) som man använder när man behöver ha någon som kommer ner med gem, kom jag på mig själv med att längta efter en sådan här:

En amerikan uttalar sig i filmen om varför USA ligger såpass långt fram när det gäller reklamskapande (vi som har tittat på Mad Men vet ju precis hur det går till) och spår framtiden:

– Sverige kommer ju att ha reklamfinansierad tv om bara 3–5 år, så …

Det skulle dröja drygt 20 år – inte förrän runt 1990 luckrades tv-reklamförbudet upp.

krocket_reklam — Under tiden stod reklammakarna i Sverige och spelade krocket på sina kontor.

Korrläsning förekommer flera gånger i filmen, vilket ju är trevligt. När text kom i bild, tryckte jag på paus och korrläste jag också. Titta så intressant och ickekonsekventa de är med tankstrecken!

reklamsprak — Tilltalet är ”Er” med versal. Klorofen och aerosol var minsann säljargument, jahadå.

Tidsdokument är nästan det bästa jag vet. Och om man inte vill kolla på Reklamfolket, kan man se ett annat program som sändes exakt samma kväll 1967: ”Estrad” med Skattkammarön-sketchen. Tvi tvi tvi!

43 kommentarer

Varför jag inte tittar på Skavlan

Publicerat av Lotten Bergman den 4 januari 2014 14:09

Jag står helt enkelt inte ut med hans frågor. Jag tycker att de är banala och i förväg uträknade och jag tycker inte att han lyssnar på dem som han intervjuar och dessutom (vilket inte är hans fel) fylls studion av alldeles för många gäster.

Nu är det ju inget problem. Jag sitter ju inte i isoleringscell med en Skavlan-tv påslagen dygnet runt. Jag kan bara låta bli att titta. Men visst kan det vara lite intressant att ändå analysera min aversion?

Den här bilden tog jag på en föreläsning när Skavlan berättade om sin karriär. Han var befriande chosefri och öppenhjärtig samt roligt självironisk, vilket gör tv-personligheten riktigt konstig. Varför blir hans agerande i tv så mycket sämre?

Se här en relativt ny intervju med Jon Bon Jovi. I studion sitter även Robbie Williams (han som var med i Take That, blev kickad, gjorde megasuccé som soloartist och nu mest är hemmaman), Karl Ove Knausgård och Dawn French. (Som om inte det räckte, kom även Martin Kellermann in lite senare.)

Till Skavlans försvar ska sägas att han ju låter Robbie Williams hålla låda och ställa frågor, vilket han säger att han lärde sig när George Harrison dog och han skulle intervjua en (förstås) butter Paul McCartney. Men inte förrän Skavlan var tyst och slutade ställa frågor, började Paul McCartney berätta om hur det kändes. Alltså: journalister måste våga vara tysta.

Nu ska inte jag skriva er på näsan om jag vad jag tycker om och inte tycker om här – titta på filmsnutten ovan och analysera själva och tala om om ni håller med eller ej.

[humdidum, paus medan ni tittar, humdidum]

Här kommer ett annat klipp – där Robbie Williams och hans forne bandvän och forne fiende Gary Barlow berättar om hur de har mognat och funnit varandra igen. Det här är riktigt bra … men jag skulle ju inte tala om för er vad ni ska tycka.

Det här är alltså inte ett inlägg för alla som har ont om tid och inte alls vill titta på en halvtimme tv på datorn. Men det är intressant, jag lovar!

Uppdatering för alla stackare som egentligen bara hamnade här för att de googlade på Take That:

106 kommentarer

Tips på ett fantastiskt trevligt beroende

Publicerat av Lotten Bergman den 3 februari 2013 00:06

För nytillkomna tittare ska jag berätta att ni är är välkomna hit och att man här kan skriva kommentarer utan att riskera något. Oftast hälsas man välkommen av en kommentator som heter Örjan och ofta kommer tokar in och rimmar helt off topic medan andra delar ut musiksnuttar som inte heller har med ämnet att göra. Blogginläggen handlar om basket, bokstävlar, underliga fakta och humor samt sport. (Märk väl att jag inte låtsas om hotellmögel och borttappade persedlar samt baaaarnen.)

Nu ska jag tipsa om mitt senaste knark.

Många – men inte tillräckligt många, för då hade världen varit en roligare plats – ser liksom jag på QI, som är en brittisk BBC-frågeshow som har gått som smort sedan 2003. Egentligen skulle Michael Palin ha varit programledare, men han tvärvägrade när han insåg att han än en gång skulle tvingas vara ”the straight guy” som skulle sitta och vara normal och trist bland massa komiker. Ironiskt nog engagerades istället Stephen Fry, som verkligen inte är straight.

Det handlar om allmänbildning, fantastiska fakta, roliga skämt, ovidkommande trivialiteter och … och … förstår ni? Det är som kommentatorsbåset! Och jag är naturligtvis Stephen Fry där i mitten. Här kommer nu hela första programmet. (Resten finns på Youtube, men man kan förstås också köpa boxarna för då får man nog extramaterial.)

QI betyder ”quite interesting”, och det är för att dela med sig av lite intressant information som man får poäng i programmet. (Men det är inte viktigt.) Fry styr allt och leder gärna in diskussionen på snuskiga skämt medan Alan Davies som sitter på hans högra sida ska vara den som vågar ge de självklara svaren och spela lite ”daft”. De andra paneldeltagarna byts ut, men många återkommer många, många gånger. Publiken skrattar lite för högt för min smak, men man vänjer sig. Poängen delas ut lite på en höft, men tydligen sitter en redaktion med älvor –”QI elves” – och räknar och hjälper Fry och sufflerar i hans öra.

Det jag tycker bäst om är att man inte ska säga det uppenbara, för då går larmet och så får man minuspoäng. Likaså om man säger något som har visat sig vara en faktoid. Deltagarna (inte minst Fry) skämtar gärna om ”the gay community”, hur otroligt obegåvade människor är i vissa delar av Storbritannien, hur skottar sluddrar, hur fransmän de facto är galna och så härmar de dialekter så att jag varken hör vad de säger eller förstår skämten.

Och jag bara skrattar och skrattar. Jag har sett alla avsnitt i rätt ordning och har nu börjar på säsong 5, vilket betyder att det snart kommer att ta slut. Då måste jag nog gå i kloster eller åka jorden runt för att inte bli galen av saknad.

Eller så talar ni om för mig vad jag kan göra istället.

44 kommentarer

Sista dagen i England – för denna gång

Publicerat av Lotten Bergman den 29 oktober 2012 07:40

Jag har egentligen inget att rapportera. Från Sverige har jag hört att lillsessan har förlovat sig med ett fnitter samt att den djefla mannen fick taxiresa betald ända till Stockholm för att sitta i Nyhetsmorgon och berätta om hur man gör när man mejlar.

Och så kallar de hela grejen för både ”efftiva” och ”e-mail”, stoppar in ett felaktigt tankstreck!

Undrar vad som händer nästa söndag. Då kommer förstås Spåkpolisen och hötter med näven! (Nej, det gör hon tyvärr inte.)

Här i södra England har vi sedan sist hunnit

se på Sweet Charity med alla släktingar på scen eller i orkesterdiket
dricka a nice cup of tea
gå på pub
besöka en leksaksaffär i sju plan
åka dubbeldäckarbuss
handla skor
äta fish’n chips på pub – flera gånger
gå på stranden
dricka a nice cup of tea
titta på Brightons pir (den som inte brann upp)
kolla på Oliver!
ta en öl på en pub
kolla på Big Ben
dricka a nice cup of tea
äta spotted dick.

Den sistnämnda skulle värmas i mikron och såg efter tre minuter ut så här:

spotted2 — Den smakade precis som mjuk pepparkaka med russin – i och var ganska torr och mycket tristare än sitt namn.

Vidare har vi åkt till London och tillsammans med i runda slängar fyra miljarder människor försökt få plats på trottoaren, i tunnelbanevagnar och i affärer.

På tåget sminkar sig tjejerna förvånansvärt pricksäkert. (Jag kan inte ens få kajalen på rätt plats hemma i badrummet med korrekt belysning.)

I London hann vi även stå i världens längsta kö in till Natural History Museum, som hade fritt inträde och ändå fick plats med alla fem miljarder människor som skulle in.

köööö — Där borta vid krysset började vi köa. Och nej, på bilden syns det inte att det är sex miljarder människor på plats.

Inne på museet hade vi kusinsonen John Hinton som mål. Han har en fantastiskt rolig enmansshow om Charles Darwin, som han borde framföra i Sveriges alla skolor. Denna vecka är han på National Museums innegård – utomhus – och kör en kortversion av pjäsen.

john_hinton_darwin — Här tittar Darwin på publiken och ber dem att inte störa. Han har faktiskt viktigare ting för sig än att konversera just nu. Han ska nämligen komma på teorin om ”survival of the fittest”. Strax. Men först måste han sjunga en sång.

Inne i affären som heter Desigual (gå inte in; allt är på tok för vackert och dyrt – man blir galen!) satt en och annan uttråkad karl i en och annan soffa.

zzz_desigual — Vissa sov och snarkade och drog till sig en obskyr, svensk bloggares intresse.

Och så har vi förstås ätit. Bacon med … ja, vad?

äggimacka — Vad i hela friden heter detta?

Nu ska vi snart åka hemåt till landet där man inte säger sorry, exscuse me och pardon och där man inte kan … äh, Sverige är ok. Men visst borde vi vara trevligare och titta rakt in i okända människors ögon oftare?

Uppdatering
Här hade jag som en avslutning skrivit ”Pokulera mera, liksom!”, men fick i kommentatorsbåset en fråga av Agneta, som inte förstod vad jag menade? Ska man berusa sig för att våga kommunicera? (Ptja, ja, jo, det är ju så det brukar vara, men …)

Nej, det var alls inte det jag menade. Jag har sedan barnsben gått omkring och trott att ”pokulera” betyder ”prata mycket och diskutera spirituellt”. But NO!

Vi hörs när jag släpper ut mig själv från skamvrån.

104 kommentarer

Arrrrrrrg!

Publicerat av Lotten Bergman den 18 juli 2012 15:26

Mina gummistövlar är borta!
Dammsugarhandtaget gick tvärt av!
Det växer mossa på gammelbilen!
Det regnar såpass att snart växer det mossa på mig också!
MIN WEST WING-BOX ÄR FÖRVUNNEN!

En sådan dag är det. När jag går förbi dörrhandtag, sträcker de på sig och nästlar sig in i min tröjärm så att jag ritsch-ratsch fastnar och tappar allt som jag har i händerna. När jag böjer mig ner för att plocka upp det tappade, slår jag huvudet i illvilligt utstickande handfat, klädkrokar och skohyllor. (Skohyllor som är till för t.ex. gummistövlarna – som ju är borta.) Men det värsta är att jag inte kan lägga mig ner och sura med armarna i kors och titta på West Wing som alltid gör mig på så bra humör.

FÖR NÅGON HAR STULIT HELA LÅDAN!

Grrrr.

Kommen så här långt sökte jag alltså upp datorn – den kunde jag ju hitta – för att blogga om min misär. Jag har vänt uppåner på huset och frågat alla 93 närvarande barn var mina West Wing är, ätit en rostad macka med jordnötssmör (när de gör det i filmer, mår alla bättre) och funderat på varför livet egentligen är värt att leva. Sekruttvädret är orsaken till allt. Om det bara hade varit lite somrigt hade jag inte saknat West Wing och inte haft på mig långärmade tröjor som fastnar överallt och inte behövt leta efter de fina gummistövlarna … fast förmodligen hade cyklopet och bikinin varit borta istället. Och förmodligen hade jag fastn…

– Mamma! Kolla, den här kan du ju titta på istället för West Wing! Den heter Vita huset och ser likadan ut. Jag hittade den under dina gummistövlar i hallen.

Aaaaaah. Såja. Nu känns allt bättre. Men vaff… Vad är det där som spricker fram mellan molnen? Schaaas!

61 kommentarer

De överlevande

Publicerat av Lotten Bergman den 3 juni 2011 11:43

Med det senaste ehec-utbrottet med 1 500 sjuka i Tyskland och flera tragiska dödsfall borde jag inte tänka på geléhallon så fort jag ser tidningsrubrikerna. Men alla visar ju upp fantastiska vackra bilder på just geléhallon – som sägs vara bakterien.

Ehec-bakterien, fotograferad med elektronmikroskop. (Bilden är från Helmholtz Centre for Infection Research och jag har inte kunnat fråga Reuters om jag fick ta den, så nu är jag kriminell igen.)

I detta sammanhang måste jag innan vi alla döden dör rekommendera er att på något sätt få tag i första säsongen av ”De överlevande” (Survivors) som gick på tv i mitten av 1970-talet. För det är så bra. Och det är så dåligt. Jättedåligt och jättebra. Jag har faktiskt aldrig sett något så bra som är så dåligt.

Jag nämnde denna serie tidigare i ett nostalgiskt sammanhang och förärades därför de tre säsongerna på dvd i julklapp. Men inte förrän nu har jag börjat titta.

Och det är så bra! Och så dåligt! (Fast det kanske ni har förstått nu?)

Pling plong! Allmänbildningsakuten!

I mitten av 1750-talet var medellivslängden runt 35 i Sverige.
Det allra sista nödåret i Sverige var 1867.
År 1901 var medellivslängden runt 55 i Sverige.
Den sista … förlåt … senaste riktigt stora dödliga epidemin i Sverige var spanska sjukan 1918.
År 2011 är medellivslängden runt 80 i Sverige.

Självklart står vi här i vår nutid och klagar på kass uppkoppling och onyttiga chips eftersom det ju är vår verklighet – precis som att man strax före spanska sjukans utbrott säkerligen klagade över besvärliga knäppkängor och marmelad som fastnade i mustaschen.

Tv-serien ”De överlevande” (där jag av någon mystisk anledning säger de och inte dom) inleds med att folk klagar på att tåget är försenat, att det är långa köer på sjukhuset och att telefonen inte funkar. I realtid steker huvudpersonen Abby Grant bacon till sin hungrige make så att fettet sprätter upp på kameralinsen och vi nästan inte hör dialogen:

Baconstekningen inleds efter 6 minuter och är inte klar nästan tre minuter senare när klippet tar slut.

Ett par dagar senare är nästan alla människor döda av ett virus – och det roliga börjar.

För allt sker ju 1975. Kläderna och frisyrerna är från 1975 och tv-tekniken är från 1975. Alla vandrar omkring i fluffiga afghanpälsar och midjehöga jeans som är så utsvängda nertill att de överlevande har svårt att gå normalt. Klafs, klafs, klafs låter brallorna i varje avsnitt.

Och INGEN har ryggsäck! (Skådespelerskan här heter Lucy Fleming och hon är brorsdotter till Bond-författaren Ian Fleming samt gift med karln som spelade James Bellamy i ”Herrskap och tjänstefolk”.)

Om jag idag fick skapa en apokalyptisk tv-serie skulle jag ägna ett helt avsnitt åt funderingar på hur man kläd- och persedelmässigt bäst rustar sig för ett liv utan moderna bekvämligheter. Först skulle jag förstås söka upp en Fjällrävenfabrik och kanske en Gore-Tex-fabrik samt en Victorinoxfabrik och därmed garantera produktplaceringarna så att finansieringen var fixad. Sedan skulle jag sätta igång på riktigt.

Det gjorde nämligen inte tv-teamet som producerade ”De överlevande”. Och det är därför serien är så dålig fastän den är så bra.

Alla vandrar omkring i stadskläder med klackar och stora skjortsnibbar.
Förnödenheter packas i otympliga axelväskor.
Trots att nästan alla människor dör, får vi inte se mer än en handfull lik eftersom statister inte fanns med i budgeten.
Vissa utomhusscener är till hälften filmade utomhus med filmkamera, till hälften med videokamera i studio.
Obegripligt långa, händelselösa scener utan dialog illustrerar något – men vi tittare vet inte riktigt vad.

Och det är så bra! För att inte knarka film hela dagarna och inte få något annat gjort, har jag bestämt att jag måste motionscykla när jag tittar, så mer än ett avsnitt per dag pallar jag inte. Jag cyklar och svettas och biter på naglarna och skrattar och lider och älskar och gapar. De agerande är mina bästa vänner och Löjliga familjen på en gång.

Rollkaraktären som heter Greg ska vara ”den snygge”, men jag tycker mig ana att han har våldsamma problem med frisyren. När det största hotet mot de överlevande är annalkande svält, elaka bovar med gevär, komplicerade förlossningar, störtregn och blodsprutande sår, dyker han plötsligt upp så här välkammad:

Rollkaraktären som ska vara ”den läbbiga och opålitliga” heter Tom Price och är mitt starkaste minne från när jag såg serien som 11–12-åring. Skådespelaren Talfryn Thomas var tydligen läbbig på riktigt och kom alls inte överens med de andra skådespelarna.

Tom Price dyker upp efter 5:38 i detta klipp. (Men allt är värt att se.)

Mitt i alltihop blir jag en domedagsprofet som talar om för barnen här hemma hur man gör upp eld utan tändstickor och att man faktiskt måste kunna skriva för hand och att man inte kan ta allt för givet och tänk, barn, att er morfars far nästan dog 1918 och vad skulle ni göra om ni var tvungna att stycka en kyckling och rensa en fisk? Hjälp vilken värdelös uppfostran ni har fått! Ta genast på er säck och aska och gå barfota ut i skogen för att förstå hur ~~medelåldern~~ medellivslängden kunde vara 35 för några hundra år sedan!

Nu blir det ju lite dyrt om ni måste köpa dels dvd-filmen, dels en motionscykel för att leva ett lika roligt liv som jag. Men jag kan väl låna ut första säsongen? (Det är bara den jag har sett hittills.) Om inte annat har jag ju lärt mig en viktig sak bland alla håriga bringor som skymtas bakom till naveln uppknäppta skjortor, friktionssprakande gabardinbyxor, raspande manchester, långa promenader med av blåsten mumliga dialoger och svettiga pannor som baddas med kalla handdukar: man ska hjälpa sina vänner i nöd.

OBS! Rör inte nyinspelningen av ”De överevande” från 2008 ens med tång. Proffsiga klipp och trovärdiga lik samt moderna miljöer kan inte dölja det faktum att det är en bedrövlig kalkon.

49 kommentarer

Catweazle och Stefan Sundström …

Publicerat av Lotten Bergman den 20 april 2011 00:28

… är nästan lika som bär:

Catweazle (1969) och Stefan Sundström (2009).

Jajaja, jag har sagt det förut, men igår var det så tydligt igen när Stefan Sundström gästade ”Pluras kök”. När jag jobbade på Morgonskiftet (P4 Sörmland) intervjuade vi honom, och jag har hittat klippet – men lyssna bara om ni har gott om tid, inget annat att göra, tycker att en kvart kan slösas bort på ingenting och inte förväntar er annan action än att jag pratarväldigtfortsåattordensnubbarövervarann.

[Edit: klippet verkar inte funka längre. Ah well.]

Det första jag sa till Stefan Sundström (fast inte i sändning) var förstås:

– Men oj vad du är lik Catweazle!

Det hade han inte alls något emot – han poserade snällt som på bilden ovan. Sedan berättade han om någon i bandet som som spelar på sitt ”organ” och att han själv egentligen är från Dalarna, varefter han sjöng en stump på dalmål. (Just det kommer efter nio minuter i klippet ovan.)

Catweazle var alltså en brittisk tv-serie som jag såg i kanske sex–sjuårsåldern. Men vi som såg den, kan inte på några villkor glömma eftersom det var fantastiskt, underbart, sagolikt och ljuvligt. Det handlade ju om tidsresor!

Serien gick ut på att den komplett misslyckade trollkarlen Catweazle från 1000-talet för en gångs skull lyckas med en trollformel, men han råkar istället för att fly från några soldater geografiskt, fly i tiden – till 1969. Och väl där tror han att allt som är modernt är resultat av trollerier. Telefonen kallar han ”telling bone” och glödlampor ”electrickery”.

Vi som gillade (gillar) Catweazle var (är) inte ensamma: Beatlesgrabbarna gjorde det också, så det så. (Lång intervju med skådespelaren Geoffrey Bayldon finns här, där Geoffrey berättar att Paul McCartney till och med skrev till honom.)

Och så tar vi för allmänbildningens eller nostalgins skull en liten filmsnutt där flygplan av Catweazle beskrivs som ”… in the sky, great fishes with wings … roaring …”.

37 kommentarer

fixafilm_Min splittrade fredagskväll och Skavlanfrustration

Publicerat av Lotten Bergman den 2 april 2011 13:16

Man vaknar och famlar – fortfarande med stängda ögon – efter närmaste elektroniska apparat. ”Ska ba kolla en sak” tänker jag och

swooooooooooooooooooooooosch

försvinner två timmar utan att jag ens känner hunger eller andra pockande behov.

Nu är det alls inte två bortslösade timmar, det är inte det jag försöker säga. Men jag måste verkligen börja lära mig att en datorminut är en helt vanlig 60-sekundare, men att den känns som i runda slängar tre sekunder. Jag har inte ens tålamod att se på nyhetsprogram eller dokumentärer längre eftersom tempot är så rysligt lågt.

Igår kväll skulle jag kolla på en BBC-dokumentär om Shakespeare och hans eventuella spökskrivare och satte mig i lugn och ro för att njuta. Efter fem minuter hade jag fått se brittiska små hus från 1500-talet, vida vidder (Shakespeare var nog där en gång, förstår ni) och fått höra att det som komma skulle är av stort intresse. För alla. Sedan länge. Och så vidare. I all evighet. Se, en sådan vacker ros. Den var inte här på Shakespeares tid. Men rosor hade de. På Shakespeares tid. Här i England. Ja. Minsann.

Eject! Ut med skivan, in i fodralet, upp i bokhyllan med den. Långt bak. Gah. Dumma dvd. Dumma britter.

Istället satte jag på tv:n för att försöka titta på Skavlan, som alla andra ju tittar på. Två hela brödrafolk kan inte ha fel, tänkte jag och var ganska nöjd med min tanke eftersom gästerna i Skavlan ruschas in som på löpande band och knappt hinner tänka till punkt innan det är dags att hälsa nästa gäst välkommen med kramar, handskakningar och ett sedan tidigare bestämt schema byte av sittplats. Och häva ur sig ytterst fånigt smicker.

Det söliga tempot i dokumentären var på ett kick puts väck och jag fick höra några meningar med Morten Harket, Arja Sajonmaa, Lykke Li, David Garrett med sin Stradivarius och – lo and behold – den ytterst timida artisten formerly known as Cat Stevens, numera Yusuf Islam.

Men det går för snabbt! Allt blir bara ytligt! Nehej, Arja dementerar fortfarande att hon skulle ha varit kär i Theodorakis, jamen så synd att Morten är fult klädd och har glömt strumpor i skorna och säger att han har valt att få fem barn med tre olika kvinnor av hänsyn till kvinnorna (han måste ha skojat, det måste han), ojdå, fiol-David spelar en liten snutt av A-ha (men hjälp så trist och utan känsla). Skavlan (som jag berömde så efter att ha sett honom live här) hummar och stammar och låter så otroligt förvånad hela tiden och jag drar ner hoodiens kapuschong framför ögonen i brist på skämskudde. Pfuh.

Men så i en dryg minut händer något:

Sådärja. Cat-Yusuf med gitarr. En visserligen kort 60-sekundare var det, men den var i alla fall fylld med nostalgi av hög kvalitet.

Men hörni, hur borde ett riktigt fantastiskt intervjuprogram se ut? Och vilka skulle vara gäster? Som det är nu, blir det ju bara bra när Robbie Williams tar över intervjuerna. (Sorry. Kan inte hitta klippet som jag tänker på.)

24 kommentarer

Att reklama eller inte reklama, det var frågan

Publicerat av Lotten Bergman den 22 mars 2010 00:41

Som ni ser har jag ingen reklam här på bloggen. Som ni vet är jag fattig som änna tesked. Som ni nu anar, ska ni nu få ta del av något lite tveeggat och komplicerat.

För två veckor sedan hamnade jag på en spelning med Electric Boys – ett gammalt band som har stadgat sig och gjort come back. Det var en så otroligt häftig upplevelse att jag skrev om det i bloggen (där händelser ju inte alls behöver vara ett dugg häftiga och ändå bli skrivna om). Musiken går rakt in i mig och jag blir hög och glad som på en basketplan.

Ett par dagar senare fick jag ett mejl:

”Vad kul att du skriver om Electric Boys. Har du lust att skriva om deras konsert på Rival nu på söndag så kan jag sätta upp dig + 1 på gästlistan?”

Avsändaren var projektledare hos en konsertarrangör. Men kan jag köpas? Vad gör jag nu om någon skriver:

”Vad kul att du har köpt en iPhone. Skriv lite mer om den så får du en extra.”

Eller om detta erbjudande dyker upp:

”Ser på din blogg att du behöver nya basketskor. Skriv om det här superdupermärket med extra reflexer på hälen och blinkande lampor fram, så får du ett par.”

Vad skulle jag ha gjort då? Inte vet jag. Jag tänkte bara på hur häftigt genommusikaliska Electric Boys är och hur alla attribut som små, snäva läderbrallor, långa sjalar och tunggung i baskaggen får mig att bli alldeles knollrig – och tackade omedelbart ja till konserten. Efter ett par dagar skrev projektledaren:

”Jag ser inte att du lagt ut något på din sida. Har du någon plan?”

Och jag blev jätteirriterad. Megairriterad. Såpass irriterad att jag dunkade iväg ett mejl nästan utan att korrläsa det:

”Ånä, så kan man inte köpa mig. Allvarligt: vill du bestämma sådär över hur jag ska bete mig och när jag ska skriva (och VAD jag ska skriva) så får det vara. Du ger mig tillgång till Electric Boys konsert på söndag – och jag skriver om min fantastiska upplevelse antingen före eller efter. Men när och hur kan du inte styra. Så funkar det. (Men det finns inte en chans att jag skriver något negativt om dem när jag väl skriver, för Electric Boys personifierar kompetens och musikalitet. Och de är fullständigt fantastiska.)”

Stackars projektledaren bad om ursäkt, medan jag bara konstaterade att jag nog tar emot mutor och presenter från vissa branscher (där det liksom ingår i konceptet) och att eftersom det nog (mitt minne sviker mig) var första gången det hände, kan jag inte säga att jag har gått på plus än. Tågbiljetterna kostade 250 kr och eftersom dumma tågen inte går senare än tio i tio, fick jag bara höra drygt halva konserten. Som var fantastisk – precis som jag anade.

Eftersom tillställningen ägde rum på Rival, satt publiken som på en bio. Sittande konserter brukar vara klassiska med t.ex. en stråkkvartett. Att sitta på rockkonsert var minsta sagt underligt.

Titta på Conny Bloom – läcker som en pirat liksom. När han pekade på trummisen och sa ”det finns bara en kung här och han är den ende som får sitta”, ställde vi oss mangrant och tacksamt upp och glömde helt bort tankar på stråkkvartetter.

Sedan gick Conny nästan upp i rök. (Har aldrig förstått poängen med att stundom och plötsligt svepa in musikerna i dimma.)

Ljuskillen var nästan lika underhållande som elpojkarna på scenen – han dansade och gungade med musiken och spelade på ljusbordet (?) som vore det ett klaviatur.

Alltså: jag tror att det i fortsättningen är ok att muta mig. Och mina basketskor är bedrövliga.

På vägen hem på det alltför tidigt avgångna tåget, klev en till synes bekant man på tåget. Kände jag honom? Hade han varit på en av mina föreläsningar? Mysko. Han hade ett emblem med ”Sveriges bouleförbund” på kavajen, så jag kastade mig över honom för att lära mig allt om boule. Vi pratade boule, boule, boule och allt hans klubb Boulsjevikerna och jag började fundera på om jag kanske hade sett honom i tv-sporten … tills han nämnde en viss skådespelare som ”kollega”.

Tänk jättestora glasögon – Varuhuset! Tänk Millenium-Birger Vanger (Sven-Bertil Taubes bror liksom): Willie Andréasson! (Den nyss nämnde kollegan ligger på bordet.)

Hm. Jag ska tydligen inte alls bli basketproffs utan istället börja spela boule och sitta här och inkassera mutor till bloggen.

30 kommentarer

Mittinattenblogginlägg om tv-teknik

Publicerat av Lotten Bergman den 18 februari 2010 01:59

Jomen. Jag ligger i en gästsäng i Lund. Här har jag legat förut, så jag känner mig hemma. Den djefla mannen har placerats sju meter närmare jordens mittpunkt för att husets ägare ska kunna sova de också. (Han megasnarkar.)

Och jag ska titta på hockey. Japp. Det är ett inte helt övertänkt eller förnuftigt beslut eftersom jag förväntas föreläsa i morgon, men jag har faktiskt läst på: man kan missa en natts sömn och ändå klara sig bra dagen efter. Man kan ta mikropauser och man kan dricka kaffe. Dessutom kan man jämföra sig med Bruce Willis, Sigourney Weaver och Denzel Washington som ju ideligen utför stordåd trots vansinnig sömnbrist.

Jag tittar på tv i datorn och bilden hackar lite medan ljudet är perfekt. Och så blir jag (för tredje gången på i och för sig ganska lång tid men ändå) förbannad på hur fruktansvärt svårt det är att titta på tv nuförtiden. Jag är nämligen tv-support åt ett gäng till åldern komna. (Födda före 1960 allihop. Alltså gamlingar?)

– Hej, min tv visar text-tv fastän jag inte vill det.
– Hej, min tv har inget ljud plötsligt.
– Hej, när lampan lyser borde tv:n funka, men min är tvärtom och lyser när den är avstängd, skarevaaaa så?
– Hej, jag har bara en konstig meny som pratar om uppdateringar, men jag vill se Rapport!
– Varför har jag tre fjärrkontroller plötsligt?
– Vem stoppade in en radio i min tv? Jag vill inte lyssna på radio!
– Hej, var sa du nu att påknappen sitter?
– Varför behöver min tv en massa betänketid när jag byter kanal?
– Vaddå blå knapp? Jag har fyra blåa knappar!

Forna tiders s.k. testbild. Fast vad jag vet, testade vi inget i vår familj.

Vi är inne i en period med bra många tekniska landvinningar. Folk försöker se vad som kommer att funka eller behövas om tio år medan jag bara undrar varför det är så förbaskat svårt att titta på tv-program på tv – på datorn är det ju hur enkelt som helst att få en bild. (Ooooh, nu gjorde Foppa nästan mål!)

Uppdatering
I andra perioden somnade jag i sängen med datorn på magen.

28 kommentarer