För en tid sedan hade jag anledning att bli riktigt jävla skitförbannad. På en vuxen människa som jag bara har ytlig kontakt med, men som jag står i beroendeställning till. Männschan har betett sig som ett vansinnigt, mosat surkart och agerat bakom min rygg och jag kan inte ens med haddockska invektiv beskriva idiotin. Men jag vet att sansa mig, så jag blir liksom bara så här bister som Beckham:
Jahaja. Ja just det. Hm. (CC BY-SA 4.0)
Ibland, men inte särskilt ofta, blir jag rosenrasande. Tjugotreåringen brukar i sammanhanget berätta en förfärlig historia om när han som tioåring sattes att – utomhus – vakta den sovande, nyfödda lillebrorsan. När han tröttnade på vaktandet och den där lilla, jättetrista ungen bara sov och sov, gick han helt sonika in i huset och gjorde något annat.
För att han helt enkelt glömde bort att han hade fått ansvar för något.
Jag for omkring med amningsstinna bröst och städade och fejade och tvättade och sorterade och hade mig, när jag plötsligt såg den alltid lika glade tioåringen. Inomhus. Och då blev jag arg.
Tydligen skällde jag, vilket inte händer ofta. Tydligen var jag vansinnigt upprörd, vilket för tioåringen var helt ologiskt: den nyfödde sov ju fortfarande och hade inte blivit kidnappad. Tydligen – för själv minns jag inte alls detta.
Jag har försökt distrahera mig från ilskan häromdagen med roliga nyheter och kloka formuleringar. Det här, t.ex. var väl både kul och underligt?
Men vad, förutom glass, choklad, vin, öl och Bellmanhistorier hjälper mot vansinnesilska?
Smärta – vricka foten. Vips, är du mer arg på din egen klantighet än på det som gjorde dig arg.
Dålig kondition – spring upp och ner i en trappa tills mjölksyran bränner hål i låren och andhämtningen påminner om en sekruttbil. Den känslan är starkare än ilskan.
Angela’s Ashes eller dylik bok – läs! Man blir mindre arg på trivialiteter om man kommer på att barnen i Irland under en period sov på golvet och åt kol.
Big Bang Theory – titta på något roligt och skratta. Endorfinerna, serotoninet och testosteronet krockar med adrenaliet som blandas med dopaminet så att glukagon frigörs med noradrenalin i kombination med det fantastiska oxytocinet som krullar ihop östrogenet i öronsnäckan. (Japp. Vetenskapligt bevisat.)
Nu ska jag försöka komma på om jag någonsin har kommit ut på andra sidan om ilskan och då funnit att jag har blivit en bättre människa.
Jag vaknade efter blott sex timmars sömn, men av mig själv och utan mobilväckning. Eller … det trodde jag tills jag slog upp ögonen och hittade en knäpptyst Trettonåring sittande bredvid mig.
– Uuuuuh! Oj, vad du skrämde mig!
– Mina jeans är för små.
– Okej, ta fram alla byxor som du hittar i din garderob och släng dom här på sängen så kollar vi vad det finns.
Eftersom Trettonåringen är yngst, hamnar de andra barnens urvuxna kläder i hans garderob [gabberåb], så han kom med en försvarlig hög till mig, där i sängen.
– För små. Är alla andra uppe?
– Mhm. Femtonåringen tog bussen nyss, Artonåringen tar ur diskmaskinen och mamma dom här är ju faktiskt för stora.
– Nämen! Dom är ju mina! Åh, vad bra! Och pappa?
– Han sjunger i köket. Dom här brallorna är ju bajsbruna …
– Ja, dom var inte fina. Men kanske praktiska. Dom här då?
– Dom blir bra. Jag tar den här hoodien också.
– Bra, den har kapuschong.
– Luva heter det, mamma.
– Kapuschong heter det, käre son.
De bruna (som egentligen är beigefärgade) på toppen.
Pang, bom, skrammel och trallalaaa-sång hördes från nedervåningen. Jag låg kvar i sängen och funderade över lifvet och knäna samt Tjejvasan som jag inte kommer att kunna åka.
Ack.
Då ringde telefonen. Okänt nummer. Med min allra finaste och seriösaste företagarröst svarade jag, där jag halvlåg i sängen – iklädd t-shirt från 1982 och stora basketshorts:
– Hm, Lotten Bergman.
– Hej bla bla bla … komma på möte … diskutera … bla bla … onsdag klockan tio … föreläsning … bla … möte med oss?
– Vi skulle inte möjligtvis kunna fatta beslut redan nu?
– Javisst! Jag föredrar snabba beslut och tycker att möten egentligen bara är slöseri med tid. Fast man brukar ju få gofika.
Åh, en själsfrände. Vi fattade beslut om en tretimmarsföreläsning i mars och under telefonsamtalets gång mejlade vi offert och bekräftelser till varandra och häpp, så var det färdigt.
Jag hasade mig upp och gick ner till köket, där den sjungande djefla mannen hade gjort en kanna te, men även druckit upp allt. Pang, så hörde jag en musfälla slå igen under diskbänken.
– Hallå, hallå, lilla musen? sa jag och försökte att andas lugnt medan jag halvkisande tog mig fram till fällan.
Som var tom. Ingen mus, ingen leverpastej.
Resten av denna måndag ska jag gå en onlinekurs som jag fick i julklapp samtidigt som jag sorterar jeans, korrar en årsredovisning, dammsuger ovanvåningen och svarar på sju skrivregelsfrågemejl (bl.a. ”vad är det för skillnad på ’sätt’ och ’sett’ och varför stavas orden olika?”).
Men ooooo nej, vad hör jag?
– LOTTEN! Kan vi ha planeringsmöte?
– Oh noooo. Om vad?
– Framtiden!
– Du, hur gick den där låten som du sjöng i morse?
– Den här?
Och vips, har min djefla man glömt bort framtidsmötet.
Eftersom jag vill hålla mig väl med läsekretsen, lyder jag blint (nästan, eftersom jag inte har nått fram till Ninjas önskan om ”skillnaden mellan proletärt och monopolkapitalistiskt bajs”) läsekretsens önskemål om bloggämnen. Nyss skrev PK:
”Lotten, kan du inte skriva ett inlägg om din relation till senap, både idag och genom ditt liv?”
Självklart!
• Föddes.
• Åt ärtpuré.
• Fick korv på senap (min upplevelse av situationen). Tyckte om det.
• Köpte massa senap överallt.
• Fann att korv utan senap är som palt utan … palt.
• Fick fem barn, varav ett ibland hittas inne i kylen med munnen full av senap.
• Tog igår en bild på det samlade förrådet av senaper.
Vårt samlade bestånd av senap, fast med en slamkrypare.
Det här måste ju (jag är starkt påverkad av Belgradsresan) vara ett uttryck av vårt liv i överflöd? Eller orsaken till att vi inte har råd att köpa nya bilar och åka till Thailand som ”alla andra”?
(När jag var 12 år fick ”alla andra i klassen” 50 kr i månadspeng medan jag fick 25. [Ser man på, det motsvarar ungefär 250 respektive 125 kr.] När jag var 20 år kom ”alla andra” in på Scenskolan, men inte jag. När jag var … ja, ni förstår.)
Oh och ack, det är inte första gången! Vi är ena marodörer!
Tandkräm en masse 2006.No sweat 2006.Skafferiöverflöd 2007.
Till mitt försvar ska sägas att … eh … hm. Nej. I rest my case – vi måste nog rensa upp i senapsträsket.
Redan 2012 skrev jag att Nikola Tesla hade börjat bli allmänt känd, vilket han inte alls var bland gemene svenske man tidigare. (Nej, så kan man faktiskt inte skriva egentligen. Man trallala, si nu gjorde jag det ändå.) Dock ser jag att jag i det gamla inlägget skrev att det finns ”ett museum i huset där han bodde”. Det stämmer inte alls, vet jag nu.
I USA håller man på att fixa till ett finfint Tesla-museum efter att halva världen och Elon Musk (samt Olle & Lotten Bergman) har bidragit med pengar till projektet som heter ”Let’s Build a Goddamn Tesla Museum”. Det kommer att heta Tesla Science Center at Wardenclyffe och verkar bli något alldeles i hästväg.
Men tills vidare får man besöka huset som Tesla aldrig bodde i, men där det finns ett museum. Serberna som vi pratade med fnös lite:
– Tssssst, Tesla var bara här en gång, och då bodde han faktiskt på Hotel Moskva.
(Där även Olle & Lotten Bergman ju har bott.)
Museihuset ser så här pampigt ut i reklambroschyrer.Men det såg jag inte alls när jag kröp ihop i minusgraderna och den infernaliska vinden Košava kröp in under skinnet och jag dessutom var superduperfokuserad på Teslas duvor som visade mig vägen.
Vi gick på en guidad visning tillsammans med 14 nederländska funktionärer till vattenpolo-EM som just nu pågår i Belgrad. Eftersom DDM var lika orangeklädd som de, fattade de tycke för varandra och kunde inte sluta le i samförstånd.
”You may take photos, but videos are not allowed … Actually, I don’t care if you do videos, but if you put them on Youtube I will have to hunt you down and kill you”, sa guiden precis när jag filmade en liten snutt. Därför kan ni bara se den lilla videosnutten genom att ladda ner den häääär: ”Videos are not allowed …” (Jag stängde av inspelningen pronto.)
”System of generation, transmission and distribution of electricity.” (Hjälp mig gärna med de korrekta, svenska orden!)Teslas egen modell av en ”induction motor with short circuit rotor”.Detaljbild av Teslas fjärrstyrda båt, som han ”lekte med” i en jättestor vattentank i Madison Square Garden. (Då var den inte av av plexiglas.)”Magi!”, sa alla som tittade på hur båten styrdes fram och tillbaka.
Teslamuseet i Belgrad är verkligen inte stort. Det är sju små rum och inte särskilt många apparater. Men det är verkligen på riktigt. Allt pangade, surrade, dångade och blixtrade. Guiden delade ut lysrör till besökare som fick stå stilla och vänta medan han satte på the Tesla Coil – en högfrekvensoscillator som alstrade 500 kV – och vips, lyste lysrören. Så här har någon annan filmat det och lagt ut på Youtube, och följaktligen väl dödats av den unge guiden:
I museet finns även Teslas kassaskåp, som stod i det rum på Hotel New Yorker som han bodde i under sina tio sista år. Det var, trodde jag, på sin tid fullt av pengar eftersom Tesla var så rik att guiden hade lite svårt att beskriva förmögenheten. (I Wikipedia-artikeln står det att han dog utfattig, men enligt guiden stämmer det inte alls.) Men inte var det pengar i kassaskåpet: det var förstås fullt av ritningar och uträkningar, men allt försvann spårlöst och mystiskt när Tesla dog 1943. Man säger att han hade uppfunnit en ”dödsstråle” som inte skulle komma i orätta händer, så FBI agerade snabbt och analyserade ritningarna med hjälp av en ingenjör vid namn John G. Trump (Donalds farbror). Men sedan ”försvann” allt.
Jag satte mig att klämma och känna och peta på kassaskåpet och vrida på mekanismen, och har alltså varit så nära Teslas egna händer man idag kan vara.
Ni har säkert också hört om Teslas fäbless för duvor och hur han idag skulle ha fått en helt normal OCD-diagnos eftersom han gjorde allt i tretal, varken åt mat eller sov som man bör och alltid bar handskar av rädsla för smuts och bakteriehärdar.
Två dagar innan han hittades död på hotellrummet, hade han hängt en ”stör ej”-skylt på handtaget …
Tesla kremerades (mot sina och släktingarnas instruktioner) och gravsattes, men grävdes upp igen för att faktiskt placeras i museet i Belgrad, som öppnades 1957.
Nu ligger hans aska i den här urna. Inne på museet.
Även om han var knepig och underlig och oftast hellre ville vara ensam och jobba än att umgås, hade han många vänner och beundrare. Uppåt 2 000 personer kom på begravningen, och kistan bars av Nobelpristagare.
På söndagsmorgonen dök en serbisk, ung molekylärbiolog upp vid vår lägenhet för att äta frukost med oss. Vi skulle bara gå till ett café och snacka lite. Tre timmar senare ramlade jag och Olle ner i våra sängar, fullständigt slut i huvudet och nedkylda till minsta lilla cellmembran.
– Här får ni rökt bacon från mina föräldrars gård. Smakar bättre än någon annanstans i världen! sa Aleksej stolt.
Först tog unge Aleksej oss till ett helt vanligt, modernt café där vi – som på alla andra ställen – fick dagens första dos av passiv rökning. Vi bestämde oss för att gå vidare till ett annat, mera genuint frukostplejs, så vi drack bara lite te. Sedan tog vi oss till en av stadens söndagsmarknader för mat och prylar. Det skulle bara bli ett kort besök, för vi skulle ju äta frukost strax och var alldeles för dåligt klädda för att vara utomhus.
Entrén till marknaden … där vi ju bara skulle vara en liten, liten stund.Men tyvärr hamnade vi i himmelriket. Det var helt omöjligt att gå härifrån.
Serber från landsbygden åker in till marknaden vid sjusnåret alla söndagar året runt. Belgradborna tar sig också till marknaden och handlar allt de behöver för den närmaste veckan – och jag kunde inte sluta oooa och aaaahaaaa. Aleksej visade oss vad som var prisvärt och vi bara skakade på huvudet, för vi kan ju inte släpa med oss massa mat hem. Samtidigt som vi njöt, frös vi. Satan i helvetes gåshud vad kallt det var. Jag må vara en lulebo som har frusit en och annan gång i mitt liv, men minus 2 °C och en pinande fuktkall vind i kombination med för tunna kläder i för få lager och varken mössa eller vantar (vi skulle ju bara äta frukost på café!) höll på att göra mig helt från vettet.
– Vi bor fan i DDR såsom vår mat ser ut! sa jag med hackande tänder.
– ”Heaps of tomatoes, lashings of bread” eller hur Blyton nu skrev, sa Olle och försökte hitta blodcirkulationen i näsan.
– Dansk, förbannad fläskfilé med antibiotika och vatteninjicerade kycklingfiléer! fnös jag och öppnade kappan för att kolla om det fanns någon värme i armhålorna.
– ”Jag tumlar omkring i mina paprikor som en delfin i havet”, som Joakim von Anka sa … mumlade Olle och ställde sig att göra tåhävningar.
Tomatkross och inlagda (syrade) chilifrukter såldes på detta sätt vid alla bord.Här prutar Aleksej lite på priset till en flaska blåbärsvin, som han tyckte borde passa oss svenskar i Vasaloppstider. (Den köpte vi.)Paprikor i små prydliga paket – vissa starka, andra söta. (En bunt för 130 RSD motsvarar ungefär 10 kr. Den köpte vi.)Kokt kålhuvud med chiliflingor åt vi på restaurang i fredags – överjordiskt gott!En tandlös gumma som närmar sig 90. Hon bor på landet utanför Belgrad och har under hela livet åkt in till stan för att sälja sina grödor.
Säg att man föddes i kungariket Jugoslavien 1930. Då har man varit med om
andra världskriget och invasionen av Tyskland 1941 med tillhörande inbördeskrig mellan partisaner och tjetniker
Titos uppbyggnad av en socialistisk stat som fungerade förhållandevis väl med goda relationer med stora delar av världen
Titos död 1980 och sönderfallet av Jugoslavien
de jugoslaviska krigen 1991–99 med Natos avslutande jättbombning
tiden därefter, som till största delen är en kamp för överlevnad med 50-procentig arbetslöshet bland unga.
Om man föddes i Sverige 1930 har man bl.a. varit med om ransoneringskort och mörkläggning, välfärdssamhällets uppbyggnad, Borg & Stenmark, yuppieåren, politiker som ljuger (om t.ex. Toblerone), diskussioner om giftig båtbottenfärg och det faktum att vi äter semlor allt tidigare på året. (Man får raljera, det får man.)
När vi efter ett par timmar förstod hur de tyska soldaterna kände sig i den ryska snön (nåja) och när de utan mat var instängda i Stalingrad 1942 (nåja), drog vi oss bort från marknaden för att hitta frukost och värme. Men ute på gatan fastnade vi hos en skärp- och portmonnäförsäljare.
Aleksej frågade damen som sålde läderprylar vad ett par handskar kostade. Sedan kom vi nästan inte vidare.
– Vad kostar handskarna?
– 1 200
– Okej, tack.
– 600!
– Nej tack.
– 300!
– Nej, snälla damen, jag vill inte köpa.
– Köp!
– Nejnej, jag vill in…
– Köp! KÖP!
– NEJ!
Min stelfrusna och omatade hjärna hängde inte med i svängarna … och jag förstod ju inte då vad som sades utan kunde bara se att Aleksej och damen var oense om något. Men jag skulle ju förstås ha köpt något av henne! (Det handlade alltså om 300 RSD, som är ett par tior.)
När vi till slut kom in i värmen på ett café, fick vi där tillåtelse att äta vår medhavda och på marknaden inköpta burek – en brödig fettbomb med ost, som tillsammans med turkiskt kaffe (som man måste tugga) värmde upp oss till oigenkännlighet. Jag kunde efter 20 minuter till och med uttala ventriloquist. Och så fick vi i oss dagens andra portion cigarettrök.
Lurade av cafévärmen begav vi oss än en gång ut på Belgrads gator och torg, bara för att snabbt bli lika frusna igen. Aleksej berättade affekterat om sina kompisar som inte har råd att utbilda sig (det kan kosta uppåt 10–20 000 kr per år) och hur de hankar sig fram och tar vilka jobb som än erbjuds dem. Hans bästa kompis jobbar med att lasta av lastbilar tio timmar per dag och sju dagar i veckan för 1 500 kr i månaden. Alla hus förfaller, korruptionen dödar alla försök till småföretagande, skolorna funkar bedrövligt och alla begär mutor vid alla tillfällen.
– Jag blev stoppad för fortkörning häromdagen när jag körde 68 km/h där det var 60-gräns. Polisen sa ”du körde 8 km/h för fort, men du behöver inte betala böterna om du istället ger mig [motsvarande] 300 kr”. Så då gjorde jag det.
– Se, så husen förfaller! sa Aleksej uppbragt. Vi tar hand om våra fina byggnader precis som vi tar hand om våra barn – de föds perfekta och så tar vi inte hand om dem utan låter dem bara förfalla!
Jag fick i kommentatorsbåset frågan om det är smutsigt i Belgrad, och det tycker jag nog inte. Det är trasigt och ovårdat och man snubblar hela tiden ner i djupa hål i gator och på trottoarer. Men nej, jag kan inte säga att det är smutsigt. Dock var alla som vi pratade med väldigt, väldigt kritiska till hur deras faktiskt älskade land vanvårdas. Alla är överens om att korruptionen måste lagstiftas bort och att utbildning är framtiden. De som tar sig hela vägen genom universitetsstudierna tar en examen som är högt respekterad i hela världen; serberna vet hur man studerar under press, har inte fått något gratis och är beredda att hugga i på ett sätt som man inte ser hos studenter från vissa ”mer välskötta länder”.
(Visst längtar man innerligt efter en snilleblixt som löser alla problem i hela världen? Tänk ändå om kokt kålhuvud med chili skulle kunna vara lösningen … Så enkelt, så gott.)
Det sista som hände innan vi tog oss hem till värmen igen, var att jag tog fram min mobil för att fotografera mig själv; jag ville dokumentera hur jag frös. De frusna fingrarna lydde inte, och jag lät telefonen åka i gatan med en himla smäll.
Men vad tusan gör det att min mobil gick i bitar? Allt annat är ju faktiskt bra …
Jag har ett hål i hjärnan där ordet ”Belgrad” egentligen ska sitta. Varje gång jag ska säga eller skriva ”Belgrad”, måste jag först tänka: ”Det är inte Belgien, men nästan, alltså Belg…rad!” Vi får se hur det går om jag någonsin åker till Bolgorod.
Det forna Jugoslavien är komplicerat att beskriva vad gäller precis allt. Språk, kynne, religiositet, konst, litteratur, historia – och alla som vi har träffat tycker jättemycket om att prata om det. De är alla otroligt pålästa när det gäller Norden och vi kan nästan inte bidra med något nytt! De vet att Karin Larsson var konstnär, att August Strindberg och Carl Larsson var kompisar, men blev ovänner och att Ingmar Bergman ofta var dålig i magen. När våra kompisar idag började prata om vad Herman Lindqvist hade sagt i ett tv-program på History Channel, blev vi inte ens förvånade.
Titta nu på den här oerhört irriterande skylten som sitter på ett av alla intressanta hus här.
MEN VAD STÅR DET? Är det en balettakademi? Har en stor konstnär fötts inne på gården? Eller EP (45-varvare) år 1951 spelats i en Porsche?
Jag finner det ofantligt dumt att jag inte behärskar det kyrilliska alfabetet och kan inte acceptera att all den information som man dräller omkring sig i Belgrad inte kan kliva in i mitt förstånd. Jag har ju till exempel massa plats där ordet ”Belgrad” borde sitta.
Vad står det på skylten bland allt kött på restaurangen? ”Korvkaka”?
Under den senaste middagen (vi äter bara på restaurang här) satt jag nära, nära ett serbiskt par och försökte klämma dem på allt om de två alfabetena som används. Jag hade nämligen läst på Wikipedia:
”Det kyrilliska alfabetet anses vara mer traditionellt och har officiell status i Serbien som enligt konstitutionen 2006 är den ’officiella skriften’, till skillnad från det latinska alfabetet, vilket anses vara en ’skrift i officiellt bruk’. […] Det kyrilliska alfabetet är vanligast i offentliga sammanhang medan det latinska är vanligare i vardagsbruk.”
Här kommer nu det serbiska alfabetets versaler i två versioner:
kyrilliska:
А
Б
В
Г
Д
Ђ
Е
Ж
З
И
Ј
К
Л
Љ
М
Н
Њ
О
П
Р
С
Т
Ћ
У
Ф
Х
Ц
Ч
Џ
Ш
latinska:
A
B
V
G
D
Đ
E
Ž
Z
I
J
K
L
LJ
M
N
NJ
O
P
R
S
T
Ć
U
F
H
C
Č
DŽ
Š
Den här bilden tog jag egentligen bara för att AC:n verkligen inte smälter in mellan statyerna – men nu ser jag att det förmodligen står något i stil med ”detta stekhus monterades med keruber här och där” strax under apparaten.
Skolbarnen lär sig först det kyrilliska alfabetet, och från ungefär tredje årskurs fyller man på med det latinska alfabetet. Men barnen får på inga villkor glömma det kyrilliska, för slutexamen i det som motsvarar gymnasiet måste skrivas med kyrilliska bokstäver. Andjela (som skrivs Anđela eller Анђела) i vårt sällskap blev underkänd på sitt slutprov trots att hon hade svarat rätt på alla frågor eftersom hon halvvägs in i provet gled över till latinska bosktäver utan att tänka på det …
Graffitin klottras tll exempel väldigt sällan med kyrilliska bokstäver.
Alla officiella dokument måste skrivas med kyrilliska bokstäver. Alla lagtexter, rättegångsdokument, kontrakt – allt. Om man är 65 år, skriver man med kyrilliska eftersom det ”känns rätt”, medan man som 21-åring inte skulle komma på tanken att använda något annat än latinska bokstäver. Tidningar kommer ut i båda varianterna, bussar skyltas ibland latinska och ibland kyrilliska bokstäver och ingen vill släppa de kyrilliska trots att alla ändå anser att de latinska är mycket mer praktiska.
Fast ibland är skyltarna inte bara begripliga utan faktiskt … på svenska?
När det igår regnade som värst, skulle jag köpa en mugg te på den stora gågatan. Jag valde och valde och tog en bild på en dunkappa som skulle illustrera hur inte-varmt vi har, när jag plötsligt något bekant i ögonvrån.
En kanelbullekiosk i Belgrad!
Det var då för väl att kanelbullen skrevs med latinska bokstäver, för hade det stått канeлбуллe istället, hade jag tolkat det som kahejvirre och bestämt mig för att det nog var ett slags whisky.
I fredags morse gick jag och min djefla man (aka DDM eller Olle) upp i ottan och konstaterade att det var –20 °C ute. Vi skulle ta bussen kl 05:45, byta till en annan buss, byta till taxi och på detta vis ta oss till Skavsta för att flyga till Belgrad. Där det i måndags var 19 °C, men nu 4 °C och hällregn. Och hur klär man sig då för denna resa?
– Jag tar på mig dunjackan. Och långkallingarna. Och så tar jag med mig vårjackan. Ska jag ha tjockevantarna och pälsmössan? Ska jag … fast om … men … jag kan inte … ska du …?
Sa DDM och höll i ett klädberg som hade tagit honom till Antarktis och tillbaka. Jädra skåning.
– Jag tar på mig tre tunna lager, snygg-kappan och en sjal ovanpå som kan funka som både mössa och halsduk. Fryser jag, så fryser jag i max tio minuter.
Sa jag och pekade på en klädhög som i storlek påminde om packningen som jag tar med mig när jag åker och handlar mat.
Vårt första möte med Belgrad: en enorm korsning med sex olika övergångsställen som styrdes av helt osynkade rödljus. Det tog oss tio minuter att trixa oss över.När vi hade kommit över på andra sidan, möttes vi av denna syn. Vi förstod då att vi hade hamnat rätt – kanske till och med i himmelriket.
Att vi är i Belgrad beror på att Olle fick ett författarstipendium förra våren. Han bodde här i en månad och skrev och höll föreläsningar och blev intervjuad och lärde känna massa människor som han tyckte att jag skulle träffa. Vi är alltså på ”semester” i tre dagar! (Det har vi nog inte varit på sedan 1991.)
Framför allt längtade han efter författaren Vladimir och dennes assistent Ana samt några andra, som vi idag först var på mingelparty med och sedan åt balkanmat med tills ögonen gick i kors och magen skrek på avlastning.
Mingelparty på nyinvigda Goetheinstitutet. (Den här dörrvakten med gästlista har just insett att Olle skojade när han sa ”Mr Bergman, famous movie director”.)Belgradsk mingelmat.
Vi diskuterade språk, kyrilliska bokstäver (mer om det imorrn), kriget, skolor i olika länder, det faktum att vi svenskar skickar bort våra åldringar att bo på institutioner där de inte får laga sin egen mat – och mycket mer. Vladimir och Ana kunde redan allt om Sverige, varför vi snabbt övergick till att prata om Finland, Danmark och Norge samt Ukraina och Rumänien. Samtidigt som vi drack rakija med honung i, men inget annat. Öl? Vin? Champagne? Nääää. (Jag gick på toa och lapade klorvatten som om jag hade gått i öknen med Dupontarna.)
Maten på den nogsamt utvalda restaurangen var ljuvligt god – såpass att jag inte ens kom mig för att fotografera den. Men att golvet i hela restaurangen var fullt med sågspån, det tog jag minsann bild på …
När vi sedan gick på gågatan i Belgrads centrum blev vi attackerade av en man som skrek på serbiska att han hade ont i benet och att vi skulle ge honom pengar. Ana sa vänligt och bestämt till honom att han skulle se till att ta hand om sig och att han ju bor i ett socialistiskt land med fungerande sjukvård och att det faktiskt bara var att knalla iväg till sjukhuset med det där benet.
– Okejrå, sa mannen och haltade iväg.
Barnen där hemma rapporterade via mobilerna att de hade dödat en mus. Både jag och Olle blev imponerade eftersom vi själva bara har lyckats göda dem; mössen snor snabbt maten och rapar tacksamt och inväntar nästa portion. Denna lilla mus hade fastnat i fällan, men inte dött. Den nyblivna sextonåringen hade sinnesnärvaro att filma det stackars halvdöda livet och skickade till oss en filmsnutt med följande beskrivning:
”Musen var väldigt levande när vi hittade den. (Den sprang omkring fastän den satt fast i fällan.) Trettonåringen klöv den med en spade, men den sprattlade lite mer, så jag slog den igen. Jag tror att sprattlet var musklerna som jobbade utan hjärna, för att den var verkligen kluven över halsen.”
Detta fick mig – den grymmaste av grymma musdödare – att skratta så att jag blev tvungen att ta stöd av en husvägg.Inatt bor vi här – hotell Moskva, som har en synnerligen intressant historia som bl.a. Gestapos högkvarter.Och en jävla entrétrappa som det är fullkomligt omöjligt att inte snubbla omkull på!
Imorrn ska vi på fotosafari med en riktig fotograf! Inte alls: fotografen skickades hem med feberfrossa, så nu får vi roa oss själva!
Min pappa brukar berätta om när hans släkting Anders var en liten, liten palt som nyss hade börjat prata treordsmeningar.
Anders låg och sov i sin säng en morgon när min pappa med syskon och föräldrar kom och hälsade på Skön-Ingeborg, som var Anders mamma och pappas kusin. De fick i uppdrag att gå in och väcka den lille. När de tände lampan och hälsade gomorron svarade han glatt:
– Nu kommer släkten!
Alla blev förstås vederbörligen imponerade. Dock visade det sig att det handlade om lampknappen, som han omväxlande kallade för ”tänden” och ”släckten”.
Men det var ju inte det jag ville skriva om, utan om ”belysning genom tiderna”. Det låter sig inte göras i en handvändning, så här har det minsann googlats. Om vi tar det från stenåldern, ser belysningslistan ut så här:
Stockvedsbrasor lyste upp och värmde så länge elden inte släcktes.
Mindre skålformade stenar (och liknande) agerade eldhållare.
Det som vi idag kallar stearinljus uppfanns, även om de då var mer av vax eller talg. (3000 f.Kr.)
Ett slags fotogenlampa med valfett som bränsle såg dagens ljus. (800-talet)
Och så famlade vi oss fram i halvdunkel och valde att sova när det faktiskt var nattsvart eftersom det var mer praktiskt så. (Förutom att vi under en period tydligen var vakna ett par timmar mitt i mörkret.)
Man satt på 1700-talet i oljelampans skumrask tills William Murdoch (som inte verkar vara släkt med Jerry Halls blivande man Rupert) 1792 uppfann gaslampor, som jag inte har någon annan relation till än att det ju var fasligt synd om Ingrid Bergman i den där filmen.
Så kom då 1800-talet, när uppfinnarna sprang ett uppfinnarlopp som vore det finalen på 1 500 meter i OS 1984.
– Jag har uppfunnit världens bästa fotogenlampa!
– Nähe, för jag var först!
– Nu tar jag patent på den här glasbubblan som man kan kalla ”bulb”!
– Jag med! Min är annorlunda och bättre!
– Hellooo, jag heter Edison och jag har uppfunnit glödlampan i detta nådens år 1879.
– Men näää, jag då! Jag har förbättrat fotogenlampan!
– Ursäkta, men här kommer jag och är längre än allihop och smartare än alla och jag kan uppfinna vad som helst, även internet. Kalla mig Tesla. Som bilen dårå.
(Eventuella anakronismprotester emottages i tre exemplar uppe vid stora eken kl. 00:25.)
Thomas Edison, Nikola Tesla och George Westinghouse hette de tre främsta lamp- och elektricitetsgubbarna i slutet av 1800-talet och det är väl ungefär som det alltid är: konkurrens och tävlan skapar stordåd. (Microsoft mot Apple, USA mot Sovjet, basket mot handbo… nej, kanske inte det, nä.)
https://youtu.be/mkdBxZsYG8I?t=23m10s
(Intressant dokumentär om filmskapande. Jag har ställt in så att filmen startar på ett roligt ställe, ni behöver bara titta i en halvminut.)
Så kom 1900-talet och teatrarna och gatorna och hemmen utrustades alltmer med elektricitet och glödlampor i rummen. Chaplin använde ”kalkljus” när han filmade, som jag tyvärr inte heller har någon relation till. Huga, det verkar krångligt: osläckt kalk upphettas i knallgaslåga och ger ett kraftigt sken. Mer information:
”Kalkljusapparaten bestod av en med eter fylld lampa som var kopplad till en syrgassäck och en kalkljusbrännare. Genom korta gummislangar förenades lampan med syrgaskranen på kalkljusbrännaren och med syrgassäcken. Kalkljuslampan krävde en noggrann tillsyn och passning, trycket på syrgassäcken måste vara konstant. […] Kalkljuslampans kranar fordrade en säker manipulation vid tändningen och släckningen av lampan. Särskilt då ljuset släcktes uppstod lätt smällar och oljud, en knallgas som inte sällan skrämde publiken. Knallgasen var ofarlig. Det var kalkljuslampan för övrigt inte, lika litet som acetylengasapparaten. Etervätskan var mycket eldfarlig och borde därför endast påfyllas vid dagsljus.”
Jättejobbigt ju.
Här hemma i det gula, fula huset, har vi i nästan sex år fortsatt med glödlamporna; efter att Stadshotellet i Eskilstuna brann lyckades jag köpa hotellets samlade lamplager.
En hel flyttkartong var det!
Efter glödlamporna kom ju halogenlamporna som ersattes av energilamporna som var små lysrör, som nu har blivit obsoleta eftersom elektronikexperterna har fått upp ögonen för LED, alltså lysdioder. Och vi ska mäta ljusflödet i lumen (lm). Men jag kan inte låta bli att tänka i watt! Jag är en gammal hund som inte kan sitta! Vaddå 15 W = 90 lm, 60W = 720 lm och 100W = 1 300 lm? Å ja ba:
– Alla dom där enheterna får inte plats i huvudet! Dessutom är det ju fel: billiga lampor lyser svagare oavsett siffrorna på lådan och så surrar dom och jag vill inte köpa dyra lampor, uhuuuu!
Och här är vårt glödlampslager idag …
Japp. Vi har vant av oss med att köpa lampor och ryser av obehag nu när de går sönder eftersom en LED-lampsinvestering kostar mer än skjortor på H&M. Dessutom varierar kvaliteten – de dyra lamporna (t.ex. Osrams) ger mer ljus per enhet och de surrar inte. De billiga lamporna (t.ex. Icas, Ikeas och Clas Ohlsons egna märken) är svagare, surrigare och går sönder snabbare. Men de äääär ju så billiga!
Här har vi PH-lamporna i köket, som kräver enorma mängder watt. Den där durkslagslampan däremot lyser alldeles för starkt. (Det är bara att byta, jag vet. Ska göra det. Imorrn.)
Så var det ju även en fransk, en tysk och en italienare som (utan Bellman) gav namn åt volt, ampere och ohm, men dem får jag berätta om en annan dag. Tills vidare kan ni alla läsa om glödlampans återkomst! Yay!
Trettonåringen här hemma har snöat in helt på ”R.I.P”, som han säger så fort något tar slut, går sönder eller i största allmänhet inte funkar. Idag fick han användning av de tre bokstäverna på fullt allvar, när alla i familjen fick en bekymrad rynka i pannan och försiktigt sneglade mot sin far, aka DDM, som obekymrat trallade omkring och pratade om deadlines och musfällor.
– Han vet inte, va?
– Han kan inte ha läst än.
– Men det står ju överallt.
– Mhm. Vi väntar en stund.
Vid halv tio hörde jag ett högt näääääää och en duns, så kom den djefla mannen, alltså DDM, ut i köket med ena handen på hjärtat och och ett ovanligt blänk i ögonen.
– Det här var … 69 är ju … han hade ju … det här tog mig hårt … jag … Bowie var m…
Till saken hör att DDM inte talar med ellipsligaturer i vanliga fall utan som en aldrig sinande svada; vi kallar honom P1 ibland. Han hämtade andan och stegade upp en tidslinje på golvet i köket.
– Bowies karrär är så här: först tramsade han omkring i London och var en glad spelevink med spralliga låtar, sedan fick han en jättehit i och med månlandningen och då blev han en ytterst seriös artist med tre av världens absolut bästa plattor [djup suck] och sedan nästan dog han i Los Angeles och sen åkte han till Berlin med Iggy Pop och sen gjorde han sitt bästa album, Scary Monsters, och sedan hade han en ökenperiod som är så här lång [två meter] och sedan … och sedan … blev hans album bra igen och sen släppte han den här skivan i fredags och så dör han idag.
– Out with a bang, not with a whimper, sa jag.
– Mhm. Jag måste … hm.
Life on Mars kom ut på ”Hunky Dory” 1971 och har en intressant historia, som Bowie själv gärna berättade om. Han hade några år tidigare översatt Comme d’habitude (av Claude François och Jacques Revaux), som fick heta Even a Fool Learns to Love, som enligt Bowie själv var bedrövligt fånig. Men då kom Paul Anka (ja, Anna Ankas exman) och köpte rättigheterna till det franska originalet – rakt framför Bowies näsa – och skrev en egen text till låten (med tydlig inspiration av Bowies översättning), som fick heta My Way. Som ni kanske har hört förut?
För att irritera och till och med retas med alla inblandade, skrev då Bowie en parodi – Life on Mars? – som ju liknar My Way (och Comme d’habitude). And the rest is pop music history.
Barbara Streisand gjorde redan 1974 en cover på Bowies ”parodi”, som inte föll Bowie på läppen. Han sa 1976:
– Bloody awful. Sorry, Barb, but it was atrocious.
Life on Mars?
It’s a God-awful small affair
To the girl with the mousy hair
But her mummy is yelling no
And her daddy has told her to go
But her friend is nowhere to be seen
Now she walks through her sunken dream
To the seat with the clearest view
And she’s hooked to the silver screen
But the film is a saddening bore
For she’s lived it ten times or more
She could spit in the eyes of fools
As they ask her to focus on
Sailors fighting in the dance hall
Oh man look at those cavemen go
It’s the freakiest show
Take a look at the lawman
Beating up the wrong guy
Oh man wonder if he’ll ever know
He’s in the best selling show
Is there life on Mars?
It’s on America’s tortured brow
That Mickey Mouse has grown up a cow
Now the workers have struck for fame
’Cause Lennon’s on sale again
See the mice in their million hordes
From Ibiza to the Norfolk Broads
Rule Britannia is out of bounds
To my mother, my dog, and clowns
But the film is a saddening bore
’Cause I wrote it ten times or more
It’s about to be writ again
As I ask you to focus on
Sailors fighting in the dance hall
Oh man look at those cavemen go
It’s the freakiest show
Take a look at the lawman
Beating up the wrong guy
Oh man wonder if he’ll ever know
He’s in the best selling show
Is there life on Mars?
”This song was so easy. Being young was easy. A really beautiful day in the park, sitting on the steps of the bandstand. ’Sailors bap-bap-bap-bap-baaa-bap.’ An anomic (not a ’gnomic’) heroine. Middle-class ecstasy.
I took a walk to Beckenham High Street to catch a bus to Lewisham to buy shoes and shirts but couldn’t get the riff out of my head. Jumped off two stops into the ride and more or less loped back to the house up on Southend Road.
Workspace was a big empty room with a chaise longue; a bargain-price art nouveau screen (’William Morris,’ so I told anyone who asked); a huge overflowing freestanding ashtray and a grand piano. Little else.
I started working it out on the piano and had the whole lyric and melody finished by late afternoon. Nice.
Rick Wakeman came over a couple of weeks later and embellished the piano part and guitarist Mick Ronson created one of his first and best string parts for this song which now has become something of a fixture in my live shows.”
Det här är ett av mina favoritdiskussionsämnen när det gäller gnäll som inte på något sätt gör världen bättre. Alltså att lista sånt som är såååå ovääärklit i filmer och tv-serier.
Ibland stöter jag på sådant som jag inte ens har fattat att jag ska störa mig på, som att snabbbt uppdragna svärd inte låter schwioooooong. En ytterst charmig britt och svärsdentusiast i lusetröja har fått mig att förstå:
Många andra sådana här känner ni förstås igen – t.ex. att
den som ska dö i lungsot hostar full av vigör plötsligt blod i en näsduk, som inte fanns nyss
kvinnor vaknar med mascara på ögonfransarna, inte halvvägs ner på kinden
pistoler har obegränsat antal kulor
förlossningssmärtor hugger till strax under naveln.
Jajajaaa, det finns förstås fullt naturliga förklaringar till många av dessa fåniga filmscener. Man kan inte prata naturligt för att naturligt prat är fullt med osammanhängande meningar, öhöanden och ordföljdsfel. Det är också opraktiskt att låta någon stå och vänta på en hiss mer än två sekunder eller att inleda alla telefonsamtal med hurere eller vagöru. Men hade inte en film som skippade de onödiga schablonscenerna uppskattats av oss tittare? Så här?
Hjältinnan sparkar av sig de högklackade skorna redan innan hon förstår att hon måste springa för sitt liv i djungeln. Utan att hålla en ledsagare i handen.
Den misstänkta mördaren blir uppenbart nervös och tillmötesgående när poliserna kommer och ställer frågor och fortsätter inte alls att diska eller vad han nu höll på med och säger inte alls ”är ni färdiga nu, jag är faktiskt upptagen”.
De som äter sväljer maten. Eller … de kan väl i alla fall sitta kvar tills de har ätit färdigt och inte efter en tugga (som tuggas, men inte sväljs) slänga servetten i tallriken och rusa ut?
Bilföraren håller ratten stilla så länge vägen inte svänger.
Väskor är tunga och muggar innehåller verkligen något.
Bilrutorna är inte nedvevade när det är dåligt väder ute.
Kolla här i ”River” – i hällande regn kör Stellan bilen och vindrutetorkarna fläskar på för fullt. Men för att vi ska se honom tydligt, är ju fönstret nere.
Och så har vi det magiska lakanet, som sitter som fastklistrat.
Fast på olika höjd, liksom.
Så, vilka andra filmabsurditeter kan man diskutera? Jo, skogar utan bråte, blåmärken och rivsår som läker lika fort, folk som alltid svimmar snyggt, bovar som väldigt noggrant förklarar allt för hjälten, nysningar som aldrig resulterar i något mer än ”x-cuze me” …
Tydligen skällde jag, vilket inte händer ofta. Tydligen var jag vansinnigt upprörd, vilket för tioåringen var helt ologiskt: den nyfödde sov ju fortfarande och hade inte blivit kidnappad. Tydligen – för själv minns jag inte alls detta.
