Hoppa till innehåll

Månad: januari 2016

Hej hybris!

Oftast trampar vi väl bara på i ullstrumporna, gäspar, gör vad vi ska och tänker inte mer på det.

Men ibland är det svårare. Vi drabbas av ruelse och ånger, blir ledsna och förlorar fotfäste och självförtroende och tänker att

  • det var bättre förr
  • vi inte vill vara vuxna
  • det snart kommer att framkomma att vi är en bluff
  • världens undergång är nära förestående.

Då behövs det bara lite beröm, så känns det bättre. (Jag pratar förstås om mig själv även om jag av någon underlig anledning har valt att skriva ”vi”.)

keep-calm-and-deploy-hybrisMen så kommer vi till de underbara tillfällena – de är väl oftast snabbt övergående episoder – när allt bara funkar. Jag gjorde 28 poäng i en match och fick pris som matchens lirare och speakern kallade mig ”turneringens pärla”. Mina tankar gick, där jag stod med en medalj och ett brett leende, sålunda:

– Japp. Jag är bra. Fan vad jag är bra. Det underliga är att jag ju inte bara är bra på att spela basket. Jag är ju så jävla smart också. Och snygg! Och snäll! JAG ÄR BÄST!

Där är jag just nu. JAG ÄR BÄST! Så här var det.

Jag spelar fortfarande Wordfeud, vilket tydligen är helt ute. De flesta av mina motståndare är 1) båskommentatorer 2) släkt. Mot Niklas får man imaginära pluspoäng av ekivoka ord, mot Hasse får man lägga ändelser blott om man ändrar ordets betydelse (annars måste man göra 25 armhävningar), mot Dieva prioriteras vackra och långa ord och mot pappa måste man anstränga sig rejält för att inte förlora.

Och mot hakke måste man muta Dr Feud på något sätt, vilket hakke har lyckats med eftersom jag alltid får de hopplösa Z, F och B i sista bytet och alltid sitter fast med sju konsonanter eller sju vokaler. Detta innebär att jag bara förlorar mot honom hela tiden. Jag är Zlatan; han är tyska landslaget. Ibland kommer jag på slutet som bragden i Berlin och stänker in några mål så att vi spelar oavgjort. Nyss såg det ut så här:

wf
Här har hakke lagt F och S och bara fått 20 poäng, men han leder ju ändå. Jag har nyss fått Z och skulle med hjälp av min tomma bricka kunna lägga ZON eller FEZ … men vaaaar?
wf2
Oooooh, yay, jag kan få hela 14 poäng för lite MAT och AG. Förbaskat. Måste prova nåt annat.
wf3
Nämen så finfint. Jag lägger lite nonchalant METAZON och ATAXI över två tripplar och med alla sju bokstäverna och får lite lagom jackpot: 213 poäng.

Så nu förstår ni?

– Fan vad jag är bra. Det underliga är att jag ju inte bara är bra på att vinna mot hakke i Wordfeud. Jag är ju så jävla bollsäker också. Och snygg! Och snäll! JAG ÄR FAN BÄST!

Jahaja. Nu håller min djefla man en föreläsning för barnen om ordet ”odräglig” i kombination med ”hybris”.

Share
32 kommentarer

NÄR MAN ÄR RIKTIGT ARG (versaler pga. ilska)

För en tid sedan hade jag anledning att bli riktigt jävla skitförbannad. På en vuxen människa som jag bara har ytlig kontakt med, men som jag står i beroendeställning till. Männschan har betett sig som ett vansinnigt, mosat surkart och agerat bakom min rygg och jag kan inte ens med haddockska invektiv beskriva idiotin. Men jag vet att sansa mig, så jag blir liksom bara så här bister som Beckham:

Jahaja. Ja just det. Hm. (CC BY-SA 4.0)

Ibland, men inte särskilt ofta, blir jag rosenrasande. Tjugotreåringen brukar i sammanhanget berätta en förfärlig historia om när han som tioåring sattes att – utomhus – vakta den sovande, nyfödda lillebrorsan. När han tröttnade på vaktandet och den där lilla, jättetrista ungen bara sov och sov, gick han helt sonika in i huset och gjorde något annat.

För att han helt enkelt glömde bort att han hade fått ansvar för något.

Jag for omkring med amningsstinna bröst och städade och fejade och tvättade och sorterade och hade mig, när jag plötsligt såg den alltid lika glade tioåringen. Inomhus. Och då blev jag arg.

james-harden-basketball-player-nba-sportsman-angry-2560x1440Tydligen skällde jag, vilket inte händer ofta. Tydligen var jag vansinnigt upprörd, vilket för tioåringen var helt ologiskt: den nyfödde sov ju fortfarande och hade inte blivit kidnappad. Tydligen – för själv minns jag inte alls detta.

Jag har försökt distrahera mig från ilskan häromdagen med roliga nyheter och kloka formuleringar. Det här, t.ex. var väl både kul och underligt?

Men vad, förutom glass, choklad, vin, öl och Bellmanhistorier hjälper mot vansinnesilska?

  • Smärta – vricka foten. Vips, är du mer arg på din egen klantighet än på det som gjorde dig arg.
  • Dålig kondition – spring upp och ner i en trappa tills mjölksyran bränner hål i låren och andhämtningen påminner om en sekruttbil. Den känslan är starkare än ilskan.
  • Angela’s Ashes eller dylik bok – läs! Man blir mindre arg på trivialiteter om man kommer på att barnen i Irland under en period sov på golvet och åt kol.
  • Big Bang Theory – titta på något roligt och skratta. Endorfinerna, serotoninet och testosteronet krockar med adrenaliet som blandas med dopaminet så att glukagon frigörs med noradrenalin i kombination med det fantastiska oxytocinet som krullar ihop östrogenet i öronsnäckan. (Japp. Vetenskapligt bevisat.)

Nu ska jag försöka komma på om jag någonsin har kommit ut på andra sidan om ilskan och då funnit att jag har blivit en bättre människa.

Share
32 kommentarer

Koleriskt rytande: skriv bättre svenska, förihelskotta!

Jag fick tips om en text som … hur ska man skriva för att inte göra skribenten ledsen …? Äh. Det är en text som har ett synnerligen viktigt budskap, men som suger hästballe vad gäller formuleringskonsten.

Här är en länk till texten, men ni behöver inte klicka än. Först ska jag nämligen spränga den som en biljardkö stötspränger en biljardbollsformation. (Att jag i verkligheten missar målet, snubblar på biljardkön och stöter bollarna av bordet när jag väl träffar, ska vi försöka att inte bry oss om i just denna liknelse.)

Pangbild
Pangbild

För att markera att det definitivt inte är jag som har skrivit styckena som kommer här nedan, tar jag på mig både livrem och hängslen och markerar dem med

  1. indrag
  2. kursivering
  3. citattecken.

”Ett bra mottagande av nyanlända är en framtidsinvestering vårt samhälle inte har råd att gå miste om. De som kommer till Sverige bär med sig kompetens och erfarenhet vi behöver för att bygga Sverige starkt. Hela 30 procent av de som befinner sig i etableringsuppdraget har till exempel eftergymnasial utbildning. Och att få användning av sin kompetens och erfarenhet är ofta av stor vikt för den enskilde individen.”

Nu har ni läst första stycket, skrivet av Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning. Jag är inte den som är den; jag kan definitivt acceptera en försvarsminister som inte har gjort lumpen och en man som är gynekolog samt en körsnär som aldrig har sett snö. Men de ska för bövelen vara kompetenta. Helene Hellmark Knutsson, som är minister för högre utbildning och forskning, har varken högre utbildning eller erfarenheter av forskning – men kan ju vara kompetent ändå.

”Sverige måste bli bättre på att tillvarata den kunskap som de människor som kommer hit bär med sig. Därför intensifierar regeringen arbetet för att möjliggöra detta. Vår ambition är inte bara att du ska få ett jobb – utan också rätt jobb som motsvarar din kompetens. Här är möjligheten att få din tidigare utbildning bedömd, din kompetens validerad eller att komplettera din utbildning ofta avgörande för att snabbt kunna få jobb.”

johnsoncitat

Men hur skriver männschan? (Se där, hur jag stavar fel på ett ord. Så rysligt av mig. Undrar om jag har en undermening med detta.) Det är så många ord och så lite information i hennes text att det påminner om en orienterare som ska genom en risig skog: träden är blott och enbart där för att hindra framfarten.

risigskog
Välkommen! Kliv på i snårskogen!

I texten av Helene Hellmark Knutsson kan ni ljuda er fram till

  • den ”enskilde individen” – alltså bara män
  • ett plötsligt du-tilltal som riktar sig till de invandrade grupperna som vore det hela ett pep talk
  • ett ”etableringsuppdrag” (the what now?)
  • valideringsinsatser.

Däremot saknas ett antal som, några har samt m, som borde klistras på ”de”. Det är enkla, simpla, små irriterande snubbeltrådar som en korrläsare kan fixa till lika snabbt som man retuscherar bort en dubbelhaka på ett foto. (Lyft blicken och fundera över hur mycket kraft som läggs på fotoretuschering i jämförelse med textredigering. Så. Just det. Sänk nu blicken igen och läs vidare.)

”Förslaget innebär att nya utbildningar kommer startas och att de som redan finns utökas utifrån de behov som finns. Exempelvis ser vi behov av att starta kompletterande utbildningar för psykolog och biomedicinsk analytiker.”

Jag har en fråga … Vad tror ni händer när politiker som behöver kommunicera inte behärskar just den konsten?

  1. De ber kommunikationsproffs om hjälp.
  2. De skiter i om budskapet går fram och går på i ullstrumporna och låtsas som om det regnar.*
  3. Ingenting, för ingen orkar ta sig genom den där risiga snårskogen som är spretiga ord i läsarens ögon.

*) Känner ni lukten av vått ylle?

pascalcitat

Den nästan Leif GW Perssonskt frispråkige Dick Harrison skrev igår på SvD Debatt om hur han som lärare på Lunds universitet inte längre uppmanas att lära ut det han kan. (Ni som fastnar i betalväggen kan kontakta mig så ska jag hjälpa er med ett digitalt urklipp.) Istället ska han tydligen se till att så många som det någonsin är möjligt klarar tentorna och får sin examen – oavsett vad de kan eller inte kan.

[Plats för egna slutsatser.]

När jag gick i grundskolan på 1970-talet var det vansinnigt coolt att påstå att man inte hade pluggat till proven. Jag pluggade naturligtvis till proven, men ljög sedan friskt om hur jag inte ens hade öppnat boken, inte hade fattat ett jota och verkligen inte kunde bry mig mindre.

hepburnmin
– Å ja ba va, ja fatta inte nåt. (Katharine Hepburn illustrerar mitt sätt att fara med osanning.)

Men inte ansågs jag som en av de coola, så jag måste ha ljugit fel. Om Dick Harrison har rätt i sitt debattinlägg, är universiteten numera fyllda av coolingar till sanningssägare som inte pluggar, inte kan något – och som inte tycker att de borde kunna något.

”Sverige har sedan 1900-talets början gått från gått från att vara ett av Europas fattigaste länder till att vara ett av de rikaste, en viktig orsak har varit att vi tagit tillvara de erfarenheter och kunskaper som människor som kommer hit burit med sig.”

Så bra! Alla som kommer till Sverige med fantastiska utbildningar och högre examina samt erfarenheter som vida överstiger allt som man serveras på Sveriges universitet måste ju på något sätt sporra oss! Det här låter utmärkt!

Men … Hur ska vi nu göra med valideringsinsatserna vad gäller (t.ex.) politikernas känsla för det svenska skriftspråket? Och kom nu inte och säg att alla faktiskt får skriva hur de vill för att alla ändå fattar vad de menar, för det är bara urbota dumt och lika fel som att alla får spela fotboll precis hur de vill för alla fattar ändå att det är fotboll.

Med vissa undantag dårå. Vissa får spela precis hur de vill, så det så. (CC BY-SA 3.0)
Share
61 kommentarer

Att vara egenföretagare

– Gääääääääsp!

Jag vaknade efter blott sex timmars sömn, men av mig själv och utan mobilväckning. Eller … det trodde jag tills jag slog upp ögonen och hittade en knäpptyst Trettonåring sittande bredvid mig.

– Uuuuuh! Oj, vad du skrämde mig!
– Mina jeans är för små.
– Okej, ta fram alla byxor som du hittar i din garderob och släng dom här på sängen så kollar vi vad det finns.

Eftersom Trettonåringen är yngst, hamnar de andra barnens urvuxna kläder i hans garderob [gabberåb], så han kom med en försvarlig hög till mig, där i sängen.

– För små. Är alla andra uppe?
– Mhm. Femtonåringen tog bussen nyss, Artonåringen tar ur diskmaskinen och mamma dom här är ju faktiskt för stora.
– Nämen! Dom är ju mina! Åh, vad bra! Och pappa?
– Han sjunger i köket. Dom här brallorna är ju bajsbruna …
– Ja, dom var inte fina. Men kanske praktiska. Dom här då?
– Dom blir bra. Jag tar den här hoodien också.
– Bra, den har kapuschong.
– Luva heter det, mamma.
– Kapuschong heter det, käre son.

brallor
De bruna (som egentligen är beigefärgade) på toppen.

Pang, bom, skrammel och trallalaaa-sång hördes från nedervåningen. Jag låg kvar i sängen och funderade över lifvet och knäna samt Tjejvasan som jag inte kommer att kunna åka.vasaloppsintygnej2

Ack.

Då ringde telefonen. Okänt nummer. Med min allra finaste och seriösaste företagarröst svarade jag, där jag halvlåg i sängen – iklädd t-shirt från 1982 och stora basketshorts:

– Hm, Lotten Bergman.
– Hej bla bla bla … komma på möte … diskutera … bla bla … onsdag klockan tio … föreläsning … bla … möte med oss?
– Vi skulle inte möjligtvis kunna fatta beslut redan nu?
– Javisst! Jag föredrar snabba beslut och tycker att möten egentligen bara är slöseri med tid. Fast man brukar ju få gofika.

Åh, en själsfrände. Vi fattade beslut om en tretimmarsföreläsning i mars och under telefonsamtalets gång mejlade vi offert och bekräftelser till varandra och häpp, så var det färdigt.

Jag hasade mig upp och gick ner till köket, där den sjungande djefla mannen hade gjort en kanna te, men även druckit upp allt. Pang, så hörde jag en musfälla slå igen under diskbänken.

– Hallå, hallå, lilla musen? sa jag och försökte att andas lugnt medan jag halvkisande tog mig fram till fällan.

Som var tom. Ingen mus, ingen leverpastej.

stormus

Resten av denna måndag ska jag gå en onlinekurs som jag fick i julklapp samtidigt som jag sorterar jeans, korrar en årsredovisning, dammsuger ovanvåningen och svarar på sju skrivregelsfrågemejl (bl.a. ”vad är det för skillnad på ‘sätt’ och ‘sett’ och varför stavas orden olika?”).

Men ooooo nej, vad hör jag?

– LOTTEN! Kan vi ha planeringsmöte?
– Oh noooo. Om vad?
– Framtiden!
– Du, hur gick den där låten som du sjöng i morse?
– Den här?

Och vips, har min djefla man glömt bort framtidsmötet.

Share
84 kommentarer

Senapen i mitt liv

Eftersom jag vill hålla mig väl med läsekretsen, lyder jag blint (nästan, eftersom jag inte har nått fram till Ninjas önskan om ”skillnaden mellan proletärt och monopolkapitalistiskt bajs”) läsekretsens önskemål om bloggämnen. Nyss skrev PK:

”Lotten, kan du inte skriva ett inlägg om din relation till senap, både idag och genom ditt liv?”

Självklart!

• Föddes.
• Åt ärtpuré.
• Fick korv på senap (min upplevelse av situationen). Tyckte om det.
• Köpte massa senap överallt.
• Fann att korv utan senap är som palt utan … palt.
• Fick fem barn, varav ett ibland hittas inne i kylen med munnen full av senap.
• Tog igår en bild på det samlade förrådet av senaper.

senap
Vårt samlade bestånd av senap, fast med en slamkrypare.

Det här måste ju (jag är starkt påverkad av Belgradsresan) vara ett uttryck av vårt liv i överflöd? Eller orsaken till att vi inte har råd att köpa nya bilar och åka till Thailand som ”alla andra”?

(När jag var 12 år fick ”alla andra i klassen” 50 kr i månadspeng medan jag fick 25. [Ser man på, det motsvarar ungefär 250 respektive 125 kr.] När jag var 20 år kom ”alla andra” in på Scenskolan, men inte jag. När jag var … ja, ni förstår.)

Oh och ack, det är inte första gången! Vi är ena marodörer!

tandkram1
Tandkräm en masse 2006.
rullerull
No sweat 2006.
skafferidubbletter
Skafferiöverflöd 2007.

Till mitt försvar ska sägas att … eh … hm. Nej. I rest my case – vi måste nog rensa upp i senapsträsket.

Share
104 kommentarer

Teslamuseet i Belgrad

Redan 2012 skrev jag att Nikola Tesla hade börjat bli allmänt känd, vilket han inte alls var bland gemene svenske man tidigare. (Nej, så kan man faktiskt inte skriva egentligen. Man trallala, si nu gjorde jag det ändå.) Dock ser jag att jag i det gamla inlägget skrev att det finns ”ett museum i huset där han bodde”. Det stämmer inte alls, vet jag nu.

I USA håller man på att fixa till ett finfint Tesla-museum efter att halva världen och Elon Musk (samt Olle & Lotten Bergman) har bidragit med pengar till projektet som heter ”Let’s Build a Goddamn Tesla Museum”. Det kommer att heta Tesla Science Center at Wardenclyffe och verkar bli något alldeles i hästväg.

Men tills vidare får man besöka huset som Tesla aldrig bodde i, men där det finns ett museum. Serberna som vi pratade med fnös lite:

– Tssssst, Tesla var bara här en gång, och då bodde han faktiskt på Hotel Moskva.

(Där även Olle & Lotten Bergman ju har bott.)

teslamuseum
Museihuset ser så här pampigt ut i reklambroschyrer.
tesladuva
Men det såg jag inte alls när jag kröp ihop i minusgraderna och den infernaliska vinden Košava kröp in under skinnet och jag dessutom var superduperfokuserad på Teslas duvor som visade mig vägen.

Vi gick på en guidad visning tillsammans med 14 nederländska funktionärer till vattenpolo-EM som just nu pågår i Belgrad. Eftersom DDM var lika orangeklädd som de, fattade de tycke för varandra och kunde inte sluta le i samförstånd.

teslamuseetguiden

 

“You may take photos, but videos are not allowed … Actually, I don’t care if you do videos, but if you put them on Youtube I will have to hunt you down and kill you”, sa guiden precis när jag filmade en liten snutt. Därför kan ni bara se den lilla videosnutten genom att ladda ner den häääär: “Videos are not allowed …” (Jag stängde av inspelningen pronto.)

teslamaskin
”System of generation, transmission and distribution of electricity.” (Hjälp mig gärna med de korrekta, svenska orden!)
matorrotor
Teslas egen modell av en ”induction motor with short circuit rotor”.
boat
Detaljbild av Teslas fjärrstyrda båt, som han ”lekte med” i en jättestor vattentank i Madison Square Garden. (Då var den inte av av plexiglas.)
Teslaboat
”Magi!”, sa alla som tittade på hur båten styrdes fram och tillbaka.

Teslamuseet i Belgrad är verkligen inte stort. Det är sju små rum och inte särskilt många apparater. Men det är verkligen på riktigt. Allt pangade, surrade, dångade och blixtrade. Guiden delade ut lysrör till besökare som fick stå stilla och vänta medan han satte på the Tesla Coil – en högfrekvensoscillator som alstrade 500 kV – och vips, lyste lysrören. Så här har någon annan filmat det och lagt ut på Youtube, och följaktligen väl dödats av den unge guiden:

(Det vimlar av numera förmodligen försvunna filmare som har brutit mot guidens regler.)

I museet finns även Teslas kassaskåp, som stod i det rum på Hotel New Yorker som han bodde i under sina tio sista år. Det var, trodde jag, på sin tid fullt av pengar eftersom Tesla var så rik att guiden hade lite svårt att beskriva förmögenheten. (I Wikipedia-artikeln står det att han dog utfattig, men enligt guiden stämmer det inte alls.) Men inte var det pengar i kassaskåpet: det var förstås fullt av ritningar och uträkningar, men allt försvann spårlöst och mystiskt när Tesla dog 1943. Man säger att han hade uppfunnit en ”dödsstråle” som inte skulle komma i orätta händer, så FBI agerade snabbt och analyserade ritningarna med hjälp av en ingenjör vid namn John G. Trump (Donalds farbror). Men sedan ”försvann” allt.

safe
Jag satte mig att klämma och känna och peta på kassaskåpet och vrida på mekanismen, och har alltså varit så nära Teslas egna händer man idag kan vara.

Ni har säkert också hört om Teslas fäbless för duvor och hur han idag skulle ha fått en helt normal OCD-diagnos eftersom han gjorde allt i tretal, varken åt mat eller sov som man bör och alltid bar handskar av rädsla för smuts och bakteriehärdar.

tesla-death-hotel-suite
Två dagar innan han hittades död på hotellrummet, hade han hängt en “stör ej”-skylt på handtaget …

Tesla kremerades (mot sina och släktingarnas instruktioner) och gravsattes, men grävdes upp igen för att faktiskt placeras i museet i Belgrad, som öppnades 1957.

urna
Nu ligger hans aska i den här urna. Inne på museet.

Även om han var knepig och underlig och oftast hellre ville vara ensam och jobba än att umgås, hade han många vänner och beundrare. Uppåt 2 000 personer kom på begravningen, och kistan bars av Nobelpristagare.

Share
60 kommentarer

Matmarknad i ett svinkallt Belgrad

På söndagsmorgonen dök en serbisk, ung molekylärbiolog upp vid vår lägenhet för att äta frukost med oss. Vi skulle bara gå till ett café och snacka lite. Tre timmar senare ramlade jag och Olle ner i våra sängar, fullständigt slut i huvudet och nedkylda till minsta lilla cellmembran.

smokedbacon
– Här får ni rökt bacon från mina föräldrars gård. Smakar bättre än någon annanstans i världen! sa Aleksej stolt.

Först tog unge Aleksej oss till ett helt vanligt, modernt café där vi – som på alla andra ställen – fick dagens första dos av passiv rökning. Vi bestämde oss för att gå vidare till ett annat, mera genuint frukostplejs, så vi drack bara lite te. Sedan tog vi oss till en av stadens söndagsmarknader för mat och prylar. Det skulle bara bli ett kort besök, för vi skulle ju äta frukost strax och var alldeles för dåligt klädda för att vara utomhus.

marknadentre
Entrén till marknaden … där vi ju bara skulle vara en liten, liten stund.
banangubbe2
Men tyvärr hamnade vi i himmelriket. Det var helt omöjligt att gå härifrån.

Serber från landsbygden åker in till marknaden vid sjusnåret alla söndagar året runt. Belgradborna tar sig också till marknaden och handlar allt de behöver för den närmaste veckan – och jag kunde inte sluta oooa och aaaahaaaa. Aleksej visade oss vad som var prisvärt och vi bara skakade på huvudet, för vi kan ju inte släpa med oss massa mat hem. Samtidigt som vi njöt, frös vi. Satan i helvetes gåshud vad kallt det var. Jag må vara en lulebo som har frusit en och annan gång i mitt liv, men minus 2 °C och en pinande fuktkall vind i kombination med för tunna kläder i för få lager och varken mössa eller vantar (vi skulle ju bara äta frukost på café!) höll på att göra mig helt från vettet.

– Vi bor fan i DDR såsom vår mat ser ut! sa jag med hackande tänder.
– ”Heaps of tomatoes, lashings of bread” eller hur Blyton nu skrev, sa Olle och försökte hitta blodcirkulationen i näsan.
– Dansk, förbannad fläskfilé med antibiotika och vatteninjicerade kycklingfiléer! fnös jag och öppnade kappan för att kolla om det fanns någon värme i armhålorna.
– ”Jag tumlar omkring i mina paprikor som en delfin i havet”, som Joakim von Anka sa … mumlade Olle och ställde sig att göra tåhävningar.

tomatkross
Tomatkross och inlagda (syrade) chilifrukter såldes på detta sätt vid alla bord.
bluberrywine
Här prutar Aleksej lite på priset till en flaska blåbärsvin, som han tyckte borde passa oss svenskar i Vasaloppstider. (Den köpte vi.)
paprika
Paprikor i små prydliga paket – vissa starka, andra söta. (En bunt för 130 RSD motsvarar ungefär 10 kr. Den köpte vi.)
chilikal
Kokt kålhuvud med chiliflingor åt vi på restaurang i fredags – överjordiskt gott!
gamlatanten
En tandlös gumma som närmar sig 90. Hon bor på landet utanför Belgrad och har under hela livet åkt in till stan för att sälja sina grödor.

Säg att man föddes i kungariket Jugoslavien 1930. Då har man varit med om

  • andra världskriget och invasionen av Tyskland 1941 med tillhörande inbördeskrig mellan partisaner och tjetniker
  • Titos uppbyggnad av en socialistisk stat som fungerade förhållandevis väl med goda relationer med stora delar av världen
  • Titos död 1980 och sönderfallet av Jugoslavien
  • de jugoslaviska krigen 1991–99 med Natos avslutande jättbombning
  • tiden därefter, som till största delen är en kamp för överlevnad med 50-procentig arbetslöshet bland unga.

Om man föddes i Sverige 1930 har man bl.a. varit med om ransoneringskort och mörkläggning, välfärdssamhällets uppbyggnad, Borg & Stenmark, yuppieåren, politiker som ljuger (om t.ex. Toblerone), diskussioner om giftig båtbottenfärg och det faktum att vi äter semlor allt tidigare på året. (Man får raljera, det får man.)

När vi efter ett par timmar förstod hur de tyska soldaterna kände sig i den ryska snön (nåja) och när de utan mat var instängda i Stalingrad 1942 (nåja), drog vi oss bort från marknaden för att hitta frukost och värme. Men ute på gatan fastnade vi hos en skärp- och portmonnäförsäljare.

aleksejintebuy
Aleksej frågade damen som sålde läderprylar vad ett par handskar kostade. Sedan kom vi nästan inte vidare.

– Vad kostar handskarna?
– 1 200
– Okej, tack.
– 600!
– Nej tack.
– 300!
– Nej, snälla damen, jag vill inte köpa.
– Köp!
– Nejnej, jag vill in…
– Köp! KÖP!
– NEJ!

Min stelfrusna och omatade hjärna hängde inte med i svängarna … och jag förstod ju inte då vad som sades utan kunde bara se att Aleksej och damen var oense om något. Men jag skulle ju förstås ha köpt något av henne! (Det handlade alltså om 300 RSD, som är ett par tior.)

När vi till slut kom in i värmen på ett café, fick vi där tillåtelse att äta vår medhavda och på marknaden inköpta burek – en brödig fettbomb med ost, som tillsammans med turkiskt kaffe (som man måste tugga) värmde upp oss till oigenkännlighet. Jag kunde efter 20 minuter till och med uttala ventriloquist. Och så fick vi i oss dagens andra portion cigarettrök.

frukostburek
Vår flottiga frukost vid lunchtid: burek!

Lurade av cafévärmen begav vi oss än en gång ut på Belgrads gator och torg, bara för att snabbt bli lika frusna igen. Aleksej berättade affekterat om sina kompisar som inte har råd att utbilda sig (det kan kosta uppåt 10–20 000 kr per år) och hur de hankar sig fram och tar vilka jobb som än erbjuds dem. Hans bästa kompis jobbar med att lasta av lastbilar tio timmar per dag och sju dagar i veckan för 1 500 kr i månaden. Alla hus förfaller, korruptionen dödar alla försök till småföretagande, skolorna funkar bedrövligt och alla begär mutor vid alla tillfällen.

– Jag blev stoppad för fortkörning häromdagen när jag körde 68 km/h där det var 60-gräns. Polisen sa ”du körde 8 km/h för fort, men du behöver inte betala böterna om du istället ger mig [motsvarande] 300 kr”. Så då gjorde jag det.

trasigthus
– Se, så husen förfaller! sa Aleksej uppbragt. Vi tar hand om våra fina byggnader precis som vi tar hand om våra barn – de föds perfekta och så tar vi inte hand om dem utan låter dem bara förfalla!

Jag fick i kommentatorsbåset frågan om det är smutsigt i Belgrad, och det tycker jag nog inte. Det är trasigt och ovårdat och man snubblar hela tiden ner i djupa hål i gator och på trottoarer. Men nej, jag kan inte säga att det är smutsigt. Dock var alla som vi pratade med väldigt, väldigt kritiska till hur deras faktiskt älskade land vanvårdas. Alla är överens om att korruptionen måste lagstiftas bort och att utbildning är framtiden. De som tar sig hela vägen genom universitetsstudierna tar en examen som är högt respekterad i hela världen; serberna vet hur man studerar under press, har inte fått något gratis och är beredda att hugga i på ett sätt som man inte ser hos studenter från vissa ”mer välskötta länder”.

(Visst längtar man innerligt efter en snilleblixt som löser alla problem i hela världen? Tänk ändå om kokt kålhuvud med chili skulle kunna vara lösningen … Så enkelt, så gott.)

Det sista som hände innan vi tog oss hem till värmen igen, var att jag tog fram min mobil för att fotografera mig själv; jag ville dokumentera hur jag frös. De frusna fingrarna lydde inte, och jag lät telefonen åka i gatan med en himla smäll.

trasigiphone
Men vad tusan gör det att min mobil gick i bitar? Allt annat är ju faktiskt bra …
Share
54 kommentarer

Krulliga eller raka bokstäver i Belgrad?

Jag har ett hål i hjärnan där ordet ”Belgrad” egentligen ska sitta. Varje gång jag ska säga eller skriva ”Belgrad”, måste jag först tänka: ”Det är inte Belgien, men nästan, alltså Belg…rad!” Vi får se hur det går om jag någonsin åker till Bolgorod.

Det forna Jugoslavien är komplicerat att beskriva vad gäller precis allt. Språk, kynne, religiositet, konst, litteratur, historia – och alla som vi har träffat tycker jättemycket om att prata om det. De är alla otroligt pålästa när det gäller Norden och vi kan nästan inte bidra med något nytt! De vet att Karin Larsson var konstnär, att August Strindberg och Carl Larsson var kompisar, men blev ovänner och att Ingmar Bergman ofta var dålig i magen. När våra kompisar idag började prata om vad Herman Lindqvist hade sagt i ett tv-program på History Channel, blev vi inte ens förvånade.

Titta nu på den här oerhört irriterande skylten som sitter på ett av alla intressanta hus här.

vaskylt
MEN VAD STÅR DET? Är det en balettakademi? Har en stor konstnär fötts inne på gården? Eller EP (45-varvare) år 1951 spelats i en Porsche?

Jag finner det ofantligt dumt att jag inte behärskar det kyrilliska alfabetet och kan inte acceptera att all den information som man dräller omkring sig i Belgrad inte kan kliva in i mitt förstånd. Jag har ju till exempel massa plats där ordet ”Belgrad” borde sitta.

skyltmeat
Vad står det på skylten bland allt kött på restaurangen? ”Korvkaka”?

Under den senaste middagen (vi äter bara på restaurang här) satt jag nära, nära ett serbiskt par och försökte klämma dem på allt om de två alfabetena som används. Jag hade nämligen läst på Wikipedia:

”Det kyrilliska alfabetet anses vara mer traditionellt och har officiell status i Serbien som enligt konstitutionen 2006 är den ‘officiella skriften’, till skillnad från det latinska alfabetet, vilket anses vara en ‘skrift i officiellt bruk’. […] Det kyrilliska alfabetet är vanligast i offentliga sammanhang medan det latinska är vanligare i vardagsbruk.”

Här kommer nu det serbiska alfabetets versaler i två versioner:

kyrilliska: А Б В Г Д Ђ Е Ж З И Ј К Л Љ М Н Њ О П Р С Т Ћ У Ф Х Ц Ч Џ Ш
latinska: A B V G D Đ E Ž Z I J K L LJ M N NJ O P R S T Ć U F H C Č Š
aircond
Den här bilden tog jag egentligen bara för att AC:n verkligen inte smälter in mellan statyerna – men nu ser jag att det förmodligen står något i stil med ”detta stekhus monterades med keruber här och där” strax under apparaten.

Skolbarnen lär sig först det kyrilliska alfabetet, och från ungefär tredje årskurs fyller man på med det latinska alfabetet. Men barnen får på inga villkor glömma det kyrilliska, för slutexamen i det som motsvarar gymnasiet måste skrivas med kyrilliska bokstäver. Andjela (som skrivs Anđela eller Анђела) i vårt sällskap blev underkänd på sitt slutprov trots att hon hade svarat rätt på alla frågor eftersom hon halvvägs in i provet gled över till latinska bosktäver utan att tänka på det …

graffiti
Graffitin klottras tll exempel väldigt sällan med kyrilliska bokstäver.

Alla officiella dokument måste skrivas med kyrilliska bokstäver. Alla lagtexter, rättegångsdokument, kontrakt – allt. Om man är 65 år, skriver man med kyrilliska eftersom det ”känns rätt”, medan man som 21-åring inte skulle komma på tanken att använda något annat än latinska bokstäver. Tidningar kommer ut i båda varianterna, bussar skyltas ibland latinska och ibland kyrilliska bokstäver och ingen vill släppa de kyrilliska trots att alla ändå anser att de latinska är mycket mer praktiska.

toplista
Fast ibland är skyltarna inte bara begripliga utan faktiskt … på svenska?

När det igår regnade som värst, skulle jag köpa en mugg te på den stora gågatan. Jag valde och valde och tog en bild på en dunkappa som skulle illustrera hur inte-varmt vi har, när jag plötsligt något bekant i ögonvrån.

kanelbulle
En kanelbullekiosk i Belgrad!

Det var då för väl att kanelbullen skrevs med latinska bokstäver, för hade det stått канeлбуллe istället, hade jag tolkat det som kahejvirre och bestämt mig för att det nog var ett slags whisky.

Share
33 kommentarer

Plötsligt i Belgrad!

I fredags morse gick jag och min djefla man (aka DDM eller Olle) upp i ottan och konstaterade att det var –20 °C ute. Vi skulle ta bussen kl 05:45, byta till en annan buss, byta till taxi och på detta vis ta oss till Skavsta för att flyga till Belgrad. Där det i måndags var 19 °C, men nu 4 °C och hällregn. Och hur klär man sig då för denna resa?

– Jag tar på mig dunjackan. Och långkallingarna. Och så tar jag med mig vårjackan. Ska jag ha tjockevantarna och pälsmössan? Ska jag … fast om … men … jag kan inte … ska du …?

Sa DDM och höll i ett klädberg som hade tagit honom till Antarktis och tillbaka. Jädra skåning.

– Jag tar på mig tre tunna lager, snygg-kappan och en sjal ovanpå som kan funka som både mössa och halsduk. Fryser jag, så fryser jag i max tio minuter.

Sa jag och pekade på en klädhög som i storlek påminde om packningen som jag tar med mig när jag åker och handlar mat.

kosrsning
Vårt första möte med Belgrad: en enorm korsning med sex olika övergångsställen som styrdes av helt osynkade rödljus. Det tog oss tio minuter att trixa oss över.
korvpizza
När vi hade kommit över på andra sidan, möttes vi av denna syn. Vi förstod då att vi hade hamnat rätt – kanske till och med i himmelriket.

Att vi är i Belgrad beror på att Olle fick ett författarstipendium förra våren. Han bodde här i en månad och skrev och höll föreläsningar och blev intervjuad och lärde känna massa människor som han tyckte att jag skulle träffa. Vi är alltså på ”semester” i tre dagar! (Det har vi nog inte varit på sedan 1991.)

Framför allt längtade han efter författaren Vladimir och dennes assistent Ana samt några andra, som vi idag först var på mingelparty med och sedan åt balkanmat med tills ögonen gick i kors och magen skrek på avlastning.

mingelparty
Mingelparty på nyinvigda Goetheinstitutet. (Den här dörrvakten med gästlista har just insett att Olle skojade när han sa ”Mr Bergman, famous movie director”.)
mingelfrukt
Belgradsk mingelmat.

Vi diskuterade språk, kyrilliska bokstäver (mer om det imorrn), kriget, skolor i olika länder, det faktum att vi svenskar skickar bort våra åldringar att bo på institutioner där de inte får laga sin egen mat – och mycket mer. Vladimir och Ana kunde redan allt om Sverige, varför vi snabbt övergick till att prata om Finland, Danmark och Norge samt Ukraina och Rumänien. Samtidigt som vi drack rakija med honung i, men inget annat. Öl? Vin? Champagne? Nääää. (Jag gick på toa och lapade klorvatten som om jag hade gått i öknen med Dupontarna.)

sagspan2
Maten på den nogsamt utvalda restaurangen var ljuvligt god – såpass att jag inte ens kom mig för att fotografera den. Men att golvet i hela restaurangen var fullt med sågspån, det tog jag minsann bild på …

När vi sedan gick på gågatan i Belgrads centrum blev vi attackerade av en man som skrek på serbiska att han hade ont i benet och att vi skulle ge honom pengar. Ana sa vänligt och bestämt till honom att han skulle se till att ta hand om sig och att han ju bor i ett socialistiskt land med fungerande sjukvård och att det faktiskt bara var att knalla iväg till sjukhuset med det där benet.

– Okejrå, sa mannen och haltade iväg.

Barnen där hemma rapporterade via mobilerna att de hade dödat en mus. Både jag och Olle blev imponerade eftersom vi själva bara har lyckats göda dem; mössen snor snabbt maten och rapar tacksamt och inväntar nästa portion. Denna lilla mus hade fastnat i fällan, men inte dött. Den nyblivna sextonåringen hade sinnesnärvaro att filma det stackars halvdöda livet och skickade till oss en filmsnutt med följande beskrivning:

”Musen var väldigt levande när vi hittade den. (Den sprang omkring fastän den satt fast i fällan.) Trettonåringen klöv den med en spade, men den sprattlade lite mer, så jag slog den igen. Jag tror att sprattlet var musklerna som jobbade utan hjärna, för att den var verkligen kluven över halsen.”

lottenskrattarmusen
Detta fick mig – den grymmaste av grymma musdödare – att skratta så att jag blev tvungen att ta stöd av en husvägg.
hotelletmoskva
Inatt bor vi här – hotell Moskva, som har en synnerligen intressant historia som bl.a.  Gestapos högkvarter.
trapptrill
Och en jävla entrétrappa som det är fullkomligt omöjligt att inte snubbla omkull på!

Imorrn ska vi på fotosafari med en riktig fotograf! Inte alls: fotografen skickades hem med feberfrossa, så nu får vi roa oss själva!

Share
41 kommentarer

Från stockvedsbrasa till LED

Min pappa brukar berätta om när hans släkting Anders var en liten, liten palt som nyss hade börjat prata treordsmeningar.

Anders låg och sov i sin säng en morgon när min pappa med syskon och föräldrar kom och hälsade på Skön-Ingeborg, som var Anders mamma och pappas kusin. De fick i uppdrag att gå in och väcka den lille. När de tände lampan och hälsade gomorron svarade han glatt:

– Nu kommer släkten!

Alla blev förstås vederbörligen imponerade. Dock visade det sig att det handlade om lampknappen, som han omväxlande kallade för “tänden” och “släckten”.

Men det var ju inte det jag ville skriva om, utan om ”belysning genom tiderna”. Det låter sig inte göras i en handvändning, så här har det minsann googlats. Om vi tar det från stenåldern, ser belysningslistan ut så här:

  • Stockvedsbrasor lyste upp och värmde så länge elden inte släcktes.
  • Mindre skålformade stenar (och liknande) agerade eldhållare.
  • Det som vi idag kallar stearinljus uppfanns, även om de då var mer av vax eller talg. (3000 f.Kr.)
  • Ett slags fotogenlampa med valfett som bränsle såg dagens ljus. (800-talet)

Och så famlade vi oss fram i halvdunkel och valde att sova när det faktiskt var nattsvart eftersom det var mer praktiskt så. (Förutom att vi under en period tydligen var vakna ett par timmar mitt i mörkret.)

Man satt på 1700-talet i oljelampans skumrask tills William Murdoch (som inte verkar vara släkt med Jerry Halls blivande man Rupert) 1792 uppfann gaslampor, som jag inte har någon annan relation till än att det ju var fasligt synd om Ingrid Bergman i den där filmen.

Gaslight_1944
Ingrid är rädd i ”Gasljus” (1944).

Så kom då 1800-talet, när uppfinnarna sprang ett uppfinnarlopp som vore det finalen på 1 500 meter i OS 1984.

– Jag har uppfunnit världens bästa fotogenlampa!
– Nähe, för jag var först!
– Nu tar jag patent på den här glasbubblan som man kan kalla ”bulb”!
– Jag med! Min är annorlunda och bättre!
– Hellooo, jag heter Edison och jag har uppfunnit glödlampan i detta nådens år 1879.
– Men näää, jag då! Jag har förbättrat fotogenlampan!
– Ursäkta, men här kommer jag och är längre än allihop och smartare än alla och jag kan uppfinna vad som helst, även internet. Kalla mig Tesla. Som bilen dårå.

(Eventuella anakronismprotester emottages i tre exemplar uppe vid stora eken kl. 00:25.)

Thomas Edison, Nikola Tesla och George Westinghouse hette de tre främsta lamp- och elektricitetsgubbarna i slutet av 1800-talet och det är väl ungefär som det alltid är: konkurrens och tävlan skapar stordåd. (Microsoft mot Apple, USA mot Sovjet, basket mot handbo… nej, kanske inte det, nä.)

(Intressant dokumentär om filmskapande. Jag har ställt in så att filmen startar på ett roligt ställe, ni behöver bara titta i en halvminut.)

Så kom 1900-talet och teatrarna och gatorna och hemmen utrustades alltmer med elektricitet och glödlampor i rummen. Chaplin använde ”kalkljus” när han filmade, som jag tyvärr inte heller har någon relation till. Huga, det verkar krångligt: osläckt kalk upphettas i knallgaslåga och ger ett kraftigt sken. Mer information:

”Kalkljusapparaten bestod av en med eter fylld lampa som var kopplad till en syrgassäck och en kalkljusbrännare. Genom korta gummislangar förenades lampan med syrgaskranen på kalkljusbrännaren och med syrgassäcken. Kalkljuslampan krävde en noggrann tillsyn och passning, trycket på syrgassäcken måste vara konstant. […] Kalkljuslampans kranar fordrade en säker manipulation vid tändningen och släckningen av lampan. Särskilt då ljuset släcktes uppstod lätt smällar och oljud, en knallgas som inte sällan skrämde publiken. Knallgasen var ofarlig. Det var kalkljuslampan för övrigt inte, lika litet som acetylengasapparaten. Etervätskan var mycket eldfarlig och borde därför endast påfyllas vid dagsljus.”

Jättejobbigt ju.

Här hemma i det gula, fula huset, har vi i nästan sex år fortsatt med glödlamporna; efter att Stadshotellet i Eskilstuna brann lyckades jag köpa hotellets samlade lamplager.

glodlampor
En hel flyttkartong var det!

Efter glödlamporna kom ju halogenlamporna som ersattes av energilamporna som var små lysrör, som nu har blivit obsoleta eftersom elektronikexperterna har fått upp ögonen för LED, alltså lysdioder. Och vi ska mäta ljusflödet i lumen (lm). Men jag kan inte låta bli att tänka i watt! Jag är en gammal hund som inte kan sitta! Vaddå 15 W = 90 lm, 60W = 720 lm och 100W = 1 300 lm? Å ja ba:

– Alla dom där enheterna får inte plats i huvudet! Dessutom är det ju fel: billiga lampor lyser svagare oavsett siffrorna på lådan och så surrar dom och jag vill inte köpa dyra lampor, uhuuuu!

lilla lamplagret
Och här är vårt glödlampslager idag …

Japp. Vi har vant av oss med att köpa lampor och ryser av obehag nu när de går sönder eftersom en LED-lampsinvestering kostar mer än skjortor på H&M. Dessutom varierar kvaliteten – de dyra lamporna (t.ex. Osrams) ger mer ljus per enhet och de surrar inte. De billiga lamporna (t.ex. Icas, Ikeas och Clas Ohlsons egna märken) är svagare, surrigare och går sönder snabbare. Men de äääär ju så billiga!

IMG_1445
Här har vi PH-lamporna i köket, som kräver enorma mängder watt. Den där durkslagslampan däremot lyser alldeles för starkt. (Det är bara att byta, jag vet. Ska göra det. Imorrn.)

Så var det ju även en fransk, en tysk och en italienare som (utan Bellman) gav namn åt volt, ampere och ohm, men dem får jag berätta om en annan dag. Tills vidare kan ni alla läsa om glödlampans återkomst! Yay!

Share
49 kommentarer