Hoppa till innehåll

Teatersvenskan i radio och tv

Om jag till äventyrs skulle få en ledig dag utan några uppdrag, några träningar eller distraherande barn, skulle jag ändå kunna sysselsätta mig genom att svara på frågor som ramlar in via olika kanaler. Häromdagen kom ett sms:

Varför etertalarna inte har basröster utan ”piper” beror förmodligen på forna tiders inspelnings- och sändteknik, men även den ansträngda tal-teknik som alla fick lära sig. Exemplen är många – och roliga eftersom de är så … absurt teatrala. Lyssna! (Och titta, granska med lupp och anteckna eftersom det finns så mycket annat att lägga märke till än just speakerrösten i detta lilla klipp från 1945.)

Det handlar alltså om att Sven Jerring, Bertil Uggla, Lennart Hyland och 100 % av alla andra [män] som talade i radio och tv till mitten av 1960-talet hade fått lära sig ”teatersvenska”. Som (och nu måste jag faktiskt fetmarkera, för det är så fascinerande) är den enda form av svenskt talspråk som  systematiskt och kontinuerligt bedrevs som undervisning i nästan 200 år.

Ni häpnar! (Johodå, det gör ni visst.)

På Kungliga Dramatiska teaterns elevskola fick de blifvande aktörerna mellan 1787 och 1964 stå ut med att säga aaaaaa och ooooooo samt uuuuuu samtidigt som någon tryckte med full kraft på deras mage. Rrrrrrrrrrrr:en rullade så att gardinerna och gomseglen fladdrade och alla T, D och G artikulerades så att spottet yrde.

Lyssna här på Lennart Hyland 1954!

Och si (som han ju sa) här hur han sluddrar nästan som en normal människa 1962, när man hade börjat inse det onaturliga i tydligheten.

Det handlade alltså inte så mycket om att den då bristfälliga tekniken krävde ett extra uttalat G på ”jag” för att lyssnarna skulle begripa. Tanken under de första barnaåren med radio och tv var att de alla skulle använda ett neutralt språkbruk, ”rikstalsvenska”, som skulle förstås av alla från Treriksröset till Smygehuk och från Strömstad till Haparanda. Bort med alla avarter!

Dialekterna användes blott för att poängtera någons bonniga ursprung eller klena intellekt. Allan Edwall berättade på 1980-talet:

”Jo, jag kommer ju från Jämtland. Numera tycker jag att det känns lite onaturligt att prata jämtska. Men på den tiden, när jag var tvungen att övergå till rikssvenska kändes det som ett ingrepp i ens identitet. Språket och intellektet är ju intimt förknippade med ens uppväxt och karaktär. Jag gick på Dramatens elevskola och där fick inte förekomma några dialekter. Man skulle tala ett slags normalsvenska, Nyköpingsmål sa man. Det tycker jag är ett vackert språk så det talar jag gärna.”

Skådespelerskan, sångerskan och balettdansösen Carolina Bock var en föregångare när det gäller ramsor som skulle träna artikulationen. ”Vården om vårt klangrika, härliga språk” är det allra viktigaste, sa hon och beordrade alla att rabbla:

  • Flyg, fula fluga, flyg och den fula flugan flög!
  • Packa pappas kappsäck.
  • Sex laxar i en laxask
  • Kvistfritt kvastskaft.
  • Typiskt västkustskt.

Sedermera halkade dessa tungvrickare till artikulationsövningar ut till allmänheten, medan stackars Carolina Bock avskedades efter 20 år som elevskolans rektor eftersom hon helt enkelt var förfärlig. Örfilar med välartikulerade utskällningar, skrik och domderande var tydligen vardagsmat under hennes ledning.

Carolina Bock, som hade en elev som hette Jenny Lind.

Kommen så här långt, har jag lyckats rota fram min pappas Sommarprat från 1981. Här kommer inledningen med ett piffigt bakgrundsburr, som ni får försöka ignorera. Lyss till hur han artikulerar och sluddrar på ett mycket varierat sätt!

Var pappa månne skolad i konsten att tala teatersvenska? Sannerligen inte. Men så sent som 1981 satt den alltså i, den där känslan av att skulle man tala i radio, gällde det att vara TY-DLI-G med långt YYY och ett markerat G.

Lägg er ner nu på golvet och säg massa vokaler högt samtidigt som ni placerar en 30-kilostyngd på magen. (Tre hinkar med vatten funkar lika bra.) ”Den gliiiider in i måååååål” kan ni säga. Eller så kan ni härma Bertil Uggla:

Och hur talar man i radio idag? Jo, många betonar varenda ord, hur oviktigt eller onaturligt det än låter.

(År 2064 kommer jag att blogga om detta underliga fenomen från förr. Betona varje ord? Så tokigt!)


Uppdatering eftersom Magnus A. i kommentatorsbåset serverade oss härligt nördig extrainformation!

”Hylands hockeyreportage och major Ugglas övningar spelas upp på Youtube 4 % för fort. De spelas upp med 25 bilder i sekunden, men är med all sannolikhet filmade på 24 bilder i sekunden. Så vi hör dem litet mer smattrande och litet mer ljusröstade (en kvarts tonsteg motsvarar 4 %, faktiskt) än de faktiskt lät. (Däremot går kontorsgymnastiken på rätt hastighet.)”

Share
Publicerat iBloggen

42 kommentarer

  1. Orangeluvan

    Och tänk även på att han (pappa) borde ha pratat viss norrbottniska, som inte alls hörs i programmet.

  2. Helt korrekt, söstra mi – lulmålet är som bortblåst!

  3. Ninja i Klockrike

    Som varande utan föräldrar med Sommarprogramserfarenhet, så undrar jag förstås varför pappa Stenson blidde utvald?

  4. Han blev utvald för att kriterierna var så annorlunda på den ti’n. Han var helt okänd (bara det!!!) och jobbade på Vetandets värld – gjorde reportage om t.ex. ozonlagret och slagrutors hokuspokus. Så var det nån som sa: “Aha, en pingisspelande norrbottning som är kemist med svenska som passion – honom ska vi haaaa!”

    (Tror jag. Jag ska fråga.)

  5. Ökenråttan

    ‘Man ska taaaala natuuuurligt’, var rättesnöret när Anders de Wahl fick säja sitt. Det finns ett stort värde i att folk i radio och teve pratar normalsvenska och gärna tydligt. Utmärkt för nån som vill lära sej landets språk. När i bodde i den spansktalande Tropiken var jag hemmamamma och hade radion på hela tiden. Där talade sonora stämmor en impeccabel spanska. Lille M och jag hade privatlektioner för världens roligaste lärare, dona Rosie. Men jag lärde mej snabbast att få ihop det och det tillskriver jag radions talade föredömen.

  6. Bra, Ökenråttan! Där har vi ett argument som språkpolis Bergman brukar dra till med när det vankas diskussioner om “man får faktiskt skriva och tala som man vill för alla fattar ändå vad man menar”.

    Okej, de som fattar, fattar. Men det är jävlarimej inte “alla”.

  7. Ninja i Klockrike

    Jag gillar dialekter och kan härma ett antal, men nu finns det en meteorolog på SMHI, som läser väder i radion då och då, och jag får anstränga mig till det yttersta för att höra vad han säger. Jag vet inte ens vad dialekt han profeterar i.
    Men märkligt låter det.

  8. Håkan (hakke)

    Jag satt i elevrådet på gymnasieskolan i Åmål i början på 80-talet, och lokalradion kom dit för att göra ett reportage om lite klokheter som vi ägnade oss åt. Tanken var att jag skulle bli intervjuad, men de planerna gick i stöpet. Det visade sig att tekniken inte klarade av min djupa basröst, den blev för svår att uppfatta när de spelade upp bandet, så de fick göra om intervjun med en skolkamrat från Säffle men vänare stämma.

  9. Magganini

    Oj, hakke, hur djup är den stämman? Är det nån form av infraljud? Skulle jag uppfatta det om du sa nåt i närheten av mina öron?

  10. Magganini

    Stavningsgeneralen rättade till ultrajlud, kan ni tänka …

  11. Det där är en språkpolisinställning jag helt håller med om, Lotten!

    “Vaddå, folk fattar väl va man meeenar?”

    Jo, kanske. Till slut. Men jag vill inte ägna fem minuter för att avkoda texten bara för att personen inte behagade skriva fullt förståeligt.

  12. Tänk att din basröst var så jädra basig redan på gymnasiet, hakke. (Mina två äldsta söner blev inte färdigbasiga förrän i 20-årsåldern.)

  13. Håkan (hakke)

    Jag talar i ultraljud, ha!

  14. PK

    En gång ultra, always ultra. Ljud.

  15. Magganini

    Men – nu var det väl infra det var, väl?
    hakke – låter du som en elefant eller en fladdermus? (“Låter” gör du inte alls om du inte hörs, eller hur har vi det med den filosofiska frågan?)

  16. Magnus A.

    Obs. dock att både Hylands hockeyreportage och major Ugglas övningar spelas upp på Youtube 4 procent för fort.
    De spelas upp med 25 bilder i sekunden, men är med all sannolikhet filmade på 24 bilder i sekunden.
    Så vi hör dem litet mer smattrande och litet mer ljusröstade (ett halvt tonsteg motsvarar 4 procent, faktiskt) än de faktiskt lät.
    (Däremot går kontorsgymnastiken på rätt hastighet.)

  17. NÄMEN! Hur har du … var hittar man sådan information, Magnus A.? Fantastiskt!

  18. Lotten, det är väl allmänt känt att filmkameror går traditionellt med 24 bilder per sekund och tv spelar av frekvensskäl (50 Hz i elnätet) upp i 25 bilder per sekund? Sa han lite svepande …

  19. Nähe! Men nuuuuu är det allmänt känt! (Ett halvt jävla tonsteg!)

  20. Magganini

    Går alla filmer som är filmade med filmkamera 4% fortare och är 4% kortare på tv än de gör och är alltså? Och alla snackar en halvton högre än de gör?
    /En Mindre Vetande

  21. Magganini

    Förresten har jag en radiouttalsfråga som jag i flera år har tänkt skicka till Språket i P1. Men det verkar aldrig bli av.
    Kommer det att bli av? Eller ska jag ställa den här i stället?

  22. Alla filmer (Utom de riktigt gamla stumfilmerna som gjordes på ungefär 18 fps.) fram till ungefär slutet av 80-talet spelades in med 24 fps (frames per second, bilder per sekund). Sedan kom kameror där man kunde ställa om till 25 fps och då blev det standard. Inte bara för att de skulle köras i TV utan också för att man började använda effektivare urladdningslampor som utnyttjade elnätets frekvens. Med de lamporna och 24 fps fanns risk för en mörk rand i bilden. (Det kom så småningom kameror där man kunde ställa in så att den mörka randen försvann. Eftersom bioprojektorer visade filmen i 24 fps och bi fortfarande var huvudmålet för de flesta långfilmer ville man inte att de skulle bi 5% längre och kanske segare.)
    4% snabbare visning motsvarar snarare ett kvarts tonsteg förresten.

  23. Magnus A.

    Ja, biofilm spelas normalt in med 24 bilder per sekund.
    (Det finns undantag, t.ex. en del av 1950-talets storfilmer som filmades med 30 bilder/s eller några nyare filmer som Peter Jacksons Hobbit-filmer som är filmade med 60 bilder/s. Och stumfilm gick på lägre hastighet.)

    Men europeisk TV sänds (litet förenklat) med 25 bilder per sekund. (TV i Nordamerika och på några ställen till sänds på motsvarande vis med ca 30 bilder/s.) Det har som Niklas skriver i grunden forntida eltekniska orsaker.

    Så biofilm har alltid visats i europeisk TV (liksom på köp-/hyr-VHS och DVD) på litet för hög hastighet.
    (I Nordamerika använder man i stället diverse finurliga tekniska lösningar som visar vissa av filmbilderna två gånger i stället, men hastigheten blir rätt. Från Blu-ray-skivor visas filmer också med rätt hastighet, för där kan de ha nästan vilken bildfrekvens som helst.)

    Man märker inte på rörelserna i bilden att filmen går 4 1/6 procent för fort.

    Inte heller på talet märks det när man ser filmen utan någon referens att jämföra med – fast om man kör filmen på rätt hastighet och plötsligt vrider upp farten med ca 4 procent, är det förstås fullt hörbart att röstlägen och taltempo ökar.

    Men när det gäller filmer med musikinnehåll, är det en annan sak. Då hör den som har någorlunda känsliga musikaliska öron lätt att sångröster och kanske även vissa instrument låter för ljusa – jo, Niklas har rätt, det blir ju bara en kvartston! – och att musikaliska tempon blir högre. (Dem som har absolut gehör ska vi inte tala om.)

    Ett alldeles speciellt fall är den första Beatles-biofilmen ”A Hard Day’s Night”. Halva filmen är kuriöst nog filmad med 24 bilder/s, halva med 25 bilder/s.

    Det beror på att filmens senare del skall föreställa en TV-sändning av en Beatles-konsert på en teater och repetitionerna inför den. I flera av scenerna från TV-sändningen ser man TV-monitorer i bild, brittiska TV-monitorer som visar bilder med 25 bilder/s. För att undvika de rullande vertikala svarta strecken på monitorerna, som uppkommer om man filmar en TV-skärm med annan bildfrekvens än bildskärmen visar, lät regissören Richard Lester ställa om filmkamerorna när TV-sekvenserna skulle filmas på teatern – från normala 24 bilder/s till 25 bilder/s.

    När Beatles sitter och sjunger i järnvägsvagnar eller springer omkring i stan eller hoppar omkring på idrottsplatser, filmade man alltså på normal biofilmhastighet. Men så fort de befann sig på scenen och (playback)spelade, gick filmkamerorna på TV-hastighet.

    Det innebär alltså att ungefär halva musikinnehållet i ”A Hard Day’s Night” alltid har spelats upp på fel hastighet när filmen har visats. Om man ser filmen på bio, låter Beatles-låtarna från TV-sekvensen slöa, långsamma och för djupa i ton. Och om man ser den på europeisk TV/video, låter låtarna i övriga filmen för snabba (fast det är faktiskt mindre störande).

    Man får välja i vilken del man vill ha rätt ljud på musiken, helt enkelt.

    Det här kompatibilitetsproblemet har inte gått att lösa – hittills. Men numera skulle man kunna göra en blu-ray-skiva där de olika sekvenserna ligger i olika avsnitt, kodade med rätt respektive hastighet, som blu-ray-spelaren kan spela upp i följd. Eller så kan man dela upp filmen i filer med rätt hastighet i varje sekvens och spela upp dem i följd från en spellista via en dator.

  24. Magnus A.

    Horisontella streck skall det förstås vara! Inte vertikala. (Har svårt för höger och vänster också.)

  25. Magnus A.

    ”And I Love Her” i filmen låter alldeles särskilt störande släpande snigelaktig på 24 bilder/s.

    Här kan man höra och se den på rätt spänstig hastighet:
    https://vimeo.com/293815998

    Om man vill jämföra med hur den låter när den går för sakta, kan man söka fram samma sekvens på Youtube. Där går den film man hittar sannolikt för sakta.

  26. Ökenråttan

    Magnus A. är till och med mera långkommenterande än talträngda jag.
    Häromdan tittade vi på en film ‘L’Algérie vue du ciel 2015 full HD 1080’ på Youtube. Där visades vackra vyer från Algeriet; hav, snötäckta berg, öken, stadslandskap, men när där förekom människor rörde dom sej lite segt, liksom skred fram. På grund av filmhastigheten, då?

  27. Tack, tack, tack! TACK! Långkommenterande kommentatorer får vara hur långkommenterande som de någonsin vill!

    Jag har sett ”A Hard Day’s Night” utan att vara det minsta uppmärksam på hur det låter egentligen. Men så fort ljudet i en film är osynkad, blir jag tokig och kan inte titta.

    När jag kommer hem (är i Sthlm efter att ha sett Eddie Izzard med Ninja-Malin och Karin) ska jag gräva fram ”A Hard Day’s Night” och faktiskt titta på den imorrn.

  28. När det gäller teatersvenskan, skrev faktiskt Hjalmar Söderberg en artikel om denna ädla konst i tidskriften Thalia våren 1910. Den springande punkten var uttalet “haffsluft”.

    (Har inte tillgång till artikeln. Än.)

  29. Kråkan

    Vilket påminner om att den slarvigaste fågeln i vår natur är hafsörnen!
    (Hafstruten har det slarvigaste sättet att behandla språket)
    It´s after midnight!

  30. Ninja i Klockrike

    Så sant som det är sagt, Kråkan.
    Däremot vet man inte säkert vilken den mest musikaliska fågelni vår natur är, men det torde vara en måsart.

  31. Magnus A.

    Det var framför allt de två första filmerna som producerades i det stora Todd-AO-filmformatet, lanserat 1955, som spelades in på 30 bilder i sekunden: ”Oklahoma!” och ”Jorden runt på 80 dagar”

    Men problemet var förstås att de flesta biografer inte kunde visa de jättebreda 70-mm-filmkopiorna i Todd-AO, som dessutom alltså gick med 25 procent högre hastighet än vanligt, 30 bilder/s i stället för normala biofilmhastigheten 24 bilder/s. Även om man reduceringskopierade ned det stora negativet till 35 mm-film, fanns det inte något sätt att konvertera filmhastigheten. Biografprojektorerna kunde inte visa 35 mm-film heller med 30 bilder/s.

    Därför behövde man göra samma film två gånger, med två kameror – en som filmade med 30 bilder/s, en som filmade med 24 bilder/s.
    Vissa scener kunde man filma med de två kamerorna uppställda parallellt – då är det bara bildvinkeln som skiljer sig åt litet grand. Andra scener fick man verkligen lov att filma två gånger efter varandra, med byte av kamera mellan tagningarna.

    Det finns filmentusiaster som påstår att tagningarna som filmades till 24 bilder/s-versionen av ”Jorden runt på 80 dagar” skulle vara ”genrepstagningar” och att skådespelarna verkligen skärpte till sig fullständigt först i tagningen på 30 bilder/s. Men det går inte att ta reda på om det stämmer eller bara är hype, för 30 bilder/s-versionen av filmen finns inte att tillgå.

    ”Oklahoma” finns däremot att köpa för hemmabruk både i Todd-AO-version och i Cinemascope-version, och där kan man jämföra och se att scenerna verkligen skiljer sig åt:
    https://youtu.be/fGsTfKt8bzw

    Efter de två första filmerna insåg man att det var för opraktiskt att göra samma film två gånger i olika format och övergick till att filma Todd-AO-filmerna endast på 24 bilder/s. Fast negativen var fortfarande stora – men nu gick det att kopiera ned dem så att versioner filmerna kunde visas i vanliga projektorer.

    Det var förresten komplicerat med alla de inbördes inkompatibla filmformat som de amerikanska filmbolagen lanserade på 1950-talet i sina försök att vinna tillbaka biobesökarna från de marknadsstjälande TV-sofforna framför den lilla skärmen i vardagsrummet. Både bildproportioner, hastighet och ljudsystem var specifika för varje format. Biografägarna kunde knappast köpa utrustning som klarade alla filmformat.

    Musikalfilmen ”Sju brudar – sju bröder” från 1954 hade också filmats parallellt i två versioner, i Cinemascope och i vanligt 35 mm vidfilmsformat, eftersom alla biografer inte heller hade utrustning för att visa Cinemascope-filmer. När man jämför de två versionerna är det tydligt utifrån bildvinklarna att kamerorna för de två filmformaten helt enkelt har ställts upp bredvid varandra.

    Och det finns uppgifter om att Frank Sinatra hoppade av huvudrollen i musikalfilmen ”Carousel” 1956, när han fick veta att scenerna liksom i Todd-AO-filmerna skulle behöva filmas två gånger, en i formatet Cinemascope 55 och en på 35 mm-film. Fast det verkar som om det inte stämmer. Filmbolaget hittade i alla fall en metod för att filma endast på bredare film och sedan kopiera ned den till 35 mm-film, så man slapp filma två gånger. Men då var Sinatra i alla fall ute ur leken.

    Förresten slog jag upp Peter Jacksons väldigt långa Hobbit-filmer från 2012–2014, och fann att jag hade fel om filmhastigheten – de är filmade med 48 bilder i sekunden, inte mer.

  32. Magnus A.

    Hur kollar man förresten vilken hastighet ett videoklipp från t.ex. Youtube går på?
    Jo, man laddar ned det och spelar sedan upp det i något videospelarprogram som kan visa med vilken hastighet en film spelas, som gratisprogrammet VLC eller något dyrare.
    Då talar programmet prydligt om att filmen kodas av och visas med kanske 24, 25 eller 29,97 bilder i sekunden.
    Och är det då fråga om en äldre film, som inte uppenbart är gjord för att visas som inslag i europeisk TV, har man skäl att bli misstänksam om den visas med 25 bilder/s.

  33. Magganini

    Tänk, va’ man kan få lära sig! Ska ta mig tid sen och titta på de där musikfilmerna.

    Men vill nån höra min radiouttalsfråga som jag nämner långt härovan?
    Struntar i vad ni vill, här är den i alla fall, så får vi se om nån vill svara:

    Vad kommer det sig att SMHI tillämpar ett alldeles eget uttal av Vänerns namn?
    Samtliga* presentatörer av väderleks- och sjörapporterna betonar Vänern på båda stavelserna, och mest på sista rentav, som ”honung” eller ”ångslup”. Alla andra jag någonsin i hela mitt liv har hört säga Vänern betonar det tydligt på första stavelsen som ”bäver” eller ”sabel”.
    (Viss reservation för uttalsexemplen för en del sydliga dialekter, som kan ha lite egna betoningsvanor.)
    (De heter säkert nånting på grammatiska, de här varianterna, men det kan inte jag.)

    *) Jag var mycket nära att komma mig för att skicka in den här frågan till Språket i P1 för ett par år sen, men just då dök det upp en ung (lät det som) väderläsare i radion som sa Vänern som en vanlig människa. Sedan dess har jag hört det ett par-tre gånger till, så en förändring kanske är på gång.

  34. Magnus A.

    Vänern är ett ursprungligen tvåstavigt namn, inte ett enstavigt som har fått ett e inskjutet som uttalslättnad, och det genuina lokala uttalet är med tvåstavighetsaccent (”grav accent” eller ton II).

  35. Magganini

    Magnus A., Wikipedia II !

    Men vad hette den då då, mer tydligt för mig?

  36. Magnus A.

    Væni/Wener/Vænir på så där 900–1100-talet. Men naturnamn kan vara många tusen år gamla, så hur den ursprungligaste formen av namnet löd vet man inte.

    Men lokalt är det alltså grav accent som i rundeln, inte akut som i gaveln. Och det har visst språkvården försökt få Sveriges radio och SMHI att följa. (I Norrköping tycker jag förstås att alla ord uttalas som om de hade grav accent, men det är bara för att jag är ovan vid deras satsmelodi.)0

  37. Magnus A.

    Eller som skaren, inte som slangen.

  38. Jag har aldrig, aldrig, aldrig tänkt på hur någon i hela världen uttalar Vänern. Det här var jätteintressant, Magganini och Magnus A.!

  39. Magganini

    Aha, ja just!
    Tänk att språkvården har lyckats få just SMHI att behålla det där uttalet.

  40. Magnus A.

    De ord jag tänkte exemplifiera med var egentligen
    1. gaveln, fornsv. gafl – enstavigt, alltså enstavighetsaccent (akut)
    2. kaveln, fornsv. kafle – tvåstavigt, alltså tvåstavighetsaccent (grav)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.