– Va? Redan?
– Va? 2025? Är det. 20 år?
– Va? Oh no! Det är så svårt!
– Va? Är det sant? Äntligen!
Där har ni några av kommentatorsbåsets kommentatörer och kommentatösers förmodade reaktioner. I år antar jag att AI-användare kommer att ”fuska” – men det är ju bara att förstöra nöjet för sig själv. Ja ba:
– Jaha. (Det är dock inte jag på bilden, kanske ska tilläggas.)
För nypåstigna på detta strax framfarande decembertåg kommer här tydlig information!
Du kan vinna en tröja.
Du måste gissa, klura och skriva i kommentatorsbåset. Men diskret! Skrik inte ut svaret!
Du kan vara med en eller tolv gånger. Eller noll, faktiskt.
Tischan och jag 2010.
Dag och natt jobbar jag hårt och
lägger på ojämna datum ut en (litterär) gåta som är luddig, maskerad, larvig, svår, lätt, associativ, allmänbildande och rolig
lägger på jämna datum fram till julafton ut facit som är allmänbildande och alldeles för långa (länk till facit kommer både i kommentatorsbåset och i själva luckan)
skickar julkalendertischor till nån – vem som helst – som har gissat eller faktiskt bara ”hoppat i hatten”
drar en vinnare genom att lotta – alla namnlappar ligger i min morfars plommonstop (sent 1800-tal).
Fackuttryck – såna vi svänger oss med i kommentatorsbåset
Att göra en blåsippa: att vara bombsäker på sin sak, men ha fel.
HB: förkortning för ”hemlisbloggaren” – alltså den som alla letar efter.
Orlando Bloom och Skebokvarnsvägen har (oftast) inget med saken att göra, men är roliga att dra till med när som helst.
Dan Brown gissar du företrädesvis på när du inte kommer på något annat.
Hjalmar Söderberg är en ovanligt vanlig gissning, bara.
Att göra en Schubert: att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna … när det i själva verket är det rätta svaret.
Attsitta på läktaren är att misstänka att man har så fel och är så väck att man bara är med och njuter av att de andra [nere på planen] verkar ha koll på vad som händer och sker.
Julkalendern 2013.
OBS! De tolv bilderna som illustrerar de tolv luckorna är helt onödiga och har inte med nåt att göra och är förmodligen både trista och fula. Eller inte.
Nu kommer ni att sucka, stöna, ta er för pannan och säga vojne vojne. För elektrikern Lotten har varit i farten igen.
För sex år sedan (märk väl hur jag effektivt undviker alla mina el-fel före 2019) kallades jag till äldsta dotterns lägenhet för att skruva ihop en farlig massa Billy-bokhyllor. Schwupp, schwipp, stod de där mangrant och vinglade på det gamla parkettgolvet från 1927.
– Vi förankrar dem bara i väggen med de här blecken! tjoade jag och svingade mig upp i snickarlianen som heter trappstege.
– Zzzzzzzzzz sa min fina borr.
– Skrnfffff, sa väggen.
– Mamma, sa dottern. Eh. Alla lampor släcktes plötsligt.
– Hallå, det är mörkt i kylskåpet! tjoade spanjoren från köket.
Jag hade helt klart borrat rakt in i en elledning. Det har jag aldrig gjort förut.
[Här kommer en lång paus. Vad gör man? Vem ber man om råd? Alla rådslag som kan hållas, hölls. Det googlades och det ringdes kors och tvärs.]
Försäkringsbolaget kontaktades och jag ringde jourhavande elektriker som först förklarade att det här ju skulle kosta skjortan exklusive moms, och så sa han ”exklusive moms” flera gånger. Jag kontrade med att säga ”försäkringsbolag” många gånger.
Han talade om att han satt och åt entrecôte (och jag tänkte på skånska att ”di rige di kan”), men att en av hans anställda strax skulle komma. Jag suckade.
[Ytterligare en lång paus. Ågren var på besök. Hela huset med sex lägenheter var strömlöst. Jag var SÅ skyldig. Trolla bort mig, tänkte jag.]
Efter två timmar kom en akut-elektriker och efter tre timmar funkade allt som det skulle, och jag – sabotören – drog en lättnadens suck. Elektrikern vände sig till mig och artikulerade med ett stort leende:
– Du ska borra lite, lite. Och titta in i hålet. Sedan borra lite, lite. Och titta in i hålet. Då det inte aldrig blir så här. Du förstår?
Tidshopp!
Swooooosh förvandlades vi till lite äldre och klokare människor anno 2025. En finfin utomhuslampa, inköpt på Jula och uppsatt runt 2022, funkade som den skulle tills den häromdagen bara trillade av väggen och hängde i den lösa tråd som kallas ELLEDNING.
Här borde jag ha tänkt ” ajajaj, här måste nog kompetensen kopplas in”. Men icke. Jag har nämligen lyckats med otalet elektriska installationer sedan jag i åttan fick skala av plasten på en oskyldig koppartråd. Jag vet vad jag gör! Jag kan detta!
[Förutom kanske debaclet 2019. Men pffffffft liksom.)
Jag konstaterade att lampan var hel och ren, och att det helt enkelt bara var fästet som hade gett efter som om någon hade hängt i lampan. Jag fixade fästet, konstaterade att jag faktiskt hade varit lite klantig när lampan sattes upp, fixade klanteriet, satte extraskruvar (självborrande underverk!) och började fingra på elledningen som skulle kopplas ihop med lamp…
SPJIOOOOONG!!!
– Ahaaaj. En stöt! sa jag högt.
– Man ska skruva ur proppen först, Lotten, fortsatte jag inne i huvudet.
– Jösses vad obehagligt, tänkte jag. Nu får du sluta leka elektriker.
– Nej, sa den inre rösten. Du kan ju det här. Sluta slarva, ba.
– Okej, proppen, proppen, proppen.
Proppen ur, skruvarna rätt i munnen, stora, tunga borrmaskinen som skruvdragare och tjosan, så satt lampan perfekt på plats. Jag skruvade i proppen och provtände la…
KLICK
Där gick proppen. Not with a bang – more with a whimper. Jag skruvade ur proppen, gick ut och pratade förstånd med lampan, gick in och skruvade i en ny propp, gratulerande mig själv till att faktiskt ha ett propplager. Och så tände jag igen.
KLICK
Proppen gick igen. Hopplöst. Nåt måste vara fel. (Kunde jag ju ha insett tidigare, ja.) Men skam den som ger sig! Jag skruvade loss lampan från sitt fäste och insåg att jag vid infästningen hade drivit ett självborrande underverk rakt genom elledningen.
Nu får lampan ligga ute på flaket i väntan på att detta ska fyllas med skit och köras till tippen. ”Men den snygga glaskupan kan man ju spara och göra nåt kul med”, sa jag och tappade i nästa sekund en hammare på den så att den gick i tusen bitar.I väntan på nyköpt lampa, ser det så här snyggt ut vid entrén. Ja, jag kan ju faktiskt passa på att måla lite fasadfärg där också.
Nu bad grannen mig att komma över för att installera två krånglande takplafonder i tvättstugan. Självklart!
Försöker bananerna i min tallrik förmedla ett budskap? (Jag ser massa smajlisar som ser väldigt bekymrade ut.)
(Om inte Julkalendern sätter igång den 1 december, har jag antingen elektrifierat ihjäl mig eller råkat bränna ner grannens hus.)
(Ha tålamod. Rubriken får sin förklaring en bra bit ner i inlägget.)
Dagarna här i Ditchling far förbi i ett rasande tempo där jag har hunnit handla tröjor och ostdipp samt knallröda skor och italiensk kryddblandning. Jag har dessutom sammanfört barnens kusinbarn på fädernet med barnens sysslingbarn på mödernet, åkt dubbeldäckare till Brighton och gått en geggig promenad i brittisk lera på en fantastiskt solig (!) promenad.
Kusin Ann klafsar på i kletet. Observera den fiffiga hundgrinden till höger: man drar upp mittenpinnen så slipper hunden trippa på trappsteg.Kyrkogård i Ditchling. Det är nästan så att man skulle vilja bli begravd här, fast kanske inte på några år i alla fall.Herr George Wheeler (1920–1975) var tydligen inte så poppis att han blir rengjord då och då. Och finputsade stackars Peggy som dog 2007 har inte ens födelseår. Ack.Någon av de boende i Ditchling har ett garage som är den gamla brandstationen!
I Hove (en del av Brighton) lärde jag mig vad en ”frumpet” är. Man tar en crumpet och gullar med den, häller massa gojs på och bygger en macka på höjden. Just min hade avokado och chili samt massa annat på.
”Nej, jag har inte beställt en dessert” höll jag på att säga när den här balansakten placerades framför mig. (Det är alltså inte grädde, utan ett stekt ägg på toppen.)
Ann och jag åkte även till Lewes för att besöka huset där Anne of Cleves inte bodde. Det är ett intressant museum – och byggnaden har stått där i nästan 500 år eftersom Anne of Cleves fick det i skilsmässan från Henrik VIII. Vi lärde oss massor om sängar, kyla, värme, olika sorters möbler, kökspryttlar och dåliga ljusstumpar, men kommer alltid till samma slutsats:
– Hur stod de ut på vintern?
– Ja, i alla kyliga länder måste lidandet ha varit ohyggligt!
– Fast de dog ju ganska tidigt, så de led inte så länge.
Visserligen kan jag ställa samma fråga till alla britter som fortfarande bor i dragiga hus med enkelfönster och även till små skolbarn som med bara, blåa knän huttrar hemåt vid tretiden på eftermiddagen.
Äsch, mina slitna fönsterbrädor hemma i Sverige kan få vara kvar ett tag till.Och vad gör väl lite sneda fönster? (Den stora, runda träringen som ser ut som ett gigantiskt förstoringsglas är en barnpassare. Man stoppade ner ungen där och höjde/sänkte sedan mojängen så att barnet kunde nå golvet.)
Drottning Anne of Cleves blev alltså inte som många andra hustrur avrättad, utan levde efter skilsmässan i all önsklig välmåga och blev till och med lite polare med forne maken. Av alla sina ägor besökte hon endast ett fåtal – och alltså inte detta i Lewes. Och inte heller huset i Ditchling (som tyvärr inte är museum).
Coolt va? Längst till höger finns en möbel som är en stol/ett bord/en garderob. ”Nästan som Ikea!” utbrast vi.
Några dagar senare i Brighton: ett Ikea! Va! HÄR? (Och H&M, Søstrerne Grene samt Flying Tiger: Sverige och Danmark alltså överallt.)
Väl inne på Ikea hittade vi massa stol-bord-garderobsliknande möbler, och anar naturligtvis att 1500-talsmöbeln har inspirerat.
Men som vanligt blev det plötsligt dags att åka hem till Sverige igen … med en bra mycket tyngre väska än på hitresan. Ann släppte i förmiddags av mig på stationen Hassocks, där det snabbt visade sig att det är bra att ha ett par timmar extra i reserv.
Ja, jag har ju övat på just detta hemma i Sverige, så jag var lugn som en filbunke när tåget 10.02 var jättesent och 10.08 & 10.38 var inställda och alla andra tåg stod stilla här och där i hela södra England. Intressant att även här heter det ”signalfel” – men alla utrop inleds med en ursäkt!
– We’re sorry but …
Resenärer som skulle ha spritts ut på fyra olika tåg klämde in sig i ett. Alla pratade i mobiler och sms:ade samt diskuterade alternativa vägar norrut. Jag var fortfarande en obekymrad, trallande jänta.
Stationen före flygplatsen Gatwick heter Haywards Heath, och där stod vi stilla i det allt svettigare tåget i ungefär tio långa minuter. Allt fler började fippla med mobilerna. Jag kollade på klockan. Luuuugnt. ”Jag kommer att hinna bra”, tänkte jag. Men plötsligt knastrade det till i högtalarna och tågets dörrar öppnades.
– We’re sorry but … this train is terminated early. We apologise for any inconvenience this may cause to your journey. Please stay on platform 2& 3 for further information.
Så här såg det ut på perrongen när ungefär halva tåget hade tömts. Ser ni de oroliga blickarna?
Jag stod still och funderade. Och funderade. Tittade på klockan och räknade. Efter några minuter blev jag approcherad av en dam med vacker halsduk. Hon pekade på min enorma resväska och undrade om jag månne skulle till Gatwick och hur jag tänkte lösa detta problem. Jag svarade ärligt att jag inte visste, varpå damen snabbt pep iväg med bestämda steg.
Och då ångrade jag mig. Hon ville kanske ha sällskap? Hon kanske såg en resekamrat i mig? Taxi? Ja, säkert taxi. Vi borde åka taxi tillsammans!
– Ma’m, sorry, excurse me, I wonder, sorry. Oooops, I must …
Hon sicksackade med sin pyttelilla väska – snabbt som en oljad blixt – mellan alla människor medan jag huffade och puffade och snubblade och välte omkull en rund papperskorg i metall (sitter inte sådana fast numera?) som rullade iväg en bit med ett farligt skrammel. Till slut kom jag ifatt henne och föreslog att vi skulle dela på en taxi, och hon såg alldeles överlycklig ut.
– Are you sure?
– YES!
– Lovely!
Damen småsprang och jag tog Groucho Marx-steg ner till taxistationen. Därefter vidtog säkert 15 minuters handviftande och tjoande eftersom alla som skulle till Gatwick var lika stressade som vi. Men! Vi klarade det!
Taxichaffisen som var historienörd valde ut just oss till sin bil, och här sitter jag och irländska Margaret och bluddrar om allt och ingenting i 25 fantastiskt trevliga minuter.Vår chaufför John berättade om allt som vi körde förbi – bland annat denna snart 200 år gamla järnvägsbro som vi skulle ha befunnit oss på för drygt en halvtimme sedan (men där tågen ju inte gick just denna dag).
Margaret trippade iväg till sitt flyg och jag älgade iväg till mitt. Klockan prick 11 denna dag den 11/11 började plötsligt kyrkklockorna brutaldånga inne på flygplatsen. Jag såg mig omkring.
Kyrkklockor?
Inne på en flygplats?
Här finns väl ingen k… åhåhå.
I två minuter stod nästan alla människor blick stilla med böjd nacke. Jag läste på en elektronisk skylt:
We invite you to observe the 2 minute silence at 11am for the Armistice Day.
Det var förstås digitala kyrkklockor i högtalarna. Två minuters tystnad och stillhet efter stress, jäkt, hysteri och babblig taxiresa kändes som en evighetslång meditationslektion … men jag bet ihop. Jag hann sedan till mitt flyg, jag flög, jag fick se en utryckning mot två främmande, till synes ensamma resväskor på Arlanda, och jag hann med ett tåg hemåt.
Det sista jag hörde innan jag klev på bussen mot slutdestinationen var högtalarna på tågperrongen:
– På grund av ett signalfel står alla tåg norr om Eskilstuna sedan 19.00 stilla.
Jag vill tågluffa genom hela Europa, upptäcka Japan, besöka Nederländerna, undersöka museer i varenda huvudstad och åka på kryssning vart som helst bara för att jag vill åka båt.
Men egentligen vill jag inte alls resa nånstans, utan bara vara hemma.
– Pffft! fnyser jag åt mig själv och åker till Dalarna, Lund, Öland, Skottland, Frankrike och Tyskland samt nu England … och har förstås jättejättekul.
Nu är jag hos min kusin Ann i Ditchling, dit man reser via
tom buss kl 06.30
proppfullt tåg kl 07 (”ni som står i främsta vagnen, gå bakåt i tåget eftersom vi är framtunga och jag därför inte kan köra på maxhastighet”)
fullt flygplan 10.45 (hey hey we’re monkeys)
tåg 13.00
bil 13.25.
Sedan åker man som seden bjuder till Tesco (liksom Ica Maxi) och häpnar över det enorma utbudet. Jag irrar alltid runt bland hyllorna och utbriser OJ! (mindre lämpligt i engelska sammanhang) och NÄMEN! så att Ann måste leta efter mig som vore jag ett litet barn.
Små hamburgare med nötkött och smält Philadeplhiaost.Anklår med kinesisk plommonsås.Bao-bullar med friterad aubergine i japansk katsu-stil.
När jag och mina stora muskler är på besök, har Ann alltid några roliga uppdrag som inte kräver liljevita frökenhänder utan flyttgubbe-krafter. Denna gång besegrade vi en tempurmadrass som skulle rullas ihop, men trilskades som en treåring som inte vill ha på sig overall.
Treåringen gav upp när jag med mina gamla scoutkunskaper (råbandsknop, 1971) fjättrade madrassen.
Återvinningsstationen i trakten är mer en soptipp än Retuna i Eskilstuna. Ann och jag har varit här förut, och jag försöker alltid dokumentera det som slängs och i största allmänhet ta bilder av den fascinerande miljön. Men blir strängeligen tillsagd att det är förbjudet.
For safety and security reasons, we politely request that you refrain from taking photographs and video recordings at our sites without prior permission.
Så ni får inte se mer än så här.
När vi på kvällen satt och tittade på BBC-deckare på tv, knackade det försiktigt på ytterdörren. Ann öppnade, och såg tre små pojkar i 10–12-årsåldern.
– Excuse us for disturbing you, but we were wondering if we might ask you a question.
– Of course, go ahead!
– We were just wondering whether you might, by any chance, have a fire going — or if it’s your neighbour?
– I beg your pardon? I don’t quite follow. We haven’t got a fireplace.
– Oh, then it must be your neighbour. There’s such a peculiar smell, and the smoke from the chimney is terribly black and thick.
– Goodness, how odd. We’d better go and knock on their door.
– We’ve already tried. We can hear a dog barking inside, but it’s completely dark and no one’s answering. We’re rather worried.
De väluppfostrade pojkarna följde med oss när Ann med bestämda steg gick mot en annan granne, som är släkt med hennes granne. Själv trippade jag med och lyssnade på hur pojkarna bekymrat föreslog än den ena, än den andra lösningen.
– Ojoj vad de små barnen här är bra på engelska, tänker jag alltid väldigt banalt.
Det var här röken bolmade ut, men bilden är tagen lite tidigare i ”dagsljus”. (Gissa om det där ni ser är tunga regnmoln.)
Äventyret slutade i en stor gäspning; förmodligen hade grannen bara eldat med sur-ved. Så var det inte mer med det.
(Min besvikelse höll jag dock för mig själv. Jag ville jag vore Miss Marple eller i alla fall Dr Watson, och att jag med en kopp te i handen skulle få redogöra för poliser vad som hade hänt. Vi skulle ha gått omkring i huset med tjocka, blommiga heltäckningsmattor och jag skulle nog ha hittat en mystisk flaska med arsenik, slarvigt slängd i den öppna spisen.)
Därefter måste man styrka sig på puben The Bull, där det är svettigt, stojigt, roligt, vackert och helt ljuvligt. Jag måste ha varit pubägare i södra England i ett tidigare liv.
Där på vänstra sidan av bygatan, mittemot The Bull, bodde han som skapade basgången i ”Walk on the Wild Side”: Herbie Flowers (1938–2024).Denna bild tog jag på Herbie 2015.
Minns ni att jag gick på kryckor genom hela Europa? Okej, men det gör jag inte längre, så spik i foten på er alla knävlar; jag kan gå på egna ben!
(Jag haltar dock. Jag har börjat wobbla med benen som Zeb Macahan och ni som inte vet, kan kolla här. Far å flyg alla träslöjdslärare som borde ha blivit kirurger istället, så att såna som jag skulle kunna få nya knän.)
Så vad har hänt sen sist?
1. HÄR KOMMER DITT NYA KORT! tjoade Swedbank utan förvarning när jag var på väg hem från husbilsresan. Jag försökte minnas om jag hade bett om ett nytt kort, kollade om mitt nuvarande (och fungerande) kort hade gått ut, letade efter ett sätt att kommunicera med banken (tji fick jag), chattade i en halv minut med en AI som konstaterade att jag ville ha ett nytt bankkort (vilket jag inte ville) och upptäckte sedan att kortet hade slutat funka.
2.
Häromdagen dök det plötsligt upp ett meddelande i bloggverktyget om att min blogg ”inte uppfyller GDPR-kraven” och att jag borde ”signa upp för Cookie Compliance”. Det var reklam för en betaltjänst – reklam för ”integritetsskydd”. Jag har ingen reklam på bloggen, inga spårningsverktyg och inga tusentals läsare – så jag oroade mig och vred mina händer i två dagar innan jag beslutade mig för att ge själva fan i skiten. (Fortsättning följer förhoppningsvis inte.)
3.
När jag skulle fixa momsredovisningen för september (sånt man måste göra som egenföretagare), dök fem oerhört förvånande poster upp. Jag – som inte har spelat datorspel sedan en septemberdag 1988 (Tetris) och som dessutom är Apple-tjej som inte tar i Microsoft ens med tång om jag inte får betalt för det – mådde nästan fysiskt illa när jag såg detta:
Mystifikationen – fem köp av XBOX – skedde den 30 augusti, men bokfördes inte förrän 1 september, så jag såg det inte när jag fixade momsredovisningen för augusti.
Mitt i all bedrövelse lyckades jag få AI att göra en deppig bild av alla XBOXar som jag ju inte hade köpt.
Jag vred mina stackars händer igen, fräste åt ”barnen” som ju spelar spel och ingår i familjedelningen, grät en skvätt, men tröstades sedan av samma barn som hade googlat (åh, det kan man ju göra) och funnit att detta inte alls är ett ovanligt lurendrejeri.
Klart att de behövde fem stycken.
Banken godtog min anmälan (som tog tre timmar att genomföra, exklusive polisanmälan) och jodå, tjuvarna som klampar in på småföretagares konton och stjäl genom att låtsas köpa MICROSOFT*XBOX* är välkända.
Ett av tusen dumma felmeddelanden på vägen mot reklamationen.
Men si! Heureka! Pukor och trumpeter!
I klartext betyder detta: ”Hej Lotten! Du kommer att få tillbaka pengarna!”
Som genom ett digitalt under kom pengarna indansande på kontot och det nya kortet började funka. (Att det är ett jädra bängel med att registrera nytt betalkort överallt är en annan historia.)
4.
Vi firade Halloween med buller, bång, mat och godis samt utklädning.
Spanjoren slog alla rekord som vanligt och lade ner hela sin själ i kostymeringen: Braveheart på jobbet.Coco hemmavid.Själv skrämde jag barnbarn F (skelett) och barnbarn M (Pikachu) med rysliga skräckhistorier och vindögd inlevelse.
5.
Mina hibiskusar har fått löss. (Hibiskusmodern är min mormors, planterad och omhuldad sedan 1920-talet.)
Jag ser på lössen som Björnligans adepter. Illvilliga jävlar!
I övermorgon åker jag till Ditchling och kommer sålunda att bloggrapportera om engelska företeelser. Anyone for tea?
Som jag har berättat förut är jag helt jul-ostressad. Man tager nämligen vad man haver – ett durkslag i grantoppen, tidningspapper runt paketen och havregrynsgröt med mandel.
Men alla andra! Ni är ju helt galna! Sluta nu! Detta hände mig igår:
Jag blev plötsligt enögd av ett svullet ögonlock, vilket är synnerligen opraktiskt när man är van vid att vara dubbelseende. Att få tid hos en privatpraktiserande läkare var det enda alternativet före april nästa år, så jag begav mig till en öron-näsa-hals- och ögonspecialist.
– Inkapslad vagel! Svullen! Ajaj. Det här skulle du ha fått behandling för för länge sedan.
Jag tittade på läkaren. Hennes väldigt högklackade mockapumps var luggslitna som en gammal matta och hade för flera år sedan formats efter hennes hopklämda tår så att de såg ut som klenäter. Hennes hår var stort och välordnat som ett storkbo. Hon tog en läckande bläckpenna och skrev ner mina symptom, personnummer, postnummer och avslutade med ordet ”glögg”.
– Titta hit nu! sa hon och började med bläckfläckiga fingrar gräva i mitt friska öga. Du ska ha en kortisonspruta! Japp!
Sedan snurrade hon runt med stolen ett par varv och letade bland stökiga rostfria prylar på mörkgröna dukar. Så vände hon sig tillbaka till mig med en kall smörja som hon kvickt och utan förvarning sprut-spruttade ner i mitt öga.
– Oj, vad var det? sa jag, och torkade bort kletet, som rann ända ner till min haka.
– Bedövning! Kommer strax! ANNA! KORTISON! skrek hon i en snabbtelefon som såg ut att vara 70-talsdesignad.
– Den är slut! skrek någon tillbaka. Och förresten! Leffe ringde, dom hade inga hörlurar på klasolssån och glöggkryddorna var slut och så undrade han vad du skulle ha saffran till. Ska jag boka ny tid?
Men ögonläkaren var djupt försjunken i receptblocket.
– Mhm. Här, Ultracortenol, en kortisonsalva, sa hon till mig. Två gånger dagligen. Läs inte om den i Fass, där står så mycket dumt. Ska du hämta den på Apoteket nu?
– Mjaaa … sa jag och tänkte att jag aldrig i livet skulle stoppa något mer i ögat. Bedövningen i ögat kletade ihop ögonfransarna så att jag förmodligen såg alldeles stjärnögd ut.
– Bra. Utmärkt. Kan du köpa ut lite saffran till mig när du ändå är där? sa läkaren, som fortfarande skrev i sitt receptblock.
Jag funderade: Det är väl klart att man – egentligen – kan köpa saffran till en okänd läkare som inte ens utfört någon behandling utan bara bedövat ena ögat. Varför skulle man inte alltid – egentligen – på detta sätt kunna be sina medmänniskor om hjälp då och då, även om det verkar absurt? Egentligen skulle det väl bli trevligare om alla hjälptes åt med allt …? Om jag köper saffran till läkaren, kanske hon kan sätta upp nya tapeter åt mig? Men jag hann inte svara:
– Nämen vad säger jag? sa läkaren plötsligt och stirrade nyvaket på mig. Det är så mycket nu, jag ber om ursäkt, jag måste … du behöver inte betala, du kan få en ny tid, förlåt, jag måste köpa en bilbana till min systerson.
Jag fick mitt recept. Där stod det inget om någon salva utan bara:
* Arne & Agnita: tidningshylla
* Lennart: solglasögon
* Christer: Solstollarnas samlade verk
* Peter: snapsvisor med Arne Weise
* Saffran!
På bussen blev jag sånär avknuffad av en dam som efter att ha betalat plötsligt skulle av igen utan att bussen åkt en enda meter. ”Dadlar, saffran och fikon, dadlar, saffran och fikon!” mumlade hon. I min mataffär blev jag omkullsprungen av två dagisfröknar som med tolv barn handlade pepparkakor, presentsnören och saffran. I dörren hemma möttes jag av min granne som vrålade att jag var en idiot som inte begrep att jag ju alltid ska ha saffran hemma.
Sluta nu allihop! Lugna ner er! Ta gurkmeja eller fingerfärg istället – eller servera hallonbåtar till kaffet! Sov en extra timme! Åk sedan och köp saffran och ge bort i julklapp till alla du känner!
