Jag gick in på biblioteket häromdagen. Helt mot alla regler och anvisningar gick jag inte till en dator och slog upp det jag skulle ha, och inte tog jag en nummerlapp heller. Jag stegade helt enkelt fram till informationsdisken, där tre bibliotekarier stod och pratade.
– Hej! Kan jag ställa en fråga fastän jag inte har nummerlapp?
– Dom är där borta …?
– Ja, men det är ju helt tomt här inne, så jag tänkte att det inte behövdes?
– O…k…e…j…
– Jo jag undrar om kåserier står på ett speciellt ställe eller om de sorteras in under romaner.
– Kå … vad sa du?
– K å s e r i e r.
Det kan hända att jag artikulerade lite väl tydligt. Det kan också hända att jag snörpte med munnen och rynkade ögonbrynen lite eftersom denna bortglömda konstart faktiskt borde ligga bekvämt i var mans mun. Eller i alla fall minne.
– Vad är det? sa bibliotekarien.
Då kom en annan bibliotekarie till undsättning. Hon hade förmodligen registrerat min återhållna upprördhet och antydan till snipighet.
– Du får titta i datorn själv och leta upp författarna för dom står lite här och där.
– Författarna står lite här och där?
Hade jag förstås kunnat säga, men det gjorde jag inte – nu fick det vara nog med surkärringsfasoner. Så jag gick till datorn och fann att avdelningen för kåserier på mitt bibliotek helt sonika heter ”magasinet”. Inga kåserier står längre bland alla de andra böckerna ovan jord. De står och samlar damm tillsammans med likasinnade och pratar säkert om forna tider när kåsörer fick användning för aftonkläder flera gånger i månaden.
– Ja, hej igen. Jag skulle vilja h…
– Nu vet jag vad kåserier är! avbröt den unga bibliotekarien mig. Tack för att jag fick lära mig!
– Åh, vad kul att höra! Jag skulle vilja låna Bang. Barbro Alving.
– Bang? Balving?
Nu ryckte den äldre bibliotekarien in igen. Med en armbågstackling såg hon till att den unga inte skulle ta skada av anfallande ögonbryn och artikulationer. Hon spände ögonen i mig. Jag tog sats:
– Barbro Alving. Samlade kåse…
– BANG. Jag vet vem Barbro Alving är. Jag hämtar i magasinet. Grrrfnff.
Ett dygn senare satt jag iklädd knallröda gummistövlar på ett stillastående tåg med ryggsäcken, Bang-boken, resväskan och hela jädra Sörmlands befolkning. Tåget hade råkat ut för motvind, uppförsbacke, lokförare som hade fastnat på andra tåg och inte hunnit fram, signalfel och sena vändningar. Tågresan Eskilstuna–Horndal har jag misslyckats med flera gånger, så jag var förberedd med lektyr, godis och vatten. Tåget kom iväg en timme försenat, men trots att vi rullade på rätt bra kunde inte ens Bang göra mig på bra humör.
Jag var så rysligt irriterad på alla som pratade högt i mobilerna, alla som spärrade platser med väskor, alla som drällde saker omkring sig och alla som över huvud taget befann sig på tåget.
– Är det bara jag som har hjärna, förnuft, sans och vett samt förmåga att känna empati?
Tänkte jag och klev av tåget i Sala utan min resväska. Jag satte mig i väntsalen eftersom det regnade, kollade mobilen, konstaterade att nästa tåg också var en timme försenat, reste mig upp och gäspade och …
– Skit! Skit! Skit! Väskan! VÄSKAN! skrek jag onödigt gällt.
Eftersom alla tåg var sena, hade tåget med den viktiga väskan dock inte rört sig en millimeter från perrongen, vilket jag såg från väntrummet. Jag ryckte åt mig min öppna ryggsäck, försökte stänga den under språngmarschen i de plötsligt geléaktiga gummistövlarna, knuffade mig förbi en barnvagn, plockade upp tandborsten som plötsligt hoppade ur ryggsäcken, skrek STOPP! och VÄNTA! till konduktörerna som precis vred på stängningsnycklarna. Jag dumpade ryggsäcken på perrongen rakt framför vagnen som jag nyss sprang förbi, bad om ursäkt, hoppade upp på tåget, såg min väska prydligt på bagagehyllan, lyfte ner den, trillade omkull, reste mig upp, sprang mot dörrarna, tackade konduktörerna med ett flåsigt ”ttthhhack” och höll på att krocka med samma barnvagn som jag hade stört två gånger tidigare.
Karma, karma. Jag (som kanske inte har hjärna, förnuft, sans och vett samt förmåga att känna empati) ska försöka att aldrig mer bli rysligt irriterad på alla som pratar högt i mobilerna, på alla som spärrar platser med väskor och på alla som dräller saker omkring sig.
Bibblan i Eskilstuna? Antar i så fall att det var nån av våra timvikarier (de flesta pluggar fortfarande) du pratade med först, tycker det låter så. Sen har jag mina aningar om vem den andra personen var. (Inte jättesmidig person. )
Kåserier står inte samlade på ett ställe utan tillsammans med skönlitteratur i övrigt. Numera är de inte så efterfrågade så när de inte varit utlånade på tre år åker de ner i magasinet. 🙂 Alla medier som inte lånats ut på tre år lokaliserar vi om till magasinet . När de väl hamnat i magasinet får de stå där så länge de fortfarande efterfrågas och lånas ut. När något inte rört på sig på 10-12 år måste vi tyvärr gallra då vi inte är ett bibliotek som behöver ha pliktexemplar. Det mesta går att ta in via fjärrlån om det inte kommer nyutgåvor att köpa in. Bland facklitteraturen finns det ämnesområden där vi gallrar oftare eftersom framstegen i forskning, teknik och ändrade lagar kan gå väldigt snabbt.
Ibland gallrar vi böcker för att någon använt till exempel en ostsmörgås, utspillt vin eller något annat oidentifierbart äckligt klet som bokmärke. Om någon använt en oanvänd kondom i sin förpackning som bokmärke låter vi det passera.
Bang är för övrigt en av mina favoriter, minns när jag gick i gymnasiet och hade fått någon bok med samlade kåserier av henne . Jag satt och läste på bussen på väg till och från skolan (gymnasiet) och skrattade högt så att övriga passagerare tittade förskräckt på mig och valde att sätta sig i en annan del av bussen.
Kåserier! Jag har lite svårt att läsa för närvarande. Bloggposter funkar om de är intressanta, men det är svårt att hitta bloggar som passar mig (denna är en av två …). Längtar efter att läsa så nu ska jag testa kåserier i bokform. Stort tack för inspirationen!
Tack för din långa och intressanta kommentar från insidan, Yvonne! Jag är GLAD att magasinet finns – alternativet att allt som inte lånas ut skulle avyttras är ju hemskt.
Men tänk om kåserierna fick en egen bibliotekshylla i förgrunden, sådär så att besökarna snubblar över den. Och så står Ehrenmark, Gits, Bang, Kar de Mumma och de andra där. Tänk om kåserigenren då skulle få ett uppsving!
Aha! Ja, spring och låna kåserisamlingar!
Ack ja, Bang, Cello, Jolo, Ehrenamark, Eld, Kar de Mumma, Orlander, Brar, Unge, och många många fler – det är ju gott och väl om de finns i magasinen, ett tag, men bättre om det kommer upp på hyllorna i lånesalarna. Tänk om vi kåseriälskare skulle ta och dra igång en biblioteksaktion, i stil med den 1969. Då var det författare och översättare som agerade, men inget hindrar oss läsare att göra samma sak. Upp till kamp!
Nämen … ”en biblioteksaktion, i stil med den 1969” – den vet jag inte något om! Var du med på ett hörn, Karin?
Läs på Wikipedia!
Inte 1969, men i den efterdyning som kom 1984 var jag med på ett litet hörn. Även då gällde konflikten den statliga biblioteksersättningen till författarna. (Jag jobbade då åt Bengt Göransson, kulturministern). Regeringen hade tillsatt en ovanligt taktlös förhandlare som i stort sett gjorde allt värre, genom att hävda att författarna egentligen inte har rätt till någon ersättning alls, när deras böcker lånas ut på bibliotek. Göransson insåg problemet, hade ett samtal med förhandlaren och förhandlingarna tog en ny, mer lyckosam vändning.
Kåserier från förr, de är som allra bästa godispåsen.
Lotten, toppenbra tips till alla bibliotek! Vid entrén, ställ en fullmatad kåserihylla som ingen kan undgå att snubbla över. Böcker som kryllar av härlig läsning, inte bara under sommaren.
Här skrev jag om kåserier. Och humor.
https://antasnaque.blogspot.com/2011/08/las-och-skratta-gott.html
Va’ bra att tåget inte for iväg med dig och väskan; man vet aldrig var man kan hamna med ett tåg nuförtiden.
Vilket får mig att tänka på de två norska jägarna som fick syn på ett spår i skogen.
– Dett må vare en kjempe-elg! sa den ene.
– Nei, dett er akkuratt en skikkeligt stor bjørn!
– Nå, Espen – siden vi ikke kan ble overens så synes jag vi följer sporet!
– Olav, det synes jeg er en greit idé.
Det tog bara tio minuter innan de kördes över av malmtåget från Kiruna.
Lotten, du frågade i förra båset om översättare och översättningsverktyg.
Tidigare var det så att det alltigenom dominerande översättningsverktyget var Tr*d*s, och det hade i princip alla professionella tekniköversättare. För att lättare kunna anlita översättare skapades en gratisversion av Tr*ns*t, som i princip var en gratis skrivmaskin. Senare har man lånat ut mer fullfjädrade versioner till frilansare. Nuförtiden finns dock M*m*Q, som klarar hjälpligt att tugga i sig de flesta filformaten, även om det inte har originalprogrammens specialfunktioner.
Så var det i alla fall för ett antal år sedan. För egen del har jag lämnat översättningsbranschen och flyttat lite högre upp i näringskedjan som skribent, så den här informationen är inte pinfärsk.
Tack, CtLDPT, jag är ju inte uppdaterad över huvud taget, jag som översätter på samma sätt som jag översatte för 20 år sedan. Lite som Jan Guillou som envisas med att skriva på skrivmaskin.
Och grattis: skribent är ju ett jätteroligt yrke!
Under min studietid försörjde jag mej som översättare. Senare tänkte jag att det kunde passa att ta upp mina gamla konster när jag blev pensionär, så jag sökte och antogs som frilansöversättare hos EG-domstolen (nu EU) medan jag fortfarande jobbade. Det var ett mycket krävande uppdrag. Det fanns bl.a. krav på konsekvens i ordval; den synonym som först hade valts vid översättning av domstolens texter, den skulle sen användas av alla i fortsättningen. T.ex. om den första översättaren hade valt ”blötdjur” kunde vi senare inte komma sättande med ”mollusk”. Det fanns en hel bok med formaliaregler som det gällde att beakta och det var alltid MYCKET KORTA FRISTER som inte gick att ändra. Inte ens när jag låg i 38, 5 graders influensa kunde jag få förlängd tid. ”Har man åtagit sej ett uppdrag, då ska det utföras inom avtalad tid.” Det var i och för sig bra betalt, men väldigt hårda arbetsvillkor.
Oj! Man översätter ju lite vingligt när man har feber!
(Jag översatte en whiskyartikel med nyvrickad fot en gång. Det gick sådär långsamt som när man översätter efter att ha druckit en whisky.)