Jodå, ni har också haft en sådan dag. En dag när allt gnisslar och gnager.
Allt går fel och man fastnar med ärmen i ett dörrhandtag. Skosnöret går inte av, men trasslar in sig i jackans kardborrknäppning. Man missar inte bussen, men den är full. Och alla skriker! (Jag hade nog otur. Men på min buss skrek en treåring, en fjortis och en synnerligen ilsken man i 48-årsåldern, vars bil gick sönder IGÅÅÅÅR, ja ni förstår. Oj, det rimmar. I feel a poem approaching. Ssschh, hjärnan, rimma inte nu.)
Om vi börjar i en annan ände, så har jag fått frågor om hur det egentligen funkade med Snälltåget på hemresan från Lund förra veckan. Jodå, alldeles utmärkt; vi blev bara tre timmar försenade.
Personalen på Snälltåget var som jordnötssmör på en banan eller cumberlandsås på en gåsleverpaté: förtjusande. Tiomånadersbebisen pallade inte alls tandsprickningen i kombination med den bastuvarma tågkupén, men i och med att Snälltåget är så himla snällt, var vi ändå inte galna av ilska när vi äntligen kom hem. SJ har air condition, men en hel del att lära.
Oj, nu blev jag frustrerad igen. Grr.
Hur som helst ska detta handla om en frustrerad dag som inte alls innehåller tågresor. Det är bara en helt vanlig dag. Jag tror att jag tar det lite i punktform.
1.
En basketkompis gav bort tomatplantor en masse. ”Skiter väl jag i”, sa jag och tackade plötsligt ändå ja till fyra stycken plus en gurkplanta. Det är lika absurt som att jag skulle tacka ja till en gin & tonic, som ju smakar äckepäck. Jag gav mig iväg i vår trasiga, hostande bil i ottan och fastnade i en sju kilometer lång bilkö eftersom man just denna dag inledde asfaltering medelst sprängning. Grrr.
Dessa sju kilometer försenade mig så att jag började gnissla tänder – jag skulle ju prata i radio kl 11 och fick köra en omväg hem för att hinna. Men jag kom till slut hem med plantorna, tryckte i mig en blodsockerhöjande banan och …
2.
Ja, se på fan: pyspunka på cykeln. En pyspunka har förvisso det förlåtande draget att den pyyyyser, så man kan cykla en liten bit i alla fall, och komma i tid. Men. Grrr.
Under radiopratet utredde jag bl.a.
- om oxfilé är detsamma som nötfilé
- fisförnäms relation till prutt- och fjärtförnäm
- gräsänkans och gräsänklingens olika civilstånd
- kompareringen av få
- byracka
- sybarit
- varför och vart man drar åt pepparn.
3.
Men då var det ju så oerhört frustrerande att allt intressant språkprat avbröts av nyheten om skitstöveln Berlusconis död. Han var en en sjuk gammal ljugande maktfullkomlig karlslok, så vad fan ska vi stoppa pressarna (pressarna = mig och mitt intressanta språkprat) för honom?
Sa jag inte i radio. Grr.
4.
Väl hemma konstaterade jag att jag hade blivit sparkad från ett presumtivt lukrativt jobb eftersom de presumtiva uppdragsgivarna plötsligt hade bestämt sig för att inte använda en redaktör (mig) utan en inom det specifika ämnet ämneskunnig person. Som inte kan uttrycka sig i skrift.
Grr.
Då bestämde jag mig för att mangla lakan. Och si, då kändes det bättre.
Alla inmanglade skrynklor störde mig inte det minsta, jag bara vek in dem så de inte syntes. Därefter rev jag bort en hel rosbuske och sågade sönder en häck, krattade bort skit och skräp samt mördade en björnbärstok som sprider sig och lämnar taggar överallt (PYSPUNKEAMARODÖR!).
5.
Men då kom grannkatten. Den hänger mig i kjolarna och ber om än det ena, än det andra. (Och får det, absurt nog.) Idag satte den sig framför kratthögen och vägrade flytta på sig trots att jag föste både rosbuskeklipp och brännässlor mot den.
6.
Katten tog som hämnd för min snålhet en kaja och åt upp den i ett nafs.
Det är kattens natur, så det enda som var frustrerande i detta ögonblick var faktiskt min skräckblandade fascination inför det som hände: krasket och knaket när han rev av fågelns huvud och utan åthävor slukade hela rasket.
7.
På basketbollpromenaden blev jag ytterst frustrerad när jag såg alla döda granar som kommer att falla som ett plockepinn över mig endera dagen.
8.
Nu, i kvällningen, tänkte jag börja kolla på en skotsk tv-serie som heter Guilt. Och då finns bara säsong 2 & 3 på SVTplay – inte första säsongen. Grrr, the i-landsproblem i kubik. Fly mig en bra bok att läsa, hörni!
Nä. Nu drar jag nåt gammalt över mig och ser fram emot morgondagen. Vinet och sirapen kommer att flyta min väg och havregrynsgröten lägga sig som ett våtvarmt omslag runt min sargade själ.
Vin kan jag bjuda på vid tillfälle, om det är någon tröst, men den där presumtiva uppdragsgivaren alltså – vilka pottsorkar! Kan man hälla lite av vinet på dem?
”Nej jag ville inte anlita någon som ser till att det hela håller tätt utan jag anlitade en expert på druvsorter för att designa förpackningen.”
Första säsongen av Guilt finns på Britbox (HAR DU INTE BRITBOX?). Jag kan titta på den åt dig nu när Exit är slut så kan du ta vid sedan.
Okej, här inkasserar jag direkt vin av hakke och Niklasses ögontitt på Guilt – vilken jackpot!
Ack, Lotten, livet är fullt av provningar, som sömmerskan sa. Men det där var ju lite too much. Jag skulle kunna erbjuda en bok, eller femtio, valfritt ur sortimentet, bara kom och ta.
Själv körde jag en Papphammarvariant i går när jag skulle vattna och försökte dra loss den 40 meter långa hoptrasslade vattenslangen som någon stressad medmänniska hivat upp på och bakom en hylla i ett mörkt hörn i boden. Jag drog och drog och tjoff lossnade den, jag for baklänges i hög fart, slog skallen i dörrposten så att boden höll på att trilla omkull, greppade tag i väggsidan för att inte ramla utför trappen och bryta nacken och fick in en rejäl sticka i handen. Så idag får jag ledigt.
Hur gick det med tomaterna?
Tomatplantorna står nu på golvet i köket och stirrar på mig. Om jag kisar lite med ögonen ser jag att de har satt händerna i sidorna och minsann hör jag inte lite mutter också. Där kan de ju inte stå!
Jag ska bara …
Jag träffade kommunens stora trädexpert – ett Alnarps-utbildat superproffs som visste allt om alla arters biologi, skötsel, användning och kulturhistoria. Han tycker förvisso att lutande torra granar ska sågas ner efter hand, men att någon skulle få dem i skallen var han inte så bekymrad för; tydligen är det extremt ovanligt och det finns andra freak accidents som man bör bekymra sig mer för.
Torra granar är som Pellefant, knakelibrak en masse. Man hör utmärkt bra när de har något fuffens på gång.
Jag kan sitta ute på min altan åt dig och lukta på gullregnet, det är sommarens allra som delikataste doft, det.
Altanen är ombyggd och således numera manövrerbar för min elrullstol, som kommer i början av nästa månad. Ner kommer man ju som bekant alltid men jag har hiss!!
Så då ska jag gå med i Hells Grannies, gå ut med grejhunden och åka på sommarkafé i kyrkan. Allt på en gång.
Langa hit tomaterna jag vill ha dem!
Karin, ta det lite lugnt är du rar, tänk på att man ska åldras med värdighet. Ska jag knyppla en spetshätta åt dig?
Tack Ninja för erbjudandet, men tror du verkligen att jag är spetshättetypen?
Tips och råd om hur man åldras med värdighet tar jag gärna emot, ifall det är så att du har lite sådana kunskaper till övers.
Jag hade en sådan dag för inte så länge sedan. Den började med mardrömmar, sen tog skrivarbläcket slut och så bara fortsatte det. Men de flesta dagar är lyckligtvis bättre.
Nu är det för varmt för att gå ut. Inte bra för konditionen.
Ta det varligt, Karin!
Förra onsdagen var verkligen en GRRR-dag för mig. Ramlade rejält när jag skulle stiga ur sängen efter en tupplur på eftermiddagen. Efter två timmar på golvet fick jag (den strandade valen) hjälp av dels en god vän och dels en granne att ta mig upp.
Sedan en vecka ser jag ut som ett misshandelsoffer i ansiktet och det kommer att vara så en tid framöver. Ska ju igenom alla färgnyanser innan jag blir ”normal” igen.
Karin här ovan och jag tycks leva farligt …
Oj, oj, oj Anta Snaqe! Låter riktigt jobbigt – och ändå tur att det inte blev ännu värre. Nu är det femtio nyanser av blå-lila-grön-gult som väntar.
Nämen Karin och Anta Snaqe – ni lägger in så mycket mer lidande i era Grrr-aktiviteter!
Nu har jag ett absurt tips: ta ett foto på när ni är som mest blåmärkliga. När allt har läkt, minns man nämligen inte hur illa det var. Och så kommer jag (eller nån annan förstås) rusande och frågar ”hur såg det uuuuut?” och så säger ni ”ptja, inte så farligt”.
Under en och samma vecka för tre år sedan, föll båda mina föräldrar helt oberoende av varandra (skilda sedan 1987) på näsan. Jag bad om bilder, och dem har jag kvar som ett kärt minne. Päronen ser på bilderna helt jävla livsfarliga ut, och vi har skrattat (med dem) åt fotona många gånger.
OT men lite orginellt. Häromsistens besökte vi Riksidrottsmuseets konstutställning eftersom en ung släkting hade en målning med. En energisk liten intendent prackade på oss tävlingsblanketter och uppmanade oss att delta i museets tävling om namn på ett gäng hästar, ja inte riktiga utan käpphästar som stod så stillsamt i ett litet stall. Vi satt vid ett litet bord i barnstorlek och pustade fram några namnförslag och lämnade in. Nu fick vi mejl att vi vunnit pris i tävlingen! Vi får ila dit och hämta priset med det snaraste. Oj vad vi är nyfikna; vad kan vi ha vunnit, tro?
Karin: Hur är det med dig efter ”slang-attacken”? Är du också kameleont?
Lotten: Bilder är tagna. Bifogar en ”snäll” variant. 🙂 Det är mycket värre nu, hela ansiktet blårött.
Klart att ni har vunnit en av hästarna, Ökenråttan! (Men vad blev namnet, månne?)
Anta Snaque: JÄSSES! (Blandning av jösses och yes.) Det var det jävligaste! Oerhört impad är jag!
Travolta och Galoppsan.
TRAVOLTA!!! Det är så bra på så himla många plan! Grattis till vinsten!
Kronprinsessan hade en ponny som hette Travolta, så våra barn uppfattade det som ett hästnamn.
OT: L!nked!n föreslår gång på gång att jag ska lägga till en för mig okänd Maria med motiveringen att vi har gått i samma skola. Denna skola är Uppsala Universitet. Det finns rimligen tusentals andra på det forumet som också har läst där. Varför just denna Maria?
Hugaligen, Anta Snaque, det där gör ont! Själv har jag inget att visa upp, dessvärre, eftersom jag tvättat mitt blodiga örngott, såret på skallen är svårfotat och handen för närvarande inlindad. Vill ni i stället se hur det såg ut när jag skar upp halva skalpen på ett armeringsjärn i Tel Aviv? Nä, jag tänkte väl det.
ÖR, Travolta och Galoppsan är underbara hästnamn och mycket lättare att skilja från kidsens klasskamrater än Betsy, Biggan, Bengt och Ove.
JAG vill se halva skalpavskalningen, Karin!
(Jag är inte sensationslysten och vill verkligen inte att nån ska ha ont. Jag ör bara lite morbid.)
De två äldsta barnens favorit i ridskolan hette Chenouk, det mindes vi. Yngste sonen gjorde lumpen i livgardet. Hans häst hette Farao. Vi hade med de namnen också, men det blev inget napp. (Tävlingsblanketten krävde fyra hästnamn så vi ringde runt och frågade vad hästarna i barnens liv hette.)
ÖR, du måste meddela när ni går och hämtar priserna! Om det skulle vara käpphästar kommer jag och filmar när du och Lille Maken (Naken höll mina fingrar på att skriva) galopperar längs Strandvägen.
Och apropå naken då; i somras var vi och åt middag hos kompisar och när det var något som skulle delas upp eller serveras, jag mins inte vad, frågade jag värdinnan om en Lilleman. På hennes rodnande och stammande svar förstod jag att Lilleman inte alls var en praktisk liten kniv som alla har i någon kökslåda i det hushållet.
Heja Niklas! Jag gjorde exakt samma sak här hemma under en stor tillställning för sisådär 15 år sedan – vilket barnen inte minns.
Däremot vet de alla fem vad en Lilleman i köket är, för den där kvällen för 15 år sedan bankade vi denna kunskap i dem.
Ahh vad det var roligt att vinna i en liten tävling! Vi traskade iväg i värmen och hälsades med jubel av museets damer. Man fick välja saker ur en låda; vi kände oss som sex år gamla. Mycket uppiggande. Jag valde en käpphäst. Käppen var 20 cm lång med en liten häst på toppen; en penna. Lille M valde en studsig basketboll i litet format, lämplig för en hund. Vi ska ge den till en hund som vi känner. Efter prisutdelningen drack vi en kall öl i Etnografiska museets trädgård. Trevlig utflykt på det hela taget.
”Lille M valde en studsig basketboll” … detta måste ju vara höjdpunkten i min basketkarriär! [insert lämplig smiley som signalerar fenomenal lycka]
Om någon kan ta sig till Gustavsberg idag eller imorgon kan jag höggradigt rekommendera utställningen ”Sammelsurium”, Chamottevägen 5. Alicia Siwert ställer ut broderier, ett Muminhus och en hel del annat. Klockan 12-17 lördag, 12-18 söndag. Buss 474 från Slussen till hållplatsen Vattenhjulet.
Vi var där igår.
Även jag kan rekommendera ett besök i Gustavsberg pga. allt porslin som är på rearearea. En liten vas designad av Lisa Larsson, t.ex.
Apropå rekommendera läste jag just min farfars första annons som han publicerade när han startat eget snickeri 1919: ”Rekommenderande mig i den ärade allmänhetens benägna hågkomst vid behov av möbler, som tillverkas i önskade stilar och träslag.” Fint va?
Karin! Se bild!
Vilken otroligt konstig slump att jag idag stötte på denna annons med en liknande formulering – det handlar här om Ford och bilar. (1923)
Men det kanske var ett känt uttryckssätt?
Vad lustigt! Jag tycker kanske att Ford lyckas bättre med satsbyggnaden, eller? Det känns som om det fattas ett verb i farfars version. ”Rekommenderande mig i den ärade allmänhetens benägna hågkomst, erbjuder jag …” eller något åt det hållet. Han var annars rätt stilsäker, men du kan nog ha rätt i att det där kan ha varit en slags standard-annons-fras.
Den lilla lilla käpphästen finns fotograferad av Lille M. Få se om det går att få över den hit. Nej, det går inte.
Här kommer Ökenråttans bild på Travolta the käpphäst!
Jag vet att denna tågrapport egentligen hade kunnat vara värd ett alldeles eget inlägg, men jag ska försöka skriva om nåt annat än tåg imorrn. Så … just nu sitter Tjugoåringen (aka Sigge) på ett tåg nära Motala för att …
1.
Tåg 3930 Lund – Norrköping kl 12.30 ställdes in med kort varsel.
2.
Resenärerna ombads ta tåg 3942 istället. kl 16.30.
3.
Detta tåg blev 90 minuter sent redan före start.
4.
Eftersom reparationen av Linköping–Norrköping-sträckan blev försenad (den som vi upplevde på väg hem från Lund den 8 juni), fick tåg 3942 ta en omväg.
5.
Istället för att komma fram till Norrköping vid 16-tiden, kommer tåget till Katrineholm kl 00.55.
6.
Istället för att Sigge åkte Mälartåg hem till Eskilstuna i eftermiddags, måste vi nu köra till Katrineholm och plocka upp honom mittinatten
7.
Snälltågets dubbeltåg (jähättemånga vagnar) har inte mer än en enda (1) fungerande toalett och ombordpersonalen gör inte några som helst utrop i högtalarna samt verkar ha gömt sig eftersom ingen går att få tag på.
Tydligen ställdes 17 000 tågavgångar in förra året. Det är rätt många. (Ungefär 3 000 tåg avgår varje dag.)
Stackars Sigge!!
ÖRs häst är ju ingen häst, det är en enhörning!
17 000 – jösses! Numera blir det dessvärre bil, för min del, om jag inte har mycket gott om tid. Det hade jag häromdagen när jag behövde åka en sväng från södra Dalarna till Stockholm, så jag chansade på att ta tåget. På tillbakavägen gick det låååångsamt och när vi kommit till Morgongåva, meddelade lokföraren: ”Tyvärr har tåget gått sönder.” Och på engelska: ”There is a huge problem. Broken engine.” Men tydligen inte värre än att han fick igång tåget efter en halvtimme. I Sala blev det dock tvärstopp. ”Vi har beställt bussar, men de är inte bekräftade. Det kan ta tid.” Nu började jag trots allt få lite bråttom, så jag kom överens med konduktören att jag går till Sala centrum och handlar (i stället för Avesta som jag planerat). Hon tog mitt telefonnummer och lovade ringa OM bussarna kommer, eller OM tåget går igång. Men innan jag hann så långt blev jag uppfångad av ett av gängen som fixat annan transport. Och jag imponerades, som så ofta, av allas tålamod, goda humör och kreativitet. Men – det blir nog bil nästa gång.
Ninja: Ha! Jag är lurad.
Betr. hastighet vid resa: Vi har varit bilburna i ett par dar. Först till Kalmar, därefter till Öland med promenad på Alvaret i regn och så hem till Stockholm igen via Växjö. Hemresan bjöd på bilkö i sammanlagt 1 1/2 timme. Obegripligt.
I såväl Kalmar som Växjö kunde vi raskt räkna till vardera fler bokhandlar än vad huvudstaden nu bjuder på. Så e’re.
Går det inte att ta en buss redan från början av resan? Istället för tåget alltså?
[…] dessutom blott levererad till Katrineholm. Det snälla Snälltåget som vi berömde så efter den långa resan med en bebis, visade sig från sin sämsta sida i ett tio vagnar långt tåg utan fungerande toaletter eller ens […]
Hyttis: Det kan man (nattbuss till Sthlm för ca 500 kr), men det gör ju INGEN.
Tänk! Om man ändå hade en kristallkula och från början kunde se om tåget skulle komma fram i tid eller ej!