I augusti 1981 flög jag fullständigt obekymrad helt ensam till USA för att gå på high school i Dallas, Texas, i ett helt år. Jag hade brevväxlat med min värdfamilj i ungefär en månad, och tyckte att det skulle bli spännande med deras tre små barn. Min blivande high school var stencool eftersom den satsade stenhårt på tjejbasket och inte amerikansk fotboll.
Redan innan jag åkte såg jag ut som på bilden till vänster.
När jag spanade efter värdfamiljen på flygplatsen DFW, kom en helt främmande kvinna fram till mig och sa att planerna hade ändrats, och att jag skulle bo hos henne i två veckor istället, och sedan flytta till en ny, helt främmande familj … som just nu var bortrest på semester.
Obekymrad som jag fortfarande var, ryckte jag bara på axlarna och sa ålrajt, och åkte hem till den okända kvinnans familj och lade mig att sova nästan konstant i tre dygn.
Det visade sig att min värdfamilj hade råkat avslöja att de hade ett arbetsschema till mig, som innebar att jag skulle ta hand om de tre barnen all vaken tid som jag inte var i skolan. Men att det sedermera diskvalificerade föräldraparet faktiskt ansåg att ”The Swede” ibland nog kunde låta bli att gå till skolan om något barn skulle råka vara sjuk eller liknande.
Efter två veckors mellanlandning flyttade jag till den nya värdfamiljen, som visade sig ha katt. Superduperallergikern – som var jag – sa inte ett knyst om detta utan försökte bara att stå ut och stänga dörren till mitt rum samt nysa så tyst som möjligt. Jag fick astmamedicin utskriven via mammans väninnas läkare, och den funkade alldeles förträffligt bra – även om det handlade om gula, stora hästpiller som gav mig hjärtklappning.
Nu började jag bli bekymrad – men av basketrelaterade orsaker.
Min nya high school satsade inte det minsta lilla på tjejbasket, utan hade istället ett av Texas bästa American football-lag. Jag fick vara med i basketlaget, men just denna skola hade en regel om att utlänningar inte fick spela matcher utan en godkänd dispensansökan; min dispensansökan godkändes när mer än halva säsongen hade gått.
Så … där var jag i det mest fantastiska av länder, USA med häftiga kläder, filmer, sportframgångar, bilar, musikartister och … själv längtade jag bara hem till Luleå och alla basketmatcher. Pappa skickade ett kassettband med sitt Sommarprat, mamma skrev brev, jag skrev säkert fem brev om dagen till alla jag kände, och jag fick fler kassettband hemifrån med ljud som snöknarr, brevlådesmäll och dörrknirk.
Tiden gick. Det mesta var förfärligt. Men jag överlevde. Dramatiklektionerna, till exempel, var toppen. Vädret var skönt. På en fest blev jag rentav kysst på ett förtjusande sätt av en fjunmustasch..
På ”the prom” (skolans avslutningsbal) var min dejt skolans maskot (en panter) och han råkade på väg till efterfesten (där det ryktades att man skulle få dricka ur champagnefontän) köra vilse så att vi plötsligt befann oss på ”Månskenskullen”, där han försökte kyssa mig. Jag ryckte av panterns kysschock till så kraftigt att jag fick en reva i min syrénlila, lånade, för trånga syntetklänning och dessutom gav honom en fläskläpp. Plötsligt kom han på att vi alls inte var vilse och körde snabbt till festen, där min kompis Margie väntade i sin gula syntetklänning bredvid en hög omkullvälta champagneglas.
Detta high school-år tänker jag numera på lite oftare. Dels för att det händer så mycket konstigt i USA, dels för att mitt liv på drygt ett år har vänts helt uppåner. Det är fan bara att bita ihop och laga köttfärssås, knyta skorna, klippa sig, gå upp ur sängen, föreläsa om det absurda i AI, lämna bilen till verkstan och hänga en Wunderbaum i kakelugnen som är lika död som kajan som ligger nånstans och ruttnar i skorstenskanalerna.
Jag veeeet. Mina två år som hemmafru i USA på sjuttiotalet var intressanta, men inte underbara. Tupperwareparties, till exempel …
Men du är helt förtjusande både i sammet och syntet. Och när livet vänds upp och ner är barn (liksom deras respektive, med allehanda skills) och barnbarn en välsignelse.
Precis så, Karin! Precis!
(Men nu vill jag veta mer om hemmafruandet i USA på 1970-talet. Apropå Tupperwarepryttlar, så är de tydligen helt överkomliga idag, för … ingen vill ha dem …)
Har pappan sommarpratat!!! DET har du väl inte bloggat om? Eller?!
Jag har förresten köpt 4 påsar med böcker! Det kan vara ett rekord 2025. STF’s årsböcker mellan 1908-1948 är fantastiskt roliga att läsa. Jag tror det är min fäbless för biografier som ger samma tillfredsställelse att läsa dessa tidsdokument. ”Brödkakor och barn i rader, i taket respektive på golvet”, om ett besök i en Hälsingegård 1941.
Nej, det har du faktiskt rätt i, Pysse! Jag har inte bloggat om pappas Sommarprat.
Ska absolut åtgärdas. (Han har alzheimer och bor på ett hem här i Eskilstuna, så jag kan åka dit och rota i hans pärmar. Där finns originalmanuset.)
En kommentatös har avlidit (se bild). Agneta uti Lund satte sig för tre veckor sedan ner på en stol i hallen, och det var det sista hon gjorde.
Vi spelade Wordfeud in i det sista; kanske lade hon ut sina allra sista bokstäver där och då … på stolen i hallen. I samma hall, på nästan samma plats, dog hennes man Folke för ett par år sedan.
Det var ledsamt. Jag har tänkt på henne med ojämna mellanrum eftersom vi brukar passera en parkerad bil med registreringsnummer AUL …
AuL – jag minns att vi skrattade åt att hon omnämnde de vuxna sönerna som farbröder. – Det dös för mycket nu för tiden, känns det som.
Du såg ut som som sagoprinsessa, Lotten, både i siden och i jeans.
Så sorgligt med en förlorad båskamrat. Ja, det dös för mycket nuförtiden, det gör det.
Man ska inte underskatta värdet av att kunna stå ut.
Jag går en folkhögskolekurs ”Friskvård och hälsa” detta läsår. Den är väldigt bra på det hela taget men ibland får man konstiga uppgifter. Det kan t.ex. vara att skriva ner vad som gör en lycklig. Lycka är ett stort begrepp för mej så uppgiften blir hopplös att göra. Det är tillräckligt ifall det inte händer några större missöden eller katastrofer. Jag tänker att det duger bra om jag får vara nöjd.
Tråkigt med AUL.
Här kommer sent omsider en liten glimt från mina hemmafruår i USA. Det började med att vi hyrde ett lagom stort (dvs ganska litet) hus nära Yale University där maken skulle jobba ett par år. Hyresvärden var en äldre man vars fru dött när de var i Florida under vintern och som låg i en frysbox där i väntan på begravning. Av någon anledning ville han vänta ofattbart länge med det. Och medan han väntade BODDE HAN KVAR I HUSET. Det blev lite trångt och vi försökte få honom att förstå att vi hade hyrt hela huset.
Nåväl, efter ett par månader gav han sig av och huset passade bra för vår lilla familj på två vuxna, en 6-månaders bebis och med ett rymligt garage för vår Volvo. Det tyckte inte grannarna. De upplyste oss om att vi flyttat till ett tvåbilsområde, med ett tvåbilsgarage. Alltså borde vi ha två bilar, annars riskerade deras villapris att sjunka. Sen blev det allt konstigare vartefter.
[…] det dessutom begravning för en av våra kommentatöser: Agneta uti Lund. (Dödsannonsen finns i förra kommentatorsbåset.) Det var även viktigt att komma ihåg att jag framme i Lund skulle hinna installera mig nånstans […]
Haha, tack Karin! Din knasbok ”Rapport från ett hemmafruliv” hade jag gärna läst!
Nu kommer ett nytt inlägg!