Hoppa till innehåll

Månad: september 2022

Billarm och arbetsläger

Stolleproven fortsätter – jag åker på arbetsläger varannan vecka nu! Den gångna helgen handlade om att köra hyrbil 30 mil söderut. Bilen var ett kapitel i sig eftersom den dagen före utfärden behagade larma ungefär var 20:e minut. Vi satt nervöst och åt i köket:

– Ssscchhh! Var det bilen igen?
– Nej, det var min mobil.
– Men nu då?
– JA! Mamma, spring ut!

Jag sprang ut, öppnade och stängde bilen och gick in igen. Vi googlade Volvo, vi googlade kontaktpersoner på Hertz, vi googlade fram bilproblemsforum och vi frågade en kompis kusin, vars farbror är bilmekaniker. Förutom att öppna och stänga bagageluckan på ett snillrikt sätt några gånger, var alla experter överens om att billarm nog i största allmänhet tillverkas av Microsoft och att de funkar bäst när tuppen gal, klockan slår och vinden vänder. Proceduren upprepades efter 18 minuter:

– Nu tutar det! Är det bilen igen?
– Nej, det var väl på andra sidan?
– Vilken andra sida?
– Nej, det är nog bilen igen.

Det var det: den larmade så fort en stor bil eller en buss körde förbi huset, och eftersom vi bor längsmed bussvägen var det lite besvärligt. Men bortåt midnatt slutade ju bussarna att gå … (Jag lade mig att sova i vardagsrummet för att vara nära bilen. Den höll sig lugn tills bussarna började gå igen vid 05-snåret i ottan.)

Orangeluvan (söstra mi) och jag fastnade i en bilolycka (en bil hade voltat) och i en singelolycka (en bil hade kört in i och knäckt en elstolpe så att elen rann ut på hela vägen eller nåt, slöseri måste det ju vara i dessa tider i alla fall) och körde i stora kringelikrokar på grusvägen ute i spenaten för att över huvud taget komma fram.

Mycket lyckat, alltså.

Japp, på sådana här vägar kröp vi fram samtidigt som vi fasade för att billarmet skulle köra igång vid eventuellt möte.

Huset som vi med iver och glädje skulle ta oss an denna helg byggdes 1909, men renoverades bortitok brutalgalet både på 1960-talet och i slutet av 1990-talet. Förre ägaren hade den ytterst goda smaken att lämna kvar allt lösöre i huset, så jag fick den stora glädjen att piptjuta av förtjusning inför dessa fynd:

KNALLPULVER! AMMUNITION TILL EN OLLONREVOLVER!
GLANSPUTS!
BRANDSPRUTA FRÅN STENÅLDERN!

Vissa ting anade inte ens Orangeluvan var betydelsefulla – för si hon är så ung, så ung. Hon var inte ens påtänkt en dag 1968, när vår mormor hade fallit omkull på dammsugaren och brutit lårbenshalsen och hamnat på sjukhus. Mamma skulle baka något till mormor för att göra henne lite gladare, och mitt i baket ställde hon en gul plastbytta på en varm spisplatta. Byttan smälte och förstörde spisen och lårbenshalsen fick inte någon bakad uppmuntran den gången.

Men jag kunde 2022 återskapa just denna situation!

Jag kan inte visa upp före- och efterbilder nu eftersom inget egentligen blev färdigt under våra två hysteriska dygn som gav oss blåmärken, skrapsår, färg i hår och på mohair samt gedigen träningsvärk i ljumskarna. Men några smakprov kanske?

Den här tapeten målades över.
Dessa spikar drogs ur golv och väggar.
Dessa golv och väggar slängdes. (Ni ser att det är 1960-talet som ligger där.)

Särskilt spikarna var fascinerande. Masonitskivorna sattes för 60 år sedan fast så inihelvete hårt med tretumsspik var femte centimeter. Varje utdragen spik tjöt av smärta när vi med världens vackraste kofot bände ut dem. Masoniten och plastmattorna på golvet satt fast med mindre spikar – fast på ännu kortare avstånd. Om jag hade kunnat väga all spik, hade det säkert visat sig vara ett ton. (Jag överdriver aldrig.)

Och så fanns det ju ett uthus!

Så här nära en höskulle har jag inte varit sedan jag blev allergisk 1973.

Vår mathållning var inte alls anpassad för de kraftkarlar vi ju är; mackor, ägg, pasta och tonfisk skyfflades in och sköljdes ner med kaffe på konstiga tider.

Ett trick när huset saknar peppar: chilistarka knörvlar (aka ”Flamin’ Hot Cruncherz”) ger både styrka och konsistens.
I köket hittade vi även denna guldgruva: bantningstips där avsändaren är en kaviarfabrikant. ”Sötsaker är helt förbjudna” stod det. Vi firade detta med 15 kakor var.

Huset var ännu inte redo för uppvärmning och sådana moderniteter, så vi hade en litet brunt kylskåp som vi satte utomhus på nätterna.

Funkade perfekt.

Avslutningsvis kan jag meddela att vi nu vet vad tjurarna vägde 1965 och att deras hull hade ökat med 34 kilo.

Ojoj, en stackare var sjuk!
Share
24 kommentarer

Jag studerar vidare: teckenspråk!

Mera plugg!

Ja, nu börjar ni kanske tycka att det räcker med studerandet. Någon frågade mig varför jag slösar på skattemedel på detta vis eftersom jag tar poäng på universitet och högskolor runtenom i hela Sverige.

(Varen icke oroliga. Jag är egenföretagare, så jag betalar så mycket skatt att jag skulle kunna läsa 15 kurser per år utan att … vabaha? Det är inte en och samma skattkista säger ni? Ah well.)

Jag tror att jag lade grunden för detta redan som liten palt, när jag försökte slippa lära mig att spela piano genom att anmäla mig till massa andra aktiviteter.

  • I trean gick jag på teaterkurs, men slutade grymt besviken efter ett helt år av ”lära känna varandra-övningar” och diskussioner om det positiva i att man kunde vända även en Shakespearepjäs till att handla om NJA eller Stålverk 80.
  • I fyran gick jag en kort kurs i (tadaaa!) teckenspråk, inspirerad av ”Upp med händerna” som var både ett tv-program och en kortlek. När min farfar blev blind, lärde jag honom helt logiskt de dövas språk ända tills han dog.
  • I femman gick jag på keramikkurs och hade julklapparna färdiga för flera år framåt: knöggliga skålar och förfärliga tavlor placerades i garderober, på vindar och i stängda källare i hela släkten.
  • I sexan lärde jag mig att dreja. Tyvärr målades alla muggar och skålar i en för hälsan livsfarlig koboltblå färg, så det var ju tur att även dessa tingestar var så fula att de inte användes av släkten, utan placerades i garderober, på vindar och i stängda källare.
  • I sjuan slutade jag spela piano och började lira basket.

Dags för en skrytrunda kanske? Vilka småkurser har jag läst på distans sedan corona slog till i mars 2020?

  1. konsthistoria (Uppsala Universitet)
  2. dialektologi (Uppsala Universitet)
  3. filmhistoria (Högskolan Väst)
  4. språkvård och hjälpmedel (Karlstads Universitet)
  5. person- och ortnamnshistoria (Uppsala Universitet))
  6. designhistoria (Linnéuniversitetet, bedrövlig kurs som jag hoppade av)
  7. arkitekturhistoria (Linnéuniversitetet)
  8. nordiska språk (Mälardalens Universitet)
  9. teckenspråk (Stockholms Universitet)

Det är jättekul att gå kurser – ända tills det är dags att plugga inför tentorna. Då slår jag i dörrar, köper ohemult mycket godis, renoverar möbler och skurar ugnen. (Hm. Asså. Hur i hela friden tentar man teckenspråk?)

Ahhhhaaaa. ”Mjölk” tecknas som att man mjölkar en ko!

Idag har jag lärt mig att på teckenspråk hittar man på personnamnstecken – något som symboliserar namnägarens personlighet. Det påminner om indiannamn som ”Gula lövet”, ”Han som red bort” och ”Fallande regn”. Mitt namn tecknas väl med en hand som dribblar en basketboll?

Bild från en föreläsning i Umeå 2015. Med mig på scenen hade jag två teckentolkare – en som visade svenskt teckenspråk och en som visade TSS (tecken som stöd för avläsning).

Lektionen idag var en tvåtimmarsövning på Zoom, där vi – nästan 200 studenter – satt och övade på siffror och bokstäver tills vi var yra, rödkindade, trötta i händerna och fullkomligt förvirrade eftersom lärarna var döva och chatten inledningsvis inte funkade för dem, men för oss.

Ur chatten:

Jag fattar ingenting.

Kan alla ni andra redan teckenspråk?

Det där ser ut som om han tecknar ”två djävulskaniner möter en elefant”.

Han tecknar siffror! Jag fattar allt fram till ”nio”!

Plötsligt kom läraren på varför chatten inte funkade. Han skrev sedan jäktat med versaler utan Å, Ä, Ö samt skiljetecken och då såg det ut så här:

TUNNLEBNA

Och så gjorde han ett faktiskt jättecoolt tecken för tunnelbana. Han skrev:

KLOKCN

Och så gjorde han massa siffror och tecken för klockan. Vi försökte hänga med. Han skrev:

TAG

Och så gjorde han tecknet för tåg, men alla trodde att det handlade om ett verb i imperativ.

Plötsligt hördes en oerhört ilsken tjejröst högt i den annars knäpptysta datorn:

– Men hallå, vaffan, jag fattar ingenting, kan nån hjälpa mig, hallå läraren förihelvete, jag fattar inte och jag måste ha hjälp, hallå varför svarar ingen jävel. SVARA DÅ!

Som tur är, kunde ju läraren ju inte höra henne.

Jag rekommenderar en titt på ”Upp med händerna” – om inte annat så se i alla fall inledningen. (Det är verkligen gjort på stenåldern.)

Share
22 kommentarer

Tågresa till det årliga arbetslägret i Horndal

Det hände sig i fredags att jag klev på ett tåg som skulle lite snett inåt landet mot nordväst – till Horndal (1 000 inv.), närmare bestämt. Det är en förtjusande resa eftersom man kommer så nära målet; stationen ligger på gångavstånd från husen som behöver omvårdnad. (Vi har varit där på arbetsläger flera gånger tidigare.)

Men hur gick det nu med tågresan? Kom jag månne hela vägen från Eskilstuna till det fantastiska Horndal som planerat? Och tog de 13 milen ungefär två rimliga timmar?

Ack. O nej. För … hur kul hade det varit? Efter blott 40 minuters resa sa det knisterknaster i högtalaren och tågvärden deklarerade nästan andfått att tåget skulle tas ur trafik. ”Kontakta Mälartågs kundservice meddetsamma. Tågets slutstation är alltså Västerås. Om en minut.”

Som ni alla vet är det lättare att kommunicera med Jarl Kulle, USA:s president eller John McEnroe än att få tag i tågens kundservice. Jag släppte den halvätna leverpastejmackan, sparkade igång både dator och mobil för att på något sätt lösa den prekära situationen, samtidigt som jag packade ner allt som jag nyss packade upp för att kunna mysa ordentligt. Då kom nyss nämnda tågvärd och gav mig ett piffigt direktnummer: 0771-22 44 40.

(Ja, det ska ni alla anteckna.)

– Ursäkta, sa jag, men hur kommer det sig att tåget tas ur trafik?
– Personalbrist. Jag tar helg nu! Hejdå!

Sedan följde en krångelresa som varade i nästan fyra timmar med tåg & tåg & buss & buss. Så absurt att det blev riktigt kul.

1 = Mälartåg som ställer in ungefär varannan avgång och som inte går att lita på – men som vi är beroende av. 2 = Tåg i Bergslagen som går som en klocka, men som vi inte alls är beroende av.
Bergslagstågen är mysiga, gamla och har bra fjädring – men inga bord.

I en halvtimme var jag strandsatt i Avesta, där ingen kunde tala om när nästa buss skulle gå.

Inga människor, ingen personal, ingen biljettkassa och faktiskt inga bussar.

– LADDA NER VÅR APP! skrek däremot några f.d. tidtabeller.

Så gjorde jag det. När jag hade markerat att det var buss [bus] jag ville åka, tog det stopp.

– Hallå? sa jag till den förstenade appen, som var lika hjälpsam som t.ex. Jarl Kulle.

Bussen kom till slut och tog mig nästan hela vägen fram till målet, skumpeliskump fick jag uppleva hela 29 stopp på vägen! Finemang! I Fors fanns en turkos, till hälften nedgrävd gammal amerikanare som jag inte hann ta bild på.

Så då undersökte jag Google maps – och hittade den på Bruksvägen 20! Vilken grej!

Och hur gick det på arbetslägret? Jodå! Bloggpolarna Karin, Pysseliten, PK och jag for fram som ena tossingar och lyckades till och med dricka kaffe ungefär varannan timme.

Men hörni, hur ska det gå med tågen i Sverige egentligen? Och cyklandet? Jag vill åka tåg och cykla överallt, men det är så infernaliskt svårt att få till utan att bli försenad och ruinerad eller riskera liv och lem.

Se här så symboliskt deppigt det ser ut på sina ställen i Horndal.
Share
31 kommentarer

En liten barnrapport

Under sommaren utökades familjen med två småttingar, aka barnbarn: en halvskånska som föddes i juni och en halvspanjorska som föddes i augusti. Under en vecka i september var alla på plats hemma i Gula huset, och vi upplevde det för oss så bekanta blöjbytesflödet, kräkfläckar på axlarna, högar med ren och smutsig tvätt samt en farlig massa prylar som bara plötsligt står i vägen.

Modern bildbarnstol som bara knäpps fast, en barnvagninsats köpt på loppis samt en gammal tvättkorg som nu är barnsäng.
Våra barn (de vuxna på bilden) och deras respektive döttrar, även om den lilla (nr 2) här bärs omkring av sin morbror, som har sin egen bebis (nr 1) i sele på magen.

Vid ett tillfälle gick de unga mödrarna och lade sig att vila. Under tiden lagade vi mat, men med panikutryckningar pga.

  • kaskadkräk
  • bajskatastrof med läckage
  • grannens katt med hela ansiktet inne i den dyra asken med Bregott
  • paketleverans vid dörren
  • en kraschad porslinskanna med efterföljande dammsugning
  • speakersamtal på högsta volym med gammelfarmor
  • två kraschade vinglas med efterföljande dammsugning.

Både den djefla mannen (DDM) och jag skakade på huvudet och suckade lyckligt att ”det är ju så här det ska vara”. Och så påmindes jag om hur det var en gång 2001.

Vi hade då blott fyra barn och en mobiltelefon. DDM satt på ett annalkande tåg med känd ankomsttid, medan jag bytte om för 90 minuters basketträning. Jag sa till barnen, som då var 1,4, 7 och 9 år gamla:

– Nu åker jag till basketen. Pappa kommer om ungefär 15 minuter, så ni är bara ensamma en liten stund. Ettåringen sover redan, och ni andra kan titta på Lejonkungen tills pappa kommer.
– Okej, sa de förnuftiga äldsta två.
– Jag ska bajsa, sa den fåordige Fyraåringen.
– Ring om det är nåt! Mobiltelefonens nummer står på kylskåpet bredvid vanliga telefonen på väggen.
– Okej! sa de förnuftiga äldsta två.
– Jag ska bajsa nu, sa Fyraåringen – som heter Oskar och har okejat att han heter så här och nu.

En sån här samsades vi om.

Jag tränade i mina 90 minuter och tänkte inte för en sekund på de fyra barnen som ju var trygga med sin fader. Men när jag svettig och glad tog fram mobiltelefonen, hade jag 26 missade samtal från hemnumret …

– HALLÅ! VAD HAR HÄNT? tjoade jag i mobilen när Nioåringen hade svarat med hela sitt namn.
– Oskars ben är förlamade. Vi har försökt ringa.
– Men pappa kan vä…
– Pappa har inte kommit hem.

Vad vi inte visste, och vad DDM heller inte kunde förmedla eftersom han inte hade någon mobil, var att tåget hade fastnat i Katrineholm. Naturligtvis kunde han ju ha bett att få låna någons mobiltelefon och ringt, men han tänkte väl på andra saker.

– MEN VARFÖR … HUR … VAD HAR HÄNT?
– Oskar bajsade, men sedan fick vi inte torka honom i rumpan.
– Ojojoj.
– Så då satt han kvar på toan tills fötterna somnade.
– Stackars Oskar.
– Så då ville han stå upp, men då trillade han omkull för att hela benen hade somnat.
– Trillade han … med bajs i rumpan?
– Ja, för vi fick inte torka ju.
– Men varför kan han inte stå upp nu?
– För att benen sover.
– Fortfarande?
– Ja, han trillade nyss.
– Satt han på toa ända till nu?
– Ja. Det är nog rekord i sittapåtoa. Guinness Book of World Records kanske …
– [duns!] HALLLÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!

Och då kom DDM hem.

Slutet gott, allting gott – men jag åkte aldrig iväg på samma sätt så länge de minsta barnen inte kunde torka rumpan själva. (Oskar återfick benfunktionen när han väl hade blivit torkad av sin ömme fader.)

Share
10 kommentarer