Hoppa till innehåll

Etikett: Stockholm

Nu gör jag mig väl ovän med alla – rapport från Wikipedias 10-årskalas utan fiskdamm

Först och främst ska ni veta att om författaren Stig Larsson plötsligt blir blind, så är jag komplett oskyldig. Mer om det nedan.

Häromveckan träffade jag en människa som talade om för mig att vi hade träffats tidigare och att jag hade varit otrevlig. Det gick jag på inga villkor med på att jag hade (träffats alltså), men efter en stund visade det sig att jag hade sett människan uppträda och inte varit särskilt imponerad och nämnt det på bloggen.

Sorry, men om det kallas att ”vara otrevlig” – ja då kommer jag att vara det här och nu en liten stund.

Wikipedia fyller alltså tio år i dagarna. Hurra! Som varande gammal NE-redaktör kan jag t.ex.

  • hata allt som liknar konkurrens
  • älska alla uppslagsverk
  • säga att det var bättre förr
  • jämföra artiklar och leta fel överallt
  • njuta av att alla hela tiden letar information om allt.

Men jag är naturligtvis extremt positiv (har ju inte kommit till den otrevliga delen än) till allt som har med kunskap och fakta samt uppslagsverk att göra – och letar fel överallt. Jag jämför sällan artiklarna i Wikipedia och NE eftersom det inte är det som är poängen.

  1. NE saknar hundratusentals uppslagsord som Wikipedia har med.
  2. NE har alltid korrekta boktitlar, årtal och väderstreck. (Utom när det är fel, dårå.)

NE och Wikipedia måste på något sätt komma överens om hur man ska hantera artiklar som är identiska eftersom de är tagna direkt ur NE, precis som att vi på NE-redaktionen redigerade “nya” artiklar som inkom som kopior av artiklar ur t.ex. gamla Svensk Uppslagsbok för att en galen skribent inte hade vett att skriva en egen text. Say after me: Wikipedia och NE är inte konkurrenter.

Förlåt, jag skulle ju rapportera om detta #wikiparty som ingen hade särskilt kul på. Plejset var Park Strand på Hornstull i Stockholm – en vanlig krog med vanliga kroggäster som plötsligt befann sig i en paneldebatt. Eller … debatt och debatt. Hm. Vad ska man kalla det? Kanske blott ett förvirrat samtal över en öl? Då är det ju synd att spektaklet utannonserades så här:

”Följ med på en hisnande resa in i Det mogna Wikipedia med Stig-Björn Ljunggren, Lennart Guldbrandsson, Unni Drougge, PM Nilsson, Ted Valentin, Karl Sigfrid, Kajsa Hartig och Stig Larsson.”

Det hela inleddes med ett himla fotograferande, och det är nu jag kan lova att jag inte har gjort Stig Larsson blind. Han tog nämligen micken och bad alla att inte fota med blixt eftersom han kan bli blind av det. (Och min blixt är faktiskt trasig sedan två månader.)

Panelen med Stig Larsson som skyddar sina ögon.
Panelen med Stig Larsson i mitten som skyddar sina ögon. I förgrunden Karl Sigfrid och Stig-Björn Ljunggren.

Då fick vi också veta att Stig Larsson en enda gång i livet hade använt sig av internet och det var när han skulle rädda en gravt alkoholiserad kompis från att bli zombie när han hade fått i sig skelört.

Stig Larsson pratade på relativt osammanhängande om zombies, Europacupfinaler, hjärnforskande kirurger och den där artikeln på Wikipedia som saknade all grammatik, tills moderatorn försiktigt avbröt för att fråga Unni Drougge om vad hon har bidragit med på Wikipedia. Hon svarade att hon använder Wikipedia varje dag men att vi vuxna måste sluta ställa vuxenfrågor om internet till den unga generationen.

Eh.

Och i den stilen fortsatte det. Jag vet att man som deltagare i en stor panel ibland blir panikslagen av sina tankar och sitt agerande. Man biter sig i läppen och tänker:

– Jag har ju inte sagt nåt på jättelänge!
– Men vaffan sa jag nurå?
– Vad i hela friden sa moderatorn – och var det till mig?

Men hade de inte förberett sig? Hade inte moderatorn (som jag tyvärr inte har namn på) talat om vad de skulle få för frågor? Hade de inte talats vid i förväg?

Det var mörkt där jag stod och inte fick fotografera med blixt. På övre daen syns dock PM Nilsson, Unni Drougge, Lennart Guldbrandsson, Stig Larsson och Ted Valentin.
Det var mörkt där jag stod och inte fick fotografera med blixt. På övre raden syns dock PM Nilsson, Unni Drougge, Lennart Guldbrandsson, Stig Larsson och Ted Valentin.

PM Nilsson (som såg rätt sammanbiten ut) och Ted Valentin (som såg rätt glad ut) gjorde relativt bra ifrån sig trots allt. PM tog upp att man för 15 år sedan befarade att skriftspråket höll på att dö ut och Ted försökte peppa till diskussion – men möttes av kompakt tystnad. Stig-Björn Ljunggren reste sig så trevligt upp med ölflaskan i handen varje gång han fick ordet – men hans ord är det inte mycket att säga om även om jag tycker att han vanligtvis brukar vara rolig. (Usch ja, vad jag är otrevlig nu.)

Moderatorn, Kajsa Hartig, PM Nilsson, Unni Drougge, Karl Sigfrid och Stig Larsson.
Moderatorn, Kajsa Hartig, PM Nilsson, Unni Drougge, Karl Sigfrid och Stig Larsson.

Stackars Kajsa Hartig (intendent på Nordiska museet) fick sitta i kompakt skugga och nästan inte en syl i vädret medan Karl Sigfrid berättade att politikerna i Riksdagen faktiskt inte är så intresserade av det här med internet trots att de borde föregå med gott exempel.

Föregående mening var en de få repliker som egentligen hörde till ämnet. För sedan fortsatte Stig Larsson att dricka öl och yra om Europacupfinalen 1988 när Helmuth Duckadam räddade fem straffar i rad och blev den ende i hela världen som har lyckats med det och att det var upprörande när en annan fotbollsmålvakt pga. ett faktafel någonstans fick “credit” för bedriften. Det är bara det att

  • det var 1986
  • han räddade fyra, inte fem straffar i rad.

(Om man får tro Wikipedia, alltså. NE har ju ingen artikel om Helmuth.)

När Stig Larsson sedan fortsatte med att berätta att han var motståndare till Piratpartiet blev han tystad så att Unni Drougge fick berätta att hennes ex-make hade tagit åt sig ensam ära av saker som de faktiskt hade gjort tillsammans – och att det är viktigt med könsbalans.

Eh.

Det jag tyckte var mest irriterande var när Lennart Gulbrandsson stolt sa att NE hade så mindre än hälften så många artiklar jämfört med Wikipedia – men sedan drog han ingen slutsats av det utan fick bara applåder från publiken. Jag var nästan på väg upp på scenen för att fråga varför i hela friden NE skulle ha lika många artiklar som Wikipedia och huruvida antalet är intressant. Men jag borrade naglarna in i handflatorna och sökte upp honom efteråt i stället. Då var han mycket vänlig och positiv till NE, så jag förlät honom. (Nu är jag väl inte otrevlig?)

Emanuel Karlsten håller med mig, ser jag nu på Twitter:

När jag slutligen granskar mina anteckningar med lupp, hittar jag lite som det hade varit intressant att höra mer om:

  • en utökad citaträtt som inbegriper musik och film föreslogs
  • man konstaterade att engelskspråkiga Wikipedia nästan är för bra för att det inte finns något att korrigera längre
  • om Google skulle sluta att redovisa träffarna på Wikipedia, skulle vi faktasökare nog klara oss rätt bra ändå
  • upphovsrätten är intressant, jahapp
  • vissa människor som man vanligtvis inte kan ha i möblerade rum kommer faktiskt till sin rätt när de får sitta och skapa Wikipediaartiklar.

Avslutningsvis gick moderatorn ett varv och frågade panelen vilken Wikipediaartikel de skulle vilja skriva eller redigera.

PM Nilsson: vill skriva om en speciellt vacker jaktkanot (vars namn jag inte kan läsa eftersom blyertsstiftet i min penna bröts av)

Unni Drougge: vill redigera Alfred Douglas, vars artikel skulle kunna fyllas på med massa information som hon känner till

Lennart Guldbrandsson: k@hj!rkd SHbgt? (helt oläsligt – förlåt!)

Stig Larsson: skulle skriva om alla VM-kval och OS-kval (i alla OS-grenar?)

Ted Valentin: gillar samlingsartiklar och tycker att det är trist att inte alla får vara med

Kajsa Hartig: skulle utöka samarbetet med etablerade institutioner som museer

Karl Sigfrid: skulle byta ut bilden i sin egen Wikipediaartikel

Stig-Björn Ljunggren: skulle skriva artikeln som heter “partiledarbyte inom S”

Nu ska jag inte hetsa upp mig mer när det gäller detta. Även om tillställningen var trist, så är ju Wikipedia (och NE!) fantastiskt.

(Roligast var det ändå när jag och kriminalinspektör Krans – som jag alltså inte kände –  samtidigt kom till Strand och liksom alla andra blev tillsagda att vänta utanför dörren i hur många minusgrader som helst och vi samstämmigt sa ”nej” och gick in mot den av folk fyllda baren. Vilka revoltörer vi var, va?)

Share
46 kommentarer

Ett helt vanligt inlägg om hur jag igår blev handgripligen utslängd från krogen

Jag har verkligen inte varit med om mycket i mitt liv. Det försöker jag hela tiden rätta till så att jag för mina barnbarn ska ha något annat än basket, bloggar, barn och böcker att berätta om.

En gång per år blir jag inbjuden till en herrmiddag där jag av outgrundlig anledning anses vara en hel karl. Det är kompisar från runt 1983 – vissa träffar jag alltid i andra sällskap, andra träffar jag nästan aldrig. Vi äter ute och pratar strunt och skrattar. Igår åt jag en risotto som var misstänkt lik havregrynsgröt, men som smakade gott. Precis som att havregrynsgröt ju smakar gott.

Från Slussen ser Gamla Stan rätt trevlig ut.
Från Slussen ser Gamla Stan rätt trevlig ut.

Efter maten drog vi till ett coolt plejs som ligger högt upp och som har en vidunderlig utsikt och där, hade någon bestämt, skulle vi dricka champagne. Nu skriver jag inte vad plejset heter och ber er att inte heller göra det i kommentatorsbåset (eventuella stockholmare kommer att känna igen sig), för jag har verkligen inte tid att bråka med dem mer än vad jag gjorde igår. (Hoppsan, nu lät jag bitter – men det är helt fel. Jag hade jättekul!)

Iiiih! Därnere bodde jag 1984!
Iiiih! Därnere bodde jag 1984!

När vi kom in, köptes minst två flaskor champagne på studs. Eftersom det var proppfullt vid alla bord, stod vi och hängde lite planlöst medan jag gick in bland borden och småpratade med andra där. En var hockeyspelare, en annan var börshaj och en tredje hette Niklas. Plötsligt kom en servitris fram till mig och var upprörd över att jag hade lagt ifrån mig min jacka, för man får ju inte tjinga platser på det sättet. Jag bad om ursäkt och sa att det var alls inte min mening, jag tänkte inte paxa en plats – vi var ju åtta i sällskapet och ville gärna sitta bredvid varandra, inte en och en på tjingade platser. Servitrisen fortsatte att var otroligt snäsig, otrevlig och allmänt sur. Då sa en av mina kompisar väldigt lugnt med den dyra champagnen i handen:

– Du … jag är kund här och …

Längre hann han inte. Servitrisen ryckte glaset ur handen på honom och bad honom lämna lokalen ögonaböj. Hon marscherade iväg med glaset bakom bardisken och där stod vi och gapade.

Kvällen fortsatte sådär med upp till tio incidenter där vi i ena sekunden blev tillsagda för att vi stod på fel ställe, i andra hade lagt jackorna på fel ställe, pratade för mycket med “de andra gästerna” och dessutom inte fick stå bland borden där de sittande gästerna satt. Under hela tiden stod ett bord tomt – det var bokat för gäster som skulle komma halv tio nämligen.

Det tomma bordet och mitt fulla champagneglas.
Det tomma bordet och mitt fulla champagneglas.

När bordet fortfarande klockan halv elva stod tomt, retade jag nog upp servitrisen mer än lovligt fastän det inte var meningen. Jag sa:

– Hej, ursäkta, om jag bara får ställa en fråga utan att du blir arg igen. [smart inledning, Lotten] Om jag skulle boka ett bord här till, säg, nästa torsdag, håller ni det åt mig även om jag är en timme sen?

Hon blev inte glad. Och svarade i en lång harang med himlande ögon att det är klart att de inte skulle.

Hockeyspelaren som tog denna bild såg nog allt precis så här.
Hockeyspelaren som tog denna bild såg nog världen och mig precis så här.

Ok. Jag vet att jag inte är särskilt diskret. Och med det med glitter försedda plommonstopet på huvudet kan man nästan säga att jag lika gärna kunde ställa mig på ett bord och vråla något om “allt ljus på mig!” samtidigt som jag strippar och steppar. Men det som hände sedan, när vi trodde att allt var ok, är helt obegripligt.

Vi hittade till slut ett bord med två stolar och eftersom vi bara var fyra kvar, satt två ner och två stod upp. Där pratade vi i lugn och ro i kanske en kvart, tjugo minuter när en vakt plötsligt dök upp och stod med sin näsa tio centimeter från min.

– Ut! Nu åker du ut!
– Pbfgh jklmnf huuuu …? svarade jag
– Jag måste be dig att lämna lokalen omedelbart.
– Varför, jag står ju bara i hörnet här bakom gardinen och gör inget.
– Du har stökat till hela kvällen. Nyss drack du vatten rakt ur den där tillbringaren där! Och så har du fotograferat och tagit bord som var bokade och …
– Tillbringare ..? Får man inte fotog…? Vilket bo..?

Jag bet ihop och tystnade. Vi samlade ihop oss och gick i samlad tropp för att ta hissen ner till verkligheten. Utanför hissen stod nu tre vakter med armarna i kors över bröstet. Jag ville verkligen inte bråka, men samtidigt tyckte jag att det hela var en sådan vansinnig situation att ett litet prat och en eller annan förklaring skulle kunna vara på sin plats. Så jag slog mig i slang med vakterna en gång till.

Smart, Lotten. Jätte. Verkligen.

Observera att det inte handlade om gräl eller svordomar en enda gång, utan bara om ren samtalston. Men den största vakten blev så arg! Han tog tag i mig och puttade in mig i hissen. Jag spjärnade konstigt nog emot – man kanske gör det rent instinktivt? Inte ens vilda hästar eller stora basketspelare hade kunnat få mig att vara kvar på det coola plejset, och här spjärnar jag emot när någon hjälper mig åt rätt håll? I alla fall tog han tag i mig såpass att jag faktiskt trycktes in i hissen, lite som i Tokyos tunnelbana.

Herrarna i sällskapet skrattade och skakade på huvudet och sa att under alla år i Stockholms vimmelliv hade de aldrig varit med om maken. Och själv är jag rätt nöjd: barnbarnen ska få veta precis hur ball jag var en dag i forntiden 2010.

– Jo förstår du, att då karatesparkade mormor alla sju vakterna så att de for ner i hisstrumman och slog ihjäl sig.

Fallna cykelhjältar på Götgatan mittinatten.
Fallna cykelhjältar på Götgatan mittinatten.
Share
55 kommentarer

Hej dagbok: helgrapport med partytrivsel – men ingen kyrka

Jag är ett partylejon som springer på tillställningar som jag äter pepparkakor. En till! Nej bara en till! Äh, en till! Ja tack! Detta trots att jag inte alls gillar att mingla och ta kontakt med främlingar utan helst sitter under min korkek och luktar på basketbollar.

Lördag:

Igår hade jag världens absolut bästa festtaktik: jag ställde mig i ett hörn där bara jag fick plats och så hade jag på mig en synnerligen intressant t-shirt som tydligt signalerade att jag var öppen för konversationer och inviter. Sedan log jag och inväntade dem som skulle gå i min fälla.

Mingel i köket – och kvinna i vin.
Mingel i köket – och kvinna i vin.

Därför fick jag en pratstund med bl.a. Anna från Skånska skafferiet, Jessika, Karin Bojs, Griskindspatrik & Museiveronica, Vinlusen samt Hemliga morsan och en farlig massa andra människor som obegripligt nog var fantastiskt inspirerande fastän de genomlider livet utan att blogga som normalt folk. Lisa Förare Winbladh bjöd på soppgrytor och bröd samt ostar till ett helt kompani och kring våra ben sprang små barn med godis och lego i munnen.

Sedan åkte vi hem till lillasyster Orangeluvan som har sovsoffor och frysen full av entrecôte samt ögonbrynsfärgningsmojänger. (Inte i frysen.)

Jag påminner väl lite om poliserna i en Chaplinfilm?
Jag påminner väl lite om poliserna i en Chaplinfilm?
Men ingen vettig tehuva.
Men Orangeluvan har ingen vettig tehuva.

Söndag:

Idag gjorde jag kulturfiasko min vana trogen – att gå på museer på måndagar eller besöka utställningar när de har semesterstängt är liksom min grej. I morse sa nämligen Åttaåringen att han ville till Storkyrkan i Gamla Stan och se på Sankt Göran och draken. Särskilt draken. Jag kollade på nätet och fann att det var konsert i kyrkan kl 15, varför vi kom dit alldeles lagom – alltså 14:40.

– Nej! Bara för konsertbesökare! Ska ni in får ni betala! sa en onödigt brysk dam i Storkyrkans entré.
– Men vi ska bara snabbtitta på Sankt Göran och drak…
– Då får ni betala! (Mellan 80 och 295 kronor.)
– Kan han (min mamma pekade på Åttaåringen) bara få se på Sank…
– NEJ.
– Hur länge håller konserten på?
– En timme och en kvart.

Här skulle man kunna tycka att den barska, buttra, bryska damen kunde ha klämt ur sig att kyrkan stänger i och med konsertens slut. Man kan kanske också tycka att vi som är läskunniga skulle kunna ta reda på det själva. Hur som helst insåg vi ju att det inte skulle bli någon drakinspektion när vi stod där och ryckte i kyrkporten i novembermörkret en dryg timme senare. (Men domprosten bloggar!)

Nu struntar vi i Storkyrkan; man kan ha roligt på andra sätt. Vi hade t.ex. spritflaskejakt i tunnelbanan.

Tioåringen vann med dessa fynd.
Tioåringen vann med dessa fynd.
Vi hittade en pinne på gatan och kastanjer i en ficka.
Vi hittade en pinne på gatan och kastanjer i en ficka.
Vi köpte chips i en automat! På perrongen! Wow!
Vi köpte chips i en automat! På perrongen! Wow!
Vi fascinerades över en mosaikpapperskorg.
Vi fascinerades över en mosaikpapperskorg.
Vi fann en liten telefon.
Vi fann en liten telefon.

I morgon stundar nya tider: jag ska göra en Easy Rider med min pappa. (Ok, i bil. Och bara till Lund. Men i alla fall: en roadmovie! Fast utan movie.)

Share
30 kommentarer

Jag har skådat framtiden!

Igår kvistade jag över till Stockholm för bokbytarpicknick i Humlegården, alldeles framför KB. (Kolla vilken mening, man blir ju alldeles knollrig av alla positivt laddade ord!) Man skulle ju kunna tro att jag bor bortom all ära och redlighet, men det tar faktiskt bara en timme för mig att komma till Centralen – ungefär som att ta tunnelbanan från Alby. Alltså ”kvistar jag över”.

Orsaken var bokbyteriet – men inte för att byta någon speciell bok utan bara för att vara social och trevlig och träffa nya människor. Men som alltid annars, satte jag mig med dem jag redan kände: Anna Toss och Petra Jankov. Men så dök Deeped upp och så kom Bengoboy och så ringde twittrade vi till Sandra och så plötsligt pratade vi med både Metro och Råd & Rön. Stora Bokbytardagen är helt enkelt en förträfflig idé. (Jag hade med mig ungefär åtta böcker och blev av med alla utom en bedrövlig en, av Ulf Lundell, som vi till slut använde som sittunderlag. Den lade jag lite senare på en bänk på Centralen. Nya böcker med mig hem hade jag också: ”Eunuckens gåta” och ”Sighsten”.)

Vid sådana här tillställningar är det brukligt att en väldigt liten minister kommer. Under förra regeringen var det alltid Pagrotsky, igår var det integrationsministern Nyamko Sabuni.

Nyamko Sabuni mellan initiativtagarna Joakim Karlsson och Ida Torkkeli.

Jag ber om ursäkt för att jag som en omogen fjant inte lyssnade på Sabuni – jag var fullt upptagen med att spekulera i vilka i publiken som var livvakter. Då såg jag dessutom att en av åhörarna var Magdalena Ribbing. Jag tänkte gå fram och ta henne i hand, knixa lite grann och tala om att jag tycker om hennes humor. Men så tvekade jag så länge att hon hann försvinna i vimlet.

Paparazzifoto på Magdalena Ribbing.

När Alice Thorburn (bibliotekarie vid Stockholms Stadsbibliotek) skulle komma fram till micken och prata lite om poesi, presenterade Joakim Karlsson henne med orden:

– … och föra ett intressant samtal om poesi, vilket låter både kontroversiellt och motsägelsefullt.

Jag ville ställa mig upp och vråla PROTEST och som Majakovskij springa runt i gul skjorta och måla flygplan i mitt ansikte och deklamera Gråbergssång av Fröding bafatt … bafatt. (Kanske ska jag erbjuda mina tjänster som pekoralistpoet och visa hur kul det är med dikter?) Men istället för att protestera mot en medveten provokation blev jag strängt upptagen med att hitta papper och penna för att kunna skriva upp citatet exakt.

Fast jag har ju glömt att berätta om hur jag skådade framtiden! En av talarna var Alex Schulman, som berättade om sin morfar Sven Stolpe samtidigt som han bjöd upp till en lustiger dans.

– Put your right foot in …

Alex Schulman sade bland annat att Sven Stolpe hade ofattbart många böcker, ”tvåtusen eller så”.

Och det var då jag skådade framtiden! (Han måste ha sagt fel, för i runda slängar 200 000 böcker är mycket. Ungefär 2 000 är det inte.)

Så här kommer det att låta i framtiden:

– Du, ser du henne, hon där borta?
– Jaa … vadårå?
– Det är hon som har … sssccchhhhhh … nästan hundra böcker.
– HUNDRA BÖCKER?
– Inte så högt!
– Men hundra … hundra enskilda böcker? Vad ska hon med dom till?
– Vet inte. Kolla, det ser man ju på henne. Keff guss.
– Man kan ju inte hantera mer än en bok i taget, vad ska hon med hundra till?
– Vet inte, skäll inte på mig!
– Hon suger fett.
– Mmm. Kom, nu sticker vi och badar i Gamla Biblioteket.

Eller hur?

______
Uppdatering

Mina bilder på den dansande Schulman har publicerats även här av nyss nämnde Schulman i ett inlägg där han rättar sig och berättar att Sven Stolpe inte hade 2 000 utan 20 000 böcker.

Share
36 kommentarer

Ett vanligt blogginlägg om lite allt möjligt – och ett rop på råd

Julkalenderlucka nummer 9 finns här nedanför. Men jag har ju lovat att skriva lite om Liiifvet då och då och så behöver jag ju er hjälp med en stor sak. Jättestor, flera m2 faktiskt. Men först en liten helgrapport eftersom jag då bodde i en lägenhet i Gamla Stan och för all framtid kommer att peka upp mot huset och säga:

– Där uppe bodde jag en gång. Det var ett himla dongande i kyrkklockorna, ska ni veta. Ja. Så var det. Skrev på en Julkalender gjorde jag.

Från matbordet såg jag Tyska kyrkan. (En äkta fotograf hade putsat glasen först.)

Och när jag hängde som ett nytvättat lakan ut genom fönstret såg jag Storkyrkan. Men hur jag än hängde, så såg jag inga Akademiledamöter trots att det ju är här de hänger i dessa dagar.

Kyrkorna slår alltså ett slag kvart över, två halv, tre kvart i och fyra på helslag samt x antal slag för timmen som just är hel. Mellan en minut i 11 och en minut över 12 slår kyrkorna alltså 37 gånger. Var. I otakt. Och inte en enda gång blev någon det minsta irriterad eftersom det ju var i Gamla Stan där kyrkor faktiskt ska slå i otakt och hela tiden.

Klockan halv två natten mot lördagen bestämdes det att vi skulle ”gå ut”. (Här känner jag alltid att jag måste citera Kerstin Thorwall, som skrev ”Vart ska du gå? Ut!” Så det gör jag då.) Men ”gå ut” är inte alls sköna kvällspromenader när man sover i en lägenhet i Gamla Stan. Nej, det betyder klockan halv två på natten ”betala 100 kronor för att komma in på en lokal och där rulla hatt och dansa”.

Inför detta krogbesök hade vi ägnat

  • 0 minuter till uppfräschning
  • 0 minuter till sminkning
  • 0 minuter till hårfixning
  • 0 minuter till funderingar över klädval.

Bästisgrannen i den randiga myströja som hon ibland sover i.

Jag i plommonstopet. Jag var den absolut enda i hatt, så ni som vill synas på dansgolvet ska i fortsättningen strunta i urringningar och slitsar samt mascara: ta bara på er en hatt.

Längs väggarna och golven stod, halvlåg och låg hånglande män och kvinnor som hade vi rest till en väldigt utspridd ormgrop på en fest hemma hos Caligula. När en karl i flera minuter hade klämt på mina överarmar och flera gånger nypt mig i kinden och närmade sig mig med en underligt kråmande tunga, skrek jag – för att avskräcka honom förstår ni väl – i hans öra:


– Du flirtar just nu med en synnerligen gift fembarnsmor som luktar svett och har glömt ta på sig bh:n och som dessutom rapar räkor!

Karln tog ett steg bakåt och log mot mig samtidigt som han gjorde tummarna upp med båda tummarna och så kom han emot mig igen och började om med överarmsklämmandet och tungviftandet. Som tur var, stängde klubben/puben/discot (vad säger man?) just då, så vi blev utslängda.

And now to something completely different.

Vi övergår nu till mitt rop på råd (som alls inte är ett rop på hjälp) – golvhjälp! För nu håller hantverkare och sanerare och fuktmätare på att riva upp vardagsrumsgolvet (eftersom det brann, om ni minns). Den blommiga plastmattan som vi inte alls tyckte om, åker all världens väg men försäkringsbolaget (If, som om de inte sköter sig kommer att hängas ut som en bloggare genom ett fönster i Gamla Stan) har ju helt rätt i att värdet på den är möjligtvis en halv veckopeng. Och då får man inte många kronor för att ersätta den, ska ni veta.

Vardagsrummet från ena hållet. Och en snickare. I bortre änden har de tagit fram det svinkalla klinkersgolvet från 1932, när huset var Konsumaffär.

Vardagsrummet från andra hållet. Och samma snickare. Kakelugnen kommer från ett 1700-talshus på landet och sattes in i början av 1990-talet.

Det handlar om 40–50 m2 och vi vill egentligen ha breda 1700-talsplank som vi kan dansa barfota på. Trä ska det vara, men hur vi än letar hittar vi bara svindyr parkett som vi faktiskt inte har råd med. Så: har ni några tips? (Gissa först i lucka 9 och kom sedan hit och beordra mig att åka till Åväbbla och ge snickar-Elof en whisky så att han säljer sitt restlager från 1922 till oss för en struntsumma.)

Alltså: vad ska vi ha för golv?

Share
51 kommentarer

I en säng på Domus

Bilden från Blocket har förstås inget med mitt eget sängliggande och dito avlande att göra.

Här ligger jag i en säng. En meter bort ligger Översättarhelena i en helt annan säng. Jag blev nämligen lite strandsatt i Stockholm, men alltså snabbt uppraggad efter att ha druckit öl med kommentatösen Ökenråttan mitt på blanka torsdagseftermiddagen.

(Förklaring tarvas: jag har en miljard släktingar och vänner i Stockholm och är därmed aldrig riktigt strandsatt. Men vem säger nej till ett halvt hotellrum?)

Kanske sov pappa i just detta rum för 50 år sedan, när han pluggade. Det här är nämligen Domus – Stockholms första studenthem (som även nämns här).

Och hur ska jag nu knyta ihop denna mystiska säck? Jo, trubaduren Kjell Höglund har (förlåt, alla väldigt känsliga läsare) skrivit en textrad om just detta hus, som tydligen redan för länge sedan var lyhört:


*fill-in på pukorna*

Nu nynnar jag på ”Vi hör hur dom nyser här i rummen på våningen ovanför”.

Share
11 kommentarer

Bildsafari i hufvudstaden

Igår kväll firade jag och mina syskon – Broder Jakob och Orangeluvan – att mamma fyllde 70 år.
Vi var här. (Någon som känner igen stället? Stamgästerna har suttit här sedan 1961. Man måste stå i en otroligt nervös kö och riskerar att inte ens få sitta bredvid varandra om man är fler än en – och vi var ju fyra.)

På väg hem till Broder Jakob gick vi förbi Operan, där en liten tusenbroder hade tröttnat på livet och lagt sig på ett lejon.

Strax utanför gamla Riksdagshuset såg Stockholm ut som ett vykort. När jag var liten och utomlands skickade jag sådana här vykort till nästan alla klasskompisar. Jag skrev med min fula handstil vad jag ansåg var otroligt roliga och helt osanna skrönor om vad jag gjorde utomlands.

I Gamla Stan tog jag denna bild under de andras suckande, huffande och puffande. BH-affären för stora brön på Västerlånggatan sägs vara den bästa och den roligaste. (Jag har själv ingen erfarenhet.)

Så här ser Broder Jakobs ”gardin” ut. Allihop i korus nu:

”Neeeeej, har han hängt upp en Viola Gråsten? Den har ju gått sönder!”

Förfäras åt syndarens illdåd.

Nu flyger jag till Umeå. Schas, väck, flyg fula flygkapare och flygplansmotorstopp!

Share
20 kommentarer

Vem snodde huset?

Kära bloggläsare!

Jag läser tidningarna, jag ser på tv och jag försöker hänga med. Ofta åker jag och föreläser i Stockholm, så den staden känner jag väl.

Men vem har stulit ett helt hus på Drottninggatan? Stod det inte där nyss?

Den röda fyrkanten symboliserar en krater.

När revs senast ett hus i dessa kvarter som massakrerades på 1960-talet? Var det ett gammalt hus? Jisses, jag kan inte ens komma ihåg vilka affärer som hystes in här.

/Hälsningar från en förvirrad Lotten på Centralens kalla marmorgolv

Share
12 kommentarer