Hoppa till innehåll

Etikett: Stockholm

När vi inte blev utslängda: en kväll i Stockholm

Som traditionen bjuder, får jag vara med på en eller två herrmiddagar per år. Som traditionen bjuder, är jag alltid den enda kvinnan. Som traditionen bjuder blir vi utslängda från det ena etablissemanget efter det andra eftersom vi (tydligen) är stökiga, medelålders män.

Igår samlades vi åtta personer på ett förträffligt ställe som jag verkligen kan rekommendera – men vi var de enda gästerna! Under de tre timmar som vi  åt och skråla… ehhrrrm … lugnt talade med varandra, var vi de absolut enda som satt ner och åt.

finhamburgare
Personalen var tillmötesgående och (enligt min ringa mening) skön att vila ögonen på och allt var så himla trevligt.

Personalen talade på ett ytterst servilt sätt redan klockan 20:40 om att köket funderade på att stänga. Vi satt kvar tills personalen försiktigt viskade att nu stänger vi nog baren också.

Besvikna på denna milda utslängning lommade vi ut och tog några gruppfoton.

femfnissigagubbar
Inte vet jag hur det gick till, men så här blev mina bilder.

Sakta vi gick genom stan. De sju männen i glasögon återupplivade gamla minnen där några ord var mer frekventa än andra – enligt mina noggranna anteckningar nämligen

  • utslängning
  • Sandhamn
  • båt
  • jolle
  • segla
  • ö
  • värk
  • beckmörker
  • ont
  • +55.
sjuwalkingmen
De sju herrarna.

Detta säger jag eder, ungdomar, att det där med att bli ”gammal”, det är fan inte så illa.

Share
82 kommentarer

Ovillig trängselskattsbetalare

Jomenvisst, det fattar jag också att trafiksituationen i Stockholm är ohållbar.

Vi tar den här kära illustrationen till hjälp.
Vi tar den här kära illustrationen till hjälp.

Jag skulle idag ta mig hemifrån till Norrtälje och hade faktiskt en hel del olika alternativ som jag själv kunde räkna ut. Då går man till diverse karttjänster och ber om vägförslag och mäter avstånd och bedömer huruvida innerstadskaos är bättre än slingervägskaos.

Om jag hade kunnat välja bort denna situation, hade jag förstås gjort det.
Om jag hade kunnat välja bort denna situation, hade jag förstås gjort det.

Ni som bor i Kiruna, Sollefteå, Eslöv och Åmål: var nu glada för det. Om ni ska åka till Haparanda, Oskarshamn eller Kristianstad, är det liksom bara att åka.

Så här funkar det i Mälardalen, där det mest praktiska är att alla forceras in till Stockholms centrum och där avtvingas trängselavgift eftersom det ju blir så trångt där när alla ju ska dit.
Så här funkar det i Mälardalen, där det mest praktiska är att alla forceras in till Stockholms centrum och där avtvingas trängselavgift eftersom det ju blir så trångt där, när alla ju ska dit.

Vägen Eskilstuna–Norrtälje här ovan sägs vara 18 mil och ska ta 1 timme och 45 minuter att köra. Då tänker man mjaaaaa och kollar en alternativ sträcka på småvägar och lite fler tajta möten med stora lastbilar bakom skymda kurvor:

Eskilstuna–Norrtälje: 2 timmar och 38 minuter.
Eskilstuna–Norrtälje via Enköping och Knivsta: 2 timmar och 38 minuter.

Och det är DÅ man gör ett felval och …

… hamnar i detta.
… hamnar i detta.

De första 11 milen gick på en timme. Sedan ”körde” jag 1 mil på en timme inne i Stockholmsgröten, varefter jag avslutade med en sexmilatur som också tog en timme.

Kära Eniro och Google Maps!

Ljug för mig! Säg att alla vägar runt Stockholm är bättre, kortare, rakare och snabbare! Jag vill inte in i centrum igen – om det inte handlar om konserter, föreläsningar och inköp av basketskor och jag kan ta tåget dit.

Hälsningar från en frustrerad klantskalle

Jag vet! Vi bygger en sexfilig jättebro på diagonalen över Mälaren! Ja!

Om jag nu ska avsluta med något mer positivt, så är det anledningen till att jag är i Syninge i Norrtälje: en bokresa som har arrangerats av Breakfast Book Club. Lästokar från hela Sverige samlas på en kursgård med blommiga lakan och kommunistiska manifest samt vilsna deckare.

Lakanen i mitt rum – i mina två sängar.
Lakanen i mitt rum – i mina två sängar.

Nyss satt tolv personer och diskuterade erkänt duktiga kändisar som inte vet att föra sig bland vanligt folk (vi är förstås egentligen bara ogina), stora matupplevelser (första bearnasiesåsen) och knäoperationer (mitt fel). Imorrn ska vi diskutera matböcker och Den Där Boken som jag nämnde förut och som jag inte gillade alls. Tre exempelmeningar:

  1. ”Jag vet att de mediciner som dväljs bak diskarna som kräver nummerlapp är åtråvärda för människor som skulle fara illa av dem, men jag vet på riktigt inte varför.”
  2. ”Omedelbart kan jag spegla mig i mina vulgärt utsmyckade kamraters ansiktsuttryck. Deras ögon spärras upp. Andningen obstrueras. De rister.”
  3. ”I sängen dväljs hans ömmast omhuldade tillhörigheter: den lilla nagelsaxen i sterlingsilver […] samt eterneller (som förflackas när vi drömmer mardrömmar) […]. Själv sover jag med en tom dasspappersrulle som källa till ro och båtnad.”

Jag kommer under diskussionen att vara häxan surtant som fnyser och rynkar näsan och hötter med pekfingret. Den som först säger ”men skriv en bok själv då” kommer att få på truten och när jag sedan stäms och måste förklara mitt beteende framför en domare i en rättegångssal, kan jag skylla på Stockholms trafiksituation som fick mig ur balans.

Den här heter "gavel" på engelska och används inte alls i Storbritannien. Jo, på film och av auktionsförrättare.

Share
60 kommentarer

Stockholmare, 08:or – och ostockholmare

Det pågår en otroligt fjölig diskussion om vilka som är riktiga nolåttor ”nollåttor”, vilka som är ”stockholmare” och vad som dessutom kännetecknar dessa respektive personer. Och alla på Hawaii har bastkjol.

Jag kan istället som service åt er definiera ostockholmarens kännetecken. Jag må vara född på Danderyds sjukhus, ha bott i Solna, Täby och på Söder, men hur man än räknar så har jag inte bott i Stockholm i mer än fem år. (Att jämföra med t.ex. 23 år i Lund.) Jag är inte stockholmare och vet därmed vad jag talar om, så det så.

1.
Ostockholmaren kör vilse och fel samt onödigt långt.

Med illgrön penna har jag på kartan till vänster ritat in hur gps:en föreslog att vi skulle ta oss av motorvägen för att ta oss till Bandhagen. På kartan till höger har jag ritat in hur jag i verkligheten körde eftersom vi skulle ha legat i vänsterfil för att komma till höger och istället låg i högerfil och hamnade till vänster: på Stora Essingen. Vägen tillbaka upp på stora vägen var avstängd och efter ett turistiskt snurrande på Essingarna fick vi rådet att köra över Lilla Essingen och tråckla oss ut den vägen. Vi fick uppleva trafikstockning, julirusning, broöppning och vansinnigt många karlar som var klädda som på stranden: i bara shorts och sandaler. De var väl 08:or, kantänka.

2.
Ostockholmaren pratar med okända människor på bussen.

Tunnelbanan är på lagning, och då får man åka buss istället. Det är helt ok – men vansinnigt trångt. Någonstans i södra förorterna klev en gravid tjej med blod på tröjan på buss nummer 19. Jag fick obehagliga associationer och ville ropa på kokande vatten och sterila handdukar, men hejdade mig när jag såg hennes karl.

För han, han blödde överallt! På händerna, på magen, på näsan – och då såg jag dessutom att den gravida tjejen hade ett skrapsår på ena benet, stort som en tallrik med spagetti och köttfärssås. Karlen satte sig mödosamt ner på en plats som var full av grönsaker medan den blödande, gravida tjejen stod upp. Jag sa f’låt och ’schäkta och tog mig fram till dem och frågade hur det var fatt – som vore jag en utomsocknes fembarnsmamma.

– Det har ju varit bättre.
– Men vad har hänt?
– Vi har råkat ut för en olycka.
– Olycka … bilolycka? Cykel?
– Moppe. Kolla hans sår.

Karlns sår var ett hål Ett blödande hål i magen. Jag drog efter andan.

– Men ni måste ju till sjukhuset!
– Vi är på väg.
– Per buss?
– Ja, vad ska man göra? sa tjejen och tog fram en cigg och en tändare som om det var 1920 och man fick röka överallt.
– Jag måste röka. Nu. Ge hit, sa karlen och sträckte sina blodiga händer mot tjejen.

Sedan tog det tvärt slut: de beslutade sig för att gå av bussen och röka lite. Jag sa ”men” och ”skaninte” samt ”kanjahjä”, men vips var de borta. Och då satte de andra passagerarna igång att prata – de som inte hade reagerat alls nyss, de som satt kvar på sina platser och inte reste sig för en blödande, gravid kvinna – och de var upprörda. Men de pratade inte med varandra utan bara rakt ut i luften ungefär som när man sår gräsfrön.

– De var påtända.
– Det var ingen olycka.
– Har dom knarkat får de skylla sig själva.
– Röka och vara gravid och knarka och allt på en gång! Tsk!

Eh.

3.
Ostockholmarna står gärna i tunnelbanan.

När jag och Sjuttonåringen idag såg två drygt 100-åriga tanter kliva på tunnelbanan och med vitnande knogar klamra sig fast vid varsin tunnebanevagnsstolpe, reste vi oss upp. Jag till och med förvånade mig själv med att nia dem, men kom sedan på att de ju var gamlingar i plural och att det ju måste ha varit den egentliga orsaken till niandet.

– Vill ni hellre sitta? Vi står gärna för vi har suttit hela dagen och det är ju lite kul att öva på att hålla balansen när tåget kränger.
– Oh, tack, knarrade tanterna och satte sig ner.

Eller, rättare sagt: en av dem satte sig ner. För den andra hann inte – en tjej i 15-årsåldern som måste ha lekt stolleken på livets alla barnkalas, kastade sig fram och snodde platsen som jag lämnade. Sedan satt hon kvar där med musik i öronen när jag gestikulerade till henne att det var bättre att den 150-åriga tanten fick sitta.

4.
Ostockholmare äter sushi helt orutinerat precis i dörröppningar och inte lite diskret bakom en pelare.

Japp, vi går i vägen, står stilla på fel sida i rulltrappan och krockar i dörröppningar och stannar plötsligt och står stilla mitt på trottoaren utan förvarning. Och det står vi för.

5.
Ostockholmare rör sig gärna i 100-personersflockar och tittar upp mot hus som sägs ha intressant arkitektur.

Detta kvartershörn är intressant för att husen är av helt olika stil.
Detta kvartershörn är intressant för att husen är av helt olika stil. Och alla människorna på bilden ingår i mitt sällskap – en liten smidig församling.

6.
Ostockholmare stirrar och tappar hakan och pekar och säger KOLLA! precis hela tiden.

Ser ni mitt nöjda leende: vi satt på rad 0!
Ser ni mitt nöjda leende: vi satt på rad 0! (Noll!) Strax pekar jag och ropar ”kolla!”.

Pjäsen som vi såg på Dramaten (för det är där jag ler som mest, i alla fall utanför basketplanen) var ”Doktor Glas” med Krister Henriksson i den enda rollen. Under de stående ovationerna busvisslade jag så att mina bänkgrannar tog sig åt hjärtat och Krister Henriksson ryckte till och log mot mig – så stort och brett log han att jag tog mig åt hjärtat.

Här höll jag på att dra till med att ”ostockholmare busvisslar på finteater”, men enligt sufflösen som nästan satt i knät på oss, gör folk det hela tiden. Äsch. Aldrig får man vara riktigt nöjd med sina fördomar och sin förmåga att dra folk över en kam.

Men alla på Hawaii har bastkjol.

Share
46 kommentarer

Studiebesök på Kungliga Biblioteket

Kungliga biblioteket – den ursprungliga delen från 1877.
Kungliga biblioteket – den ursprungliga mittendelen från 1877.

När jag och den djefla mannen åren runt 1987 skrev i Pålsjö Ängsblad, fascinerades jag av att varje nummer (med mina texter!) skulle skickas till KB – Kungliga Biblioteket i Stockholm. För dit ska allt skickas – ett s.k. plixtexemplar. Jag såg framför mig ett slott med tidningshögar och boktravar och tänkte att där, där skulle man ju jobba. Och slott var det nästan – biblioteket var ju inhyst i det kungliga slottet ända tills 1) det gamla slottet brann och 2) prylarna inte fick plats i det nya slottet längre.

Huset är alltså såpass gammalt att det inte ens fanns elektrisk belysning, varför det bara var öppet ”alla söckendagar kl. 10–15”. (När huset sedan fick el 1892, var det öppet ända till 19.)

Och nu har jag tack vare bibliotekarien Pär Nilsson, aka ”Gnesta-Pelle”, varit på studiebesök på KB! Tyvärr råder fotoförbud, varför jag inte har bilder på allt som ju skulle kunna vara så intressant för er att se. Jag frågade dock om lov och fick ta några få bilder här och där, men avhöll mig från att krypa in i garderober och förråd och rota i skrivbordslådor.

Ingen protesterade när jag tog denna bild i entrén. (Nej, jag vet inte vad det kan ha varit för intressant hål här.)
Ingen protesterade dock när jag tog denna bild i entrén. (Nej, jag vet inte vad det kan ha varit för intressant hål här.)

Just nu håller man för trettifjuttonde gången på att bygga till och om samt modernisera på insidan. Därför är våningsplanen ovanför själva läsesalarna utrymda, tömda och absurt röriga. Samt fulla av stolpar!

Stolpar och pelare med båtvarvsliknande gjutjärnsmuttrar!
Stolpar och pelare med båtvarvsliknande gjutjärnsmuttrar!

Jag läser i NE: ”Biblioteket, med drag av nyrenässans, var en av de första byggnaderna i Sverige som hade stomme i gjutjärnskonstruktion.” Aha! Det är den ni ser på bilden! (Det kommunalgråa golvet är dock av senare datum.)

På ett av de översta planen finns en ”museiö” – en museal inrättning som ser ut precis som det gjorde på KB förr, med rustika gjutjärnsupphängda hyllplan, ekskrivbord med matchande stolar och allt.

Den där gigantiska skrivaren i förgrunden ingick inte i det museala. Än.
Den där gigantiska skrivaren i förgrunden ingick egentligen inte i det museala. Än.
Jag skulle ta en bild på de campande öldrickarna ute i Humlegården, men kameran fokuserade på något vackrare: en fönsterhake från 1877.
Jag skulle ta en bild på de campande öldrickarna ute i Humlegården, men kameran fokuserade på något vackrare: en fönsterhake från 1877.

Men nu till det mest fantastiska: underjorden. Under själva KB-byggnaden ligger fem våningsplan, i urberget, stora som en liggande Hötorgsskrapa. Gångarna är längre än sjukhuskulvertar och bokhyllorna fler än hemma hos t.ex. Jan Myrdal. Det är så fantastiskt att man tar sig åt hjärtat och andas lite häftigare och drar in dammdoftande syre som andas 1800-tal. (Om syre kan andas? Självklart.)

På vissa ställen ligger tidningar inbundna i läderpärmar, på andra ställen är de blott inpackade i brunt papper och trådiga snören – paket som är förseglade med 150 år gamla knutar och som inte öppnas så länge det finns dubbletter som inte är inpackade. Om man ändå öppnar paketen, har tidningarnas fibrer åldrats så att papperet är trasigt i alla vikningar och veck. (Om tidningen inte är ännu äldre och gjord av linnelump, för den håller mycket bättre och är smidigt, mjukt och inte ens skört.)

Inbundna tidningar från 1800-talets första hälft.
Inbundna tidningar från 1800-talets första hälft.

Jag fick titta i en Aftonbladet från 1846. Den hette då ”Det tjugondeförsta Aftonbladet” beroende på de ständigt indragna utgivningsbevisen och påminner – som gamla tidningar ju gör – om telefonkatalogen i fråga om layout och läsbarhet. Att Aftonbladet drogs in på detta sätt berodde på att den var ”vådlig för allmän säkerhet, eller utan skäl och bevis förnärmande personlig rätt eller av en fortfarande smädlig egenskap”. Ehum.

I tidningen kan man läsa om effektiv råttbekämpning, hårpomada, godt körsbärsvin, vitriololja, rysk lackfernissa, Havanna-cigarrer, Carolina risgryn (”utmärkt vacker, på Kontoret, en trappa upp i huset Nr 80 vid Jerntorget, hos L. Vallentin”). Diverse fullkomligt nyktra män i 30-årsåldern söker anställning och någon vill byta sitt stenhus ”med tillräckliga uthus” mot en ”landtegendom nära staden”. Benjamin Leja tillkännager följande:

MACASSAR-OLJA och KALIDOR.

Af dessa begärliga artiklar, hvaraf jag den sednare tiden icke kunnat med tillhandahållande motsvara den starkare efterfrågan, har jag nyligen åter inbekommit ett större parti, hvarom jag ansett mig böra hafva äran avertera den resp. allmänheten.

(Benjamin Lejas son Joseph startade det varuhus som sedermera blev NK. Folk var så himla driftiga förr i tiden.)

Den förra tillbyggnationen på KB ägde rum på 1990-talet och är av typen nybrutalism. Betong är ett vanligt material.

Detalj i hörsalen. (Ni ser att fotograferingsförbudet efterlevs såtillvida att jag inte tar bild med blixt och inte på sådant som är kontroversiellt eller särskilt intressant.)
Detalj i hörsalen. (Ni ser att fotograferingsförbudet efterlevs såtillvida att jag inte tog bilder med blixt och inte på sådant som är kontroversiellt eller särskilt intressant.)

Mikrofilmsavdelningen är så fin, så fin. Papplådorna är så noggrant sorterade och alla som sitter och läser här på mikrofilmsapparaterna är så tysta och försynta. Och gamla. Jag tror att jag vill dö inne i mikrofilmsavdelningen.

Apropå dö, så har ju väldigt många mikrofilmer dött en förfärlig död; nitratfilmerna självantände och brann upp medan acetatfilmerna förvandlades till filmgegga. De nuvarande är av polyester och ska nog hålla lika bra som av syntet knastrande skjortor från 1977.

Rullande hyllor. Man känner sig som Jack Sparrow när man kör dem.
Rullande hyllor. Man känner sig som Jack Sparrow när man kör dem.

Katalogiserandet, alfabetiserandet och den fantastiska ordningen är förstås några av grundbultarna på KB. Jag läser i Ugglan (Nordisk Familjebok, 1905) om detta:

”År 1862 påbörjades en för all framtid beräknad katalog, skrifven på lösa oktavlappar, hvar och en upptagande titeln på blott en bok.”

Åh, ”för all framtid”. Där satt de – bl.a. August Strindberg – och plitade med vacker handstil, hukande över lösa kort. För all framtid.

En i sammanhanget intressant sak är Kungliga Bibliotekets logotyp från 2005. (Eller 2006. Ruskigt svårt är det att få fram information om den och den ansvariga personen på just KB har semester.) Låtom oss hoppas att den inte är för all framtid, så klumpig och  ful som den är.

De där strecken i mitten ska tydligen vara

  1. en uppslagen bok
  2. en stiliserad krona
  3. liksom pixelerade för att vi lever i en nydigital värld.

Pixelerad? Hur modernt känns det? Kolla hur man skulle kunna kombinera kronor och böcker:

Den gamla loggan var från 1950-talet (osäkert, som sagt) och skapad av Karl-Erik Forsberg:

”Bibliotheca Regia Holmiensis”. Usch vilken bakåtsträvare jag är – men var inte nästan allt på 1950-talet vackert?

KB:s stora läsesal där jag har ringat in den encyklopediska avdelningen. (Bild från Wikipedia.)
KB:s stora läsesal – där jag har ringat in den ljuvliga, encyklopediska avdelningen. (Bild från Wikipedia.)

KB på nätet (väldigt användbart)
KB på FB
KB på Twitter

Men nu till det kanske allra mest fantastiska bland alla mikrofilmer och dammiga hyllor och cementrum och gjutjärnspelare och gamla människoinventarier:

De har jättejättejättemånga telefonkataloger på KB!
De har jättejättejättemånga telefonkataloger på KB! ”När kriget kommer!” Hurra!
Share
31 kommentarer

Ett helt vanligt inlägg om hur jag igår blev handgripligen utslängd från krogen

Jag har verkligen inte varit med om mycket i mitt liv. Det försöker jag hela tiden rätta till så att jag för mina barnbarn ska ha något annat än basket, bloggar, barn och böcker att berätta om.

En gång per år blir jag inbjuden till en herrmiddag där jag av outgrundlig anledning anses vara en hel karl. Det är kompisar från runt 1983 – vissa träffar jag alltid i andra sällskap, andra träffar jag nästan aldrig. Vi äter ute och pratar strunt och skrattar. Igår åt jag en risotto som var misstänkt lik havregrynsgröt, men som smakade gott. Precis som att havregrynsgröt ju smakar gott.

Från Slussen ser Gamla Stan rätt trevlig ut.
Från Slussen ser Gamla Stan rätt trevlig ut.

Efter maten drog vi till ett coolt plejs som ligger högt upp och som har en vidunderlig utsikt och där, hade någon bestämt, skulle vi dricka champagne. Nu skriver jag inte vad plejset heter och ber er att inte heller göra det i kommentatorsbåset (eventuella stockholmare kommer att känna igen sig), för jag har verkligen inte tid att bråka med dem mer än vad jag gjorde igår. (Hoppsan, nu lät jag bitter – men det är helt fel. Jag hade jättekul!)

Iiiih! Därnere bodde jag 1984!
Iiiih! Därnere bodde jag 1984!

När vi kom in, köptes minst två flaskor champagne på studs. Eftersom det var proppfullt vid alla bord, stod vi och hängde lite planlöst medan jag gick in bland borden och småpratade med andra där. En var hockeyspelare, en annan var börshaj och en tredje hette Niklas. Plötsligt kom en servitris fram till mig och var upprörd över att jag hade lagt ifrån mig min jacka, för man får ju inte tjinga platser på det sättet. Jag bad om ursäkt och sa att det var alls inte min mening, jag tänkte inte paxa en plats – vi var ju åtta i sällskapet och ville gärna sitta bredvid varandra, inte en och en på tjingade platser. Servitrisen fortsatte att var otroligt snäsig, otrevlig och allmänt sur. Då sa en av mina kompisar väldigt lugnt med den dyra champagnen i handen:

– Du … jag är kund här och …

Längre hann han inte. Servitrisen ryckte glaset ur handen på honom och bad honom lämna lokalen ögonaböj. Hon marscherade iväg med glaset bakom bardisken och där stod vi och gapade.

Kvällen fortsatte sådär med upp till tio incidenter där vi i ena sekunden blev tillsagda för att vi stod på fel ställe, i andra hade lagt jackorna på fel ställe, pratade för mycket med ”de andra gästerna” och dessutom inte fick stå bland borden där de sittande gästerna satt. Under hela tiden stod ett bord tomt – det var bokat för gäster som skulle komma halv tio nämligen.

Det tomma bordet och mitt fulla champagneglas.
Det tomma bordet och mitt fulla champagneglas.

När bordet fortfarande klockan halv elva stod tomt, retade jag nog upp servitrisen mer än lovligt fastän det inte var meningen. Jag sa:

– Hej, ursäkta, om jag bara får ställa en fråga utan att du blir arg igen. [smart inledning, Lotten] Om jag skulle boka ett bord här till, säg, nästa torsdag, håller ni det åt mig även om jag är en timme sen?

Hon blev inte glad. Och svarade i en lång harang med himlande ögon att det är klart att de inte skulle.

Hockeyspelaren som tog denna bild såg nog allt precis så här.
Hockeyspelaren som tog denna bild såg nog världen och mig precis så här.

Ok. Jag vet att jag inte är särskilt diskret. Och med det med glitter försedda plommonstopet på huvudet kan man nästan säga att jag lika gärna kunde ställa mig på ett bord och vråla något om ”allt ljus på mig!” samtidigt som jag strippar och steppar. Men det som hände sedan, när vi trodde att allt var ok, är helt obegripligt.

Vi hittade till slut ett bord med två stolar och eftersom vi bara var fyra kvar, satt två ner och två stod upp. Där pratade vi i lugn och ro i kanske en kvart, tjugo minuter när en vakt plötsligt dök upp och stod med sin näsa tio centimeter från min.

– Ut! Nu åker du ut!
– Pbfgh jklmnf huuuu …? svarade jag
– Jag måste be dig att lämna lokalen omedelbart.
– Varför, jag står ju bara i hörnet här bakom gardinen och gör inget.
– Du har stökat till hela kvällen. Nyss drack du vatten rakt ur den där tillbringaren där! Och så har du fotograferat och tagit bord som var bokade och …
– Tillbringare ..? Får man inte fotog…? Vilket bo..?

Jag bet ihop och tystnade. Vi samlade ihop oss och gick i samlad tropp för att ta hissen ner till verkligheten. Utanför hissen stod nu tre vakter med armarna i kors över bröstet. Jag ville verkligen inte bråka, men samtidigt tyckte jag att det hela var en sådan vansinnig situation att ett litet prat och en eller annan förklaring skulle kunna vara på sin plats. Så jag slog mig i slang med vakterna en gång till.

Smart, Lotten. Jätte. Verkligen.

Observera att det inte handlade om gräl eller svordomar en enda gång, utan bara om ren samtalston. Men den största vakten blev så arg! Han tog tag i mig och puttade in mig i hissen. Jag spjärnade konstigt nog emot – man kanske gör det rent instinktivt? Inte ens vilda hästar eller stora basketspelare hade kunnat få mig att vara kvar på det coola plejset, och här spjärnar jag emot när någon hjälper mig åt rätt håll? I alla fall tog han tag i mig såpass att jag faktiskt trycktes in i hissen, lite som i Tokyos tunnelbana.

Herrarna i sällskapet skrattade och skakade på huvudet och sa att under alla år i Stockholms vimmelliv hade de aldrig varit med om maken. Och själv är jag rätt nöjd: barnbarnen ska få veta precis hur ball jag var en dag i forntiden 2010.

– Jo förstår du, att då karatesparkade mormor alla sju vakterna så att de for ner i hisstrumman och slog ihjäl sig.

Fallna cykelhjältar på Götgatan mittinatten.
Fallna cykelhjältar på Götgatan mittinatten.
Share
55 kommentarer

Hej dagbok: helgrapport med partytrivsel – men ingen kyrka

Jag är ett partylejon som springer på tillställningar som jag äter pepparkakor. En till! Nej bara en till! Äh, en till! Ja tack! Detta trots att jag inte alls gillar att mingla och ta kontakt med främlingar utan helst sitter under min korkek och luktar på basketbollar.

Lördag:

Igår hade jag världens absolut bästa festtaktik: jag ställde mig i ett hörn där bara jag fick plats och så hade jag på mig en synnerligen intressant t-shirt som tydligt signalerade att jag var öppen för konversationer och inviter. Sedan log jag och inväntade dem som skulle gå i min fälla.

Mingel i köket – och kvinna i vin.
Mingel i köket – och kvinna i vin.

Därför fick jag en pratstund med bl.a. Anna från Skånska skafferiet, Jessika, Karin Bojs, Griskindspatrik & Museiveronica, Vinlusen samt Hemliga morsan och en farlig massa andra människor som obegripligt nog var fantastiskt inspirerande fastän de genomlider livet utan att blogga som normalt folk. Lisa Förare Winbladh bjöd på soppgrytor och bröd samt ostar till ett helt kompani och kring våra ben sprang små barn med godis och lego i munnen.

Sedan åkte vi hem till lillasyster Orangeluvan som har sovsoffor och frysen full av entrecôte samt ögonbrynsfärgningsmojänger. (Inte i frysen.)

Jag påminner väl lite om poliserna i en Chaplinfilm?
Jag påminner väl lite om poliserna i en Chaplinfilm?
Men ingen vettig tehuva.
Men Orangeluvan har ingen vettig tehuva.

Söndag:

Idag gjorde jag kulturfiasko min vana trogen – att gå på museer på måndagar eller besöka utställningar när de har semesterstängt är liksom min grej. I morse sa nämligen Åttaåringen att han ville till Storkyrkan i Gamla Stan och se på Sankt Göran och draken. Särskilt draken. Jag kollade på nätet och fann att det var konsert i kyrkan kl 15, varför vi kom dit alldeles lagom – alltså 14:40.

– Nej! Bara för konsertbesökare! Ska ni in får ni betala! sa en onödigt brysk dam i Storkyrkans entré.
– Men vi ska bara snabbtitta på Sankt Göran och drak…
– Då får ni betala! (Mellan 80 och 295 kronor.)
– Kan han (min mamma pekade på Åttaåringen) bara få se på Sank…
– NEJ.
– Hur länge håller konserten på?
– En timme och en kvart.

Här skulle man kunna tycka att den barska, buttra, bryska damen kunde ha klämt ur sig att kyrkan stänger i och med konsertens slut. Man kan kanske också tycka att vi som är läskunniga skulle kunna ta reda på det själva. Hur som helst insåg vi ju att det inte skulle bli någon drakinspektion när vi stod där och ryckte i kyrkporten i novembermörkret en dryg timme senare. (Men domprosten bloggar!)

Nu struntar vi i Storkyrkan; man kan ha roligt på andra sätt. Vi hade t.ex. spritflaskejakt i tunnelbanan.

Tioåringen vann med dessa fynd.
Tioåringen vann med dessa fynd.
Vi hittade en pinne på gatan och kastanjer i en ficka.
Vi hittade en pinne på gatan och kastanjer i en ficka.
Vi köpte chips i en automat! På perrongen! Wow!
Vi köpte chips i en automat! På perrongen! Wow!
Vi fascinerades över en mosaikpapperskorg.
Vi fascinerades över en mosaikpapperskorg.
Vi fann en liten telefon.
Vi fann en liten telefon.

I morgon stundar nya tider: jag ska göra en Easy Rider med min pappa. (Ok, i bil. Och bara till Lund. Men i alla fall: en roadmovie! Fast utan movie.)

Share
30 kommentarer

Jag har skådat framtiden!

Igår kvistade jag över till Stockholm för bokbytarpicknick i Humlegården, alldeles framför KB. (Kolla vilken mening, man blir ju alldeles knollrig av alla positivt laddade ord!) Man skulle ju kunna tro att jag bor bortom all ära och redlighet, men det tar faktiskt bara en timme för mig att komma till Centralen – ungefär som att ta tunnelbanan från Alby. Alltså ”kvistar jag över”.

Orsaken var bokbyteriet – men inte för att byta någon speciell bok utan bara för att vara social och trevlig och träffa nya människor. Men som alltid annars, satte jag mig med dem jag redan kände: Anna Toss och Petra Jankov. Men så dök Deeped upp och så kom Bengoboy och så ringde twittrade vi till Sandra och så plötsligt pratade vi med både Metro och Råd & Rön. Stora Bokbytardagen är helt enkelt en förträfflig idé. (Jag hade med mig ungefär åtta böcker och blev av med alla utom en bedrövlig en, av Ulf Lundell, som vi till slut använde som sittunderlag. Den lade jag lite senare på en bänk på Centralen. Nya böcker med mig hem hade jag också: ”Eunuckens gåta” och ”Sighsten”.)

Vid sådana här tillställningar är det brukligt att en väldigt liten minister kommer. Under förra regeringen var det alltid Pagrotsky, igår var det integrationsministern Nyamko Sabuni.

Nyamko Sabuni mellan initiativtagarna Joakim Karlsson och Ida Torkkeli.

Jag ber om ursäkt för att jag som en omogen fjant inte lyssnade på Sabuni – jag var fullt upptagen med att spekulera i vilka i publiken som var livvakter. Då såg jag dessutom att en av åhörarna var Magdalena Ribbing. Jag tänkte gå fram och ta henne i hand, knixa lite grann och tala om att jag tycker om hennes humor. Men så tvekade jag så länge att hon hann försvinna i vimlet.

Paparazzifoto på Magdalena Ribbing.

När Alice Thorburn (bibliotekarie vid Stockholms Stadsbibliotek) skulle komma fram till micken och prata lite om poesi, presenterade Joakim Karlsson henne med orden:

– … och föra ett intressant samtal om poesi, vilket låter både kontroversiellt och motsägelsefullt.

Jag ville ställa mig upp och vråla PROTEST och som Majakovskij springa runt i gul skjorta och måla flygplan i mitt ansikte och deklamera Gråbergssång av Fröding bafatt … bafatt. (Kanske ska jag erbjuda mina tjänster som pekoralistpoet och visa hur kul det är med dikter?) Men istället för att protestera mot en medveten provokation blev jag strängt upptagen med att hitta papper och penna för att kunna skriva upp citatet exakt.

Fast jag har ju glömt att berätta om hur jag skådade framtiden! En av talarna var Alex Schulman, som berättade om sin morfar Sven Stolpe samtidigt som han bjöd upp till en lustiger dans.

– Put your right foot in …

Alex Schulman sade bland annat att Sven Stolpe hade ofattbart många böcker, ”tvåtusen eller så”.

Och det var då jag skådade framtiden! (Han måste ha sagt fel, för i runda slängar 200 000 böcker är mycket. Ungefär 2 000 är det inte.)

Så här kommer det att låta i framtiden:

– Du, ser du henne, hon där borta?
– Jaa … vadårå?
– Det är hon som har … sssccchhhhhh … nästan hundra böcker.
– HUNDRA BÖCKER?
– Inte så högt!
– Men hundra … hundra enskilda böcker? Vad ska hon med dom till?
– Vet inte. Kolla, det ser man ju på henne. Keff guss.
– Man kan ju inte hantera mer än en bok i taget, vad ska hon med hundra till?
– Vet inte, skäll inte på mig!
– Hon suger fett.
– Mmm. Kom, nu sticker vi och badar i Gamla Biblioteket.

Eller hur?

______
Uppdatering

Mina bilder på den dansande Schulman har publicerats även här av nyss nämnde Schulman i ett inlägg där han rättar sig och berättar att Sven Stolpe inte hade 2 000 utan 20 000 böcker.

Share
36 kommentarer

Ett vanligt blogginlägg om lite allt möjligt – och ett rop på råd

Julkalenderlucka nummer 9 finns här nedanför. Men jag har ju lovat att skriva lite om Liiifvet då och då och så behöver jag ju er hjälp med en stor sak. Jättestor, flera m2 faktiskt. Men först en liten helgrapport eftersom jag då bodde i en lägenhet i Gamla Stan och för all framtid kommer att peka upp mot huset och säga:

– Där uppe bodde jag en gång. Det var ett himla dongande i kyrkklockorna, ska ni veta. Ja. Så var det. Skrev på en Julkalender gjorde jag.

Från matbordet såg jag Tyska kyrkan. (En äkta fotograf hade putsat glasen först.)

Och när jag hängde som ett nytvättat lakan ut genom fönstret såg jag Storkyrkan. Men hur jag än hängde, så såg jag inga Akademiledamöter trots att det ju är här de hänger i dessa dagar.

Kyrkorna slår alltså ett slag kvart över, två halv, tre kvart i och fyra på helslag samt x antal slag för timmen som just är hel. Mellan en minut i 11 och en minut över 12 slår kyrkorna alltså 37 gånger. Var. I otakt. Och inte en enda gång blev någon det minsta irriterad eftersom det ju var i Gamla Stan där kyrkor faktiskt ska slå i otakt och hela tiden.

Klockan halv två natten mot lördagen bestämdes det att vi skulle ”gå ut”. (Här känner jag alltid att jag måste citera Kerstin Thorwall, som skrev ”Vart ska du gå? Ut!” Så det gör jag då.) Men ”gå ut” är inte alls sköna kvällspromenader när man sover i en lägenhet i Gamla Stan. Nej, det betyder klockan halv två på natten ”betala 100 kronor för att komma in på en lokal och där rulla hatt och dansa”.

Inför detta krogbesök hade vi ägnat

  • 0 minuter till uppfräschning
  • 0 minuter till sminkning
  • 0 minuter till hårfixning
  • 0 minuter till funderingar över klädval.

Bästisgrannen i den randiga myströja som hon ibland sover i.

Jag i plommonstopet. Jag var den absolut enda i hatt, så ni som vill synas på dansgolvet ska i fortsättningen strunta i urringningar och slitsar samt mascara: ta bara på er en hatt.

Längs väggarna och golven stod, halvlåg och låg hånglande män och kvinnor som hade vi rest till en väldigt utspridd ormgrop på en fest hemma hos Caligula. När en karl i flera minuter hade klämt på mina överarmar och flera gånger nypt mig i kinden och närmade sig mig med en underligt kråmande tunga, skrek jag – för att avskräcka honom förstår ni väl – i hans öra:


– Du flirtar just nu med en synnerligen gift fembarnsmor som luktar svett och har glömt ta på sig bh:n och som dessutom rapar räkor!

Karln tog ett steg bakåt och log mot mig samtidigt som han gjorde tummarna upp med båda tummarna och så kom han emot mig igen och började om med överarmsklämmandet och tungviftandet. Som tur var, stängde klubben/puben/discot (vad säger man?) just då, så vi blev utslängda.

And now to something completely different.

Vi övergår nu till mitt rop på råd (som alls inte är ett rop på hjälp) – golvhjälp! För nu håller hantverkare och sanerare och fuktmätare på att riva upp vardagsrumsgolvet (eftersom det brann, om ni minns). Den blommiga plastmattan som vi inte alls tyckte om, åker all världens väg men försäkringsbolaget (If, som om de inte sköter sig kommer att hängas ut som en bloggare genom ett fönster i Gamla Stan) har ju helt rätt i att värdet på den är möjligtvis en halv veckopeng. Och då får man inte många kronor för att ersätta den, ska ni veta.

Vardagsrummet från ena hållet. Och en snickare. I bortre änden har de tagit fram det svinkalla klinkersgolvet från 1932, när huset var Konsumaffär.

Vardagsrummet från andra hållet. Och samma snickare. Kakelugnen kommer från ett 1700-talshus på landet och sattes in i början av 1990-talet.

Det handlar om 40–50 m2 och vi vill egentligen ha breda 1700-talsplank som vi kan dansa barfota på. Trä ska det vara, men hur vi än letar hittar vi bara svindyr parkett som vi faktiskt inte har råd med. Så: har ni några tips? (Gissa först i lucka 9 och kom sedan hit och beordra mig att åka till Åväbbla och ge snickar-Elof en whisky så att han säljer sitt restlager från 1922 till oss för en struntsumma.)

Alltså: vad ska vi ha för golv?

Share
51 kommentarer

I en säng på Domus

Bilden från Blocket har förstås inget med mitt eget sängliggande och dito avlande att göra.

Här ligger jag i en säng. En meter bort ligger Översättarhelena i en helt annan säng. Jag blev nämligen lite strandsatt i Stockholm, men alltså snabbt uppraggad efter att ha druckit öl med kommentatösen Ökenråttan mitt på blanka torsdagseftermiddagen.

(Förklaring tarvas: jag har en miljard släktingar och vänner i Stockholm och är därmed aldrig riktigt strandsatt. Men vem säger nej till ett halvt hotellrum?)

Kanske sov pappa i just detta rum för 50 år sedan, när han pluggade. Det här är nämligen Domus – Stockholms första studenthem (som även nämns här).

Och hur ska jag nu knyta ihop denna mystiska säck? Jo, trubaduren Kjell Höglund har (förlåt, alla väldigt känsliga läsare) skrivit en textrad om just detta hus, som tydligen redan för länge sedan var lyhört:


*fill-in på pukorna*

Nu nynnar jag på ”Vi hör hur dom nyser här i rummen på våningen ovanför”.

Share
11 kommentarer

Bildsafari i hufvudstaden

Igår kväll firade jag och mina syskon – Broder Jakob och Orangeluvan – att mamma fyllde 70 år.
Vi var här. (Någon som känner igen stället? Stamgästerna har suttit här sedan 1961. Man måste stå i en otroligt nervös kö och riskerar att inte ens få sitta bredvid varandra om man är fler än en – och vi var ju fyra.)

På väg hem till Broder Jakob gick vi förbi Operan, där en liten tusenbroder hade tröttnat på livet och lagt sig på ett lejon.

Strax utanför gamla Riksdagshuset såg Stockholm ut som ett vykort. När jag var liten och utomlands skickade jag sådana här vykort till nästan alla klasskompisar. Jag skrev med min fula handstil vad jag ansåg var otroligt roliga och helt osanna skrönor om vad jag gjorde utomlands.

I Gamla Stan tog jag denna bild under de andras suckande, huffande och puffande. BH-affären för stora brön på Västerlånggatan sägs vara den bästa och den roligaste. (Jag har själv ingen erfarenhet.)

Så här ser Broder Jakobs ”gardin” ut. Allihop i korus nu:

”Neeeeej, har han hängt upp en Viola Gråsten? Den har ju gått sönder!”

Förfäras åt syndarens illdåd.

Nu flyger jag till Umeå. Schas, väck, flyg fula flygkapare och flygplansmotorstopp!

Share
20 kommentarer