Hoppa till innehåll

Etikett: Stockholm

Stockholms universitet i bilder

Jag följde av pur nyfikenhet med vår spanjor till Stockholm när han skulle göra TISUS-provet som ger honom rätt behörighet till högskolestudier. (Tänk, när han kom till Sverige hade han inte ens gått ut gymnasiet.) Vi gick i snöstormen genom Stockholm eftersom han behövde gå av sig nervositeten, och kom fram till Stockholms universitet i såpass god tid att jag hann ta bilder på en massa ful inredning.

Här sitter spanjoren och laddar i en helt vanlig källarlokal? Nej, det här är en trapphall ovan mark. Oerhört mysigt.

När jag själv pluggade engelska på Stockholms universitet 1985, minns jag det inte alls som något speciellt fult, trist eller på något sä… Hm. Eh. Faktum är att jag inte minns mina studier där som något över huvud taget. Men att tentorna bestod av massa multiple choice-frågor var konstigt, det kommer jag ihåg. Och tid för att festa och slå runt och spela massa basket, det hade jag. (Sedan flyttade jag till Lund, där språkstudierna var av helt annan kvalitet och all tid försvann i ett mörkt plugghål.)

Här går spanjoren i en kulvert? Nej, det är en helt vanlig korridor ovan mark.
av_gotrik_ortenholm
Ooooh, en sån trevlig och alls inte ångestskapande tavla (“Vyssan lull” av Götrik Örtenholm) som möter alla i entrén. *host*
Myspys i mintgrönt!
Aha, alla de olika trapphusen går i olika färger. Jättepraktiskt, men förfärligt skramligt, plåtigt och fult.
Se där, ännu en trevlig korridor som man måste besöka för att hitta damtoan.
Pittoreska inredningsdetaljer som ögonen får vila på. (Vi är fortfarande i offentliga utrymmen där det vimlar av folk och alls inte i ett källarutrymme.)
Men nu har vi väl ändå hamnat i en lagerlokal? Neeeej, det här är studiemiljön i ett annat trapphus.
Fast ooooh, barhäng vid godisautomaterna! Now you’re talking!
Men ack, nu hamnade jag i ännu en psykedelisk korridor (ovan mark).
Kom in i min lilla kajuta! Biblioteksdörrarna var ju jättefina! (De inte särskilt diskreta, vita dörrstopparna måste ha satts dit av en elak klåpare.)
Inne på universitetsbiblioteket hade någon byggt en låda och målat nåt på den så att den skulle bli fin. Men förmodligen glömde de att sätta in en dörr till lådan, för den verkar ha huggits ut lite halvsmidigt i efterskott.
Konstverk. *harrrkl*
Jag förstår din känsla, Elin Wägner. Det här var fan inte alls kul.

Men anslagstavlan var intressant! Det fanns allt från innebandylag, underliga efterlysningar om borttappade barn (med bilder på dem både som tvååringar och 20 år senare som vuxna) till vänstervridna jurister och marxistiska studenter som bekämpar fascism.

Upp till kamp, liksom.

På väg hem igen fastnade jag för skyltarna i tunnelbanetågen eftersom jag faktiskt inte visste vad en prioriterad sittplats var. Jag vill hjälpa till att prioritera den, men jag vet inte hur.

Hur prioriteras platsen?

Nu hoppas vi att TISUS-provet blir godkänt och att uppsatsen om ”gemenskap i dagens samhälle” slår betygssättarna med häpnad eftersom det har pluggats ordföljd och styckeindelning samt de/dem här hemma. Att många svenskar numera inte skiljer på var och vart, anser spanjoren är en stor skandal. Han har snart förtjänat att dubbas till en av mina vice språkseriffer, så det så.

Hejdå på ett tag, Stockholm – som för en storstadsvan spanjor är puls, liv och rörelse samt sällsamma upptäckter.

Badplats på Stureplan.
Share
43 kommentarer

Terrorsabotören

Sedan barnen var små, har jag när vi är på besök i Stockholm berättat samma gamla historier om stan.

– Det här är Ferlin. Någon sågade av hans cigg och say now after me: ”du barfotabarn i livet”.

– Nu tittar ni mot Klara kyrka där. För däääär ligger Bellman nog inte begravd fastän han har fått en sten rest över sig.

– Den här glasmojängen i Sergelfontänen var ett andrahandsval. Det konstverk som egentligen skulle ha stått där var för tungt, och hamnade istället utanför Luleås tekniska högskola. (Fast numera heter det visst ”universitet”.)

– Här i Kungsträdgården står två kungar staty. En är ett lejon bland krukor och den andra är en kruka bland lejon.

Kruka bland lejon.
Lejon bland krukor.

När barnen numera hamnar i Stockholm utan mig, är det de som förtjust berättar detta för sina kompisar. Men en sak har de inte vant sig vid att jag säger:

– Det här är Riksdagshuset. Om en terrorist hade velat göra oss stor skada, hade det varit en god idé att spränga en stor bomb precis här.
– MEN mamma, neeej, du får inte säga så!
– Tyst mamma, tänk om terroristerna hör dig!
– Mamma. Jag vill inte gå här.

Sedan igår vet jag inte riktigt om jag kommer att säga just så nästa gång vi är där.

För övrigt pratade jag idag med en polis, som är en skrivbordsdito i polishuset på Kungsholmen. Alla kommenderades de ut på gatorna när larmet från Drottninggatan kom – även de som inte längre patrullerar. Jag, som alltid fokuserar på det väsentliga, hade förstås en viktig fråga:

– Men vad hade ni på er? Kostymer?
– Nej, alla har uniformer tillgängliga. Fast våra är inte av senaste snitt och de sitter kanske inte riktigt som de borde.

Han berättade sedan att folk som de hade stött på strax efter terrordådet på Drottninggatan hade varit otroligt otrevliga mot poliserna. Väldigt många krävde att få

  • krypa under avspärrningarna
  • gå där de ville eftersom de ju brukar gå där
  • specialbehandlas pga. hög ställning i samhället
  • ta bilder för att minnas det hela bättre och t.o.m. visa barnbarnen.

Å ja ba, ja jag hade sagt till poliserna om jag hade varit i Stockholm igår:
– Hallå, ursäkta, släpp förbi mig! Jag ska titta på Ferlins cigg! Nu!

(Nej, det hade jag inte alls sagt.)

Mannen i lastbilen mejade kallsinnigt ner människor på Drottninggatan och har förmodligen för alltid förändrat vårt sätt att uppleva huvudstaden. Men. Vi som inte är direkt drabbade, kan tramsa vidare i livet och försöka ha så roligt som det någonsin är möjligt.


Uppdatering tre dagar senare:

Med all rätta har poliserna nu fått tusenfalt tillbaka på ett helt annat sätt. (Foto: Petra Jankov.)
Share
25 kommentarer

Tekniska museet i Stockholm

Jag och Tolvåringen ska minsann göra det till en finfin tradition att dagarna före skolstart gå på museer; det var så få besökare där idag att vi ett tag trodde att vi var de enda överlevande. Men hur bra är det egentligen, Tekniska museet i Stockholm?

Vart vi än i museet vände oss, såg det ut så här.

trasigknapp
Trasig knapp.
intevev
Vev som inte vevade.
skarmpaj
Skärm som var paj.
trasigknapp
Trasig knapp.
inteknapp
Bortsprungen knapp.
skarmtrasig
Ännu en trasig skärm.
trasiglampa
En lampa som skulle lysa när vi cyklade – så saaaatan vad vi cyklade. (Men den var trasig. All rörelseenergi for all världens väg.)
hangdskarm
En hängd skärm som hängde i de fem timmar som vi var (hängde) där.
avbrott
Väldigt trevlig skärm med tanke på de nostalgiska vibbarna, men icke desto mindre verkligen avbrott.

Och CO2 ska ju inte skrivas så här:

Skärmavbild 2015-08-18 kl. 22.46.28

Jag kan ju skriva rätt till och med i en sketen liten blogg som den här, och med tanke på att Tekniska museet kan trolla med laser och bildspel och stoltsera med alla upptänkliga datorspel, så skulle man ju kunna tänka sig att en liten indexerad tvåa inte är så svår?

Men nu till pudelns kärna: det är ett fantastiskt museum! ÄNDÅ!

gammaldator
En gammal sketen dator: tumme upp!
milktetra
De första gamla mjölktetrorna!

Ni som är som jag minns säkert Herkules Jonssons storverk, där man i avsnitt 5 och 6 utreder mysteriet med den försvunna skolmåltiden. Om inte: spola fram till …

milktetror
… efter 8:30 häääääär.
jagkundeinteslitamig
Det finns en hel vägg med gamla teknikprylar!
uttagsautomat
Och där fanns en hel jädra bankomat från tiden innan de hette bankomater!

Men vilket teknikmuseum med självaktning har inte i sin utställning …

fredastairesskor
… Fred Astaires dansskor …?

De är bara i storlek 39 (att han inte trillade omkull då, han var i alla fall 175 cm lång) med broderade guldpaljetter och han bar dem i ”Easter Parade” (1948). Bättre bild från Tekniska museets sajt nu:

fredastairesskor

Jag vill på intet vis förstöra detta otroligt fina utställningsföremål, men faktakontrolltanten i mig har inte hittat dessa skor på några bilder från ”Easter Parade”. Kan ni hitta bevis? (Gamla filmprylar från och med 40-talet är deponerade på Tekniska museet och skorna sägs vara en gåva från filmbolaget Metro Goldwyn Mayer till Svenska filmsamfundet.)

Hur som helst: vi rekommenderar Tekniska museet varmt, särskilt utställningen Digital revolution – som dock bara pågår till 30 september 2015!

Share
63 kommentarer

Ett hotell med citronte

citronte
Ryyys.

Vi tog nyss in på hotell, jag och min djefla man, och fick i receptionen frågan om vi ville bli uppgraderade.

– JA! tjoade jag lite sådär upphetsat som man gör när man aldrig brukar bli uppgraderad, samtidigt som jag klappade händerna som en fyraåring.
– Vad kostar det? sa min plötsligt väldigt världsvane man.
– Tvåhundrafemtio kronor.

Låt oss nu på Tage Danielssonskt manér stanna upp och ställa några frågor. Kostar det pengar att bli uppgraderad? Hade vi inte redan bestämt oss för en viss prisnivå för att just den prisnivån passar just oss? Hade vi på något sätt antytt att vi ville ha … Vänta, vad får man om man uppgraderar?

– Öhm. Vad får man om man uppgraderar?
– Man får ett större rum, tekokare och en minibar.
– Men sakerna i minibaren kostar väl fortfarande?

Så vi sa nejtack och gick upp till vårt ”standardrum”. Det var helt okej, såg ut som ett normalt hotellrum utan te och utan minibar. Men … det fanns ett skrikande spädbarn i rummet intill. Vi tittade på varandra och såg båda två den andras trötta ögon och så tittade vi båda två på väggen som inte mäktade med att stänga ut ett spädbarns rop på hjälp.

(Nej. Jag vet att stackarn inte ropade på hjälp. Men jag står bara ut med barnskrik om jag kan hjälpa till; om jag bara får lyssna utan att delta, går mitt hjärta sönder.)

– Ska vi byta rum?
– Ska vi …?
– Vi har bara bytt rum en enda gång förut.
– Magnus Uggla bytte rum när han kom in i ett rum där städpersonalen hade glömt kvar en öppen flaska Ramlösa.
– Mmm. Han fick en svit.

Vi kunde tyvärr inte byta, utan fick uppgradera oss – för 250 kronor. Barnskrik får man helt enkelt stå ut med – eller betala för att slippa. Så nu har vi ett rum som är 5 m² större, en minibar som jag inte ens vågar titta in i och fem påsar med citronte. Eluttaget vid tekokaren funkar inte, men det fattade jag inte förrän jag hade tryckt och ryckt och vridit på apparaten i en kvart. På golvet har vi grus som vi inte har dragit in – men vi har badkar, morgonrockar, byxpress och strykjärn! Fast ingen badrumsmatta eller hårtork.

utsiktsolna
Men se, vi har utsikt över Blåkulla!
frukostsolnahotell
Enligt hotellets sajt ska frukosten se ut så här. Mycket lovande, jag känner baconångorna där i bakgrunden.

[Här skulle jag nu kunna skriva en uppsats i ämnet ”Citronte har i empiriska undersökningar visat sig vara närapå odrickbart”, men … nej.]

Uppdatering
Förlåt att den dröjde – här kommer frukostrapporten. Eller, ptja, det är ju egentligen bara en bacon- och äggrörerapport.

bacon_solnahotell
Jag lyckades ta en riktigt snygg bild av en inte alls särskilt imponerade äggröra! (Den var faktiskt bedrövlig. Baconet var däremot helt okej.)

Och en spegelrapport.

spegel_utttag_solnahotell
Titta så himla jobbigt de har fogat in eluttagen – precis mitt i spegeln.

När jag skulle checka ut lämnade jag en lapp med förbättringsförslag och lagningsuppdrag till receptionisten. En badrumsmatta ska det inte finnas enligt utsago, för dem har de avvecklat. Jag påpekade då att man antingen riskerar livet genom att utsätta sig för en brutal omkullhalkning med köttsår och spucket skallben, eller att man klafsar omkring i hela rummet med blöta fötter och då precis som min pappa gjorde nu i sommar när han halkade i ett hotellrum såpass att han nu haltar omkring som sin dotter med trasig menisk.

Och så pratade jag lite till, medan tjejen i receptionen tålmodigt klickade fram vår bokning och fann att vi ju inte hade betalat de extra 250 kronorna.

– Ska jag dra det på samma kort som resten av betalningen?
– Ja, och jag tror att man som hotellgäst då tar en av de andra handdukarna och lägger på golvet och då förlorar man ju incitamentet att spara på tvätt om man ska sova fler än en natt på hotellet och om man tänker på miljöhänsy…
– Tvåhundrafemtio kronor.
– Ja, och så har  vi ju detta faktum att vi fick betala extra för att slippa spädbarnsgråt, vilket i mina ö…
– Nej, det har du helt rätt i. Jag tar bort den extra kostnaden.

Såja.

Share
75 kommentarer

Monty Python Live (mostly)

Igår var jag på en happening.

biorio
Biohappening!

Happeningar är inte alltid av hög kvalitet utan ibland bara lite underligt konstiga. Ibland är de imponerande för att happeningskaparen är kompetent, ibland är happeningar bara en enda stor gäspning. Men en sak vet jag: jag gillar dem – även när de är lite dåliga och heter t.ex. John Cleese.

Men nu är frågan vad de hade för avsikt, gubbarna i Monty Python, som

  • under sommaren levererade fem liveföreställningar i London – med många tv-klipp från förr
  • gjorde den sjätte föreställningen direktsänd till massa biografer över hela världen
  • säger att de aldrig mer ska jobba ihop.

Vad det ett spektakel för att John Cleese ska kunna betala underhåll till sina exfruar? Var det kanske bara ett storslaget hejdå för att de verkligen gillar att stå på scen men inser sina begränsningar nu när de inte ens under pistolhot kan göra sina silly walks utan att gå sönder? Gjorde de allt för vår skull – alltså publiken? Eller vänta … jag struntar i deras avsikt!

dansare
Sillywalks-vikarier.

Men nu gick jag händelserna i förväg.

Först beställde jag min biljett redan i april, vilket ju bara det är konstigt när man som jag helst inte planerar något i förväg. Sedan dök en gammal NE-kollega upp och erbjöd både sällskap och sängplats endast ett stenkast från bion. Och slutligen infann vi oss till föreställningen, där vi välkomnades av en man som berättade att det skulle bli varmt, att bion bara hade en fungerande toa och att vi gärna fick köpa vin och öl i pausen (hurra, paus på bio!).

meddelandemannen
– Men pga. utskänkningsmyndigheten får ni inte dricka alkoholen här inne i salongen och heller inte ute på gatan utan bara på den 4×5 kvadratmeter stora avsatsen precis vid entrén, sa mannen till de 300 törstiga i salongen.

Och så började det!

nedrakning
Med en 30 minuter lång nedräkning. Efter åtta minuter kom jag mig för att fotografera det absurda.

Under den halvtimmeslånga väntan satt vi alltså där i biosalongen och kunde inte annat. Jag vet inte hur det var menat, men om vi hade suttit på ett trevligt torg med storbildsskärm eller på något annat ställe där man skulle kunna sitta och småprata, sippa på en ljummen champagne eller titta på förbipasserande hade det säkert varit toppentrevligt. Små dokumentära snuttar dök upp var femte minut och vi fick se Eric Idle förtjust skratta åt sitt manus och unga dansare öva på att gå riktigt silly.

python_skratt
Palin, Idle och Cleese i fnittertagen.

Men så började det! På riktigt!

(Fotboll igen? Japp. Vissa saker kan man se på för få gånger.)

Vi fick se 100 meter för dem utan något lokalsinne alls, maraton för inkontinenta och många andra gamla sketcher som många i publiken kunde utantill. Detta varvades med direktsända sånger och replikskiften på scenen i London, där de mest kända numren också framfördes sådär som vi är vana att se dem. Allt var textat på engelska, vilket gjorde att vi omedelbart kunde se när de improviserade eller bara tappade repliker.

hela montyganget
Den sedan 1989 döde Graham Chapman (med pipa) inspirerade gänget till den alternativa titeln ”one down, five to go”.

Terry Jones (längst ner till vänster på bilden ovan) spelade som vanligt brittiska underklasskvinnor med bravur och skrikig röst, medan Terry Gilliam agerade som en riktig skådespelare och dessutom skuttade omkring som en glad hundvalp när han inte hängde från taket, kräktes eller pruttade. (Vilket jag är på tok för fin i kanten för att skratta åt.)

gilliamhanging
Terry Gilliam före och efter ett välriktat gevärsskott från John Cleese.
idlebruce
Eric Idle, som en av ungefär 15 australiensiska män som alla hette Bruce.
papegojsketchen
– This is an ex-parrot!

Ett bestående intryck är tyvärr den ganska tragiska figur som är John Cleese. Han ser osunt plufsig ut, hans röst är ansträngd, ögonen små och trötta och han rör sig inte alls smidigt. Jo, jag förstår att han är gammal, men de är alla födda mellan 1939 och 1943. När han och Michael Palin drog av papegojsketchen, hittade Cleese på repliker som var väldigt svåra att förstå, medan Palin var den redigare och tydligare i sammanhanget. När de hade fnittrat åt förlorade repliker och trasslat in sig i resonemang som inte riktigt hade med den döda fågeln att göra, vände sig Palin till oss och sa med ett snett leende:

– Oh dear. I don’t this this is going to get good reviews.

Eric Idle var pigg och glad och han och Michel Palin var igår de två som jag njöt mest av. Mike Meyers och Eddie Izzard dök upp som överraskningar, dansarna var såpass avklädda att vi såg allt och lite till – även Pythongrabbarna var ibland så avklädda att Madonna hade stått sig slätt.

Monty_drag
Michael Palin och Eric Idle, till synes bekväma i situationen.

Vissa skämt är så gubbigt trista att man häpnar och funderar över vilka rådgivare gubbarna har haft, annat är fräscht och roligt och nypåhittat medan åter annat är gammalt och dammigt och alldeles, alldeles underbart.

Om någon av er till äventyrs ska se föreställningen (förstås inspelad eftersom de inte framträder tillsammans igen någonsin), ha då överseende med sådant som har åldrats utan något som helst behag. Och lägg för guds skull inte märke till de ergonomiskt fotriktiga skorna som gubbarna har på fötterna och som inte alls passar med någon av karaktärerna.

Men skratta mycket!

sopnedkast
Själv roade jag mig storligen genom att nu på morgonkvisten spegla mig i en sopnedkastlucka – humor på hög Monty Python-nivå.
Share
43 kommentarer

När vi inte blev utslängda: en kväll i Stockholm

Som traditionen bjuder, får jag vara med på en eller två herrmiddagar per år. Som traditionen bjuder, är jag alltid den enda kvinnan. Som traditionen bjuder blir vi utslängda från det ena etablissemanget efter det andra eftersom vi (tydligen) är stökiga, medelålders män.

Igår samlades vi åtta personer på ett förträffligt ställe som jag verkligen kan rekommendera – men vi var de enda gästerna! Under de tre timmar som vi  åt och skråla… ehhrrrm … lugnt talade med varandra, var vi de absolut enda som satt ner och åt.

finhamburgare
Personalen var tillmötesgående och (enligt min ringa mening) skön att vila ögonen på och allt var så himla trevligt.

Personalen talade på ett ytterst servilt sätt redan klockan 20:40 om att köket funderade på att stänga. Vi satt kvar tills personalen försiktigt viskade att nu stänger vi nog baren också.

Besvikna på denna milda utslängning lommade vi ut och tog några gruppfoton.

femfnissigagubbar
Inte vet jag hur det gick till, men så här blev mina bilder.

Sakta vi gick genom stan. De sju männen i glasögon återupplivade gamla minnen där några ord var mer frekventa än andra – enligt mina noggranna anteckningar nämligen

  • utslängning
  • Sandhamn
  • båt
  • jolle
  • segla
  • ö
  • värk
  • beckmörker
  • ont
  • +55.
sjuwalkingmen
De sju herrarna.

Detta säger jag eder, ungdomar, att det där med att bli ”gammal”, det är fan inte så illa.

Share
82 kommentarer

Ovillig trängselskattsbetalare

Jomenvisst, det fattar jag också att trafiksituationen i Stockholm är ohållbar.

Vi tar den här kära illustrationen till hjälp.
Vi tar den här kära illustrationen till hjälp.

Jag skulle idag ta mig hemifrån till Norrtälje och hade faktiskt en hel del olika alternativ som jag själv kunde räkna ut. Då går man till diverse karttjänster och ber om vägförslag och mäter avstånd och bedömer huruvida innerstadskaos är bättre än slingervägskaos.

Om jag hade kunnat välja bort denna situation, hade jag förstås gjort det.
Om jag hade kunnat välja bort denna situation, hade jag förstås gjort det.

Ni som bor i Kiruna, Sollefteå, Eslöv och Åmål: var nu glada för det. Om ni ska åka till Haparanda, Oskarshamn eller Kristianstad, är det liksom bara att åka.

Så här funkar det i Mälardalen, där det mest praktiska är att alla forceras in till Stockholms centrum och där avtvingas trängselavgift eftersom det ju blir så trångt där när alla ju ska dit.
Så här funkar det i Mälardalen, där det mest praktiska är att alla forceras in till Stockholms centrum och där avtvingas trängselavgift eftersom det ju blir så trångt där, när alla ju ska dit.

Vägen Eskilstuna–Norrtälje här ovan sägs vara 18 mil och ska ta 1 timme och 45 minuter att köra. Då tänker man mjaaaaa och kollar en alternativ sträcka på småvägar och lite fler tajta möten med stora lastbilar bakom skymda kurvor:

Eskilstuna–Norrtälje: 2 timmar och 38 minuter.
Eskilstuna–Norrtälje via Enköping och Knivsta: 2 timmar och 38 minuter.

Och det är DÅ man gör ett felval och …

… hamnar i detta.
… hamnar i detta.

De första 11 milen gick på en timme. Sedan ”körde” jag 1 mil på en timme inne i Stockholmsgröten, varefter jag avslutade med en sexmilatur som också tog en timme.

Kära Eniro och Google Maps!

Ljug för mig! Säg att alla vägar runt Stockholm är bättre, kortare, rakare och snabbare! Jag vill inte in i centrum igen – om det inte handlar om konserter, föreläsningar och inköp av basketskor och jag kan ta tåget dit.

Hälsningar från en frustrerad klantskalle

Jag vet! Vi bygger en sexfilig jättebro på diagonalen över Mälaren! Ja!

Om jag nu ska avsluta med något mer positivt, så är det anledningen till att jag är i Syninge i Norrtälje: en bokresa som har arrangerats av Breakfast Book Club. Lästokar från hela Sverige samlas på en kursgård med blommiga lakan och kommunistiska manifest samt vilsna deckare.

Lakanen i mitt rum – i mina två sängar.
Lakanen i mitt rum – i mina två sängar.

Nyss satt tolv personer och diskuterade erkänt duktiga kändisar som inte vet att föra sig bland vanligt folk (vi är förstås egentligen bara ogina), stora matupplevelser (första bearnasiesåsen) och knäoperationer (mitt fel). Imorrn ska vi diskutera matböcker och Den Där Boken som jag nämnde förut och som jag inte gillade alls. Tre exempelmeningar:

  1. ”Jag vet att de mediciner som dväljs bak diskarna som kräver nummerlapp är åtråvärda för människor som skulle fara illa av dem, men jag vet på riktigt inte varför.”
  2. ”Omedelbart kan jag spegla mig i mina vulgärt utsmyckade kamraters ansiktsuttryck. Deras ögon spärras upp. Andningen obstrueras. De rister.”
  3. ”I sängen dväljs hans ömmast omhuldade tillhörigheter: den lilla nagelsaxen i sterlingsilver […] samt eterneller (som förflackas när vi drömmer mardrömmar) […]. Själv sover jag med en tom dasspappersrulle som källa till ro och båtnad.”

Jag kommer under diskussionen att vara häxan surtant som fnyser och rynkar näsan och hötter med pekfingret. Den som först säger “men skriv en bok själv då” kommer att få på truten och när jag sedan stäms och måste förklara mitt beteende framför en domare i en rättegångssal, kan jag skylla på Stockholms trafiksituation som fick mig ur balans.

Den här heter "gavel" på engelska och används inte alls i Storbritannien. Jo, på film och av auktionsförrättare.

Share
60 kommentarer

Releaseparty i Schtåckåm: Miss World

(Vi säger så, vi som ursprungligen kommer från Luleå: Schtåckåm.)

En ny tidning har sett sitt gjus. Förlåt, ljus heter det ju. (De nya fiskgjusarna som ser sitt ljus ser ni här.)

Inne på Vassa Eggen på Birger Jarlsgatan fanns tidningarna överallt. (Tidningen är jättetjock: 260 sidor!)
Inne på Vassa Eggen på Birger Jarlsgatan fanns tidningarna överallt. (Tidningen är jättetjock: 260 sidor!)

Den heter obegripligt nog Miss World, vilket är ogooglingsbart och inte har ett dugg med det ytterst spretiga innehållet att göra – och då menar jag spretigt på ett mycket lovande sätt. Jag var på releasepartyt igår kväll och pratade där med sammanlagt sju (7) personer, vilket måste vara minimumrekord när man befinner sig bland 300 människor.

För jag satte mig helt enkelt ner och läste i tidningen. Förlåt, magasinet heter det ju. Och ni vill väl ha en recension nu? Japp, jag tror på idén – och känner inte att papperstidningen är död, inte än. I manifestet står att redaktionen vill “bryta mot det likriktade utbudet” och i tidningen kan man få ta del av hur grundaren Per Holknekt intervjuar sin fru Lena Philipsson samt hur Helena Sandklef intervjuar sin moatjé Magnus Betnér, vilket är precis tvärtemot hur det ju “ska” vara. Bra.

Men naturligtvis intervjuas  – som i alla andra tidningar – även Lars Winnerbäck, Alexander Bard och Veronica Maggio. Men kanske på ett annorlunda sätt? Mja.

Staffan Hildebrand skriver själv i Miss World-magasinet om hur han på kompisen Carl Bildts studentskiva träffade den blivande tv-chefen Sam Nilsson, som utan att blinka skickade den unge Hildebrand (24 år) till Sydvietnam och Kambodja för Aktuellts räkning med presskort, pengar och en massa filmrullar. Eftersom grabben (ju) dessutom kände Olof Palme och brevväxlade med honom, blev han utan problem insläppt i Nordvietnam också.

Fnys. Jaså. Jag känner bl.a. en stenograf, en matskribent, en kock, fem professorer, en studioman, ett tiotal tekniktokar, en fångvaktare, två museitanter, en f.d. läkare, sju olika sorters hantverkare, två arkitekter, en hyttfogde, tre tecknare, en filmanimatör, en blivande präst, fyra journalist-författare, en operasångerska, en vinkonnässör, tolv företagschefer, en silversmed, åtta kemister, en fotograf, en fotbollsmålvakt, 14 översättare, 30 redaktörer, 100 lärare och 400 basketspelare. Nu är frågan: varför kan ingen av dessa se till att jag blir insläppt i Nordvie… Nordko… Äh, jag vill ju bara åka hem igen.

Men tillbaka till ämnet nu.

När man inte bor i Stockholm är det roligt att göra sig lustig över storstadens underligheter. (Jadå, jag vet att det är precis tvärtom också.) På releasepartyt såg jag på en författarinna en kjol, vars slits slutade ungefär i samma nivå som killarnas nedhasade brallor börjar. Där fanns även flera män med hatt på huvudet och gympapåse på ryggen samt Leif Pagrotsky.

Jag är inte en stalker. Jag skulle bara ta en bild på sångerskorna där i bakgrunden. Jag lovar.
Jag är inte en stalker. Jag skulle bara ta en bild på sångerskorna där i bakgrunden. Jag lovar.

Denne karl verkar avverka ett tiotal releasepartyn per kväll eftersom han alltid är där jag är. Han minglar på ett vansinnigt effektivt sätt tills alla har tryckt hans hand och tagit bilder, sedan sveper han sin dryck och hastar vidare. (Själv sätter jag mig bekvämt tillrätta för att läsa och himlar irriterat med ögonen när musikartisterna råkar dansa förbi och störa koncentrationen.)

Tyvärr fick jag avvika för att åka till hem såpass tidigt att de utlovade releasepartyöverraskningarna inte hann presenteras. På väg mot Centralen såg jag åtta (ungefär en var hundrade meter) män som var klädda så här – plus halsduk och väldigt liten, darrande hund:

Individualister.
Individualister.

Jag såg även fem par som grälade. I alla fem fallen stod mannen tyst med armarna i kors över bröstet, medan kvinnan gestikulerade vilt och pratade med en röst som ville vråla, men som försökte hållas diskret. Lite som Joe Cocker i motvind.

Själv hade jag våldsamma problem med klädseln: mina randiga strumpbyxor halkade ner i grenen och de små diskreta fjollstrumporna i skorna åkte fram och korvade ihop sig vid tårna.

De röda ringarna är strumpgömmor, den svarta är grentrubbel. (Jag ställde mig bakom en reklamskylt och drog upp och fixade till, för att sedan lättat klampa vidare med lite större steg.)
De röda ringarna är strumpgömmor, den svarta är grentrubbel. (Jag ställde mig bakom en reklamskylt och drog upp och fixade till, för att sedan lättat klampa vidare med lite större steg.)

Men förutom hundmännen med halsduk och de grälande paren var det väldigt tomt på folk i Stockholm; utkastarna utanför krogarna stod och såg barska ut i entrén till väldigt tomma lokaler. Detta försökte jag lite diskret fotografera, vilket blev så här lyckat:

Biblioteksgatan och jag.
Biblioteksgatan och jag.

Men tillbaka till Miss World-magasinet en liten stund, för nu kommer min åsikt: det är roligt att bläddra i och det är roligt att läsa i och manifestet lovar gott, även om det är ett collage av plakatslogans som man kan hitta både här och där. (Ssssccchhh. Sluta analysera, Lotten!)

Det jag tycker mest om är förstås intentionen att låta oss vara mindre likriktade och mer som vi är innan vi jämnar ut våra kantigheter för att passa in. Men jag önskar mig bättre stilister som skriver. Jag vill bli överraskad och imponerad av skribenterna sådär så att jag tappar hakan och hickar till, spiller te och får knäckebröd i lungan och blir lycklig bara för att bokstävlarna och orden inte presenteras i den ordning som de brukar.

Och så önskar jag mig

  • en artikel om Kenneth and the Knutters
  • intervjuer med folk som vägrar ha på sig obekväma skor
  • bildreportage från arbetet med Centralen.

För kolla hur det ser ut bakom planken på Stockholms centralstation! Jag är djupt förälskad i byggjobbarna och ingenjörerna och vill lära mig allt och fattar inte hur de har vågat sätta igång! KOLLA! Snacka om kolosser på lerfötter plockepinn!

Jag har alltså fotograferat en bild på en utställning. Inte trängt mig in bakom avspärrningarna. Ja, så går det när man inte har kontakter i branschen och varken de 400 basketspelarna eller operasångerskan kan hjälpa till.
Jag har alltså fotograferat en bild på en utställning. Inte trängt mig in bakom avspärrningarna. Ja, så går det när man inte har kontakter i branschen och varken de 400 basketspelarna eller operasångerskan kan hjälpa till.

Fotnot
Vän av ordning undrar om allt i detta inlägg hänger ihop. Självklart hänger allt ihop! (Kalla mig gärna Djuping-Lotten.)

Uppdatering 11 oktober 2012
Oj, det bidde bara två nummer. 

Share
41 kommentarer

Stockholmare, 08:or – och ostockholmare

Det pågår en otroligt fjölig diskussion om vilka som är riktiga nolåttor ”nollåttor”, vilka som är ”stockholmare” och vad som dessutom kännetecknar dessa respektive personer. Och alla på Hawaii har bastkjol.

Jag kan istället som service åt er definiera ostockholmarens kännetecken. Jag må vara född på Danderyds sjukhus, ha bott i Solna, Täby och på Söder, men hur man än räknar så har jag inte bott i Stockholm i mer än fem år. (Att jämföra med t.ex. 23 år i Lund.) Jag är inte stockholmare och vet därmed vad jag talar om, så det så.

1.
Ostockholmaren kör vilse och fel samt onödigt långt.

Med illgrön penna har jag på kartan till vänster ritat in hur gps:en föreslog att vi skulle ta oss av motorvägen för att ta oss till Bandhagen. På kartan till höger har jag ritat in hur jag i verkligheten körde eftersom vi skulle ha legat i vänsterfil för att komma till höger och istället låg i högerfil och hamnade till vänster: på Stora Essingen. Vägen tillbaka upp på stora vägen var avstängd och efter ett turistiskt snurrande på Essingarna fick vi rådet att köra över Lilla Essingen och tråckla oss ut den vägen. Vi fick uppleva trafikstockning, julirusning, broöppning och vansinnigt många karlar som var klädda som på stranden: i bara shorts och sandaler. De var väl 08:or, kantänka.

2.
Ostockholmaren pratar med okända människor på bussen.

Tunnelbanan är på lagning, och då får man åka buss istället. Det är helt ok – men vansinnigt trångt. Någonstans i södra förorterna klev en gravid tjej med blod på tröjan på buss nummer 19. Jag fick obehagliga associationer och ville ropa på kokande vatten och sterila handdukar, men hejdade mig när jag såg hennes karl.

För han, han blödde överallt! På händerna, på magen, på näsan – och då såg jag dessutom att den gravida tjejen hade ett skrapsår på ena benet, stort som en tallrik med spagetti och köttfärssås. Karlen satte sig mödosamt ner på en plats som var full av grönsaker medan den blödande, gravida tjejen stod upp. Jag sa f’låt och ’schäkta och tog mig fram till dem och frågade hur det var fatt – som vore jag en utomsocknes fembarnsmamma.

– Det har ju varit bättre.
– Men vad har hänt?
– Vi har råkat ut för en olycka.
– Olycka … bilolycka? Cykel?
– Moppe. Kolla hans sår.

Karlns sår var ett hål Ett blödande hål i magen. Jag drog efter andan.

– Men ni måste ju till sjukhuset!
– Vi är på väg.
– Per buss?
– Ja, vad ska man göra? sa tjejen och tog fram en cigg och en tändare som om det var 1920 och man fick röka överallt.
– Jag måste röka. Nu. Ge hit, sa karlen och sträckte sina blodiga händer mot tjejen.

Sedan tog det tvärt slut: de beslutade sig för att gå av bussen och röka lite. Jag sa ”men” och ”skaninte” samt ”kanjahjä”, men vips var de borta. Och då satte de andra passagerarna igång att prata – de som inte hade reagerat alls nyss, de som satt kvar på sina platser och inte reste sig för en blödande, gravid kvinna – och de var upprörda. Men de pratade inte med varandra utan bara rakt ut i luften ungefär som när man sår gräsfrön.

– De var påtända.
– Det var ingen olycka.
– Har dom knarkat får de skylla sig själva.
– Röka och vara gravid och knarka och allt på en gång! Tsk!

Eh.

3.
Ostockholmarna står gärna i tunnelbanan.

När jag och Sjuttonåringen idag såg två drygt 100-åriga tanter kliva på tunnelbanan och med vitnande knogar klamra sig fast vid varsin tunnebanevagnsstolpe, reste vi oss upp. Jag till och med förvånade mig själv med att nia dem, men kom sedan på att de ju var gamlingar i plural och att det ju måste ha varit den egentliga orsaken till niandet.

– Vill ni hellre sitta? Vi står gärna för vi har suttit hela dagen och det är ju lite kul att öva på att hålla balansen när tåget kränger.
– Oh, tack, knarrade tanterna och satte sig ner.

Eller, rättare sagt: en av dem satte sig ner. För den andra hann inte – en tjej i 15-årsåldern som måste ha lekt stolleken på livets alla barnkalas, kastade sig fram och snodde platsen som jag lämnade. Sedan satt hon kvar där med musik i öronen när jag gestikulerade till henne att det var bättre att den 150-åriga tanten fick sitta.

4.
Ostockholmare äter sushi helt orutinerat precis i dörröppningar och inte lite diskret bakom en pelare.

Japp, vi går i vägen, står stilla på fel sida i rulltrappan och krockar i dörröppningar och stannar plötsligt och står stilla mitt på trottoaren utan förvarning. Och det står vi för.

5.
Ostockholmare rör sig gärna i 100-personersflockar och tittar upp mot hus som sägs ha intressant arkitektur.

Detta kvartershörn är intressant för att husen är av helt olika stil.
Detta kvartershörn är intressant för att husen är av helt olika stil. Och alla människorna på bilden ingår i mitt sällskap – en liten smidig församling.

6.
Ostockholmare stirrar och tappar hakan och pekar och säger KOLLA! precis hela tiden.

Ser ni mitt nöjda leende: vi satt på rad 0!
Ser ni mitt nöjda leende: vi satt på rad 0! (Noll!) Strax pekar jag och ropar ”kolla!”.

Pjäsen som vi såg på Dramaten (för det är där jag ler som mest, i alla fall utanför basketplanen) var ”Doktor Glas” med Krister Henriksson i den enda rollen. Under de stående ovationerna busvisslade jag så att mina bänkgrannar tog sig åt hjärtat och Krister Henriksson ryckte till och log mot mig – så stort och brett log han att jag tog mig åt hjärtat.

Här höll jag på att dra till med att ”ostockholmare busvisslar på finteater”, men enligt sufflösen som nästan satt i knät på oss, gör folk det hela tiden. Äsch. Aldrig får man vara riktigt nöjd med sina fördomar och sin förmåga att dra folk över en kam.

Men alla på Hawaii har bastkjol.

Share
46 kommentarer

Studiebesök på Kungliga Biblioteket

Kungliga biblioteket – den ursprungliga delen från 1877.
Kungliga biblioteket – den ursprungliga mittendelen från 1877.

När jag och den djefla mannen åren runt 1987 skrev i Pålsjö Ängsblad, fascinerades jag av att varje nummer (med mina texter!) skulle skickas till KB – Kungliga Biblioteket i Stockholm. För dit ska allt skickas – ett s.k. plixtexemplar. Jag såg framför mig ett slott med tidningshögar och boktravar och tänkte att där, där skulle man ju jobba. Och slott var det nästan – biblioteket var ju inhyst i det kungliga slottet ända tills 1) det gamla slottet brann och 2) prylarna inte fick plats i det nya slottet längre.

Huset är alltså såpass gammalt att det inte ens fanns elektrisk belysning, varför det bara var öppet ”alla söckendagar kl. 10–15”. (När huset sedan fick el 1892, var det öppet ända till 19.)

Och nu har jag tack vare bibliotekarien Pär Nilsson, aka ”Gnesta-Pelle”, varit på studiebesök på KB! Tyvärr råder fotoförbud, varför jag inte har bilder på allt som ju skulle kunna vara så intressant för er att se. Jag frågade dock om lov och fick ta några få bilder här och där, men avhöll mig från att krypa in i garderober och förråd och rota i skrivbordslådor.

Ingen protesterade när jag tog denna bild i entrén. (Nej, jag vet inte vad det kan ha varit för intressant hål här.)
Ingen protesterade dock när jag tog denna bild i entrén. (Nej, jag vet inte vad det kan ha varit för intressant hål här.)

Just nu håller man för trettifjuttonde gången på att bygga till och om samt modernisera på insidan. Därför är våningsplanen ovanför själva läsesalarna utrymda, tömda och absurt röriga. Samt fulla av stolpar!

Stolpar och pelare med båtvarvsliknande gjutjärnsmuttrar!
Stolpar och pelare med båtvarvsliknande gjutjärnsmuttrar!

Jag läser i NE: ”Biblioteket, med drag av nyrenässans, var en av de första byggnaderna i Sverige som hade stomme i gjutjärnskonstruktion.” Aha! Det är den ni ser på bilden! (Det kommunalgråa golvet är dock av senare datum.)

På ett av de översta planen finns en ”museiö” – en museal inrättning som ser ut precis som det gjorde på KB förr, med rustika gjutjärnsupphängda hyllplan, ekskrivbord med matchande stolar och allt.

Den där gigantiska skrivaren i förgrunden ingick inte i det museala. Än.
Den där gigantiska skrivaren i förgrunden ingick egentligen inte i det museala. Än.
Jag skulle ta en bild på de campande öldrickarna ute i Humlegården, men kameran fokuserade på något vackrare: en fönsterhake från 1877.
Jag skulle ta en bild på de campande öldrickarna ute i Humlegården, men kameran fokuserade på något vackrare: en fönsterhake från 1877.

Men nu till det mest fantastiska: underjorden. Under själva KB-byggnaden ligger fem våningsplan, i urberget, stora som en liggande Hötorgsskrapa. Gångarna är längre än sjukhuskulvertar och bokhyllorna fler än hemma hos t.ex. Jan Myrdal. Det är så fantastiskt att man tar sig åt hjärtat och andas lite häftigare och drar in dammdoftande syre som andas 1800-tal. (Om syre kan andas? Självklart.)

På vissa ställen ligger tidningar inbundna i läderpärmar, på andra ställen är de blott inpackade i brunt papper och trådiga snören – paket som är förseglade med 150 år gamla knutar och som inte öppnas så länge det finns dubbletter som inte är inpackade. Om man ändå öppnar paketen, har tidningarnas fibrer åldrats så att papperet är trasigt i alla vikningar och veck. (Om tidningen inte är ännu äldre och gjord av linnelump, för den håller mycket bättre och är smidigt, mjukt och inte ens skört.)

Inbundna tidningar från 1800-talets första hälft.
Inbundna tidningar från 1800-talets första hälft.

Jag fick titta i en Aftonbladet från 1846. Den hette då ”Det tjugondeförsta Aftonbladet” beroende på de ständigt indragna utgivningsbevisen och påminner – som gamla tidningar ju gör – om telefonkatalogen i fråga om layout och läsbarhet. Att Aftonbladet drogs in på detta sätt berodde på att den var “vådlig för allmän säkerhet, eller utan skäl och bevis förnärmande personlig rätt eller av en fortfarande smädlig egenskap“. Ehum.

I tidningen kan man läsa om effektiv råttbekämpning, hårpomada, godt körsbärsvin, vitriololja, rysk lackfernissa, Havanna-cigarrer, Carolina risgryn (”utmärkt vacker, på Kontoret, en trappa upp i huset Nr 80 vid Jerntorget, hos L. Vallentin”). Diverse fullkomligt nyktra män i 30-årsåldern söker anställning och någon vill byta sitt stenhus ”med tillräckliga uthus” mot en ”landtegendom nära staden”. Benjamin Leja tillkännager följande:

MACASSAR-OLJA och KALIDOR.

Af dessa begärliga artiklar, hvaraf jag den sednare tiden icke kunnat med tillhandahållande motsvara den starkare efterfrågan, har jag nyligen åter inbekommit ett större parti, hvarom jag ansett mig böra hafva äran avertera den resp. allmänheten.

(Benjamin Lejas son Joseph startade det varuhus som sedermera blev NK. Folk var så himla driftiga förr i tiden.)

Den förra tillbyggnationen på KB ägde rum på 1990-talet och är av typen nybrutalism. Betong är ett vanligt material.

Detalj i hörsalen. (Ni ser att fotograferingsförbudet efterlevs såtillvida att jag inte tar bild med blixt och inte på sådant som är kontroversiellt eller särskilt intressant.)
Detalj i hörsalen. (Ni ser att fotograferingsförbudet efterlevs såtillvida att jag inte tog bilder med blixt och inte på sådant som är kontroversiellt eller särskilt intressant.)

Mikrofilmsavdelningen är så fin, så fin. Papplådorna är så noggrant sorterade och alla som sitter och läser här på mikrofilmsapparaterna är så tysta och försynta. Och gamla. Jag tror att jag vill dö inne i mikrofilmsavdelningen.

Apropå dö, så har ju väldigt många mikrofilmer dött en förfärlig död; nitratfilmerna självantände och brann upp medan acetatfilmerna förvandlades till filmgegga. De nuvarande är av polyester och ska nog hålla lika bra som av syntet knastrande skjortor från 1977.

Rullande hyllor. Man känner sig som Jack Sparrow när man kör dem.
Rullande hyllor. Man känner sig som Jack Sparrow när man kör dem.

Katalogiserandet, alfabetiserandet och den fantastiska ordningen är förstås några av grundbultarna på KB. Jag läser i Ugglan (Nordisk Familjebok, 1905) om detta:

”År 1862 påbörjades en för all framtid beräknad katalog, skrifven på lösa oktavlappar, hvar och en upptagande titeln på blott en bok.”

Åh, ”för all framtid”. Där satt de – bl.a. August Strindberg – och plitade med vacker handstil, hukande över lösa kort. För all framtid.

En i sammanhanget intressant sak är Kungliga Bibliotekets logotyp från 2005. (Eller 2006. Ruskigt svårt är det att få fram information om den och den ansvariga personen på just KB har semester.) Låtom oss hoppas att den inte är för all framtid, så klumpig och  ful som den är.

De där strecken i mitten ska tydligen vara

  1. en uppslagen bok
  2. en stiliserad krona
  3. liksom pixelerade för att vi lever i en nydigital värld.

Pixelerad? Hur modernt känns det? Kolla hur man skulle kunna kombinera kronor och böcker:

Den gamla loggan var från 1950-talet (osäkert, som sagt) och skapad av Karl-Erik Forsberg:

”Bibliotheca Regia Holmiensis”. Usch vilken bakåtsträvare jag är – men var inte nästan allt på 1950-talet vackert?

KB:s stora läsesal där jag har ringat in den encyklopediska avdelningen. (Bild från Wikipedia.)
KB:s stora läsesal – där jag har ringat in den ljuvliga, encyklopediska avdelningen. (Bild från Wikipedia.)

KB på nätet (väldigt användbart)
KB på FB
KB på Twitter

Men nu till det kanske allra mest fantastiska bland alla mikrofilmer och dammiga hyllor och cementrum och gjutjärnspelare och gamla människoinventarier:

De har jättejättejättemånga telefonkataloger på KB!
De har jättejättejättemånga telefonkataloger på KB! ”När kriget kommer!” Hurra!
Share
31 kommentarer