Jag följde av pur nyfikenhet med vår spanjor till Stockholm när han skulle göra TISUS-provet som ger honom rätt behörighet till högskolestudier. (Tänk, när han kom till Sverige hade han inte ens gått ut gymnasiet.) Vi gick i snöstormen genom Stockholm eftersom han behövde gå av sig nervositeten, och kom fram till Stockholms universitet i såpass god tid att jag hann ta bilder på en massa ful inredning.
När jag själv pluggade engelska på Stockholms universitet 1985, minns jag det inte alls som något speciellt fult, trist eller på något sä… Hm. Eh. Faktum är att jag inte minns mina studier där som något över huvud taget. Men att tentorna bestod av massa multiple choice-frågor var konstigt, det kommer jag ihåg. Och tid för att festa och slå runt och spela massa basket, det hade jag. (Sedan flyttade jag till Lund, där språkstudierna var av helt annan kvalitet och all tid försvann i ett mörkt plugghål.)
Men anslagstavlan var intressant! Det fanns allt från innebandylag, underliga efterlysningar om borttappade barn (med bilder på dem både som tvååringar och 20 år senare som vuxna) till vänstervridna jurister och marxistiska studenter som bekämpar fascism.
På väg hem igen fastnade jag för skyltarna i tunnelbanetågen eftersom jag faktiskt inte visste vad en prioriterad sittplats var. Jag vill hjälpa till att prioritera den, men jag vet inte hur.
Nu hoppas vi att TISUS-provet blir godkänt och att uppsatsen om ”gemenskap i dagens samhälle” slår betygssättarna med häpnad eftersom det har pluggats ordföljd och styckeindelning samt de/dem här hemma. Att många svenskar numera inte skiljer på var och vart, anser spanjoren är en stor skandal. Han har snart förtjänat att dubbas till en av mina vice språkseriffer, så det så.
Hejdå på ett tag, Stockholm – som för en storstadsvan spanjor är puls, liv och rörelse samt sällsamma upptäckter.
Men oj vad fult det var överallt. Stendött, liksom. Det kanske ser lite bättre ut om det står och går folk i vägen överallt.
Vad är de där färggranna flaken som hänger i korridortaken för något, närmare bestämt — tyg, papp, glas, plast?
Och TISUS kände jag inte till, men nu när jag gör det verkar det ju alldeles självklart att det finns. Heja spanjoren, friskt humör!
Skoj att du träffade polarn Götrik. Men han kunde vara riktigt vilsam och harmonisk också. Som vår gungstolstavla.
Men vi byter inte! Även om vi kunde behöva lite ångest här i pörtet.
Aj då, jag är kvar i riktigt-dåliga-skämt-träsket: Ångest — kund på herrturken i Tallinn.
(fyyyy)
Alla arkitekter (både SAR/MSA och SIR/MSA) och ingenjörer som var involverade i byggandet av Stockholms universitet måste ha hatat sitt jobb. I alla fall just då.
Men Lotten, du behöver inte prioritera platsen, den är ju redan prioriterad. Det står ju på skylten.
Nämen kolla på Götrik hemma hos Skogsgurra och Hyttfogden! Den är ju båda sansad och lugn samt fri från ångest!
PK: Stackars prioriterade platsen ska alltså inte kunna få även min prioritet? Den kanske behöver fylla på sin prioritering för att fortsätta få vara prioriterad? (Jag säger som Annika: det var då rysligt vad tramsig jag är.)
Jag kan också tramsa.
Ångesten i Pörtet har stigit med jättemånga pocent. Man kan säga att vi nu funderar på att flytta götriktavlan så att vi slipper fundera över vad den EGENTLIGEN visar.
Om man analyserar den så visar den ett tomt rum. En gungstol. Ett öppet fönster som man lätt kan falla ut genom. Till detta kommer högt läge och ett ganska gråmulet väder.
Då frågar man sig förstås: Vart tog personen som satt i gungstolen vägen? Vår tolkning just nu är att hen antingen satt och läste Språkrådets skrivregler (min tolkning) eller kanske virkade/stickade något komplicerat där beskrivningen var så fel att det var nödvändigt att riva upp och börja om (Hyttis tolkning). Inte en gång utan många gånger.
Stolgungaren blev då så deprimerad att hen reste sig, klev ut genom fönstret och tog livet av sig. Tillsammans med det som upprört.
Nej, den måste bort. Åtminstone tills vi hittat en bättre tolkning.
Ni vet hur ståuppare och dylikt folk alltid säger ”ja, man kan skoja om allt”, men sedan skojar de aldrig om t.ex. självmord eller barnaga eller varför inte riktig panikångest?
Well. JAG tycker att Skogsgurras och Hyttfogdens funderingar är roliga.
På förra jobbet hade vi en heldag där varje år för vidareutbildning. Tråkigare lokaler får man leta efter.
På tal om något heeeelt annat så brukar jag haja till då och då när det hyrs ut lägenheter/rum på Skebokvarnsvägen och skrattade lite när jag hittade denna.
Spanjoren har väl hört talas om Sturebadet?
Stockholms universitet för mej är det gamla stiliga Juridicum på Norrtullsgatan. Tack och lov. När det nya åbäket stod klart ute i Frescati höll jag på med mitt examensarbete (Möbelbranschens garantiklausuler jämförda med köplagens; köplagens var fördelaktigare för möbelköparna). Min professor (den geniale och galne Lennart Vahlén; stavade han så?) vägrade att sätta sin fot i tjänsterummet i Frescati. Vi träffades i hans arbetsrum ute i Bromma-villan för att diskutera min uppsats.
Sade hon aningslöst och oskuldsfullt …
Ånä, SG, där förekom inget snusk … En gång glömde jag mina handskar ute hos Vahlén. Han ringde och var alldeles till sej av oro; hans fru var nämligen bortrest och om hon kom hem och hittade okända damhandskar i hemmet skulle det inte bli trevligt, förstod jag. Kunde han skicka dom till mej eller kunde vi ses nånstans? Jag störtade ut med Nockeby-tåget och hämtade mina besvärande persedlar. (Han gillade inte att tjejer läste juridik och det ansågs inte särskilt smart av mej att välja att skriva examensarbete för honom. Jag fick ’cum laude’ kan jag skryta.)
Professor Vahlén, som alltså var en superintelligent banbrytande teoretiker, främst på köprättens område, blev senare hippie, flyttade till Spanien och lodade omkring på stränderna. Där dog han också, inte väldigt gammal.
Tack Béatrice för den annonsen.
Jag är uppvuxen i Högdalen, på Skebokvarnsvägen, så jag känner igen det mesta i beskrivningen.
I alla fall utomhusdelen.
Annars är väl SU ett utmärkt exempel både på nybrutalism och den sorts byggnation som Fassan hade i åtanke när han sade att det skjuts för få arkitekter.
Universitetet för mig är gamla naturgeografen på Kungstensgatan, med Spökparken intill. På ena sidan låg gamla Kårhuset, på andra sidan UHÄ.
Det är SUs första byggnad, vilket märktes i trapporna, som hade centimeterdjupa gropar på lagom avstånd från trappräcket.
Botanikums första växthus fanns kvar på taket och utgjorde en fin lanternin till vårt lunchrum.
På promenadavstånd låg Zootis, byggd på femtiotalet i vitbetong och med teakdetaljer inomhus. Hisschaktet låg mitt i huset med glasväggar. Den vågade vilken klaustrofobiker som helst åka.
För övrigt tyvcker jag det var synd att de döpte om närbelägna Trebackalånggatan.
Ninja, hur hög igenkänningsfaktor har du på den här bilden?
Lotten, de prioriterade platserna är mina favoritplatser. Det är därför jag låtit sätta upp skyltarna. Bäst är att sitta med ryggen i färdriktningen för då slipper man kastas i famnen på den som sitter mitt emot när föraren ännu en gång misslyckas med att bromsa mjukt inför ett plötsligt uppkommet hinder såsom en station.
Jag anar en alternativ sanning, Niklas.
Du hoppas förstås på att den oerhört attraktiva och läckra varelsen mitt emot ska kasta sig i famnen på dig. Alldeles oavsett om en av de där överraskande stationerna dyker upp eller ej.
Kan det vara våren som gör mig konspirativt lagd åt ett särsklit håll?
Naturaliekabinettet har också igenkänningsfaktor.
SG, dryper det av sav i ditt naturaliekabinett nu i den höst de svage kallar vår?
Eller möjligen i den gås de svage kalle anka?
Självklart är det så SG, men då sitter jag bekvämt (nåja) tillbakalutad och kan ta emot.
Karlfeldt kunde sina grejer. Även om alla inte citerar rätt. Kan det ha varit -57?
Nej, det hör inte hit — knappt ens dit — men jag blev så häpen, och brottsplatsen är Eskilstuna. Sannerligen säger jag eder att jag aldrig förut har hört talas om att någon stjäl jakttorn! Flera stycken! Hur i hela …
Åååå, alla snäckorna. Jag har också en hel samlighet. Men där ser jag en modell som saknas hos mej. Glaslocket verkar inte vara låst. Och kan dom stjäla jakttorn så kan väl jag …
Begreppet ”läroanstalt” skulle nog kunna användas om somliga utbildningsställen. Lite här och där.
Jag har gått på både gamla och nya ställen, fast de nya börjar bli gamla de också. Först på det som hette ”Gamla seminariet”, stort ärevördigt stenhus i slottsmodell mellan Nygatan och Järnvägsallén i Umeå. Mycket trivsamt med alla sorters rum mellan väl tilltagen aula med läktare och spännande små rum och skrubbar, t.ex. pianoskrubbarna där man kunde öva på spelläxan om man inte hade piano hemma. Och det hade man förstås inte i studentrummet. Dock inte så handikappvänligt och ganska kallt på vintern. Några år senare blev det plugg på det nya universitetsområdet. Tråkiga hus allihopa.
Har pluggat på några ställen till, men kan inte säga att någon läroanstalt gjort större intryck på mej, byggnadsmässigt alltså. Tankemässigt är det Karlstad som rörde till det, lite jobbigt fast på ett bra sätt.
Elevfiket på gamla semis låg i arkaden mellan flyglarna. Den kallades ”Suckarnas bro”, ett arv sedan tiden när övningsskolan låg i den vänstra flygeln. Där skulle lärarstudenterna hålla lektioner och bli bedömda av en lektor som satt längst bak och spanade. Samma system var det när jag gick min utbildning, men övningsskolan var stängd och man fick lektorsbesök i praktikklasser i vanliga skolor. Huset var gult på 70-talet men är sedan några år grått som det var ursprungligen. Numera finns en friskola i huset, Minervaskolan.
Efter att jag hade pluggat en termin i Stockholm, flyttade jag till det antika Lund – där allt ju är från medeltiden. Utom kanske just min institution: Nordiska språk (en institution med 60-talsfeeling).
Vilket jag inte hade ens den minsta lilla tanke på då, hösten 1985.
OT!
Vet ni vem som för en gångs skull inte väntar på ersättningsbuss halvvägs till Åväbbla?
JAG!
Men vet ni vem som gör det?
DDM! På väg hem från Göteborg sitter han nu fast i Västerås.
(Det är tydligen totalt kaos pga. ett elfel i Flemingsberg.)
Nu undrar jag vad akademin (obs inte det officiella namnet)och Språkrådet har att säga om Åväbbla.
Hyttis extraknäcker som Mor i Åvävla och har väl influerat mig. Men det klena utfallet av en snabbkoll säger 13:56 för Åväbbla:Åvävla. Den här länken kan ha visst intresse: http://www.karinenglund.com/2013/05/vartalaren/
Jag tror att det där som hänger från taket är en hyllning till Pär Lagerkvist. Men det är bara den risiga skogen kvar — de blodiga fåglarna (i rödglaserad keramik) har tagits som troféer av fulla studenter.
Åh, djefla man, det var en tolkning som förhöjer takhänggrejbilderna till en nivå där de nästan – nästan – blir sevärda!
En bok borde vara väldigt bra om blotta recensionen väcker en stark lust att citera …
Jag läser alltså en recension av en nyutgåva; boken är The rituals of Dinner av Margaret Visser. Och jag finner sådana här pärlor:
“Never embark on an orange.” The words of a Victorian etiquette manual communicated the infinite variety of embarrassments risked by the eater who tackled the fruit at table.
19th-century Paris boasted diners for hire in case your dinner party risked having an unlucky 13 guests
Knives and teeth are bared, and precious sustenance is divided among the diners, who need to put their fears of poisoning or infection aside if they are to eat at a common table (it was only in 1989, Visser writes, that the formal tasting of every meal eaten by the Japanese emperor was brought to an end).
Den boken måste jag nog ha.
Du DDM, den där hyllningen till P. Lagerkvist har samma rufsiga uppbyggnad som det skatbo som just nu börjar ta form på en brandbalkong i grannhuset. Det är två skator som bygger och dom har ett fasligt sjå, lyckas alltid få med sej för långa kvistar och hur ska man dela dom när man bara har två fötter och en näbb att jobba med. Spretigt blir det.
Ör: Att beskåda ett skatbobygge är som den värsta thrillern. Man måste beundra deras ihärdighet och optimism när det gäller att avgöra vad som går och inte. När jag hade hus och en stor tall utanför sovrumsfönstret fick jag ofta beskåda detta drama. Det blev dessutom så stort spill av grenar och kvistar som inte gick att använda, eller helt enkelt blev överflödiga, så det man samlade under tallen räckte till några rejäla kaminbrasor kommande vinter. Den enda perioden när det inte var så kul att ha dessa fåglar som nära grannar var under den tiden när ungarna kläckts och tills de flög ur boet. Morgonpigga är bara förnamnet…
Groomen och jag är i Götlaborg och bor på hotell, träffar folk, går på museum och på stan och på modern balett på Operan (det sistnämnda har vi inte gjort än, det blir imorgon kväll). Scandic Europa har en äggröra som jag tyckte var riktigt bra, en rörig omelett med grönsaker som egentligen också var äggröra och basonfläsk som var krispigt och annars inte anmärkningsvärt, enligt groomen, som äter sånt. Nu ska vi ut och leta middag.
Brid: Gå på Kometen!
En vice språkseriff, minsann, är det en som jagar dåliga typsnitt 😉
Fö ser korridoren till damtoan ut som en scen ur Riget, man väntar sig se fru Drusse och hennes ektoplasma närsomhelst.
Hallå? Tyst och stilla här. Ska ja lägga på en platta?
Tips: The Ultimate Jazz Archive säljs nu på Ginza för 400 SEK. Inklusive porto. Drygt 700 ”Smoke Rings” från Dazumal. Snygg förpackning – som en bunt LP. Skoj att ha i hyllan – Mingus, Waller, Shearing plus alla de andra stora.
Åh. Ja, jag lägger väl på en singel nu, till minne av den tiden då det stundom fanns lite klass i tävlingen … varsågod och njut av vad som kanske är den bästa sång som någonsin deltagit i schlagerfestivalen (det finns kommentarer under, där också spritt språngande utrikiska personer tycker det!).
(Nämen kolla, i dag gick det att redigera kommentar. Så utomordentligt passande, när jag hade lyckats stava fel till ordet ”kommentarer”!)
Underbar sång, och melodi, men…
https://sv.wikipedia.org/wiki/En_g%C3%A5ng_i_Stockholm
Förlåt, nu var jag väck igen! Men tack för att ni kikade in och spelade lite musik!
Liten spanjor-rapport: igår var det sex månader sedan han ansökte om svenskt medborgarskap, vilket ska ta 2–6 månader att handlägga …
Va ska ni kalla Spanjoren när han bli svensk? Prekärt att definiera personer efter nationalitet, visar det sej nu. Spansken, kanske?
Inkvisitionen. (Nobody expects the Spanish Inquisition!)
Just det, alldeles ritkigt: ”spanjoren” var ett på alla sätt jättedumt namn att välja. Dels kan jag ju inte skriva det som ett namn med versal (för då tror alla att jag skriver fel), dels är han ju väldigt lite spanjor numera.
Jag ska be honom att ikväll INTE äta tacos och kolla på mello, utan istället äta paella och dansa flamenco! Conjo!
Svenjoren kan man också säja. – Sven-Joren ….. Sven-Göran! Hur svennigt som helst!
Jag har väl berättat om min kompis som är gift med en engelsman. ’Utlänningen’ kallar hon honom, helt enkelt.
Annikas förslag tycker jag har både tyngd och pregnans. Kör på det.
Idag har idkats friluftsliv. Vi hamnade helt oplanerat i Vårcruising och sitter nu med dörrar och fönster öppna och vädrar ur kläderna.