Jag har verkligen inte varit med om mycket i mitt liv. Det försöker jag hela tiden rätta till så att jag för mina barnbarn ska ha något annat än basket, bloggar, barn och böcker att berätta om.
En gång per år blir jag inbjuden till en herrmiddag där jag av outgrundlig anledning anses vara en hel karl. Det är kompisar från runt 1983 – vissa träffar jag alltid i andra sällskap, andra träffar jag nästan aldrig. Vi äter ute och pratar strunt och skrattar. Igår åt jag en risotto som var misstänkt lik havregrynsgröt, men som smakade gott. Precis som att havregrynsgröt ju smakar gott.
Efter maten drog vi till ett coolt plejs som ligger högt upp och som har en vidunderlig utsikt och där, hade någon bestämt, skulle vi dricka champagne. Nu skriver jag inte vad plejset heter och ber er att inte heller göra det i kommentatorsbåset (eventuella stockholmare kommer att känna igen sig), för jag har verkligen inte tid att bråka med dem mer än vad jag gjorde igår. (Hoppsan, nu lät jag bitter – men det är helt fel. Jag hade jättekul!)
När vi kom in, köptes minst två flaskor champagne på studs. Eftersom det var proppfullt vid alla bord, stod vi och hängde lite planlöst medan jag gick in bland borden och småpratade med andra där. En var hockeyspelare, en annan var börshaj och en tredje hette Niklas. Plötsligt kom en servitris fram till mig och var upprörd över att jag hade lagt ifrån mig min jacka, för man får ju inte tjinga platser på det sättet. Jag bad om ursäkt och sa att det var alls inte min mening, jag tänkte inte paxa en plats – vi var ju åtta i sällskapet och ville gärna sitta bredvid varandra, inte en och en på tjingade platser. Servitrisen fortsatte att var otroligt snäsig, otrevlig och allmänt sur. Då sa en av mina kompisar väldigt lugnt med den dyra champagnen i handen:
– Du … jag är kund här och …
Längre hann han inte. Servitrisen ryckte glaset ur handen på honom och bad honom lämna lokalen ögonaböj. Hon marscherade iväg med glaset bakom bardisken och där stod vi och gapade.
Kvällen fortsatte sådär med upp till tio incidenter där vi i ena sekunden blev tillsagda för att vi stod på fel ställe, i andra hade lagt jackorna på fel ställe, pratade för mycket med ”de andra gästerna” och dessutom inte fick stå bland borden där de sittande gästerna satt. Under hela tiden stod ett bord tomt – det var bokat för gäster som skulle komma halv tio nämligen.
När bordet fortfarande klockan halv elva stod tomt, retade jag nog upp servitrisen mer än lovligt fastän det inte var meningen. Jag sa:
– Hej, ursäkta, om jag bara får ställa en fråga utan att du blir arg igen. [smart inledning, Lotten] Om jag skulle boka ett bord här till, säg, nästa torsdag, håller ni det åt mig även om jag är en timme sen?
Hon blev inte glad. Och svarade i en lång harang med himlande ögon att det är klart att de inte skulle.
Ok. Jag vet att jag inte är särskilt diskret. Och med det med glitter försedda plommonstopet på huvudet kan man nästan säga att jag lika gärna kunde ställa mig på ett bord och vråla något om ”allt ljus på mig!” samtidigt som jag strippar och steppar. Men det som hände sedan, när vi trodde att allt var ok, är helt obegripligt.
Vi hittade till slut ett bord med två stolar och eftersom vi bara var fyra kvar, satt två ner och två stod upp. Där pratade vi i lugn och ro i kanske en kvart, tjugo minuter när en vakt plötsligt dök upp och stod med sin näsa tio centimeter från min.
– Ut! Nu åker du ut!
– Pbfgh jklmnf huuuu …? svarade jag
– Jag måste be dig att lämna lokalen omedelbart.
– Varför, jag står ju bara i hörnet här bakom gardinen och gör inget.
– Du har stökat till hela kvällen. Nyss drack du vatten rakt ur den där tillbringaren där! Och så har du fotograferat och tagit bord som var bokade och …
– Tillbringare ..? Får man inte fotog…? Vilket bo..?
Jag bet ihop och tystnade. Vi samlade ihop oss och gick i samlad tropp för att ta hissen ner till verkligheten. Utanför hissen stod nu tre vakter med armarna i kors över bröstet. Jag ville verkligen inte bråka, men samtidigt tyckte jag att det hela var en sådan vansinnig situation att ett litet prat och en eller annan förklaring skulle kunna vara på sin plats. Så jag slog mig i slang med vakterna en gång till.
Smart, Lotten. Jätte. Verkligen.
Observera att det inte handlade om gräl eller svordomar en enda gång, utan bara om ren samtalston. Men den största vakten blev så arg! Han tog tag i mig och puttade in mig i hissen. Jag spjärnade konstigt nog emot – man kanske gör det rent instinktivt? Inte ens vilda hästar eller stora basketspelare hade kunnat få mig att vara kvar på det coola plejset, och här spjärnar jag emot när någon hjälper mig åt rätt håll? I alla fall tog han tag i mig såpass att jag faktiskt trycktes in i hissen, lite som i Tokyos tunnelbana.
Herrarna i sällskapet skrattade och skakade på huvudet och sa att under alla år i Stockholms vimmelliv hade de aldrig varit med om maken. Och själv är jag rätt nöjd: barnbarnen ska få veta precis hur ball jag var en dag i forntiden 2010.
– Jo förstår du, att då karatesparkade mormor alla sju vakterna så att de for ner i hisstrumman och slog ihjäl sig.
