Sedan barnen var små, har jag när vi är på besök i Stockholm berättat samma gamla historier om stan.
– Det här är Ferlin. Någon sågade av hans cigg och say now after me: ”du barfotabarn i livet”.
– Nu tittar ni mot Klara kyrka där. För däääär ligger Bellman nog inte begravd fastän han har fått en sten rest över sig.
– Den här glasmojängen i Sergelfontänen var ett andrahandsval. Det konstverk som egentligen skulle ha stått där var för tungt, och hamnade istället utanför Luleås tekniska högskola. (Fast numera heter det visst ”universitet”.)
– Här i Kungsträdgården står två kungar staty. En är ett lejon bland krukor och den andra är en kruka bland lejon.
När barnen numera hamnar i Stockholm utan mig, är det de som förtjust berättar detta för sina kompisar. Men en sak har de inte vant sig vid att jag säger:
– Det här är Riksdagshuset. Om en terrorist hade velat göra oss stor skada, hade det varit en god idé att spränga en stor bomb precis här.
– MEN mamma, neeej, du får inte säga så!
– Tyst mamma, tänk om terroristerna hör dig!
– Mamma. Jag vill inte gå här.
Sedan igår vet jag inte riktigt om jag kommer att säga just så nästa gång vi är där.
För övrigt pratade jag idag med en polis, som är en skrivbordsdito i polishuset på Kungsholmen. Alla kommenderades de ut på gatorna när larmet från Drottninggatan kom – även de som inte längre patrullerar. Jag, som alltid fokuserar på det väsentliga, hade förstås en viktig fråga:
– Men vad hade ni på er? Kostymer?
– Nej, alla har uniformer tillgängliga. Fast våra är inte av senaste snitt och de sitter kanske inte riktigt som de borde.
Han berättade sedan att folk som de hade stött på strax efter terrordådet på Drottninggatan hade varit otroligt otrevliga mot poliserna. Väldigt många krävde att få
- krypa under avspärrningarna
- gå där de ville eftersom de ju brukar gå där
- specialbehandlas pga. hög ställning i samhället
- ta bilder för att minnas det hela bättre och t.o.m. visa barnbarnen.
Å ja ba, ja jag hade sagt till poliserna om jag hade varit i Stockholm igår:
– Hallå, ursäkta, släpp förbi mig! Jag ska titta på Ferlins cigg! Nu!
(Nej, det hade jag inte alls sagt.)
Mannen i lastbilen mejade kallsinnigt ner människor på Drottninggatan och har förmodligen för alltid förändrat vårt sätt att uppleva huvudstaden. Men. Vi som inte är direkt drabbade, kan tramsa vidare i livet och försöka ha så roligt som det någonsin är möjligt.
Uppdatering tre dagar senare:
Å ja ba’ råkar korrläsa. Den här gången med. Över knugarna står det ”lejon brand krukor”.
Men tänk att folk kan vara så …
Du, Annika, ska ha korrläsarmedalj!
Jag tänker att det kanske ibland kan vara chock som gör att folk beter sig otrevligt och irrationellt? Fast jag har en tendens att hitta på ursäkter åt andra. Det finns såklart folk som är såna också.
Där bakom, till vänster om Ferlin och mittemot Clara kyrka, bodde Lennart Hellsing.
Aha, bra Ökenråttan: det ska jag lägga till till mina kuriositeter om Stockholm. Och så ska jag säga att han hängde och slängde uti en gardin där uppe i fönstret.
Ö-helena: Absolut. Polisen sa detsamma, men han var ändå frustrerad. Som sagt – jag hade vid en sådan här chock säkert kunnat tjoa om egoistiska trivialiteter.
Men människor som inte förstår allvaret finns ju alltid?
Jag fokuserar på de som skjutsade, lagade mat, ställde ut kaffe och smörgås, bjöd in okända att sova över, kollade så att familj, vänner, grannar var okej.
Som ville så väl, som försökte göra så mycket de kunde.
För det är ju de och den förebild de gör som vi behöver. Som tröst, styrka, förebild. De som lyfte sig själva och därmed andra. De vill jag tänka på och prata om.
De andra finns, men det vet vi ju varje dag. Vi kanske kunde glömma dem idag? Ett tag?
Hear hear Ninja.
Det finns all anledning för oss på lite avstånd att just från det perspektivet fokusera på bra saker som människor har sagt och gjort, så att vi kan ta till oss det och kanske öka vår beredskap att följa deras exempel.
Det kanske hjälper oss att våga.
Nu har jag satt mig ner och läst nästan allt som har skrivits om fredagens vansinnesdåd. Och funnit att stockholmarnas spontana hyllning till poliserna ju är oväntad och positiv. (Se bild.)
Drottninggatan i Stockholm är en lång och smal gata, som ligger ungefär mitt i staden. Där går trafiken fram i en ständig ström. Man förstår, att det måste vara bekvämt att ha sitt kontor där. Och man förstår, att det måste vara alldeles särskilt lämpligt för en privatdetektiv att ha sitt kontor vid den gatan. Då är han alltid mitt bland alllt som händer och sker.
Och nära till temlor är det väl också.
Nära var det, Hyttis, och långt till dödens lastbil.
Exakt, Ökenråttan. Det kommer att ta ett tag innan jag har lust att läsa ”realistiska” deckare igen. Men Å. Holmberg och A. Christie räknas som verklighetsflykt.
Jag tror som Ö-helena på att det var chockverkan. En morgon i Bryssel för 24 år sedan åkte jag tunnelbana till jobbet som vanligt, men vi fick inte efter avstigning gå ut åt det håll vi brukade. Avspärrat på grund av bombhotad bank. Efter att följt strömmen åt fel håll stegade jag fram till avspärrningen och under den i riktning mot jobbporten. Tungt beväpnad polis stoppade mig, jag viftade lite och sade att ”jag jobbar där”. Han konstaterade antagligen att en idiot mer eller mindre inte spelar någon roll, och jag fick gå vidare. Oförklarligt beteende från min sida, kanske inte från polisen om risken för sprängning faktiskt var mindre än det verkade. Men ändå. Hu.
Å Ninja satt på en skärgårdsö utan snus och hjälpte strandsatt Pysse i Älvsjö i fredagens kaos! Hujeda mej vilket kaos, men oj vad ALLA jag mötte (och hade kontakt med) var hjälpsamma och vänliga. I min ände såg jag inga poliser, men om dom fick skit i stan var det garanterat av chockade människor som förlorat sig själva lite.
För övrigt noterar jag att vi även hanterar eftersyningarna väldigt olika. Det är intressant, men alla sätt måste vara bra på något sätt tänker jag (i ÖR’s anda.)
Du tänker på Ö-H, Pysse.
På tal om eftersyningar så undrar jag lite försiktigt vart den tidigare katastrofen, den med bussen, tog vägen? Inträffade den aldrig? Eller är vårt minne så kort?
Ställdalenolyckan verkar dock leva vidare i medvetandet. Men den var ju också väldigt tragisk.
Bussolyckan har väl hunnit längre i den rättsliga processen. Fiffel med underhåll är väl tyvärr mer av vardagsmat.
Helt rätt ÖR, men jag tänker på dej med ibland! Och på allt elände i världen, men helst tänker jag på bra saker.
Det finns alltid bra saker att tänka på. En hände i dag, helt och hållet utan fanfarer (jag har inte hört ett enda ord i svenska media, måste jag säga — men det kan vara jag som har varit ouppmärksam) — Eta har formellt lagt ner vapnen. Eta, den sista inomeuropeiska revolutionära terrorrörelsen har avväpnat sig själv. (Jo, de införde ensidigt ett vapenstillestånd redan 2011, men i alla fall.) Bravo!
Jag satt här i sängen och skulle skapa ett nytt, fräscht inlägg (eftersom jag ju vet att Annika sitter vaken).
Och så somnade jag! Pang, slog jag huvudet i väggen!
Dags att ta sitt förnuft till fånga och släcka sova tudden nanna, annars får ni ju korra texten mer än vanligt.
Hörs imorrn, när jag är på mitt nya – lite hemliga – jobb!
Får vi då veta vari det består, äntligen? Eller ska du ha en gåta — till exempel indirekt beskriva vad du gör, och så får vi försöka gissa vad du hålls med?
Här kommer för övrigt en lyckospark:
**blam!**
Och sov gott, utan att banka huvvet i väggen mer.
Just så, Pysse. Låt oss tänka på bra saker och lite roliga och så där. Nu har vi en fråga i anknytning till nötskrikorna som dök upp här med sina vackra blå fläckar på vingen. En litterär figur som har nötskrikefjädrar i hatten. Vem är det? Vi funderar och grubbilerar men kommer inte på. Nån som var med i Lottens kalender nu senast – TROR vi. Kanske.
Magkänslan reagerade automatiskt och svarar Bombi Bitt. Men jag har inget påtagligt bevis för att magen har rätt, bara att maken svarade likadant.
Hm … Snusmumriken?